Organisationer
Jan Brick
Gör vi en historisk betraktelse av organisationer blir vi uppmärksamma på förhållandet att de tenderar att permanenta sig själva, att bli till självändamål. Detta gäller stater, religioner, politiska partier, välgörenhetsorganisationer, intresseorganisationer m m. Vad som till en början var verktyg för att föra ut idéer och värderingar eller var administrativa styrmedel, förvandlas snart till självsvåldiga organismer som kan leva och frodas långt efter det att organisationernas syften glömts bort. De har också egenheten att växa okontrollerat på omgivningens bekostnad.
Den första eller de första generationerna som arbetar inom organisationen är frivilliga idealister. Men snart förvandlas deras obetalda arbete till professionella tjänster och detta innebär att organisationen som en levande ideell kraft har spelat ut sin roll. Syftet med bildandet av organisationen tonar bort och de betalda ombudens främsta uppgift blir ofta att hävda sina egna intressen och det gör de bäst genom att bygga en så stor organisation som möjligt med så stort inflytande som möjligt, utan verkligt samband med det ursprungliga idéprogrammet. Vad som kan finnas kvar är tom retorik och slagord för att ge sken av ett samband med organisationens första kreativa tid.
Men vad motsvarar begreppet "organisation" hos den enskilda människan? Det som ligger närmast till hands är "personligheten". Den består av alla de fysiska, psykiska och mentala vanor, ovanor och handlingsmönster som karakteriserar henne. Personligheten kan ses som en organiserande princip som skapas när det reinkarnerande egot går ner i manifestation. Den har till uppgift att "ta hand om" egot och bidra till att väsenskaraktären kan komma till uttryck och att livsplanen sätts i verket. Men liksom de andra organisationerna tenderar personligheten att bli en glupsk, självständigt verkande hydra som slukar egots energi för sin egen skull, helt glömsk av det ursprungliga syftet med inkarnationen. Tyvärr blir det så att personligheten står i vägen för egots självförverkligande istället för att vara ett verktyg för dess befordrande. Egot måste därför med viljestyrka ta kommandot över personlighetens livsyttringar och se till att dessa befrämjar syftet med inkarnationen. Egot måste ta strid med hydran och hugga av dess många huvuden, dvs det vi kallar själviska begär och karaktärsbrister som oärlighet, avundsjuka, argsinthet etc.
Men varför förlorar organisationerna syftet med sin existens? Som teosofer vet vi att idébildningen sker hos buddhiprincipen och att den därifrån skickas ner till manas, som i sin tur ger idéerna tankeform. Dagens människa har helt enkelt för dålig kontakt med sina högre principer och attraheras därför först och främst av de lägre. Eftersom de högre principerna ger oss vår känsla av gemenskap med andra varelser, leder ett avskiljande från dessa till egoism. Det är därför organisationerna ger uttryck för gruppegoism. Vi kan omöjligt skapa altruistiska organisationer om vi själva är behäftade med själviskhet, eftersom det är individerna som skapar de kollektiva organisationerna.
Men går det då inte att förändra organisationerna när vi upptäcker att de fungerar så dåligt? Uppenbarligen är det så att det finns i det svenska samhället en medvetenhet om att t ex sjukvården, skolan och rättsväsendet har hamnat på fel kurs. Jämför vi med våra egna personligheter kan vi inse vidden av de problem som finns. Hur kan vi ändra på samhällsfunktionerna om vi inte ens kan ändra på våra egna små problem? Hur kan vi gnälla på att myndigheterna missköter sig eller att direktörerna skor sig om vi inte ens kan besegra våra egna små ovanor? Och om vi inte ens kan besegra våra ovanor, hur kan vi tro att vi kan besegra karaktärsbrister som girighet och avundsjuka och ersätta dem med dygder?
Inser vi att vi behöver förändras så står alltså vår personlighet i vägen. Personligheten i sig är inte av ondo, det måste poängteras. Vi som individer måste ha en organiserande princip, precis som samhället i stort måste ha det. Problemet är alltså dels att vi fjärmat oss från vår andliga princip, dels att naturen är konservativ, den strävar efter status quo. Vi, liksom allt manifesterat liv, är uppbyggda av vanor, ibland uttryckta som lagar eller instinkter. En personlighet som byggts upp i en dålig miljö och utan verklig kontakt med det andliga kommer oundvikligen att formas på ett dåligt sätt och uppvisa en mängd brister och ofullkomligheter. När vi i vuxen ålder inser problemen har vi redan (som personligheter) stelnat och det krävs en stor kraftansträngning för att styra in skeppet på den ursprungliga kursen som leder till självförverkligande.
För den närliggande tiden är jag pessimist. De kollektiva organisationerna kan aldrig undvika förfall och undergång så länge som de byggs upp av människor som är omedvetna om orsakerna till problemen och som istället för att vända sig uppåt mot de andliga principerna, vänder sig nedåt mot ännu större materialism och själviskhet. Den väg vi behöver vandra är den som leder till ökad medvetenhet och kunskap. Teosofin är ett verktyg som kan ge oss dessa. Vi behöver förverkliga det Teosofiska Samfundets första syfte som innebär bildandet av en kärna av universellt broderskap. På det viset kan vi påverka våra medmänniskor i en positiv riktning. Förhoppningsvis kommer sedan framtidens organisationer att successivt förbättras i kvalitet i och med att de enskilda människorna som de är uppbyggda av också kommer att utvecklas. Det kommer att ta tid, lång tid, men i det långa loppet kommer vi att lyckas.