Mozarts nyckel till livets källa

   Ida Postma

 
Den 4 april 1787 skrev en son till sin fader följande brev: "Nu hör jag att Ni är verkligt sjuk! Hur längtansfullt jag emotser en tröstande underrättelse från Eder själv, behöver jag väl inte säga Eder. Jag hoppas också helt visst därpå - fast jag gjort det till min vana att i allting alltid tänka mig det värsta. Då döden noga taget är det oundvikliga målet för vårt liv, så har jag sedan ett par år tillbaka gjort mig så bekant med denna människans bästa vän, att hans bild ej mer förskräcker mig utan lugnar och tröstar mig! Och jag tackar min Gud att han unnat mig lyckan att skaffa mig tillfälle - Ni förstår mig - att lära känna honom (döden) som nyckeln till vår sanna salighet. Jag lägger mig aldrig till sängs utan att betänka att jag kanske, så ung jag än är, nästa dag måhända icke mer finns till - och dock kan ingen människa av alla dem som känner mig säga att jag i umgänget varit dyster eller sorgsen - och för denna lycksalighet tackar jag varje dag min skapare och önskar av allt mitt hjärta att varje medmänniska blir delaktig av den."

Den som skrev brevet var Wolfgang Amadeus Mozart. Vid den tiden var han en ung man, 31 år gammal, på toppen av sin karriär, lyckligt gift och full av livsglädje. Senare generationer har i viss mån blivit förbryllade över dessa förtroliga avslöjanden inför fadern.

Några levnadstecknare har tillskrivit Mozart ett nästan sjukligt intresse för dödens problem, men hans egna uttalanden att han aldrig var "dyster och sorgsen" utan gladdes åt en god sinnesstämning, talar emot dessa levnadstecknares uttalanden. För att försöka förklara hans ståndpunkt skall vi lyssna till vad den romerske vältalaren, filosofen och statsmannen Cicero sade. Under hans livstid, åren 106 - 3 före vår tideräkning, var mysterieskolorna kring Medelhavet i ett tillstånd av yttersta förfall. Trots detta erhöll Cicero sådan upplysning genom sina initiationer att han kunde skriva sina Lagar: "Vi har lärt (dessa ceremonier) från första början och vi har förvärvat kraften att inte endast leva lyckligt, utan också att dö med en större hoppfullhet."

I meddelandet till fadern använde Mozart ett speciellt uttryckssätt, men när han skrev att döden är "nyckeln till vår sanna salighet" och att "döden noga taget är det oundvikliga målet för vårt liv" - då visste han att fader Leopold omedelbart skulle sätta in dessa uttryck i deras rätta sammanhang. Han gör i detta meddelande klara hänvisningar till vad han lärt inom frimureriet. Man kan finna det något underligt att all korrespondens mellan honom och frimurarbröderna har försvunnit och man kan naturligtvis fråga: varför? Kan det möjligen bero på att hans uttalanden om döden i brevet till fadern blev allmänt kända?
 
Som medborgare i det österrikiska kejsardömet föddes Mozart i den katolska tron. Om man ser närmare på hur hans liv utvecklades, så förstår man att han redan i unga år levde under ett visst inflytande av frimurarna. När han var 12 år gammal komponerade han sångspelet "Bastien och Bastienne". Sångspelet uruppfördes i september eller oktober 1768 i den berömde läkaren Anton Mesmers trädgård i Salzburg. Doktor Mesmer var frimurare och var mest känd som skapare av föreställningen om "animal magnetism".

1772 skrev Mozart en aria till en frimurarhymn. På sin resa till Frankrike 1778 förde han med sig ett rekommendationsbrev från en österrikisk frimurare till logen i Paris. Frimurare fanns det i hans familj och bland hans kolleger och vänner. Det måste därför ha varit en helt naturlig utveckling att han själv ansökte om medlemskap den 14 december 1784.
 
Det var med en brinnande iver som han arbetade inom logen och redan den 26 mars 1785 blev han initierad som medlem. Den 22 april samma år fick han mästaregraden. Han var här tillsamman med fader Leopold och den store kompositören Joseph Haydn.
 
För resten av sitt korta liv förblev Mozart katolik, fast under de senare åren mera till namnet än i anden. Till skillnad från flera andra av Europas länder hade påvens bannbulla mot frimurarna av år 1738 aldrig blivit offentliggjord av regeringsmakten i Österrike. Det var därför fritt för var och en att ansluta sig till båda tankeströmningarna samtidigt. Detta medförde att det 1784 fanns 66 frimurarloger i Österrike.
 
Logen "Zur Wohltätigkeit", där Mozart var medlem, följde liksom de flesta logerna i Wien vid den här tiden "Den strikta observansen". Dess ceremoniel hade införts 1754 av baron Carl Gothelff von Hund, och han gjorde gällande att ursprunget gick tillbaka till Tempelriddarna, en orden av riddare som grundades vid tiden för korstågen.

Det var inte ovanligt att europeiska hemliga sällskap på den tiden anammade sådana legendariska källor. Det var faktiskt så att dessa sällskap i andlig mening ansåg sig vara de verkliga arvtagarna till de forntida mysterieskolorna, liksom till de medeltida alkemistiska traditionerna. Deras intresseområde dominerades av en blandning av alkemistiska experiment, metafysisk undervisning och festliga samkväm.

I den frimurarloge som Mozart tillhörde kunde han med all säkerhet ha nått de högre graderna, vilket hade givit honom ännu större kunskap. Det finns emellertid inga bevis för att han försökte nå de allra högsta graderna. Men även som innehavare av mästeregraden är det troligt att detta musikaliska geni, vars underbara verk alltjämt berikar och förädlar våra egna liv, kände till de forntida lärorna om människans inneboende gudom och att människan måste beträda de till synes otaliga och ändlösa vägarna av liv och död, innan hon kan återförenas med "Källan".

De grekiska mysterierna betecknade döden som basen, från vilken allt liv utvecklas. Döden är blott en förvandling som tillåter människans innersta väsen att återfödas i en högre form. Detta var sanningen i den bildliga framställningen om det sädeskorn som vissnade bort och förstördes i jorden, för att därigenom göra det möjligt för vetet att växa.

Mozart framför denna uppfattning i sin välkända opera "Trollflöjten". Detta verk har vid upprepade tillfällen betraktats som en något underlig förening av praktfull musik och löjlig text. I verkligheten förhöll det sig så att librettot mycket intensivt diskuterades av kompositören och baron Ignaz von Bom, som efter många års forskning i frimurarnas symbolik var en verklig auktoritet bland frimurarna i Wien. Operan, som ytligt sett verkar på något sätt fantastisk, har en djup symbolisk mening.

Det är inget tvivel om att Mozart inspirerades av sina egna erfarenheter under invigningen när han tog upp motivet till "Trollflöjten". Detta motiv bygger på att aspiranten förbereder sig och befinns värdig att genomgå en serie olika prövningar genom jord, luft, eld och vatten. Han måste uthärda många besvärligheter och dö inom sitt personliga väsen, men med tappert tålamod och en vilja att övervinna alla hinder kommer han att återfödas, upplyst av det inre ljuset.

Från frimurarnas ritual har Mozart alltså fått de erfarenheter som hjälpte honom att förbereda sig själv för den initiation som väntar oss alla vid slutet av vårt liv, och vilken ofta fyller dem med fruktan och dysterhet som inte haft den särskilda förmånen att få mottaga "Kunskapen" på det sätt som han hade.

Om vi närmare studerar operans andra akt, så finner vi där en hel del hänsyftningar på frimurarceremonier och -symboler. Detta innebar en ändring av författaren och frimuraren Emanuel Schikaneders ursprungliga plan, och orsaken till denna ändring var Mozart. Just genom att Schikaneder var frimurare förstod han och uppskattade Mozarts ändringsförslag. Bakom Schikaneders verser hade Mozart upptäckt en djupare åder som kom från en mycket gammal "källa", nämligen från den Urgamla Visdomen, och genom länken med sitt gudomliga högre jag fick han den verkliga skaparkraften.

Det var ingenting mindre än humanitetens idé, tron på människornas ständiga luttring i kampen för det goda mot det onda och att denna var livets mening och mål. Allteftersom åren gick var det denna tanke som allt djupare fängslade honom, och sannolikt var det alltså på Mozarts initiativ som operans elake trollkarl förvandlades och reducerades till den brutale Monostatos och Nattens Drottning blev inkarnationen av det ondas idé. Sarastro däremot blev en ljusgestalt, ledare av vishetens och godhetens förbund, i vilket människorna Tamino och Pamina först efter genomgångna prövningar och reningar kunde upptagas. Men det är främst genom Mozarts musik som operan "Trollflöjtens" gudomliga mening helt klargörs.

Mozarts död har varit omgiven av en aura av misstänksamhet. Hans egna ord: "Jag känner att jag inte lever länge till, det är inget tvivel om att någon har givit mig gift" måste ha skapat ryktet att han inte dog en naturlig död. Men hans sviktande hälsa kan helt enkel ha berott på de svåra påfrestningar som han utsattes för på grund av hustruns dåliga hälsa, en ständig brist på pengar, och att han inte längre fick spela vid hovet i Wien.

Frimurarbrodern Emanuel Schikaneder hade Mozart träffat redan under tiden i Salzburg, då denne hade frestat Mozart med "Trollflöjten".

Mozart hade till en början varit mycket tveksam, men då Schikaneder förklarade att han hade mycket dåliga finanser, lovade Mozart att hjälpa honom med musiken. Detta var alltså en stor gest av broderlig hjälpsamhet. Operan var färdigkomponerad någon av de sista dagarna i september 1791, och den 30 september dirigerade Mozart själv det första framförandet av verket på Theater auf der Wieden i Wien. Själv fick han inte någon ekonomisk ersättning för detta stora verk. Schikaneder gjorde emellertid en mycket stor ekonomisk vinst, vilket ju var Mozarts avsikt.

En dag på sensommaren 1791 besöktes Mozart av en man, klädd i mörkgrått, som inte ville tala om vem han var eller vems ärenden han gick och som beställde en dödsmässa av honom. Han var villig att betala bra, men det brådskade med kompositionen och Mozart fick inte röja att han var mästaren till verket. Det blev senare klart att det fanns en logisk förklaring till mysteriet, men hos den ansträngde och vid den tidpunkten sjuke Mozart, som plågades av dödsaningar, slog tanken rot att han fått beställning på sin egen dödsmässa.

Då Mozart vid ett senare tillfälle skulle stiga in i en vagn för att resa till premiären på sin opera "Titus" i Prag, uppenbarade sig den mystiske mannen på nytt och påminde honom om mässan.

Operan "Titus", som Mozart själv dirigerade, hade premiär i Prag den 6 september 1791 inför en lysande publik och i samband med kröningen av kejsar Leopold II.

Mozart tog i mitten av september farväl av alla sina vänner i Prag och återvände till Wien, fylld av dödsaningar. Där fortsatte han arbetet med "sin" dödsmässa. Den 20 november måste han lägga sig till sängs men fortsatte trots detta att komponera, och detta allt mera febrilt. Han hade hunnit till den åttonde takten av "Lacrymosa" då fjäderpennan föll ur hans hand. De toner han bar inom sig på sin dödsbädd beledsagade honom på den väg som han gjort sig så bekant med under en lång följd av år. Han avled den 5 december 1791.

Särskilda omständigheter gjorde att hans kropp överlämnades till en okänd grav, vilket allmänt beklagats. Men ser man rätt på saken - vad kunde ha lämpat sig bättre?

"Den gudomlige Mozart" kallar dr G de Purucker i en av sina skrifter denne musikens mästare, och vi som lyssnar till hans musik idag känner inom oss något av de vibrationer av upphöjdhet som detta gudomliga geni måste ha känt när han, genom sitt högre jag, fördes fram för att hämta sin musik från den "Eviga Källan".  

Till index