Mirakulösa lampor
Herbert Edlund
I vår tid tycks det inte finnas några arkeologer eller andra trovärdiga vittnen som påstår sig ha
sett en s k evighetslampa, varmed menas en oljelampa som kan brinna oavbrutet i flera år, t o m i
århundraden. Men från antiken och fram till medeltidens slut har vi många uppgifter om att de
påträffats i tempel och kryptor, vid öppnandet av gravkammare, och t o m på offentliga platser
utomhus där de utsatts för vind och vatten. H P Blavatsky behandlar i Isis
Unveiled (del I, s 224-232) ämnet och menar att de mirakulösa lamporna
fortfarande existerade på hennes tid, och säger att "om så hela världen förnekade deras förekomst
skulle detta förnekande inte blåsa tillräckligt starkt för att släcka dem i vissa av Indiens, Tibets
och Japans underjordiska kryptor”. Hon ger exempel på samtida och historiska personer som sett sådana
lampor. Några citat:
En missionär, pastor S Mateer från Londonmissionen, säger att det i templet i Trevandrum i det
sydindiska kungariket Travancore ”finns … en stor gyllene lampa som tändes för mer än 120 år sedan
och fortfarande brinner”.
Abbé Huc har sett och undersökt en lampa av det slaget, och det har också andra gjort som haft turen
att vinna österländska lamors och prästers förtroende och vänskap.
Plutarkos berättar att han såg en lampa i Jupitertemplet och att prästerna försäkrade honom att den
hade brunnit kontinuerligt i åratal, och trots att den stod utomhus kunde varken vind eller vatten
släcka den. Den katolske auktoriteten Augustinus beskriver också en lampa i ett Venustempel som inte
kunde släckas av vare sig den starkaste blåst eller regn.
Sir Thomas Browne har också skrivit om lamporna, och när han talar om sådana som brunnit i flera
hundra år säger han att ”detta beror på renheten hos oljan vilken inte avger några sotiga dunster som
kväver lågan, ty hade luften närt lågan hade den inte brunnit många minuter”. Och han tillägger:
”Konsten att tillreda denna olja har gått förlorad.”
Men konsten hade alltså enligt Blavatsky inte gått förlorad, och hon redogör för olika oljors och vekars beståndsdelar.
Lamporna har inte bara påträffats i ”hedniska” kulturkretsar, säger Blavatsky, utan också i kristna helgedomar, och inte oväntat har de kristna auktoriteterna sin speciella syn på skillnaden mellan kristna och hedniska lampor. Enligt vissa teologer tycks de kristna ha brunnit genom en gudomlig mirakulös kraft, medan de hedniska lågorna upprätthållits genom djävulens knep. En lampa i Antiokia som brann i 1500 år över dörren till en kyrka, alltså på en öppen och allmän plats, brann genom "Guds kraft" som ”får ett oändligt antal stjärnor att brinna med oupphörligt ljus”, medan de hedniska lamporna är verk av djävulen som ”bedrar oss på tusen sätt”.
Ett exempel på hur djävulen varit i farten fick de troende när man under Paulus III:s påvetid (1534-1549) öppnande en grav på Via Appia i Rom och då fann hela kroppen av en ung flicka flytande i en ljus vätska, som hade bevarat henne så väl att ansiktet tycktes vara lika vackert som i livet. Vid hennes fötter brann en lampa som släcktes när graven öppnades. Av inskriptioner framgick att flickan begravts mer än 1500 år tidigare och antagligen var Ciceros dotter Tullia.