Meditation och yoga

G de Purucker

 
Det är i tystnaden som själen växer sig stark, ty då hänvisas den till sina egna energier och krafter och lär känna sig själv. Att överlämna lösandet av ett problem åt någon man tror kan vara en till hjälp är inte ett bra sätt att tillgripa. Att se lösningar och att lösa problem är en fråga om träning, om inre tillväxt. En av de första regler en neofyt (lärjunge) får lära sig är att aldrig ställa en fråga förrän han själv gjort uppriktiga och upprepade försök att besvara den, därför att försöket är en vädjan till intuitionen. Det är också en övning. Det förstärker ens inre förmågor. Att ställa frågor innan man själv har försökt besvara dem, visar helt enkelt att man söker stöd hos andra och det är inte bra. Att träna upp sina egna förmågor betyder tillväxt, ökad styrka och kunnighet.

Vissa frågor kommer emellertid med en kraft som framtvingar ett svar. De är som det mystiska knackandet på templets dörr. De kräver mera ljus, ty de kommer inte från hjärnförståndet utan från själen som strävar efter att förstå det ljus som strömmar in i den från gudomlighetens eviga källor. Sök och ni skall finna. Knacka - och knacka på rätt sätt - och det skall öppnas för er. Om vädjan är tillräckligt stark och icke-personlig, kommer själva gudarna i himlen att svara. Om individen verkligen är uppriktig, kommer svaret till honom från hans inre, från den ende invigare en neofyt någonsin kan ha.

Meditation är en positiv sinnesinställning, ett medvetenhetstillstånd snarare än en metod eller en tidsperiod då hjärnförståndet tänker intensivt. Man bör vara positivt inställd, men samtidigt lugn. Positiv som granitklippan och lika stilla och fridfull, undvika de störande inflytandena från det ständigt aktiva och oroliga sinnet. Och framför allt, icke-personlig. Meditation innebär egentligen att man centrerar medvetandet och höjer sinnet till det plan där intuitionen styr, där någon upphöjd idé eller strävan har sitt hemvist, och håller medvetandet kvar där i tanken. Man kan emellertid även meditera på onda ting, och tyvärr är det många som gör det.
 
Innan man faller i sömn kan man meditera så att ens själ stiger upp till gudarna, blir vederkvickt och får ny kraft av sitt samspråk med dessa. På samma sätt kan man före insomnandet ägna sig åt sådana grubblerier att själen, när vakenhetens band brister och hjärnförståndet bringas till tystnad, dras nedåt och blir förnedrad och försvagad. Man bör aldrig sova förrän man uppriktigt har förlåtit alla oförrätter. Detta är mycket viktigt, inte bara som en förädlande övning, utan som ett synnerligen välbehövligt beskydd. Fyll hjärtat med kärlek och medkänsla för alla och sinnet med någon upplyftande tanke och låt den dväljas i det högre, icke-personliga tänkandet som inte kräver någon ansträngning, då kommer alla sinnena att falla till ro och frid kommer att råda.

En av anledningarna till det stränga kravet på icke-personlighet, på att inte den ringaste tanke innehållande något destruktivt eller moraliskt stötande element såsom hat, vrede, fruktan eller hämndbegär får tränga in i hjärtat, är att när sömnen smyger sig över kroppen och hjärnförståndets medvetande kopplas bort, följer den nu befriade själen automatiskt det direktiv som senast gavs den. Således kan bruket att lugna sinnet före sänggåendet verka upplyftande på själen.

Meditera ständigt - ingenting är så lätt och så nyttigt. Detta passar de flesta studerande mycket bättre än att ha en fasställd tid. Tänk lugnt och oavlåtligt på de frågor du har, och låt detta tänkande pågå även när händerna är sysselsatta med de dagliga sysslorna och sinnet upptaget av andra plikter. I medvetandets bakgrund kan denna ständiga underström av tankar ändå finnas. Den skapar samtidigt ett skyddande hölje omkring en i allt man företar sig, den omger kroppen med en aura som har sitt ursprung i det auriska äggets djupaste vrår. Denna aura är akashisk (lysande), och när den förtätats genom viljekraften kan inget materiellt tränga igenom den.

Även i den djupaste meditation, när all känsla för omgivningen förlorats, händer det aldrig att den tränade chelan (lärjungen) tappar sin andliga och intellektuella kontroll. Han är alltid vaken, alltid medveten om att han har situationen under kontroll, även när medvetandet passerar genom det kontemplerade objektets alla olika stadier. Det är som regel i högsta grad olämpligt att i tanken låta sig så fullständigt förflyttas till ett annat plan, att man blir ett medium eller en fysisk robot.

Det finns två slag av meditation. För det första, kvarhållandet av en vacker tanke i sinnet som en klar bild, som man låter sitt medvetande gå in i. För det andra, att låta medvetandet tränga in i högre sfärer eller tillvaroplan och ta emot och absorbera de upplevelser som härvid flyter in i detsamma. Men om vi biter ihop tänderna och knyter händerna och mentalt hamrar in en eller annan tanke, ägnar vi oss inte alls åt meditation. Om vi gör så lyckas vi inte, eftersom en sådan övning endast aktiverar hjärnförståndstänkandet, något som ofta är tröttande och oinspirerat. Det är stor skillnad mellan att endast tänka koncentrerat på någonting, speciellt om det betyder att man använder hjärnförståndet, och att centrera medvetandet genom att följa den andliga viljans vägledning.

Meditation är således att hålla kvar en tanke i sinnet och att låta medvetandet utan ansträngning bearbeta denna tanke på det inre planet. Låt den dväljas där, låt anden ruva över den. Man behöver inte blanda in den fysiska eller psykiska viljan. Detta är sann meditation och är i själva verket yogans fundamentala hemlighet. Yoga betyder sinnets "förening" med den inre gudens outsägliga frid, visdom och kärlek. Om man tillämpar denna jnana-yoga blir den så småningom naturlig, en del av det dagliga medvetandet. Att koncentrera eller kontrollera sinnet innebär endast att hålla denna tanke klar i medvetandet och rikta all uppmärksamhet på den - inte med hjälp av viljan utan helt utan ansträngning.

Alla andra former av yoga, de som är mer eller mindre beroende av yttre hjälpmedel såsom kroppsställningar och andning etc, tillhör den lägre hatha-yogan. De är föga mer än kryckor därför att de vänder sinnet mot dessa yttre metoder och bort ifrån den sanna yogans viktigaste syfte, som är att flytta sinnet från yttre till inre och andliga ting. Därför gör alla former av den lägre yoga som nu håller på att bli så populär i Västerlandet genom kringresande "yogiers" s k undervisning vanligtvis mer skada än nytta.

Hatha-yoga är en metod att uppnå kontroll över de lägre psykiska förmågorna genom olika former av asketiska övningar, som kräver ett paralyserande av de fysiska och psykiska funktionerna genom drastiska metoder. Yogin uppnår detta fullständiga försjunkande i sig själv genom att tillfälligt upphäva sina livsprocesser och förorsaka en kortslutning av vissa praniska energier i sin astrala-fysiska kropp. Det torde vara helt klart att denna övning är såväl mentalt och fysiskt farlig som andlig begränsande, och således avråder alla äkta ockulta skolor entydigt från den. Vissa förmågor kan faktiskt förvärvas på detta sätt, men jag upprepar, de utgör förmågor av allra lägsta slag och medför ingen bestående välsignelse, och dessutom utgör de ett hinder för den andliga utvecklingen.

I detta sammanhang skriver William Q Judge:

"...framsteg kommer att göras. Inte genom försöket att uppöva psykiska förmågor som i bästa fall endast svagt kan skönjas, ej heller genom att underkasta sig någon annans kontroll, utan genom att utveckla och stärka själen. Om inte samtliga dygder eftersträvas, om inte sinnet är filosofiskt väl förankrat, om inte de andliga behoven noga åtskiljes från psykismens område, blir resultatet endast en tillfällig utsvävning i de astrala regionerna, och slutar till sist i besvikelse lika säkert som att solen skiner."

Å andra sidan har raja-yoga och jnana-yoga, som innebär andlig och intellektuell disciplin i förening med allkärlek, att göra med den inre konstitutionens högre delar - kontrollen över det fysiska och psykiska blir den naturliga konsekvensen då man förstår hela den sjufaldiga människan. Sann yoga ger kontroll över och upplyfter sinnet, och möjliggör på så sätt en förening mellan det mänskliga och det andliga medvetandet, vilket är relativt universellt medvetande. Uppnåendet av denna förening eller detta ettblivande med den egna gudomligt-andliga kärnan skänker upplysning.

I vissa mycket sällsynta fall, då en chela har avancerat relativt långt i mentalt och andligt avseende men fortfarande har en mycket olycklig och tung fysisk karma som ännu inte arbetats av, är det lämpligt att använda hatha-yoga-metoderna i begränsad omfattning, men endast under mästarens eget överinseende. Jag vill tillägga att Patanjalis Yoga-aforismer är en hatha-yoga-skrift, men av allra högsta slag. De korta och koncisa instruktionerna i detta lilla verk är välkända av studerande i Västerlandet, till stor del genom W Q Judges och senare författares tolkningar.

Verklig yoga är som tidigare sagts meditation, och innebär således att sinnet koncentreras på och fasthålles vid en upphöjd tanke som begrundas. Patanjali skriver i sina aforismer att Yogas chitta-vritti-nirodhah -"yoga är förhindrandet av tankens irrande". Detta är helt klart: när det ständigt aktiva hjärnförståndet, som likt en fjäril fladdrar från tanke till tanke fyllt av upprörda känslor, kan styras i en målmedveten strävan uppåt, då upphör detta irrande tänkande och det uppåtsträvande tankeorganet blir intensivt aktivt, manifesterar intuition, ser sanningen och gör i själva verket den människa, vars organ för självmedvetet tänkande är verksamt på detta sätt, till ett förkroppsligande av visdom och kärlek - och detta är den sanna yogan. Det är manas, förnuftsprincipen, som, aktiv och så att säga vänd mot sig själv i stället för nedåt, blir buddhi-manas i stället för kama-manas. Chitta i sanskrituttrycket, dvs "tänkandet", blir fyllt av visdom och intuition och människan blir, när hon helt behärskar denna sublima andliga övning, ett med sin inre gudomlighet.
 
Patanjali fortsätter: "då har den klarsynte sin boning i sig själv", vilket betyder att människan då blir klarsynt och har sin boning i sitt andliga jag, guden i hennes inre.

På motsatt sätt förhåller det sig när sinnet inte är under kontroll och riktat uppåt. Då blir "kringirrandet (aktiviteten) ömsesidigt assimilerat", - ett mycket summariskt konstaterande som betyder att när sinnet fastnar i lägre ting, håller dess febrila aktivitet högre manas bunden, som på så sätt blir tillfälligt "assimilerad" av sina lägsta element, och människan blir till följd härav begränsad till den alldagliga mänskliga varelsen.

En ockult hemlighet då det gäller sinnet är att det antar det kontemplerade eller iakttagna objektets form och ingjuter sig i tankeformerna oavsett deras kvalitet. Om den mentala bilden är gudomlig blir sinnet likadant, eftersom det flyter in i det gudomliga och formar sig därefter. På samma sätt blir sinnet, om det fasthålles vid lägre ting, likt dessa då det flyter in i deras form och gestalt.

Det är begäret efter kunskap för att lägga kunskapen på tjänandets altare som leder till esoteriskt framåtskridande. Det är detta begär, denna vilja till icke-personligt tjänande, som renar hjärtat, klargör sinnet och gör det lägre jagets knutar icke-personliga så att de kan lösas upp och därigenom bli i stånd att mottaga visdom. Det är detta begär som är den drivande kraften, fordonet, som för aspiranten framåt, ständigt högre och högre.

Till index