Resan till den inre guden
Andrew Rooke
Man måste leva livet för att kunna förstå läran: ett konstaterande som sysselsatt sinnet och hjärtat hos mänsklighetens störste tänkare och hjältar! Vad menas med den inre guden, det personliga egot, det högre och det lägre jaget, och hur förhåller dessa sig till det dagliga livet? Den inre guden är den mest upplysta delen av oss och aktiv när vi utövar människans finaste egenskaper: tolerans, kärlek, förståelse och medkänsla. Buddhisterna kallar den inre guden för den levande inre buddhan. Hinduerna kallar den för Ishvara eller Brahma i sin Brahmapura eller Brahma-stad - den kosmiska anden i människan. De kristna kallar den för JAG ÄR eller den immanente Kristus. G de Purucker säger om den:
Mystiker i alla tidsåldrar har enstämmigt förkunnat att det inom varje människa finns en individuell inre gud och dess alltid närvarande kraft som den första princip eller ursprungsenergi, vilken leder människans framåtskridande från det materiella livet till det andliga. Den inre guden i människan, hennes egen essentiella gudomlighet, är hennes rot, från vilken i inspirerande flöden alla snillets ingivelser, alla eggelser till bättring, strömmar in i hennes psyke. (Occult Glossary, s 66-67)
Denna inre gud är den "eviga själ" som gång på gång reinkarnerar - en outtömlig källa av liv, intelligens och medvetande. I en tidigare världsperiod gjorde den erfarenheter i alla då tillgängliga livsformer och blev under den processen en "gud". Den världen dog och när den åter manifesterade sig framträdde gudaessensen som en icke-självmedveten "gudagnista" på en högre livsnivå. Den inre guden är alltså ett slutresultat av den föregående världsperioden. Den inre guden är relativt fullkomlig i jämförelse med de olika "vehikler" genom vilka den skaffar sig lärdomar i den innevarande världsperioden. Liksom lägre varelser tillhandahåller de medel med vars hjälp guden lär, tillhandahåller guden de medel dessa varelser behöver för att utvecklas och växa i riktning mot den. Det är en ömsesidig skolningsprocess mot en högre kunskapsnivå.
Det lägre jaget är förenat med egenskaper som egennytta, fördomsfullhet, trångsynthet ifråga om plikterna mot andra, tävlan, avskildhet och själviska ambitioner. Det lägre jaget är draken i legenden om Sankt Göran och Minotaurus i myten om Theseus i labyrinten. De flesta av oss är vare sig helt fängslade av sina lägre väsenssidor eller förmår bibehålla inspirationen från sitt högre jag under längre perioder. Vårt medvetande pendlar mellan dessa två ytterligheter och tycks ha mycket liten kontroll över vilken av väsenssidorna som för tillfället utövar det dominerande inflytandet.
Religiösa och mystika lärare har sagt att var och en av oss har plikten att övervinna det lägre jagets frestelser och begränsningar och förena sitt medvetande med det högre jaget. Genom ett otal små segrar över det lägre jaget får vi anden inom oss att träda fram ur det dunkel där den tyst har väntat i tidsåldrar. Vi måste röja undan de avskärmningar som står i vägen för det högre jagets ljus, som alltid lyser i vårt inre men alltför sällan tränger fram i det yttre. Många kulturer jämför den processen med att putsa en spegel. En kinesisk chan-mästare säger:
Liksom det ligger i spegelns natur att lysa, så besitter varje varelse i sitt innersta andlig upplysning. Men när lidelser skymmer spegeln blir den så att säga täckt av damm. När felaktiga tankar besegras och förintas under ledning av den inre mästaren [den inre guden], upphör de med att ge sig tillkänna. Då blir intellektet upplyst i enlighet med sin natur, och ingenting förblir okänt. Det är som att putsa en spegel. (Tsung Mi)
Den kristne mystikern Meister Eckhart talade i liknande termer: "Själen betraktar sig i gudomlighetens spegel. Gud är själv den spegel som han döljer för vem han vill och avtäcker för vem han vill. Ju mer själen är kapabel att gå bortom alla ord, desto närmare kommer den spegeln. I den spegeln sker föreningen som ren odelad likhet."
Hur kan vi, som lever i 2000-talets teknologiska värld, börja putsa medvetandets spegel så att vårt ljus kan stråla ut över världen? Av avgörande vikt är att ha den andliga viljestyrkan att nå upp till den inre guden, och den viljestyrkan kan ingen människa eller yttre gud förläna oss. Den inre guden kan inte sträcka sig ned till det lägre jagets nivå. Det är vårt vardagliga medvetande som ihärdigt måste sträcka sig uppåt. Som Katherine Tingley ofta sade, så "väntar gudarna". Men om vår inre gud är så kraftfull, varför är uppgiften att nå den så svår? Vår inre gudomlighet är som solen. Solen lyser och är kraftfull i sina egna regioner, men dess strålar väljer på jorden inte ut vissa växter att lysa på. Om vi flyttar en växt till ett ställe där solstrålarna inte kan nå den, följer solen inte efter. Likadant är det med det högre jaget: om vi inte rör oss i riktning mot det, kommer det lägre jaget att ha överhanden.
De gamla egyptierna beskrev resan till den inre guden som själens äventyr efter döden. En av beskrivningarna, "De två vägarna till befrielse", berättar om en själ som nått fram till en korsväg: fastän båda vägarna leder till gudarnas hemvist, bjuder de på olika upplevelser. Den ena, Osiris (som representerar den cykliska naturen) väg, leder över land och vatten och innebär många inkarnationer. Den andra, Horus (som i många texter representerar gudomsgnistan i människans hjärta) väg, leder genom eld men är rakare och kortare. I många kulturer talas det om en väg till förhöjd andlig förståelse genom umgänge med den inre guden, även om den vägen vanligen är avsedd för andliga "krigare", för dem som är mycket modiga. De som var framgångsrika på Horus väg blev initierade i mysterierna och kallades för "solens söner". Initiationernas väg erbjuder den framgångsrike aspiranten en snabbare förening med det gudomliga. (Vägen beskrivs i boken Mysterieskolorna av Grace F Knoche)
För majoriteten av oss, som vandrar Osiris väg, går det långsammare. Vi går stegvis framåt genom de dagliga utmaningarna under en lång följd av liv. Det slutliga resultatet är detsamma: att låta de högsta egenskaperna i vår själs andliga beståndsdel stråla ut över omgivningen. Vilka är de praktiska medel som används av dem som vandrar Osiris väg? Låt oss se på några av dem som framhållits sedan urminnes tider:
Rening: Resan till det inre jaget inleds vanligen med en reningsprocess som kan ha fysiska inslag i form av olika yogaövningar, avhållsamhet från droger, och matvanor som gör minst våld på våra medvarelser. Om vi inte ser upp kan denna reningsprocess dock bli en ny form av njutning. Med tiden kan intresset höjas från det fysiska via de emotionella och psykiska områdena till den andliga utvecklingen. Själen börjar varsebli ett svagt sken från det inre andliga ljuset. En del känsliga personer blir grundligt omskakade av denna upplevelse, och de lider ofta i både hjärtat och sinnet. Till oss själva avger vi löftet "nu när jag har skymtat detta ljus skall jag göra mitt bästa för att förändra mig och leva ett andligare liv". Men allting i och omkring oss tycks konspirera mot vår föresats när naturen omedelbart sänder oss prövningar för att testa vår beslutsamhet. Karma som normalt sprids ut över flera liv faller över oss på kort tid. Men då skall vi komma ihåg att vår föresats inte bara väcker motståndskrafter utan också krafter till vår hjälp. W Q Judge sade:
Den uppriktiga och seriösa appellen till det högre jaget öppnar upp en kanal, genom vilken inflytanden från högre tillvaroplan flödar in. Ny styrka blir belöningen för varje ansträngning, nytt mod följer på varje steg framåt.
Så var modig och håll kursen genom den nedslagenhet som ansätter dig under dina första steg på vägen. Stanna inte upp och sörj över dina fel. Skärskåda dem och lär av dem. Bli inte stolt över dina framsteg. På det sättet uppnår du självkännedom, och självkännedomen kommer att utveckla självbehärskningen. (Echoes of the Orient, 3:288-289)
Utövandet av den andliga viljan: Om vi försöker se den inre guden i alla människor vi möter och samverka med denne, och avstår från våra egna begränsade jagcentrerade synsätt, kan vår inre gud leda oss i vårt dagliga liv. Katherine Tingley menade att vi borde förena vår vilja med "den ädlare del av vår natur som är varje situation vuxen och möter den med lugn och mod. Kännedom om denna del kommer inte på någon uppseendeväckande eller magisk väg - och förvärvas inte på annat sätt än genom att människans lidelsefulla och begärsfyllda natur kapitulerar för guden i hennes inre". Dessa ord representerar kärnbudskapet i alla världsreligionerna - "älska din nästa som dig själv". Se själv hur svårt detta är genom att under en enda timme försöka undvika att såra en människa eller annan levande varelse, vare sig i tanke eller handling!
Att följa den dagliga karmiska skriften. Var och en av oss är en sammansatt varelse, en virvel av energier från det stora hav av liv i vilket vi vistas. Detta faktum förklarar många av de moraliska dilemman och sällsamma mänskliga beteenden vi alla stöter på. Den inre guden, den bestående delen av oss, ger liv åt våra lägre former och energier och skickar periodiskt ut oss på den studieresa som vi kallar ett jordeliv. När vi möter livets utmaningar, belastar oss det högre jaget aldrig med en tyngre börda av karmiska lärdomar än vi förmår bära. De glädjeämnen och prövningar vi möter på Osiris väg är utvalda av det högre jaget för att leda oss till varseblivning av verkligheten. Livet är vår lärare, och våra upplevelser tillhandahåller just de omständigheter vi behöver för att växa.
Vi kan föreställa oss att livet dag efter dag vecklar ut sig som en "karmisk skrift" för dem som har förmågan att se den. Hur kan vi lära oss följa de signaler som vårt högre jag oavbrutet sänder oss? Det finns många sätt. Olika former av koncentration och meditation vänjer oss vid att lyssna till vår inre guds röst. Särskilt välgörande är att på morgonen möta de möjligheter dagen erbjuder och på kvällen gå igenom de andliga läxor man har lärt. Man behöver också tystnad, en värdefull tillgång i vår hektiska värld, i vilken man kan höra tystnadens viskningar. Även om vi har fullt upp med det vi har för handen, kan vi alltid ägna en del av vår mentala energi åt att finna andlig vägledning vid de många val vi ställs inför.
Med James A Longs ord behöver vi också "göra det esoteriska exoteriskt och det exoteriska esoteriskt", dvs ta filosofiska och religiösa läror på allvar och tillämpa dem i vårt dagliga liv. Förmågan att läsa den dagliga karmiska skriften sätter oss i stånd att bättre uppskatta det inre ändamål med vårt liv som det högre jaget oavbrutet försöker förmedla till oss, när det manar oss framåt på vägen till en djupare förståelse av tillvarons etthet. Ingenting hindrar oss här och nu från att försöka leva ett liv som ligger närmare det exempel på fullkomlighet vi har inom oss.
Bhagavad-Gitas beskrivning av de praktiska och filosofiska vägarna till den inre guden än den bästa jag känner till. Arjuna (vem som helst av oss) står mellan det högre och det lägre jagets två fiendehärar, ovillig att engagera sig i den oundvikliga striden om kontrollen över sitt medvetande. Krishna, hans körsven, undervisar honom om de vägar på vilka identitet med det högre jaget kan uppnås: goda gärningar, andlig kunskap, asketism, självdisciplin, andligt omdöme, åtskillnaden mellan det gudalika och det demoniska, de tre slagen av trosföreställningar osv. Krishna betonar att alla sådana vägar leder till det högre jaget och ger andlig utdelning i samma utsträckning som man seriöst vandrar dem vid sitt sökande. Det viktiga är att fullgöra sina plikter utan tanke på resultaten. Resultaten visar sig med tiden om vi gör vårt bästa. Som Krishna säger: "Sök denna visdom genom att tjäna, genom att forska, genom att fråga och i ödmjukhet."
Men måste vi ge oss i strid med det lägre jaget för att kunna identifiera oss med den inre guden? Bhagavad-Gita och många mystika författare tycks säga ja, och betonar nödvändigheten av att fullständigt besegra det lägre jaget för att kunna närma sig den inre gudens tempel. Men "striden" kan mera liknas vid den omvandlingsprocess som de medeltida alkemisterna i Europa beskrev. De talade om att finna det medel med vars hjälp man kan omvandla det lägre jagets bly till det högre jagets guld. Enligt Purucker är
det bästa sättet att besegra den lägre naturen inte att "kriga" mot den, ty då hålls den sysselsatt och bli stark och livskraftig. I stället skall man betrakta den som en del av en själv och vänligt men bestämt placera den på dess rätta plats. Ofta är det till en början bäst att ignorera den, vända den ryggen och alliera sig med de högre delarna av sin varelse och därmed identifiera sig med universums högre komponenter. (The Dialogues of G de Purucker, 3:19, 21)
På vår väg till självkännedom är det av största vikt att vi stannar upp och frågar oss varför vi påbörjat denna pilgrimsfärd. Är den en kosmisk semesterresa för vår egen tillfredsställelses skull eller har vi för avsikt att erbjuda frukterna av våra upptäckter åt andra vandrare? I Tystnades röst manar oss H P Blavatsky att se upp så att vi inte hamnar bland de andligt själviska, vilka enbart för egen räkning söker den makt och frid som ligger i föreningen med den inre guden. Även om många skolor undervisar i andlig utveckling för det egna jagets skull - varvid man bortser från andra människors lidanden - är det medkänslans väg som förkunnas av De store. De befinner sig långt framför oss men har stannat upp för att erbjuda sin hjälp åt alla som följer i deras spår. På samma sätt bör vi vandra den tysta smala vägen till det högre jaget i medvetenhet om våra plikter mot andra. Vi kan erbjuda den kunskap vi förvärvat åt våra medvandrare, och vi kan minska det lidande mänskligheten drar på sig genom sin okunnighet om livets lagar. Om vi ihärdigt vinnlägger oss om detta, kommer vårt andliga ljus att skimra och sedan lysa i världen till andras välfärd. Och vi börjar förstå teosofins väsen.