Människans organism

G de Purucker

 

Principer

Med princip menas i teosofin en källa, en väsensgrund ur vilken någonting upp­kommer. Principerna är de fundamentala väsensgrunder från vilka alla va­rel­ser har sin exi­stens. Prin­ci­per­na uppges vanligen vara sju till antalet. De kos­miska principerna, som svarar mot de sju kos­miska till­varoplanen, ma­ni­fes­teras i människan och vi talar därför om människans sju prin­ciper, som är ko­pior i smått av de sju kosmiska principerna.

     Människans sju principer är inte en sammanslutning av distinkta själv­stän­di­ga väsen, ty män­­niskan är i grunden en enhet, en monad, som uttrycker sina ut­vecklingsmöjligheter genom en serie vehikler (kroppar, klädnader, höljen). Va­re sig principerna är mänskliga eller kosmiska indelas de vanligen i en hög­re trefald och en lägre fyrfald, varvid trefalden representerar na­turens and­liga si­da och fyrfalden dess materiella. Den högre trefalden är atman, buddhi och ma­nas. Den lägre fyrfalden utgörs av kama, prana, linga-sharira och sthula-sharira. Atman är den hög­sta principen och ur at­man emanerar de övriga sex. Först emaneras buddhi. Ur buddhi ema­­neras så manas, ur manas kama osv tills al­la principerna har vecklats ut. Eftersom de sju fundamentala principerna är över­allt närvarande, ger de upphov till underordnade sjufalder inom över­ord­na­de sju­falder så att varje princip själv indelas i sju. På så sätt upprepas na­tu­rens fundamentala struk­tur i oändlighet. Detta framgår klarare när man tar i be­traktande att universum i alla sina beståndsdelar är sammansatt av monader, och att varje monad när den manifes­terar sig uttrycker sig som en sjufald.

     De sju principerna är varje makrokosmisk eller mikrokosmisk varelses vä­sens­grunder när de integreras till en enhet genom den kraft som innebor i var­je va­relses innersta jag. Således har varje galax, solsystem, planetglob, männi­ska, djur, växt, materiapartikel och elemental sina principer.

Atman (sanskrit)

Roten till ordet atman är knappast känd. Ordets ursprung är osäkert, men dess generella be­tydelse är "jag". Atman är människans högsta del - "jag är"-upplevelsen - rent medvetande i sig. Den är den innersta och grundläggande kraf­ten eller egenskapen hos människan som ger henne, och alla andra varelser och ting, kunskapen eller medvetenheten om individualitet. Den är inte egot.

     Atman är universell, men under inkarnationen ikläder sig dess lägre delar vis­sa attribut eftersom den är kopplad till buddhi, och buddhi till manas, och ma­nas till kama osv nedåt i hierarkin.

Buddhi (sanskrit)

Kommer av sanskritroten budh, vilken ofta översätts med ”upplysa”. Men en bättre översättning är ”varsebli”, ” få kännedom om”, ”medvetandegöra”, med andra ord ”börja inse”, vil­ket i sin tur innebär ”förstå”. Buddhi är den and­ra av människans principer om man räknar uppifrån. Buddhi är den princip el­ler del av vår organism som ger oss vår andliga medvetenhet och är vehiklet för atman, den första och högsta principen. Den manifesterar sig som för­stå­el­se, omdömesförmåga, samvete, intuition och skarpsinne, och innehåller fruk­ter­na av alla våra tidigare jordeliv. Ur en annan synvinkel utgör buddhi ma­nas­prin­cipens både frö och frukt.

Samvete

En verksamhet i människans andliga natur som hon vanligen bara svagt och ofullständigt förnimmer, eftersom den andliga naturen än så länge bara förmår sän­da svaga glimtar av ljus, sanning och harmoni till det tunga och dunkla hjärn­sinne i vilket de flesta människor lever. Men ju längre vi framskrider i ut­veck­ling, desto lättare och rikligare flödar denna andliga energi till vårt lägre jag. Samvetet är rösten från den medfödda andliga visdom vi besitter i vår and­­liga monad (buddhi) och i de högre erfarenheter vi samlat under tidigare jor­­deliv. Rösten måste genomtränga de slöjor som omger våra mellanliggande principer, och ju tunnare dessa slöjor blir genom en etiskt hög livsföring desto lät­tare kan samvetet styra oss och arbeta i vårt inre.

Intuition

Ögonblicklig och direkt varseblivning av sanning. Denna andliga förmåga är långtifrån färdigutvecklad i oss och visar sig bara glimtvis då och då. Intel­lek­tet är lägre än intuitionen, ty intuitionen är absolut kunskap som har sin grund i sinnets identifikation med objektet ifråga. Iamblichos skrev om intui­tio­nen: "Människans sinne har en förmåga som är överordnad al­la andra för­må­gor. Genom den kan vi nå förening med högre stående intelligenser, för­flyt­tas till scener bortom denna världen och deltaga i himlainvånarnas högre liv och speciella krafter."

     Ur en annan synvinkel kan intuitionen ses som andlig visdom, byggd på er­fa­renheter som andesjälen gjort och bevarat i tidigare liv. Men den typen av in­­tui­tion kan beskrivas som automatisk intuition. Den högre intuitionen inne­bär att människosinnet illumineras av en stråle från den inre gudomligheten som för­ser sinnet med sann kunskap och, i sin mest utvecklade form, med fak­tisk all­vetenhet vad solsystemet beträffar. Detta är människans buddhiförmåga i ar­be­te, som när den väcks till fullständig verksamhet alstrar den mänskliga budd­­han, manushya-buddhan.

Manas (sanskrit)

Roten till detta ord betyder "tänka", "reflektera", och manas står alltså för men­tal aktivitet. Manas är centrum för människans ego-medvetande och är den mänskliga organismens tred­je substans-princip uppifrån räknat.

     Manas utgår från buddhi (den andra principen) och är dödlig såtillvida att dess lägre kompo­nenter upplöses vid döden. Dess andliga komponenter fortle­ver däremot och kan som dess "arom" extraheras ur den. När den andra döden ägt rum tar monaden, atma-buddhi , denna arom med sig in i devachan. Atman , med buddhi och den högre delen av manas, blir sedan män­niskans andliga mo­nad. Strängt taget är detta den gudomliga monaden inom sitt vehikel - atman och buddhi - kombinerat med det mänskliga egot i dess högre manasiska ele­ment. De är förenade till en enhet efter döden och omtalas därför som den and­li­ga monaden.

     De tre principer som utgör den högre trefalden existerar var och en på sitt eget tillvaroplan, och som mänskliga varelser känner vi kontinuerligt deras in­fly­tande trots de omgivande slöjor­na av psykisk och astral-fysisk karaktär. Vår vet­skap om var och en av dessa principer utgörs av det vi än så länge har veck­lat ut ur den. Allt vi vet om t ex manas är det vi i denna fjär­de rund hittills har as­similerat av den. Manas kommer inte att vara fullt utvecklad i oss för­rän i slu­tet av nästa rund. Det vi nu kallar manas är en generaliserande beteckning för det rein­karnerande egot, den högre manas.

Kama (sanskrit)

Ordet betyder begär. Kama är den mänskliga organismens fjärde substans-prin­cip, människans drivande kraft. Kama i sig är neutral och blir god eller ond beroende på hur vi styr den. Den är sätet för de levande elektriska im­pul­ser­na, begären och strävandena, betraktade som energier. Vanligtvis används or­det enbart om begärets onda sida, trots att det även finns gudom­lig kama. 

     Begär kan vara allting från den altruistiska aspirationen att göra gott åt alla till de läg­sta kroppsliga lustarna. Begäret manifesterar sig liksom livet på alla till­­varoplanen. Vi har att re­na våra begär genom dessas förbindelse via sinnet med de högre idealen och strävandena. I den mån sinnet blir de lägre begärens slav intensifieras dessa. Vi kan aldrig göra gott genom att ge efter för de lägre be­gären, och vi kan inte trötta ut dem. De växer sig bara starkare. De över­vinns genom att vi vänder sinnet mot osjälviska handlingar.

     De flesta människor driver runt på fältet mellan det högre och det lägre, ove­tande om sin natur och sitt öde. Såväl de lägre begären som de högre strä­van­dena befordras i en otillfredsställande kompromiss. Men allteftersom den ena inkarnationen avlöser den andra växer såväl de lägre begären som de hög­re strävandena sig starkare tills den tid kommer då det inte längre är möjligt att kom­promissa. Många människor har nått dit och är oförmögna att känna sig till­fredsställda med att leva ett "vanligt" liv. De måste välja att vandra vägen ut­för eller uppför.

Prana (sanskrit)

Ordet kommer av pra, "före" och an, "andas", "leva", och betecknar det psy­ko-elektriska fält, vilket i individen manifesterar sig som vitalitet. Prana kal­las vanligen "livsprincipen". Or­det används i teosofin i en generell bety­del­se, ty det finns ett antal livsströmmar, vitala fluider. De har var och en sitt eget namn och deras antal uppges av ett system till tre, av ett annat till fem (det van­ligen accepterade antalet), och de uppges också vara sju eller tolv till an­ta­let.

     Pranas, det psyko-elektriska fältets, livsatomer flyr vid den fysiska döden ögonblickligen tillbaka till planetens praniska reservoarer.

     Livsprincipen föregår den fysiska kroppen och formar den i enlighet med mo­dellkroppens mönster. Livsprincipen betraktas som energi. Men vad menas med energi? Vi kan bara känna energin genom dess verkningar. Livets ur­sprungs­källa är atman som flödar genom he­la vår varelse och speglar sig i de oli­ka vehiklerna . I vårt högre sinne manifesterar atman sig som intuition och en­tusiasm för det ädla och sanna. I vårt vardagssinne manifesterar den sig som för­nuft eller rationellt tänkande. Ännu lägre manifesterar den sig som animal ener­gi. Överallt ger atman energi och aktivitet. I sina lägre manifestationer som livsprincip kallas den prana.

Linga-sharira (sanskrit)

Linga är ett ord som betyder "karaktäristiskt kännetecken", därav "modell", "mönster". Sha­rira, "form", kommer av verbroten shri, "gjuta".

     Linga-shariran är människans sjätte princip, uppifrån räknat. Den är mo­dell­kroppen, också kallad astralkropp eftersom den är något mer eterisk än den fy­siska kroppen. Den formas före kroppen och tjänar på så sätt som den mo­dell efter vilken kroppen bildas och tillväxer. Den är lika dödlig som kroppen.

     Vid döden kvarstannar linga-shariran i den astrala regionen och upplöses atom för atom i takt med kroppens upplösning. Den astrala regionen är inte ett en­da tillvaroplan utan en serie så­dana av gradvis tilltagande eteriskhet.

     Modellkroppen upprätthåller den fysiska kroppen. Utan modellkroppen skul­le det in­te finnas någonting som höll livsenergierna på plats och hindrade dem från att löpa amok. Det är i modellkroppen som våra verkliga sinnesorgan finns. Den har också nerver, blodbanor etc som korresponderar med den fysiska kroppens. Modellkroppen är länken mellan sinnet och den fysiska kroppen. Vikten av att vakta sina tankar framgår av att varje tanke omedelbart gör in­tryck på modellkroppen och att tankar som ideligen upprepas därför omformar den fysis­ka kroppen. Sinnet kan alltså avsiktligt inverka på kroppen. Men här är försiktighet nödvändig, ty vår vanliga intelligens är inte kompetent att av­gö­ra vad som är bäst för kroppen. Varje för­sök att genom helande påverka na­tu­rens egna processer kan få katastrofala resultat. Vi bör läm­na kroppen åt sig själv utom vad gäller de vanliga reglerna för hygien och medicinsk behan­d­ling, och i stället använda vår viljekraft till att rena vårt sinne från själviskhet och jordiska drifter. Då kan modellkroppen och den fysiska kroppen mycket väl ta vara på sig själva.

     Modellkroppen kan bara avlägsna sig ett kort stycke från den fysiska krop­pen, något som den gör under t ex sömn. Förlorar man ett finger, en arm etc går dess motsvarande del av modellkroppen inte förlorad. Detta är orsaken till s k fantomsmärtor.           

Sthula-sharira (sanskrit)

Sthula betyder "grov", "tung" och därför differentierad materia. Sharira be­ty­der "form". Stuhla-shariran är den lägsta av människans substans-principer, den fysiska kroppen.

     Kroppens fysiska hierarki är uppbyggd av kosmiska element, vilka själva ut­görs av levande atomvarelser som, trots att de individuellt undergår häp­nads­väck­ande snabba förändringar och återförkroppsliganden, består ojämförligt mycket längre som uttryck för de monadiska strå­­larna än den tillfälliga fysiska kropp som de tillsammans tillfälligt bildar.

     Den fysiska kroppen kan sägas vara mycket porös. Vid döden upplöses den av sig själv och dess olika skaror av livsatomer beger sig individuellt och kol­lek­tivt dit de naturligt attraheras.

     Egentligen är kroppen inte någon princip utan bara en boning - och män­ni­skans farkost. Människan har utsöndrat den ur sig själv, men den är inte en vä­sent­ligare del av henne än de kläder den bär. Människan är faktiskt en komp­lett varelse utan sthula-shariran. Denna utsaga får dock inte tas alltför bok­stav­ligt, ty t o m den fysiska kroppen är på det fysiska tillvaroplanet ett uttryck för män­niskans väsen. Innebörden är att den mänskliga organismen kan vara en komp­lett mänsklig varelse även när den fysiska kroppen avlagts, men att den­na behövs för evo­lutionen och den aktiva verksamheten på det fysiska till­va­ro­pla­net.

Antaskarana eller Antahkarana (sanskrit)

Ett sammansatt ord av antar, "inre", och karana, sinnesorgan. För ockul­tis­ter­na betyder ordet bryggan mellan högre och lägre manas eller det andliga egot och den personliga själen. Detta är H P Blavatskys definition. I själva ver­ket finns det flera antaskaranor i människans sjufaldiga organism - en för var­je väg eller brygga mellan två av de olika monadiska centrana i henne. Män­niskan är en mikrokosm och därför en sammansättning, en mång­fal­dig en­het, och antaskaranorna är de länkar av vibrerande medvetande­sub­stans som förenar dessa olika centra.

Till index