Teosofin och naturvetenskapen
        
        Sven-Erik Lind
      
        
      
        
      
        
        Naturvetenskapens synsätt på människans och världsalltets natur kan vid ett ytligt betraktande tyckas
        vara oförenligt med teosofins. Detta beror i grunden på att naturvetenskapen inte intresserar sig för
        annat än de företeelser som finns i den fysiska världsrymden. Den erkänner inte förekomsten av
        himlar, helveten eller andra tillhåll, där liv kan förekomma under betingelser som skiljer sig från
        de fysiska. Teosofin däremot förkunnar att det fysiska tillvaroplanet bara är ett bland många, och
        att människan redan under jordelivet är etablerad på flera av dessa med sina själsliga
        varelsekomponenter. En annan faktor som distanserar de båda synsätten från varandra är att teosofin i
        sina framställningar inte använder samma terminologi som naturvetenskapen. För naturvetaren är det
        självklart att hans vetenskap har en egen terminologi, annars skulle den inte kunna framläggas i
        adekvat och begriplig form. Men han har ringa förståelse för att teosofin också behöver en egen
        terminologi för att bli begriplig. Han har kanske läst några teosofiska texter utan att försöka göra
        sig en bild av vad de teosofiska termerna egentligen vill säga, och det är då inte så konstigt att
        han avfärdar teosofin som overifierade fantasier och nonsens.
      
Men teosofin står inte i motsatsförhållande till naturvetenskapen. Tvärtom erkänner och stöder teosofin dess kartläggning av den fysiska naturens strukturer och processer och menar att den kommer att göra ytterligare framsteg. Dessa framsteg kommer att föra den närmare det teosofiska synsättet att de fysiska manifestationerna är följder av bakomliggande icke-fysiska orsaker. Men naturvetenskapen är än så länge ett studium av effekter, medan teosofin är ett studium av orsaker.
Naturvetaren är i sin forskning helt beroende av sina fysiska sinnen, och dessa är starkt begränsade. Naturvetaren vet inte hur han varseblir någonting med sinnenas hjälp. Inte heller vet han vad idéer är, varifrån de kommer och hur han får dem. Ändå vägrar han att ta del av den kunskap om verklighetens icke-fysiska sidor som finns tillgänglig, eftersom denna inte förvärvats och förkunnats av erkända auktoriteter vilka kommit fram till sina slutsatser genom metoder som är accepterade av det vetenskapliga etablissemanget. Därför sitter han än så länge fast i sitt materialistiska synsätt på människans och världsalltets natur.