Mänsklighetens språkutveckling


Marilyn O`Day



Utvecklandet av det mänskliga språket, det medel med vilket vi kan utbytatan­kar
med varandra, löper parallellt med mänsklighetens andliga, fysiska och intellektuella evolution. Under människans äldsta tider på jorden behövde hon inget språk, och när hennes utveckling i framtiden närmar sig sitt slut behöver hon det inte heller. Språk är ett tillfälligt verktyg som kommer till använd­ning under den mest materiella perioden av vår evolution.

     Allteftersom mänskligheten utvecklades från icke-självmedvetna primitiva va­­relser till våra dagars reflekterande människor, utvecklades också språket. Teo­sofin indelar (innevarande fas av) människoutvecklingen på jorden i sju långa cykler, kallade rot­­raser. Fyra av dessa rotraser har redan förflutit och vi befinner oss i den fem­te, och har ytterligare två framför oss.

     Den första rotrasens människor var mycket eteriska i kroppsligt avseende och hade inget språk, ty de var mentalt sett att jämföra med våra dagars nyfödda barn och befann sig i ett drömliknande tillstånd.

     Den andra rotrasens människor sägs ha haft ett språk bestående av så att sä­ga sjungande vokalljud. Det var musikaliska toner, skrik och grymtningar, som till en början utstöttes mer eller mindre omedvetet. Slutligen kom dessa olika ljud genom det allmänna användandet att betyda någonting speciellt. Vissa ljud betydde fara, andra glädje etc , liksom fallet är bland djuren idag.

     Under den tredje rotrasens första del blev ljuden mer organiserade och specifika. Dessutom kommunicerade människorna med varandra genom en typ av tankeöverföring och direkt instinktiv varseblivning. Under rotrasens senare del tände gudomliga väsen förnuftets ljus i människornas sinnen, och människorna började bli sant självmedvetna och kapabla att reflektera. Det var då som språket sådant vi nu känner det utvecklades.

     Det första språket sägs ha varit enstavigt. Det var också ljudhärmande, dvs orden lät som de ting i naturen vilka de beskrev. ”Plask” och ”sus” är två exem­pel. Ättlingar till dem som använde denna typ av språk lever fortfarande på några områden i södra Stilla havet.

     Det enstaviga språket talades av alla människor, inklusive de högt utveckla­de vise som undervisade de övriga. Ett av skälen till att språk behövdes i den fasen av mänsklighetens evolution var just att dessa lärare skulle kunna medde­la andliga och vetenskapliga fakta till de primitiva människorna, när dessa för­­lorat förmågan att varsebli sanningen direkt och intuitivt.

     Under den fjärde rotrasen utvecklades det enstaviga språket till agglutinerat språk, där idéer om ett objekt uttrycks genom att flera separata ordstammar med distinkt betydelse kombineras till ett enda ord. Exempel på denna språk­struk­tur har vi i många kinesiska dialekter, assyriska, och flera amerikan­ska in­dianspråk. Det gemensamma språk som under den tredje rotrasen förstods av alla människor började differentieras till flera.

     Under den senare delen av den fjärde rotrasen och början av den femte tog ut­vecklingen av böjningsspråken sin början. I dessa anges de grammatiska rela­tionerna mellan olika ord genom förändringar av ordens utseende och variationer av deras förstavelser och ändelser. I ryskan t ex har ordet ”hund” en ändelse om det är satsens subjekt och andra ändelser om det är objekt etc.

     Det första böjningsrika s­pråket, en föregångare till sanskrit, utvecklades med hjälp av tidens vise för att uttrycka och bevara de esoteriska lärornas andli­ga be­grepp. Från detta språk härstammar alla indoeuropeiska språk som frans­ka, engelska, ryska, iranska och hindi, liksom förmodligen också de arabiska språ­ken.       Den indoeuropeiska språkfamiljen är bara en av flera språkfamiljer som idag finns på jorden. Många icke-indoeuropeiska språk är kvarlevor av språk som utvecklades under den tredje och fjärde rotrasen.

     Liksom allt annat i universum utvecklas språken. De uppkommer, används en tid och försvinner. I framtiden kommer språken att bli alltmer lika varandra, och några teosofiska skribenter menar att sanskrit än en gång blir det allmänna språket. Under den sjunde och sista rotrasen upphör behovet av verbal kommu­nikation, och människorna kommer återigen att meddela sig med varandra ge­nom en form av tankeöverföring och direkt varseblivning.

Till index