Victor Hugo om odödligheten
Jag känner inom mig ett tillkommande liv. Jag är lik en skog, som mer än en gång blivit nerhuggen. De
nya skotten är för var gång starkare och livskraftigare än någonsin förut. Jag vet att jag stiger mot
himlen. Det är solsken över mitt huvud. Jorden ger mig sin välgörande väta, men himlen lyser över mig
med återskenet av okända världar.
Du säger att själen är inget annat än resultatet av lekamliga krafter. Hur kan då min själ vara livs levande, ju mer mina krafter börjar avtaga? Det är vinter på min hjässa, men en evig vår i mitt hjärta. Jag tycker mig nu på min ålderdom inandas doften av liljor, violer och rosor, liksom när jag var tjugo år. Ju mer jag närmar mig slutet, desto tydligare hör jag runt omkring mig symfonierna från de världar som kallar på mig. Det är underbart, men är dock så. Det låter som en saga, och dock är det verklig och sann historia.
Under ett halvt århundrade har jag nedskrivit mina tankar på prosa och vers. Jag har skrivit historia, filosofi, dramer, romaner, sagor, satirer, oden, sånger - jag har försökt mig i alla riktningar. Men jag känner att jag inte sagt en tusendel av vad jag har inom mig. När jag stiger ned i min grav, kan jag säga som så många andra "Jag har slutat mitt dagsverke", men jag kan inte säga "Jag har slutat mitt liv". Mitt dagsarbete börjar igen nästa morgon. Graven är inte en gata med en ingång men utan utgång - den är en genomgång. Den omges av ett djupt mörker som viker för morgonrodnaden. Jag känner mig bli bättre för var dag som går, ty jag älskar världen på andra sidan graven såsom mitt fädernesland. Mitt arbete har alldeles nyss börjat. Jag har inte hunnit mer än lägga grunden därtill. Jag gläder mig att få se det växa och växa för evigt. Längtan efter det oändliga bevisar att oändligheten finns till.