Sökandet efter en andlig lärare

Alan E Donant

 

Om vi studerar mänsklighetens historia finner vi att stora andliga lärare företrätt en tidlös visdomstradition som handlar om universum och människan. Grekerna talade om Hermes gyllene kedja och sanskritlitteraturen talar om guruparampara ("en oavbruten succession av lärare"), två uttryck som pekar på den kedja av liv som sträcker sig från kosmos andliga hjärta ned genom mänskligheten och resten av naturen. Betraktas denna kedja som en medkänslans hierarki, överlämnar den ene store läraren ljuset till den andre från nivå till nivå och från sfär till sfär. Förvaltarna av detta ljus på jorden utgörs av varje traditions stora adepter och mästare, vilka i sin tur ger ljuset vidare till dem som är mottagliga. Olika skolor hänsyftar också på en andlig succession av lärare, t ex följden av levande buddhaer och jainisternas tirthankaraer .

När vi som sökare finner en filosofisk eller andlig grundval för universum, är det bara en tidsfråga innan vi med våra tankar och handlingar bygger vidare på den grundvalen. En andlig lärare kan då spela en viktig roll. Men vad är en lärare? Det kan vara en som ger information och lärdom genom rättesnören och gott exempel. När vi tänker tillbaka på vår skolgång framträder dock först de lärare vi kände oss dragna till, de som inte i första hand gav oss stora kunskaper utan fick oss att uppleva någonting från vårt inre som gjorde ett starkt intryck på oss. Vad ordet andlig beträffar , tänker vi kanske först på platser, ritualer eller ett gudomligt väsen. Men ande är en icke-personlig, allt genomträngande och evig aspekt av verkligheten. Den andliga uppvaknandeprocessen innebär inte nödvändigtvis att man måste bege sig någonstans, få någonting eller utföra vissa handlingar i tid och rum. Snarare innebär den att bli varse det som redan finns i och omkring en. Med det synsättet kan vi säga att en andlig lärare är en som genom själsfrändskap uppmuntrar och hjälper oss att uppleva den alltomfattande verkligheten.

Många människor tror att andlig utveckling kräver att vi förenar oss med en gudomlig varelse utanför oss själva. Då blir vi frälsta eller befriade från följderna av våra handlingar. I det perspektivet präglar målet att nå personlig frälsning det vi gör, och lärare kan försöka hålla fast oss med hotet om att skilja oss från den gudomliga varelsen. Helt andra val i vårt sökande gör vi däremot om vi ser ett universum med en fortlöpande andlig utveckling som drivs framåt av dess gudomliga väsenskärna, av vilken allting är sig utvecklande uttryck. I det perspektivet utvecklas andligen alla varelser, som aspekter av det gudomliga, genom en ändlös process. Ett enda liv kan inte leda till evig fördömelse eller evig himmelstillvaro. Tillvaron synes vara en serie av återfödelser, vilkas orsaker och verkningar inte bara tjänar till att korrigera vår karaktär utan också till att bygga upp vår styrka. Det finns då ingen djävul eller gud som driver oss. Händelserna i vårt liv vecklar ut sig ur tendenser inom oss, för vilka vi själva är ansvariga eftersom de har uppkommit genom våra tidigare handlingar och tankar. Vår varelses komplexitet och de vanligen blygsamma framstegen under ett jordeliv gör att det krävs många återfödelser innan vi fullbordat den andliga mognadsprocessen. Läraren kan därvid ses som ett slags barnmorska som hjälper vår rena inre natur att födas, och det kan ta många jordeliv innan själen slår ut i blom.

Var och en föds vi med en uppsättning unika talanger och obalanser från tidigare liv. Andlig träning lägger ofta tonvikten på ritualer och etablerade handlingsmönster utan att ta varje individs unika egenskaper med i beräkningen. Varje speciell metod för uppnåendet av andligt uppvaknande kan vara gagnelig för vissa individer, men ha motsatt verkan på andra. En andlig lärare vet detta och arbetar individuellt med varje lärjunge i enlighet med detta faktum. I stället för att föreskriva samma metod för alla, ser läraren att det dagliga fullgörandet av plikter är tillräcklig träning för den ene lärjungen, medan en annan dessutom behöver ett mer formaliserat program. Men vi får inte glömma att vår störste lärare finns inom oss: vårt högre jag eller inre gud. Det är vårt eget självblivande som frambringar varje dags händelser, och de är faktiskt det underlag för vårt inre uppvaknande som förelagts oss av vår inre lärare. På så sätt är det våra vänner och familjemedlemmar, våra arbetskamrater och andra medmänniskor - ja faktiskt hela naturen - som tillhandahåller de för vår andliga tillväxt nödvändiga erfarenheterna.

Vårt sanna jags gudomliga energier förandligar, om de inte motverkas, vår mänskliga själ och genom denna vårt fysiska jag. Ändå attraheras många människor av kroppsliga medel för andlig utveckling: kroppsställningar, besök i astralvärlden, manipulation av livsenergierna medelst andningsövningar och utveckling av chakrorna . För ett fåtal kan dessa medel vara till hjälp, men de kräver en kompetent lärares ledning, en lärare som kan skydda mot de faror som innebor i begagnandet av dem. De största farorna uppkommer förmodligen av att vår begärsnatur är mångsidig och vår varelse djupt sjunken i materian.

Vår mänskliga själ är den punkt där våra fysiska aspekter kommer i kontakt med vår högre natur, och den andliga utvecklingen beror alltid på tillståndet i vårt hjärta och sinne. Sinnet spelar en central roll: genom våra avsiktliga felval och vår ouppmärksamhet kan det bli så att sinnet huvudsakligen sysslar med naturens materiella sida. Men genom visa tankar och förståelse kan det renas och förenas med de andliga krafter som leder oss till våra inre dolda utvecklingsmöjligheter. Den processen är dock inte lätt att genomföra. Okontrollerade själviska gärningar alstrar slöjor mellan själen och det gudomliga.

Allteftersom den inre tillväxten fortskrider, finner aspiranten sig vara på väg att bli antingen vad buddhisterna kallar en pratyekabuddha eller en medkänslans buddha. Pratyekans mål är upplysning och nirvana för egen del, medan en medkänslans buddha avger löftet att inte inträda i nirvana förrän alla andra varelser också uppnått andlig befrielse. Detta är bodhisattvaernas Stora Löfte. Även om den buddhistiska litteraturen kallar båda typerna av buddhaer för De Uppväckta, betraktas pratyekabuddhan som lägre utvecklad.

Vi ser hela tiden dessa två vägar framför oss och de flesta av oss inser att vårt sökande ofta är färgat av själviskhet. I strävandet efter upplysning blir därför varje vädjan till lärarens eller aspirantens ego ett farligt tecken. Se alltså upp med dem som påstår att deras auktoritet och system är enastående, särskilt om deras idéer inte är alltomfattande och inte återfinns i världens stora traditioner. Om läraren grundar sin metod på enbart våra fysiska, psykiska eller begärsaspekter, gör vi rätt i att ifrågasätta undervisningen. Om läraren däremot lägger tonvikten på osjälviskt tjänande, andligt omdöme och alltomfattande principer, kan vi försiktigt gå vidare.

När vi förpliktat oss att tjäna mänskligheten och självmedvetet anslutit oss till Hermes gyllene kedja, kommer allting i vår natur i dagen. Ju uppriktigare vi är och ju fastare vår förpliktelse står, desto större blir utmaningarna. En del av oss tycker då att det är fel på alla utom på oss själva. Småsaker blir stora hinder. Mentalt och emotionellt kan vi vara på högspänn och explodera utan synbar anledning. Denna "förpliktelsefeber" är ofta den första utmaningen för den seriöse som med iver beträder den andliga vägen. Och under färden på denna väg är vi aldrig helt utom fara, vi kan göra misstag, vi kan falla. När vi misslyckas med något, vilket alltid inträffar, skall vi aldrig se oss tillbaka och aldrig beklaga oss utan ta oss samman och försöka igen.

Vi vet att det funnits stora lärare i gångna tider och vi kan känna att de även finns idag och kommer att finnas i framtiden. Det finns människor vars uppriktighet, hängivenhet och förpliktelse till bodhisattvaidealet gör att de av karmiska skäl ställs under högt utvecklade instruktörers ledning. Vi kallar dessa instruktörer för mästare, ty deras andliga natur har väckts genom flera livs ansträngningar. Berättelserna om dessa lärare och deras lärjungar sporrar vår egen strävan, och det ligger nära till hands att vi själva önskar oss en lärjunges goda träningsmöjligheter. Men då måste vi vara ärliga och fråga oss varför vi vill studera under en lärares ledning. Att vilja göra personliga framsteg, att vilja växa i andligt avseende eller stärka sitt ego är inga bra skäl, och de leder inte till framgång. Ändå är vi i verkligheten aldrig helt åtskilda från vår verklige lärare, ty det finns alltid en magnetisk sympati mellan oss. Läraren vill se oss växa, vill se att vi öppnar vårt hjärta, disciplinerar vår natur och själva sänder ut ljus. Det är fråga om att bli värdig och att varsebli, om att levandegöra sina inre potentialer. Eftersom det är så få av oss som med tillräcklig renhet kan nå in i sig själva, underblåser de verkliga lärarna omedelbart den inre elden när ett skimmer av den syns i den seriöse aspiranten - men det är vi själva som måste göra arbetet. Det är vilja, mod, medkänsla och ett osjälviskt hjärtas ansträngningar under lång tid som gör oss värdiga.

I början är var och en själv sin andlige lärare och så är det också i fortsättningen, samtidigt som vi också är lärare och lärjunge åt varandra. Vi kan möta någon med vilken vi står i sådan samklang att vi för en tid accepterar denne som vår lärare. Vi tycker att han eller hon bättre förstår verkligheten än någon annan vi träffat. Men även om vi inte möter en sådan lärare, får detta inte hindra oss. Det finns en lärare och han är inte långt ifrån oss. Varje andlig lärares första uppmaning lyder: "lär dig leva livet för andras välfärd före din egen". Kraftfulla frigörande energier aktiveras när den uppmaningen praktiseras i det dagliga livet. Förpliktelsen att arbeta för "den värnlösa mänskligheten" innebär att lyda det högsta inom sig tills man förtjänat rätten till direktare undervisning. Men den undervisningen är inte mer storslagen och tydlig än den vårt eget dagliga liv kan ge oss.