Mänskligheten utgörs av människor
Jean B Crabbendam
De andliga mål som de vise under tidsåldrarnas lopp har pekat ut för oss gör oss ibland både inspirerade och modlösa på samma gång. Vi känner oss själva ganska väl och vet hur långt bort från dessa mål vi befinner oss. En gammal berättelse talar om lärjungen som frågade sin mästare om den andliga vägen hela tiden var en vandring i uppförsbacke och fick svaret: "ja, det är den". Men det finns vägvisare som vi förbiser. Genom att vara exempel på de läror de framlägger, genom att leva efter de alltomfattande principerna, åskådliggör de vise attityder som kan vara oss till vida större hjälp i vårt dagliga liv än den stora kunskap vi kan tillägna oss genom studiet av metafysiska ideologier.
Vem av oss har t ex inte blivit störd av oönskade avbrott? Vi är mitt uppe i ett arbete som måste slutföras när telefonen ringer eller det kackar på dörren. Då är det lätt att bli irriterad. Vi kan t o m bli otrevliga i våra ansträngningar att bli av med irritationsmomentet och rättfärdiga vår reaktion med att vår arbetsuppgift är viktig. Men har vi rätt?
Porfyrios berättar att Plotinos en gång befann sig i denna bekanta situation. När Plotinos under många timmar av mödosamt arbete skrev ned sina filosofiska tankar, hade han en ständig ström av besökare - inte några prominenta sådana utan vanligt folk som kom i oviktiga ärenden. I hans ställe skulle de flesta av oss tycka att besökarna avbröt ett viktigt arbete och avfärda dem så snabbt som möjligt. Men det var inte Plotinos sätt att hantera situationen. Han lade ner pennan, hälsade var och en varmt välkommen och stod till vederbörandes förfogande så länge denne ville. Först därefter återupptog han sitt skrivande. Uppenbarligen ansåg han att hans besökare, vilka de än var, representerade hans omedelbara plikt. Filosoferandet fick vänta.
Jesus klandrades för att han hjälpte och tröstade människor som hans anhängare ansåg vara ovärdiga att bry sig om. Vi vet alla hur han reagerade på detta. Ingen visades någonsin bort. Och kunde vi finna biografiska fakta om andra lärare och vise, skulle vi helt säkert upptäcka att var och en av dem på sitt eget sätt framhöll betydelsen av vår släktskap med vem det än må vara som vi möter på vår livsvandring.
För några år sedan påträffade jag följande ord av W Q Judge:
Du tycker inte om att bli avbruten. Du har satt dig ned för att skriva eller läsa eller göra något annat. Då kommer en person på besök som är ganska tråkig och som du inte gärna vill träffa. Du vill inte avbryta det du håller på med och ogillar principiellt att bli störd. Detta är två rent personliga attityder. Men du bör då - såvida det du har för handen inte måste utföras som en brådskande plikt mot en annan människa - genast undertrycka ditt personliga jags reaktion och ägna dig åt besökarens behov. Naturligtvis måste du därvid bruka ditt omdöme. Men dagligen och överallt finns det tillfällen att öva upp vanan att ta itu med situationer på detta vis. Det är att ge avkall på sig själv.
Dessa ord uttrycker ett viktigt budskap. Det råd Judge ger gick tvärt emot mitt eget synsätt och beteende då jag blev störd, men jag beslöt att försöka följa det. Det utbyte jag då fick genom de samtal jag förde med folk som besökte mig visade sig vara av oskattbart värde, för att inte nämna den frihet från frustration som också blev följden.
Vad har då detta att göra med religion och filosofi? Förmodligen mycket mer än vi kan föreställa oss. Varje religiöst tankesystem ställer frågan om vi obetingat tror på en överallt närvarande princip eller gudomlig intelligens, om vi tror på Gud eller en aspekt av Gud. Tron innebär i så fall att det finns en mening med allting som händer en varelse i universum i varje ögonblick av dennes liv tidsåldrarna igenom. Vi säger ofta "det var tur" eller "det var en ren slump" för att förklara någonting vi inte förtår, men detta är ju bara ett sätt att säga "jag vet inte".
Om kosmisk lag och ordning råder i vårt universum (och den uppfattningen stöds av bevis), då kan ingenting hända av en tillfällighet. Det finns ett syfte med varje kontakt vi har med andra människor, var och när vi än har den. Ytterligt subtila energier är i rörelse vid varje sammanträffande. Ett "slumpvist" yttrande av en vän eller främling kan ha kraften att ändra riktningen på vårt liv. Men kommer yttrandet verkligen av en slump eller framkallar vi från denna person genom något inre behov, okänt för oss själva, just det vi behöver för att tillfredsställa det behovet? Och ger också vi själva omedvetet andra människor impulser som hjälper dem i precis rätt ögonblick?
Det står skrivet "sök och du skall finna". Förmodligen söker vi ofta i fjärran i tron att andlig förståelse bara kommer med pukor och trumpeter. Men kan illuminationen inte lika gärna komma genom ett barns visa observationer, genom en väns svårigheter eller då vi ser exempel på mänskligt mod? Sådant kan förefalla vara småsaker, men livet är fyllt av just sådana.
Vi är benägna att bli så intresserade av de religiösa och filosofiska lärornas tekniska labyrinter att vi kallar många grundläggande principer för "bara etik" och ignorerar dem eller föser dem åt sidan - principer som skulle kunna förse oss med de svar som är nödvändiga för en framgångsrik livsföring. Ett exempel är den underskattade läran om de inre band som binder samman människorna till en mänsklighet. Ändå skulle vi kunna tillbringa hela livet med att fundera över de innebörder som ligger i uppmaningen "älska varandra".