Två slags genialitet

Herbert Edlund

I en del vetenskapliga discipliner, liksom på filosofins, bildkonstens, teknikens, musikens och andra mänskliga verksamhetsområden, framstår enstaka personer som genialiska. Deras genialitet kan ligga i att göra skarpsinniga analyser av den verklighet vi lever i, skapa unika konstverk som beundras i århundraden, finna lösningar på problem, göra omvälvande uppfinningar osv.

Varför kan dessa personer ge så imponerande prov på sin kreativitet att vi betraktar dem som genialiska? Hur har de blivit genier? Bland de tänkbara förklaringarna har vi två som hänvisar till teosofins läror om människans evolution.

Enligt den ena kan man i jordeliv efter jordeliv öva upp den intellektuella förmågan att ta till sig och strukturera tillgänglig kunskap. Med tiden har denna förmåga blivit så stor att man i varje nytt liv kan skaffa sig en detaljerad överblick över ett kunskapsfält, och där med hjälp av sitt konstruktiva tänkande utföra framstående prestationer. Man behöver inte ha samlat kunskaper på just detta fält i tidigare liv, ty den intellektuella utvecklingen består inte i ackumulerandet av kunskaper utan i skärpandet och trimmandet av intellektet som "tekniskt" instrument. Men också på ett icke-intellektuellt område kan man genom intensiv träning under en rad jordeliv utveckla en speciell färdighet till mästerskap, t ex förmågan att teckna.

Enligt den andra förklaringen kan man genom en utpräglat etisk livsföring under flera liv rena såväl de själsliga som kroppsliga delarna av sin organism, och blir därmed mottaglig för snillrik inspiration från sitt högre jag eller annan hög källa. Att den intellektuella utvecklingen därvid inte får försummas är självklart, men den behöver inte drivas utöver den i evolutionsavseende normala nivån.

De två ovan givna förklaringarna skiljer sig principiellt från varandra. Enligt den ena uppnår man genom ihärdiga ansträngningar mästerskap av ett visst slag, medan man enligt den andra genom sitt sätt att leva ger de högre skaparkrafterna inom sig möjlighet att framträda.

Det första slagets genialitet kan kallas artificiell i motsats till det andra slagets, som kan kallas äkta. I teosofins evolutionära perspektiv är det den äkta genialiteten som är eftersträvansvärd, ty den artificiella utnyttjas förr eller senare av sin innehavare till destruktiva gärningar genom att denne låter sig ledas av begäret efter t ex berömmelse och materiell välfärd. Den äkta genialiteten däremot låter sig aldrig utnyttjas med sådana motiv, ty den står i altruismens och rättvisans tjänst. Den är alltid förbunden med vad vi kallar dygd.