Den tyske läkaren Franz Hartmann (1838-1912) var en av sin tids mest bekanta mystiker. I sin bok Magic, white and black ger han sina synsätt på åtskilliga av de ämnen som en sökare har att ge sig i kast med. Nedan återges några av dessa.

Varje känsla svarar mot en viss färg. Kärlek svarar mot blått, begär mot rött, välvilja mot grönt, och dessa färger kan framkalla motsvarande känslor hos andra människor. (s 92)

Varje känsla som uppkommer i en människa kan förenas med naturens astrala krafter och skapa en varelse, vilken av personer i besittning av högre varseblivningsförmågor kan förnimmas som levande och aktiv. Varje mental livsyttring som tar sig uttryck i ord eller handling skapar en levande varelse på astralplanet. En del av dessa gestalter blir mycket varaktiga på grund av intensiteten och tidslängden hos det tänkande som skapade dem, medan andra uppkommer i det ena ögonblicket och försvinner i det andra.
     Många fall finns beskrivna där personer som begått brott sägs ha blivit ansatta av någon hämndgirig demon i åratal, vilken framträtt och försvunnit igen på ett påtagligt sätt. Sådana demoner är produkter av fantasins ofrivilliga aktivitet hos offren, men är inte desto mindre verkliga för dessa. Demonerna kan framkallas genom minnet eller samvetskval. Bilderna av dem existerar i själen och objektiveras av rädsla, ty rädslan är repulsiv. Den stöter instinktivt bort det människan är rädd för, och genom att bilden stöts bort från själssfärens centrum mot dess pereferi blir bilden objektiv.
     Det finns exempel på att människor drivits till självmord i hopp om att komma undan ansättande demoner. Demoner sägs i en del fall ha antagit gestalter som till och med gått att ta på. Men vare sig de går att ta på eller inte, så är den substans av vilken de är uppbyggda bara substansprojektioner från de personer för vilka de framträder. De är så att säga dessa personer själva.
     I ett brev till Mr Sinnett säger en adept: "Varje människotanke går efter att ha frambragts till en annan värld och blir en aktiv varelse genom att förena sig - sammansmälta skulle vi kunna säga - med en elemental, dvs med en av naturrikenas halvintelligenta krafter. Den lever som aktiv intelligens - en produkt av själens skaparkraft - under en tid som står i proportion till intensiteten i den hjärnverksamhet som alstrade den. Sålunda består en god tanke som en aktiv välgörande kraft, en ond som en ondskefull demon. Människan befolkar därför sin väg genom rummet med avkomman till sina föreställningar, önskningar, impulser och drifter. Och det blir ett flöde som i proportion till sin dynamiska intensitet påverkar varje mottaglig eller nervös organism som kommer i kontakt med det... Adepten frambringar medvetet dessa skepnader, andra gör det omedvetet."
     Människans skapelser hålls vid liv av den livskraft som strålar in i dem från hennes livscentrum... De fortsätter att existera så länge hon med sitt tänkande och sin vilja ingjuter liv och medvetande i dem, och har de fått en viss mängd energi kan de hänga fast vid henne även om hon inte vill ha deras sällskap. De är för sin existens beroende av henne, och kampen för tillvaron tvingar dem att kvarstanna vid den källa från vilken de får sin livskraft. Om de avlägsnar sig från den källan, dör de. De är därför tvingade att stanna vid den ...och ansätter sin skapare med sin ovälkomna närvaro. För att bli av med dem bör man med all kraft rikta sina ambitioner och tankar i andra och högre riktningar, och därigenom svälta dem till döds.
     Elementala gestalter som är sin skapares tjänare - faktiskt han själv - kan användas för goda eller onda ändamål. Kärlek och hat skapar subjektiva gestalter av vacker eller förskräcklig skepnad, som försedda med medvetande får liv och kan sändas iväg på något gott eller ondskefullt uppdrag. Genom dem förenar magikern sitt eget liv och medvetande med den person som han vill påverka. En hårlock, ett klädesplagg eller något föremål som burits av denna person utgör en sammanbindande länk. Samma verkan kan uppnås om personen ifråga har ett föremål som tillhört magikern, ty varhelst något som varit i beröring med magikern befinner sig, där finns också en del av hans element, och denna del kommer att utgöra en magnetisk förbindelse mellan honom och den han vill påverka. Om magikern projicerar sin astralkropp, kommer hans personlighet att vara hos hans offer även om offret inte kan se den.
     Den elemental som sänds iväg av en magiker är en konstitutionell del av magikern själv, och är då offret svagt eller medialt kan det skadas av elementalen. (s 98-103)

Tankar och idéer är varelser, och de existerar oberoende av människans varseblivningsförmåga. De behöver inte människan för sin tillvaro, men hon behöver dem för att kunna tänka. Tankar och idéer som sätts i rörelse av viljan färdas i rummet. En tanke som sätts i rörelse i den astrala etern liknar krusningarna på en vattenyta. En tanke som av en adept projiceras mot ett bestämt mål kan liknas vid en elektrisk ström som färdas med ljusets hastighet genom rummet. Tankar som riktas mot ett mål blir ett flöde som ilar mot det målet, och om flera personers målmedvetna och enhetliga viljor förenas och styr detta flöde, växer det i omfattning och styrka. ... Om ett tankeflöde inte kan tränga in i den persons själssfär mot vilken det är riktat, studsar det tillbaka till den själ från vilken det utsändes.
     Givandet förutsätter förmågan att ta emot. Möjligheten att trycka in en tanke i en annans själ föreligger bara om den själen tar emot tanken. En person som är tillräckligt sensitiv, och dessutom befinner sig i ett passivt tillstånd, kan utan svårighet ställas under en annan persons kontroll och fås att omedvetet handla i enlighet med dennes vilja. En sovande person kan få sig påtryckt drömmar som en annan formar i sitt sinne och projicerar till den sovandes. En person i hypnotisk trans kan få sin föreställningsförmåga ansluten till hypnotisörens och obetingat lyda dennes vilja. (s 217-219)

Människan kommer ihåg sina tankar, dvs hon återinträder i ett av sina tidigare mentaltillstånd. Att komma ihåg något är att läsa det i sitt sinne. Astralljuset är minnesboken i vilken varje tanke finns inpräglad och varje händelse registrerad, och ju intensivare tanken är desto djupare blir den inpräglad och desto längre kvarstår bilden av den. Tanke är energi, och dess produkter finns kvar i astralljuset långt efter det att den människa som gav dem form har lämnat jordelivet. Eftersom de bilder som finns i astralljuset stannar där under tidsåldrar, kan de ses av klärvoajanter. Sådana bilder är gestaltade av tanke, och eftersom tankar är substantiella är det också möjligt för en ockultist att reproducera böcker och skrivelser m m som existerat för tusentals år sedan.
     Människan skapar inte tankarna. Idéer som finns i astralljuset flödar in i hennes sinne, där de omgestaltar sig och kombineras med andra idéer. Och detta sker medvetet eller omedvetet i enlighet med de lagar som styr tänkandets associeringar och tankeväxelverkningar. En storsint själ kan gripa tag i storslagna idéer, medan en trångsyntare själ bara är i stånd att omfatta snävare idéer. Tankar är verkliga ting och kan ibland greppas av flera själar samtidigt. Flera stora upptäckter har gjorts nästan parallellt av flera personer. (s 204-205)

Alla själar påverkar varandra. Var och en påverkar andra, och påverkas av andra, utan att veta var denna påverkan kommer ifrån. Tankar och impulser kommer och går, och deras ursprung är okänt. Ingen människa skapar sina tankar av intet, och den som inte har någon självkännedom vet inte ens vem eller vad det är som tänker och vill i henne. (s 158-159)

Kraften i vår föreställningsförmåga, om denna stärkts av viljan och getts liv av anden, är tämligen okänd. De intryck som görs på sinnet genom föreställningsförmågan kan vara kraftfulla och ha bestående verkan på personen ifråga. De kan förändra eller förvrida hans anletsdrag, göra håret vitt på en timme, göra märken, döda, vanställa... De är kraftfullare än droger. De förorsakar och botar sjukdomar, och framkallar hallucinationer och stigmata. Föreställningsförmågan utför sina mirakler, och detta antingen medvetet eller omedvetet. (s 159-160)

En människa i magnetisk trans har ingen aktiv egen vilja utan leds av operatörens. Det hon ser är verklighet för henne, och om operatören skapar en avgrund i sin fantasi, kommer hon att vid den avgrunden känna och ge uttryck för samma rädsla som inför en verklig avgrund i vakentillståndet. Ett glas vatten som av "mesmeristen" påstås vara vin gör henne berusad, och påstås vattnet vara giftigt kan det skada eller döda henne. (Eliphas Levi berättar om ett fall där några skeptiker utnyttjade en flicka för magnetiska experiment för att tillfredsställa sin nyfikenhet och för att se om "magnetism var någonting verkligt". De lyckades söva henne och befallde henne att se in i helvetet. Hon blev då fruktansvärt upprörd och bad om förbarmande, men man insisterade på att hon skulle gå in. "Försökspersonens anletsdrag blev fasansfulla att se. Håret reste sig på hennes huvud, ögonen stod vidöppna men visade bara vitorna, bröstet hävde sig och ett slags dödsrosslingar hördes. ´Gå in, jag vill det!´ upprepade magnetisören. ´Jag är där´ sade den stackars försökspersonen ...och föll utmattad ihop. Sedan sade hon inget mer. ... Man försökte väcka henne, men brottet var ett faktum. Kvinnan var död.") (s 156-157)

Den synliga människan är den osynliga människans kärna. Människans själssfär omsluter henne på alla sidor som en osynlig pulpa vilken sträcker sig långt ut i omgivningen, och hon kan bli medveten om de objekt som finns inom den sfären om hon vidkänns sin relation till dem.
     ...denna sfär existerar och blandas med andras sfärer, vilket ger upphov till sympatier eller antipatier alltefter harmonin eller disharmonin i deras respektive element. En mängd tilldragelser kan äga rum i ens själ utan att man varseblir dem därför att ens uppmärksamhet inte dras till dem så att man blir medveten om dem. (s 171)

     Var och en av oss har sina egna speciella utströmningar och auror, och överför dem till andra. Alla mottar därför de magnetiska aurorna från dem som omger honom och från den plats på vilken han vistas. Dessa emanationer kan vara välgörande eller fördärvliga, och vi kan bota eller förgifta varandra med dem. Det är därför lämpligt att följa det råd Gautama Buddha gav sina lärjungar - att äta och sova ensamma. (s 137-138)

Många är mycket noga med sina matvanor så att ingen ohälsosam föda kommer in i kroppen, samtidigt som de är mycket vårdslösa när det gäller de tankar som kommer in i deras sinne. Men kvaliteten på de tankar som uppehåller sig i sinnet - liksom kvaliteten på de känslor och begär som föder själen - är av mycket större betydelse än kvaliteten på den föda som tillförs kroppen. (s 138)

Ingen människa dör omedveten, hur mycket yttre tecken än tyder på att så skulle vara fallet.
     Processen då den astrala gestalten skiljer sig från de fysiska kvarlevorna har av en klärvoajant beskrivits på följande sätt: "Först såg jag ett vackert sken av ljusblå färg, i vilket en liten äggformad substans framträdde ungefär tre fot ovanför huvudet. Den höll sig inte stilla utan svängde hit och dit som en ballong i luften. Den sträckte gradvis ut sig till full kroppslängd, omsluten av dimma eller rök. Jag varseblev ett ansikte som - även om det ännu inte var fullt utbildat - till anletsdragen motsvarade det som snart skulle vara själlöst, fast det var ljusare, slätare och vackrare... Med varje andetag av den döende kroppen kompletterades den eteriska gestalten och blev allt fullständigare. Slutligen tog fötterna form, men inte sida vid sida som i den ställning den döende mannen låg. Den ena foten hängde nedanför den andra och det ena knäet var böjt... Gestalten tycktes vara inhöljd i en molnlik dimma. En oräknelig skara av andra väsen tycktes vara i närheten. När det hela var klart, försvann alltsammans långsamt ur sikte." (s 188)

Människan skapar under hela sitt liv den värld i vilken hon skall leva på andra sidan. Själarnas värld är en värld där tankar uppträder som materiella och solida för dem som lever i den världen. Människan är ett centrum från vilket tankar kontinuerligt frambringas och kristalliseras till former i den världen. Hennes tankar är ting som har liv, gestalt och fasthet. De är verkliga varelser, solida och varaktigare än formerna på det fysiska planet. Goda tankar är lätta och höjer sig uppåt över oss, medan onda tankar är tunga och sjunker. Den värld under oss till vilken de sjunker är sfären för de grova, sjukliga och sinnliga tankar som frambringas av ondsinta och okunniga människor. Den världen är ännu materiellare och solidare för sina invånare än vår är för oss. Den är uppehållsorten för av människor skapade personliga gudar, djävlar och vidunder, allesammans makabra uppfinningar av människans föreställningsförmåga.
     De är bara tankeprodukter, men icke desto mindre verkliga och substantiella i förhållande till dem som lever bland dem och upplever deras existens. Myterna om helvetet och skärselden är baserade på missförstådda fakta. "Helveten" finns, men det är människan själv som skapat dem. Den brutala människan skapar under jordelivet monster med sin sjukliga föreställningsförmåga, och den döda människan attraheras till sina skapelser. (s 190-191)

Under tillståndet efter döden och i devachan skapar föreställningsförmågan inga nya former och är inte i stånd att motta nya intryck. Den lever på summan av de intryck som ackumulerats under jordelivet och som utvecklar otaliga variationer av mentala tillstånd. Det finns ingen himmel och inget helvete utom dem som människans föreställningsförmåga skapar. Icke desto mindre är det tillstånd i vilket hon lever verkligt för henne. (s 161-162)

Den genomsnittliga människans själ med dess måttliga själviska begär är i kamaloka inte tillräckligt medveten och intelligent för att förstå att dess fysiska kropp är död, och att den själv genomgår en upplösningsprocess. Men den människas själ, vars hela medvetande var centrerat till jaget och fästat vid jorden av ängslan, ånger, girighet eller hämndlystnad, kan vara medveten och intelligent nog till desperata ansträngningar för att återinträda i fysiskt liv. Anande sitt annalkande öde försöker den förlänga sin tillvaro genom att klamra sig fast vid, och söka skydd hos, en levande varelses organism, och vållar därmed besättelse. (s 190)