Några intressanta fenomen

H P Blavatsky

En sömngångerska

En ung flicka som var sömngångerska ända till sitt 22:a levnadsår, utförde under sömnen olika hushållssysslor som hon inte kom ihåg när hon vaknat.
     Hon hade också för vana att under nätterna ...ta egna och andras saker och gömma dem på ett listigt sätt. ... En natt ...steg flickan upp och gick till sin fars arbetsrum. Denne, som var en ansedd jurist, arbetade trots den sena timmen, men hade tillfälligt lämnat rummet då sömngångerskan gick in och tog ett testamente som låg på skrivbordet tillika med flera tusen pund i obligationer och sedlar. Alltsammans gömde hon i två ihåliga pelare i biblioteket ...och återvände till sin säng.
     Testamentets försvinnande medförde en rättegång som ruinerade hennes far och förstörde hans anseende, och familjen försattes i stor förlägenhet. Ungefär nio år senare fick flickan - som under de senaste sju åren inte hade gått mer i sömnen - TBC och dog. På dödsbädden drogs den slöja undan som så länge hade omgett hennes fysiska minne. Hennes högre medvetande väcktes, och livets händelser avtecknade sig för hennes själs ögon. Bl a såg hon den stöld hon begått i sömnen. Hon vaknade då ur den dvala i vilken hon varit försjunken de senaste timmarna, och hennes ansikte gav uttryck för stark sinnesrörelse. Hon ropade: "Vad har jag gjort! Det var jag som tog testamentet och pengarna. Sök i de ihåliga pelarna i biblioteket, jag har..." Hon hann aldrig avsluta meningen, för själva sinnesrörelsen dödade henne. Man sökte och fann alltsammans i pelarna, precis som hon sagt. 

     Pekar inte det här fallet på att en sömngångare besitter ett eget minne och en egen intelligens, skilda från det vakna lägre jagets fysiska minne, och att det är det förra som träder i verksamhet i dödsstunden? ... Under det att även viktiga tilldragelser ofta faller bort i vårt fysiska minne, kan inte ens den obetydligaste livsyttring i våra jordeliv försvinna ur "själens" minne. (Collected Writings XI, s 449-451)

En astral profet

Den 12 april kl 11.45 drog artillerigeneralen Alexey Petrovich Yermoloff, känd i hela Ryssland, sin sista suck i Moskva. Detta är vad en vän, som kände honom väl, skriver om honom:

Vid ett tillfälle när jag skulle lämna Moskva besökte jag Yermoloff för att ta avsked, och kunde då inte dölja min ledsnad. "Var inte ledsen", sade han, "vi träffas igen. Jag kommer inte att dö innan du återvänt." Detta var arton månader före hans död. "Över liv och död råder bara Gud!" sade jag. "Och jag säger dig att min död inte kommer att inträffa förrän om drygt ett år", svarade han. Med de orden förde han mig in i sitt arbetsrum och tog ur en låst låda fram ett papper som han räckte mig med frågan "vems handstil är detta ?" "Din", svarade jag. "Läs det då!"
     Det var ett slags memorandum, en förteckning av data från det år Yermoloff hade utnämnts till överstelöjtnant, och räknade upp varje viktig tilldragelse som skulle komma att äga rum i hans händelserika liv. När jag läste täckte Yermaloff över sista raden med handen. "Den behöver du inte läsa", sade han. "På den raden står min dödsdag angiven. Allt det du nu läst skrev jag innan det inträffade, och hittills har det visat sig stämma in i minsta detalj. Så här gick det till när jag skrev det."
     "När jag ännu var ung överstelöjtnant, sändes jag med ett uppdrag till en liten landsortsstad. Mitt logi bestod av två rum, ett för tjänstefolket och ett för mig. I det senare kunde man inte komma in utan att gå igenom det förra. En kväll satt jag och arbetade vid mitt skrivbord. När jag var färdig tände jag pipan, lutade mig tillbaka i stolen och försjönk i dagdrömmeri. Plötsligt såg jag en enkelt klädd främling stå framför mig på andra sidan skrivbordet. Innan jag fick tillfälle att fråga vem han var och vad han ville, sade han ´ fatta pennan och skriv ´. Med känslan av att stå under inflytande av en oemotståndlig kraft, löd jag. Så dikterade han för mig allt som skulle hända mig under resten av mitt liv, och slutade med att ange datum och klockslag för min död. Sedan försvann han direkt på stället. Det gick ett par minuter innan jag återkom till fullt medvetande, men då rusade jag ut i det andra rummet som främlingen inte på några villkor kunnat undgå att passera genom. Där satt min sekreterare och skrev... På min fråga ´vem var det som nyss var här?´ svarade denne förvånat ´ingen´..."

Den nedtecknade dödstidpunkten visade sig efter generalens död vara korrekt. Han dog det år och på den dag och det klockslag han med egen hand hade skrivit ned i förväg.
     Utan tvivel är varje ord i general Yermoloffs kortfattade och klart framställda berättelse bokstavligen sant. ... Och vad kan man då säga om den mystiske besökaren?
     En teosofisk ockultist skulle förklara visionen mot bakgrunden av den esoteriska filosofin. Till att börja med skulle han erinra om att vårt högre medvetande med dess unika manifestationsbetingelser är ett terra incognita för oss alla (spiritualisterna inräknade) och särskilt för vetenskapmännen. Sedan skulle han peka på en av ockultismens grundläggande läror som säger att jämte den gudomliga allvetenhet som det odödliga individuella egot besitter i sin egen natur och verksamhetssfär, finns för detta ego vare sig ett förflutet eller en framtid utan bara ett evigt nu. I ljuset av denna lära står det klart att den av detta ego besjälade personlighetens hela liv från födelsen till döden är lika synligt för det högre egot, som det är osynligt och dolt för den begränsade synförmågan hos dess tillfälliga och dödliga gestalt. Enligt den ockulta filosofin skulle därför följande ha hänt i det aktuella fallet:
     General Yermoloff satt en sen kväll vid sitt skrivbord försjunken i ett dagdrömstillstånd då han, som han berättade för sin vän, plötsligt fick se en främling stå framför sig. Detta dagdrömstillstånd var förmodligen en lätt slummer framkallad av trötthet och överansträngning, under vilken en rent mekanisk verksamhet av sömngångarkaraktär sattes igång. Personligheten blev plötsligt varse sitt högre jags närvaro, den sovande mänskliga automaten kom under individualitetens inflytande, och genast återupptog den hand som i flera timmar varit sysselsatt med skrivning mekaniskt samma verksamhet. När personligheten sedan vaknade trodde den att dokumentet ifråga hade skrivits efter diktamen av en besökare vars röst den hört, medan den i själva verket hade skrivit ned sitt eget allvetande gudomliga egos profetiska tankar, eller kanske vi hellre skall säga kunskap. Detta egos "röst" var helt enkelt en transponering av den mentala kunskapen om den dödliga människans liv, en kunskap som från det högre medvetandet återspeglades i det lägre. Och den transponeringen utfördes av det fysiska minnet vid uppvaknandet. Allt det övriga som minnet registrerade kan förklaras på vanligt sätt.
     Sålunda hör både rösten och besökaren...som talade till generalen utanför honom själv till det slags fenomen, som vi under beteckningarna idéassociationer och erinringar är bekanta med från våra drömmar. De bilder och scener vi ser när vi sover, de timslånga eller t o m dagslånga och årslånga händelseförlopp vi genomlever i våra drömmar, tar i verkligheten kortare tid i anspråk än en ljusglimt när vi vaknar och återfår vårt fulla dagsmedvetande. Fysiologin kan ge många exempel på drömfantiserandets förmåga och snabbhet. (Collected Writings XII, s 228-233)

Ett mänskligt batteri

I ett nyligen utkommet nummer av Michigan Medical News lämnar dr S C Woodman följande redogörelse för ett märkligt fall:

Jag har ett unikt fenomen i gestalten av en ung man som bor här och som jag har studerat med stort intresse. Hans speciella förmåga visar att nervenergin utan tvivel utgörs av elektricitet. Han heter William Underwood, är 27 år, och hans speciella förmåga består i att medelst andedräkten - understödd av handrörelser - kunna alstra eld. Han håller en näsduk framför munnen, gnider den energiskt med händerna samtidigt som han blåser på den, och får den på så sätt att fatta eld och brinna upp. Han kan klä av sig, skölja ur munnen, tvätta händerna och tillåta de mest ingående undersökningar för att utesluta möjligheten till fusk, och sedan omgiva vilket papper eller tygstycke som helst med flammor genom att blåsa på det. Han kan när han är utomhus och vill göra upp eld utan att ha tändstickor till hands samla ihop en hög torra löv, och liggande på marken blåsa på dem så att de börjar brinna... Man kan inte förmå honom att utföra fenomenet mer än två gånger på samma dag, och efter ansträngningen är han helt utmattad. Han sjunker ned i en stol, och vid ett tillfälle när han hade satt en tidning i brand lade jag handen på hans huvud och märkte då kraftiga ryckningar i huvudsvålen. ... Detta är verkligen inte någon humbug, men vad är det?

Vänder vi oss till den ockulta vetenskapen för en förklaring, finner vi beskrivningar av fall där personer under tillstånd av stark hänförelse utstrålat en självlysande dimma eller aura från sin kropp. Ibland framträder denna som en sprakande strålglans, ibland som en fladdrande låga och ibland som ett elektriskt eller snarare odiskt skimmer. Denna gloria ses sällan på dagen. Den ses vanligen på natten, särskilt när dess upphovsman är djupt försjunken i andaktsövningar. Ett bekant exempel har vi i Peter av Alcantare , en hängiven katolik. Den gloria eller nimbus som konstnärer målar runt huvudet och kroppen på helgon, yogier, gudar och gudinnor känner vi alla till, och den är en påminnelse om detta naturliga fenomen. Men det ljus som framträder vid fenomenet är av en odisk karaktär, och även om det flammar och fladdrar som eld har det inte eldens brännegenskaper. Författare till skrifter om trolldom och medialitet har nedtecknat berättelser om flammor som utan synbar orsak slagit ut från dörrar, fönster, eldstäder och tak vid tillfällen när öppen eld inte fanns någonstans i det beträffande huset... Dessa mystiska bränder har ibland uppträtt i samband med stenskurar, som också är ett egendomligt fenomen. Spiritualisterna menar att aktörerna vid alla sådana fenomen utgörs av andar, men om dessa inte är eld-elementaler eller det rosenkorsarna kallar salamandrar, måste de vara tokiga andar. Bland de västerländska medierna, liksom bland de indiska, finns det många som kan vidröra brinnande kol, rödglödgat järn och smält metall och dessutom vandra på glödande bäddar utan att att skadas. ... Förklaringen till detta ligger i att de här eldfasta personerna är medier för eldelementaler och har en osedvanligt stor andel salamandriska egenskaper i sin organism, resultatet av en onormal kombination av elementalenergier under fosterutvecklingen. Normalt innehåller den mänskliga organismen elementaler från alla de fyra elementalrikena i ungefär lika proportioner, varvid en lätt övervikt för det ena eller andra slaget blir bestämmande för personens ifråga "temperament". (Collected Writings V, s 101-103)

Ett romersk-katolskt helgon

Samuel Jonathan skriver att St Francis Xavier var en romersk-katolsk präst. Hans heliga kropp förvaras i Goa, och visas vart tredje eller fjärde år för allmänheten. Då sker flera mirakler.

Vad den första uppgiften beträffar, är vi införstådda med att den kropp som förevisas i Goa är St Francis Xaviers och ingen annans. Fast detta spelar egentligen ingen roll i sammanhanget, ty även om kroppen ...skulle tillhöra en skenhelig skurk...eller ett av den vedervärdiga inkvisitionens olyckliga offer, inverkar detta inte på "miraklerna" så länge som de troende är tillräckligt övertygade om relikens kraft. Vi vet att tron har en mystisk kraft.

     Jämte St Francis Xaviers kropp finns det många "mirakelframkallande" reliker i världen. ...i en italiensk kyrka visas ännu idag en fjäder från ängeln Gabriels vinge.

     Alla sådana föremål åstadkommer "mirakler", särskilt tillfrisknanden från sjukdomar, förutsatt att patientens tro är tillräckligt stark. Men föremålen behöver inte vara reliker av romersk-katolska helgon. En tand från Buddha, en ryggkota från Confucius, en tånagel från Gladstone, en stövel från överste Ingersoll, en apsvans eller något annat har samma verkan om tron på dess förmåga är tillräckligt stark. ... Vid många indiska yogiers gravar blir folk botade. Tusentals muslimer beger sig varje år till profetens grav i Mecka i avsikt att bli botade, och alla kvackarmediciner får i princip sina verkningar genom de inbillade eller verkliga sjuklingarnas trosövertygelse. (Collected Writings VI, s 233-235)

     
Om orakel

I en artikel säger dr Fortin, ordförande i Société Scientifique des Occultistes de France: "Historikerna påstår att den romerska senaten hade antagit en förordning med innebörden att de sibyllinska texterna skulle konsulteras varje gång nationen befann sig i kris eller fara. För sin säkerhet kunde den romerska republiken flera gånger tacka de värdefulla profetior som innehölls i sibyllan av Cumaes böcker."

Sibyllan av Cumae bar en järnörtskrans runt huvudet. Vi har tidigare pekat på den växtens inflytande på sensitiva personer. Vild järnört uppväcker och förstärker skådarförmågan... Om en kvinna, vilken som helst, sätter sig ensam på en lugn plats för att skriva eller ägna sig åt någon annan mental verksamhet med en krans av vild järnört runt huvudet, kommer hon att känna sig trygg för alla dåliga inflytanden och hennes själsförmågor kommer att arbeta på sin maximala nivå. Denna teknik gjorde man förr bruk av i alla ockulta helgedomar. När en kommunikations ursprung och värde prövas, måste dess rättviseaspekt beaktas. Det gudomliga är bara gudomligt så länge det är rättvist, sade Sokrates.

Dr Fortin skriver vidare: "George Sand ...brukade dra sig tillbaka till ett mörkt rum och röka för att stimulera sin skådarförmåga. Hela hennes varelse fylldes då av en känsla som kort därpå ledde till ett tillstånd av total isolering."

Den franske skribenten måste här mena total isolering från det gudomliga och andliga, och en fullständig övergång till den psyko-fysiska värld där våra sinnen och sinnesförnimmelser - om de inte paralyseras - alltid står i vägen för det sant andliga skådandet. Det första tillståndet kan induceras med opium och morfin etc. Det andra däremot, är helt och hållet en fråga om naturliga karaktärsegenskaper. (Collected Writings VI, s 143-144)