Reinkarnationsläran

Irma Henriksson

Reinkarnationsläran är logisk och förnuftig. Den säger bl a att det vi kallar människans själ - dvs hennes upplevande medvetande med sin förmåga att tänka, känna, minnas etc och att utveckla talanger, intressen, svagheter och andra egenskaper - i nuvarande kosmiska tidsskede genomgår en nödvändig "skolning" på jorden. Jorden kan betraktas som en skola där vi som individer skall lära och utvecklas, och varje jordeliv är en arbetsdag i den skolan. Vi har redan avverkat tusentals sådana arbetsdagar, reinkarnationer, och har ytterligare tusentals framför oss. Vid varje reinkarnation föds var och en av oss som utvecklingsresultatet av alla sina föregående, och detta förklarar varför vi har så olika begåvningsprofiler, moraltendenser, värderingar, intresseinriktningar osv. Att vi föds till så olika öden förklaras av karmaläran, som säger att vi föds till det öde som vi med våra tankar, känslor och handlingar i tidigare liv till stor del själva har skapat.  

     För att reinkarnationsläran skall kunna vara sann måste tre villkor vara uppfyllda. Det första av dessa är att den mänskliga själen kan existera och fungera utanför sin fysiska kropp. Att det villkoret uppfylls indikeras av de under t ex narkos och trans inträffade utanförkroppenupplevelser, då människor i själslig gestalt begett sig till platser långt borta från kroppen och där sett händelser utspela sig, vilka vid efterföljande kontroller visade sig faktiskt ha ägt rum. På platserna ifråga har deras själsliga gestalt ibland blivit sedd av vakna personer.
     Det andra villkoret är att det finns platser där själen kan vistas mellan sina jordeliv. Att sådana platser finns indikeras av de näradödenupplevelser, under vilka kliniskt döda personers själar färdats till överjordiska världar där de bl a fick kän­nedom om händelser som skulle in­träffa senare i deras jordeliv, händelser som sedan visade sig verkligen inträf­fa.

     Det tredje villkoret är att själen en tid efter döden faktiskt återvänder till jorden och inte stannar kvar någonstans på "andra sidan" för resten av evigheten. Att det villkoret uppfylls indikeras av de tidigarelivupplevelser som en del människor spontant har fått i det normala dagvakentillståndet, i drömmar eller under meditation. De berättar att de då omgavs av en historisk miljö, i vilken de kände igen sig själva och andra personer iförda kläder som var typiska för miljön och tiden ifråga. De förstod att de såg eller återupplevde scener ur ett tidigare jordeliv, och var därvid medvetna om såväl sin nuvarande som dåvarande identitet.

     Mellan jordeliven vistas människan enligt reinkarnationsläran i själslig gestalt i en själslig värld. När vistelsen där lider mot sitt slut är det inte hon själv som bestämmer tidpunkt, plats och föräldrar för den nya reinkarnationen, och inte heller den blivande kroppens kön. Hon leds av karma, den alltomfattande och rättvisa konsekvenslagen, till en nation och föräldrar med vilka hon har gemensamma framtida ödesinslag. Dessa ödesinslag finns redan som dispositioner, karmiska frön, i hennes varelse. När hon i det nya livet återupptar sina förbindelser med forna familjemedlemmar, vänner och fiender, så gror och utvecklas sådana karmiska frön, och hon får på så sätt skörda konsekvenser av gärningar hon begått i tidigare liv. Reinkarnationen är alltså ingen slumpmässig händelse som initieras av föräldrarna. Den sker uppenbarligen efter en plan. Denna plan får den reinkarnerande människan i form av en vision om framtida ödesinslag ta del av före födelsen till det nya livet, men visionen faller tyvärr snabbt i glömska. 

     Reinkarnationsprocessen inleds i den värld där vi tillbringar vår mellanlivsperiod, och fortskrider sedan i tur och ordning på alla de tillvaroplan där vi vecklar ut vår varelse. När processen nått jorden befinner sig vårt medvetande inte inuti fostret förrän under de två sista havandeskapsmånaderna. Först efter födseln tar vi sakta vår nya kropp i verklig besittning. I den nya kroppen, vars utseende enligt dem som haft tidigarelivupplevelser är mycket likt det föregående livets, börjar vi bygga upp vår nya identitet genom att lägga våra observationer av omgivningen och det som pågår där på minnet. Vi övar upp vår förmåga att styra kroppens rörelseapparat och härmar de vuxnas beteenden. Vi lyssnar och försöker förstå och gör oss bekanta med de attityder, värderingar och kunskaper som finns i vår omgivning. Samtidigt vecklar vi ut aspekter av våra medfödda intressen, talanger, preferenser, svagheter och andra egenskaper, och när vi lärt oss läsa skaffar vi oss genom litteraturen vidgade referensramar för vårt eget tänkande. På så sätt får vår nya identitet ett allt större omfång och en distinktare profil allteftersom reinkarnationsprocessen fortskrider. Ty denna är inte genomförd i och med att den nya kroppen har fötts, utan pågår tills döden närmar sig. Livet igenom kommer väsenskomponenter från själens djup i dagen för att delta i det utvecklingsförlopp som gäller hela vår varelse. Det är många ämnen som står på schemat för varje skoldag, och de ingår alla i en långsiktig plan för vår utveckling.

     Från födelsen till döden möter vi de ödesinslag som vi i detta eller något tidigare liv själva har alstrat eller i kollektiva sammanhang varit med om att alstra. Detta innebär att faser av välgång, välbefinnande, motgång och lidande växlar med varandra. De plågsamma och svårbemästrade ödesinslagen är våra bästa lärare under vår skolning på jorden. De plågsamma utvecklar medkänsla och osjälviskhet, och de svårbemästrade utvecklar förmågan att tänka förnuftigt, logiskt, analytiskt och överskådligt.
     Den långa serien av reinkarnationer, under vilken var och en av oss får leva i såväl manliga som kvinnliga kropper, är begränsad. Den kommer i en ännu långt avlägsen framtid att avlösas av andra sätt att förvärva en ny kropp när den gamla av någon anledning måste bytas ut.