Sökandet efter jaget

Armin Zebrowski

 

Min Broder - jag har varit på en lång resa för att få kunskap av oförlikneligt slag och tog efteråt god tid på mig att vila ut. Därefter har jag måst ägna all min tid åt plikterna och alla mina tankar åt det Stora Problemet. Men nu är detta över. Nyårsfestligheterna är avslutade och jag är "jaget" igen. Men vad är jaget? Bara en passerande gäst, vars angelägenheter alla är som hägringarna i öknen...

Vem är jag? Den frågan, som ställs av den höge invigde adepten i hans brev, är en av de viktigaste frågor vi kan ställa. Den väcker då och då upp oss ur våra vardagliga göromål och tvingar oss att tänka efter. Och den leder till andra lika viktiga frågor: Varifrån har vi kommit? Vart är vi på väg? Hur är vi förbundna med världen omkring oss? I våra traditioner finner vi en mängd svar, men inget av dem är helt klarläggande. Ett och annat av dem insveper för ett ögonblick sökaren i förståelsens ljus och tillfredsställer honom. Men vi vet att det inte finns någonting som mer äventyrar den andliga utvecklingen än den försoffning som följer på tillfredsställelse. Därför försöker läraren alltid hålla sin lärjunges sinne i rörelse och förhindra att det stelnar. I vårt sökande bör vi alltså ta läror och symboler för vad de är och inte betrakta dem som sanningen själv. När allt kommer omkring befinner vi oss ju inte på vandring mot ett mål. Det är själva vandringen som är målet, och vandringen börjar med ett enda steg. Kännedomen om jaget kommer till stånd genom otaliga enskilda steg, vilkas riktning och längd vi själva bestämmer. Om sanningen förblir det vi eftersträvar, kan vi inte ta miste på den väg som är den "rätta" för oss.

Den islamska mystiken svarar med ett icke-materialistiskt synsätt på den första frågan genom att beskriva den resa som jaget eller monaden gör genom naturens olika riken. Enligt det synsättet var vi i tur och ordning ett mineral, en sten, en växt och ett djur innan vi blev människa. Teosofin beskriver vår utvecklingsväg som ändlös och gränslös i det att vårt odödliga jag såsom sutratman eller "trådjag"* binder samman våra olika inkarnationer. På den vägen var det inte mineralets, växtens och djurets gestalter som blev mänskliga. Det var i stället vår inre varelse som manifesterade sig genom en serie gestalter, vilka lämpade sig för dess utveckling. Som Giordano Bruno sade: "Själen dör aldrig men byter sin boning mot en ny, i vilken den kan leva och verka. Allting förändras, men ingenting når någonsin sitt slut." Vi är inte de kroppar vi utnyttjar utan monadiska väsen som manifesterar sig i materia och under utvecklingens gång frambringar kroppar åt sig, vilka är lämpliga för det förhandenvarande utvecklingstillståndet och för det kosmiska tillvaroplan där vi verkar. Under loppet av vår individuella evolution har var och en av oss alstrat mineral-, växt-, djur- och nu människokroppar samt psykiska höljen för att förvärva de erfarenheter som dessa erbjuder. Det innersta jaget i alla varelser är dock ett, och det är bara graden av vår evolutionära utveckling som bestämmer vår yttre form. Denna inre enhet måste framhållas, eftersom den i vår moderna civilisation är nästan helt bortglömd. Vi känner oss ensamma och tycker att resten av världen befinner sig utanför oss - en illusion som framför allt skapas av sinnesintryck och tankevanor.

Å andra sidan är vår vanliga varseblivning av vårt jag som en enhet också en illusion. I verkligheten utgörs var och en av oss av en mångfald varelser eller "röster", och en viktig del av vår utveckling består i att upptäcka denna mångfald inom oss. Varje röst är ett evolverande medvetandeflöde som för närvarande är verksamt inom ramen för vår varelse. När vi förstår hur vår natur är sammansatt utgör denna förståelse ett hot mot vår personlighet eller vanliga medvetenhet, ty dess nuvarande herravälde över vårt tanke- och känsloliv grundar sig på vår bristande jaganalys. Vi kan betrakta vår varelse som en flod bestående av mindre bifloder, kanaler, bäckar och t o m enskilda droppar. Och alla dropparna kommer från den stora ocean av kosmiskt medvetande till vilken strömmen flödar tillbaka efter sin resa. Detta synsätt placerar oss i den kosmiska tillvarocykeln med dess eviga växlingar mellan dag och natt, liv och död, existens och icke-existens.

Hur kan man klassificera dessa inre röster eller principer, och hur hänger de samman? Vi kan analysera vår varelse på olika sätt. H P Blavatsky beskriver vanligen människan som en sjufaldig varelse, bestående av sju "principer" som sträcker sig från det gudomliga till det fysiska. Dessa principer är återspeglingar av sina sju kosmiska motsvarigheter, dvs den alltomfattande naturens olika tillvaroplan. Ett annat sätt att betrakta vår varelse är att lägga tonvikten på medvetandecentra eller monader som verkar genom egon, själar och kroppar. Vår innersta gud, vårt innersta jagskap, framträder genom sju vehikler som motsvarar de sju kosmiska principerna. På varje tillvaroplan manifesterar denna gud sig som en monad, den minsta tänkbara medvetandeenheten - odelbar, odödlig och oförstörbar. Som ett rent medvetandecentrum behöver monaden en motpol - naturens materiasida - för att uttrycka sig, skapa kroppar, nyttja varseblivning och kunskap, alstra karma och uppleva verkningar. Denna dualitet av ande och materia är oundviklig vid manifestation. Ren ande kan dock inte uttrycka sig i det fysiska universum om den inte bygger sig en levande stege av medvetande-substans som når ända ned i materians bottenlager. Därför alstrar monaden egon, vilka utvecklar själar och kroppar.

Egot är monadens psykiska brännpunkt på ett visst tillvaroplan, ett förråd som innehåller all den erfarenhet som monaden samlat under sina olika förkroppsliganden. Egot omger sig med en själ eller kännetecknande slöja av levande substans. Ordet själ kan vara förvillande eftersom det vanligen refererar uteslutande till de psykiska och mentala aspekterna av vår varelse. Varje själ är ett laya-centrum, en lins eller omvandlare, som låter andliga energier manifestera sig på ett visst plan. Med hjälp av själen kan egot och monaden tillgodogöra sig olika upplevelser och sinnesförnimmelser. Själen kan i sin tur omge sig med sin eteriska kropp. Alltså är vår varelse i sin helhet bildad av monader - med gudomlig, andlig, mental, emotionell, vital, astral och fysisk status - som var och en manifesterar sig genom sitt eget ego, sin egen själ och sin egen kropp på sitt eget kosmiska tillvaroplan.

Vi får acceptera beteckningar som gudar, monader, egon, själar och kroppar, men om vi fäster alltför stort avseende vid själva beteckningarna stelnar vårt tänkande och vår intuition. Vi måste närma oss självkännedomen från många håll, ty för att lära känna sig själv måste man betrakta sig från alla sidor: höger och vänster, uppsida och nedsida, utsida och insida. Och om man därvid använder såväl hjärtat som förnuftet kommer de skenbara motsägelserna att förvandlas till visdom. Vilket är t ex förhållandet mellan monaderna och de sju principerna? G de Purucker pekar på monadernas betydelse vid betraktandet av varelser som medvetandeflöden eller medvetandecentra. Samtidigt förklarar han att Blavatsky på grund av det västerländska tänkandets vetenskapliga och materialistiska fördomar presenterade ett system som grundar sig på de typer av substanser eller element vilka utgör universums byggstenar:

De sju principerna är universums sju typer av "stoff". Den högre delen av vardera typen är dess medvetandesida, den lägre är dess kroppsliga sida genom vilken dess medvetande uttrycker sig. Varje matematisk punkt i det gränslösa rummet kan faktiskt betraktas som en monad, ty universum är kollektivt sett förkroppsligat medvetande och individuellt sett förkroppsligade medvetanden eller monader. ... Vad är det som skiljer den ena människan från den andra eller en människa från ett djur? Skillnaden ligger inte i deras respektive sju principer, ty dessa inträder i och gestaltar alla varelsers konstitution. Skillnaden uppkommer genom graden av utveckling hos de enskilda monaderna. (G de Purucker, Fountain-Source of Occultism, s 443-445)

De inbördes förhållandena i vår varelse leder till lättdragna slutsatser. Var och en av oss är ett universum, och vi är också universums ättlingar. Som individuellt medvetandeflöde är vår medvetenhet för närvarande "förlagd" till mitten av vår totala konstitution. Den lägre delen av medvetandeflödet låter oss samla erfarenheter på det fysiska tillvaroplanet, medan den högre förbinder oss med evigheten. Flödet sträcker sig från det mest avlägsna förgångna till den oförutsebara framtiden. Betraktar man det förgångna förklarar detta inte bara vem man är utan avslöjar också vem som bär ansvaret för ens nuvarande förhållanden, nämligen man själv. Vi kan inte bortse från ansvaret när vi söker vårt jag. För att använda den alkemistiska metaforen "omvandla bly till guld", så är det förgångna och det närvarande det bly som skall omvandlas till en framtid av rent guld genom att vi förädlar oss själva i vardagslivets laboratorium.

Liksom världarna är vi uppbyggda av otaliga varelser och cykler: i viss mening föds och dör vi med varje andetag, med varje pulsslag, med varje tanke och handling. Ingen del av oss är oföränderlig. Mot den bakgrunden förstår vi bättre adeptens ord i början av den här artikeln då han säger att jaget bara är " en tillfällig gäst, vars angelägenheter är likt en hägring i den stora öknen". Man skall dock inte förväxla detta obeständiga jag med hela vårt medvetandeflöde.

I solsystemet, som är vårt hem, tillhör vi en skara varelser som utgör en del av solgudomligheten. Vårt medvetandeflöde ingår i denna hierarks liv-medvetande-substans-energi. Och eftersom allting är utan början och slut utgör solgudomligheten en del av någonting ännu högre. Alla är vi sammanlänkade med allting annat - i vårt innersta är vi ett, eller som det kristna uttrycket lyder: "Jag och min fader är ett". Indierna säger Aham asmi parabrahma, "Jag är det gränslösa", ty det liv som pulserar i var och en av oss är den kosmiska gudomlighetens liv. Olika mystika skolor har lagt tonvikten på detta tänkesätt, och Purucker beskriver hur en sann lärare i den andan skulle kunna tänkas instruera en ung lärjunge:

Inom dig själv har du nyckeln till den obeskrivliga visdomen, och allt jag  kan göra är att visa dig hur du kan odla och utveckla dessa dina egna inre förmögenheter och krafter liksom de stora intellekten, mänsklighetens andliga siare och vismän - gångna tiders gudamänniskor - före dig utvecklat dem inom sig. ... Se därför in i dig själv! Där finns alla de gjorda misstagens hemligheter och hemligheterna bakom dina nuvarande bedrövelser. I din egen varelse finns också obeskrivliga skatter, vilket du inser när du väl har funnit dem och låtit dem komma till yttryck i din livsföring. Inom dig finns den enda visdom du någonsin kan vinna. Inom dig ligger vägen och den vägen är du själv -  ditt andliga jag, ditt gudomliga jag, den celesta kraft som är roten i din varelse. Den är också universums hjärta, ty du och Alltet är i grunden ett, inte två. Kan du avskilja dig från det universum som omger dig? Kan du någonsin lämna det? Är du inte dess ättling, kropp av dess kropp, blod av dess blod, liv av dess liv, tanke av dess tanke, som har tillvaro av dess tillvaro? I sanning, du är DET. När du därför funnit dig själv, ditt större jag, ditt andliga jag, guden inom dig, har du inte bara funnit den väg som leder till universums hjärta, du har funnit att du och det är Ett. (G de Purucker, The Esoteric Tradition  2:1076 )

______________________

*individualitetens gyllene tråd - flödet av självmedvetande - på vilken samtliga den mänskliga konstitutionens substans-principer så att säga är uppträdda likt pärlor på en gyllene kedja. Sutratman är flödet av medvetande-liv som genomlöper alla de olika substans-principerna tillhörande den mänskliga väsenhetens eller någon annan väsenhets konstitution. Varje sådan pärla i den gyllene kedjan är en av de oräkneliga personligheter som människan använder under loppet av sitt manvantara-långa framåtskridande. Sutratman kan därför i korthet sägas vara det odödliga eller andliga monadiska egot, individualiteten, som inkarnerar i liv efter liv och följaktligen med rätta kallas "tråd-jaget" eller det fundamentala jaget. (G de Purucker, Ockult ordbok, s 158)

Till index