4. Människans död och mellanlivstillvaro

 
 
Hur gärna vi än vill leva, så har varje jordeliv sitt obönhörliga slut. Den personlighet av själsliga och kroppsliga komponenter som den mänskliga monaden vecklade ut för jordelivet är en tillfällig sammansättning. Den har en begränsad livslängd och måste därefter upplösas genom en dödsprocess, under vilken dess anlag dras in i monaden igen. Givetvis är det bara den tillfälliga personligheten som dör och upplöses, inte det upplevande medvetandet, egot, och resten av organismen.

Egot har under hela jordelivet identifierat sig med den tillfälliga personligheten och upplevt dennas utvecklingsfaser av uppväxt, vuxenliv och åldrande. Men trots dessa fortlöpande förändringar av personligheten har egot livet igenom känt sig som en och samma individ. Och denna känsla består oförändrad under mellanlivsperioden, och därefter i nästa jordeliv osv. Egot i sig är kontinuerligt, men dess identitet och upplevelser växlar med de olika personligheterna och deras livsyttringar.

Personlighetens död är en process i flera steg, vilka markeras av att egot i tur och ordning frigörs från de vehikler som det ikläddes under reinkarnationsprocessen. Som en följd av frigöringen upplöses dessa i sina beståndsdelar. Ty varje vehikel hålls samman av ett energiflöde från egot, och när förbindelsen med detta upphör, faller vehiklet isär. Frigöringen sker i omvänd ordning mot iklädandet och börjar alltså på det fysiska planet. Under den stegvisa dödsprocessen blir mängder av småvarelser, vehikulära byggstenar, fria för att på sina respektive tillvaroplan fortsätta sin egen utveckling tills de i människans kommande jordeliv åter kallas samman till tjänstgöring.

Personlighetens död innebär för egot att det lämnar jordelivets dagvakna medvetandetillstånd och övergår till mellanlivsperiodens drömlika medvetandetillstånd. Normalt är dödsprocessen ett fascinerande äventyr för egot, en invigning i tillvarons mysterier, och den senare delen av mellanlivsperiodens upplevelser brukar överstiga dess högsta förväntningar. I det avseendet finns det ingen anledning att beklaga en människa som dött eller står i begrepp att dö. Om vederbörande levt ett någorlunda rättrådigt och inte alltför själviskt liv, har hon bara gott att vänta av mellanlivsperioden. Och dessutom vet en död människa normalt inte om att hon är död. Hon inser inte att hon lämnat jordelivet bakom sig. Hon har ingen aning om det tomrum som uppstått efter henne, om den sorg och saknad hennes bortgång kan ha förorsakat hos dem hon skiljts ifrån. 

Dödsprocessen är, liksom reinkarnationsprocessen, så att säga automatisk. Om man bortser från den hastiga död som förorsakas av olyckshändelser etc, så inleds den inte i kroppen utan i det inre av organismen. Under ganska lång tid förbereds egots övergång till mellanlivsperioden. Egot dras långsamt tillbaka från jordelivets begivenheter, och de högre delarna av organismen börjar skilja sig från de lägre. Hos äldre personer kan detta förlopp ibland bli påtagligt märkbart för omgivningen, och bl a yttra sig som senilitet.

Så kommer då den stund när egots förbindelse med organismens lägsta delar, dvs med den fysiska kroppen och den astrala modellkroppen, bryts. Hjärtat slår då sitt sista slag, andningen upphör, och vi säger att människan är död.

Döden är dock ofullständig i den bemärkelsen att hjärnan fortfarande lever, och den dör inte förrän egot av hjärnminnet erhållit en panoramisk återblick på sin just avslutade jordevandring. Återblicksförloppet utgörs av en detaljerad kronologisk översikt över egots upplevelser från födelse- till dödsstunden. Hela livet passerar som ett bildspel revy inför egots iakttagande blick. Varje tanke, känsla, handling, händelse etc sägs finnas med. Bilderna visas i sina karmiska sammanhang, och egot ser därför nödvändigheten av och rättvisan i det förflutna livets tilldragelser. Vid denna läsning av det karmiska protokollet ser egot sin livsgärnings brister och förtjänster. Det ser vad gott och ont det åstadkommit, vilka framsteg det gjort i sin utveckling, vilka möjligheter det försuttit. Egot ser tillbaka på sitt liv ur en helt objektiv synvinkel.

Återblicken är en oundviklig fas av dödsprocessen, även vid plötslig död genom olyckshändelse o d. Den hindras inte av att hjärnans fysiska del eventuellt förstörts av brand eller annan åverkan, ty den astrala delen finns kvar och fungerar. Den tid återblicken tar i anspråk varierar mycket mellan olika individer. Under återblicksförloppet är egot helt och fullt upptaget av detta och ägnar inte uppmärksamhet åt någonting annat. Förloppet kan dock störas av sorg och oro i den dödes närhet. Denne bör därför lämnas i fred i åtminstone ett dygn efter det hjärtat upphört att slå.

När återblicksförloppet är genomfört, är den fysiska kroppen och den astrala modellkroppen i sin helhet döda och utlämnade åt sin upplösning. Av flera skäl är det önskvärt att upplösningen sker så snabbt som möjligt, och kremering är då den bästa metoden. Hettan upplöser den fysiska kroppen i de mängder småvarelser denna är uppbyggd av, och påskyndar dessutom upplösningen av den astrala modellkroppen. De småvarelser som på så sätt blir fria fortsätter sin egen utveckling. De kan av andra människor, djur och växter bli använda som byggstenar i deras vehikler. Egot har ingen förnimmelse av kremeringsförloppet. Möjligen kan det få en känsla av lättnad och befrielse. Vid jordbegravning uppehåller sig den astrala modellkroppen i närheten av den fysiska och upplöses i takt med denna.

När egot lösgjorts från den fysiska kroppen och den astrala modellkroppen börjar det lösgöras från sitt nästa vehikel. Detta får sin egentliga form först under dödsprocessen och kallas på sanskrit för kamarupa, som i översättning betyder "begärskropp". Kamarupan består av mycket eterisk substans och är nu tummelplatsen för bl a de i egots aura kvarvarande lägre tankar, känslor och begär, vilkas energier måste klinga ut innan dödsprocessen kan fortsätta.

Kamarupan befinner sig i en värld som på sanskrit kallas kamaloka (begärsvärlden) och utgör en del av det s k astralljuset i jordens aura. Kamaloka sträcker sig från jordens innandöme till bortom månen. Dess lägsta och mycket obehagliga regioner befinner sig därför under jordytan, medan dess högsta och behagligare befinner sig högt över densamma. Egots medvetandetillstånd i kamaloka kan i de flesta fall karaktäriseras som vagt drömmande. Har egot levt ett någorlunda rättrådigt och osjälviskt liv har det knappast någon känning av skeendet i kamaloka. Detta blir också kortvarigt. Har egot däremot levt ett orättrådigt och själviskt liv upplever det kamalokaskeendet som en mardröm, vars intensitet och längd står i proportion till orättrådigheten och själviskheten. Egot kan i sådana fall t o m vara självmedvetet i kamaloka, och då uppleva ett sannskyldigt helvete.

I kamaloka befriar sig organismen alltså från sina lägre tanke-, känslo- och begärsenergier. När denna "reningsprocess" är genomförd, lösgörs egot från kamarupan. Denna lösgöring kallas för den andra döden. Också vid denna får egot i en panoramisk vision se tillbaka på det förflutna jordelivet, men ges dessutom en framåtblick på tilldragelser som ligger i beredskap för dess nästkommande liv på jorden. Efter den andra döden är kamarupan ett tomt skal som börjar upplösas i de småvarelser som hör hemma i kamaloka. Upplösningen kan ta flera år i anspråk, och medan den pågår kan kamarupan uppträda som spöke eller som "ande" vid spiritualistiska seanser. Den kan då genom att automatiskt reagera på vissa stimuli ge intryck av att vara vid fullt liv och därvid t o m formulera meddelanden till seansdeltagarna. Sådana meddelanden utgörs dock av reproduceringar och saknar det självständiga tänkandets originalitet.

I och med den andra döden kan egot sägas ha blivit avklätt den tillfälliga personlighet som det ikläddes under reinkarnationsprocessen. Därvid har personlighetens komponenter separerats i sådana som dragits in i den mänskliga monaden och åtföljer denna till den andliga monaden och sådana som lämnats kvar på sina respektive tillvaroplan för att där avvakta egots återkomst i kommande jordeliv. Ty liksom den mänskliga monaden under reinkarnationsprocessen vecklar ut vehiklerna genom att inifrån sig själv emanera vissa vehikelkomponenter medan andra samlas in på de olika tillvaroplanen, så drar den under dödsprocessen in de emanerade komponenterna igen och lämnar de övriga kvar på de plan där dessa hör hemma. Monaden blir då återigen ett frö av vilande anlag m m och kan som ego ostört ägna sig åt lyckotillvaron i vad som kallas för devachan, "gudarnas värld".

Men även om devachan betyder gudarnas värld så är det inte en objektiv värld och uppehållsort för egot, utan i första hand ett drömlikt medvetandetillstånd. Egot uppfattar dock de devachanska drömmarna som objektiv verklighet. Det lever i en fantasivärld, vilken det upplever som reell.

Denna fantasivärld har egot själv skapat under sin vistelse på jorden, ty det är minnena från jordelivets glädjefyllda och upplyftande upplevelser i form av sinnesintryck, tankar, känslor, strävanden, tilldragelser, samvaro, ouppfyllda önskningar, etc som bildar underlaget för de devachanska drömmarna. Dessa minnen tar så att säga gestalt i devachan och blir aktuell verklighet för egot. De framträder gång på gång i varianter och vidareutvecklingar. Devachan är därför ett tillstånd av lycka, i vilket tillvaron blir just sådan som egot vill ha den. Egot tror sig umgås med alla dem det håller av. Det får syssla med vad det vill och får sina högsta önskningar uppfyllda. Egot upplever en andlig och intellektuell blomstring. Det löser problem som på jorden förblev olösta, det får svar på obesvarade frågor. I sin privata fantasivärld lever egot så som det önskade leva på jorden. Devachan kan därför sägas vara en idealiserad fortsättning av jordelivet. Denna fortsättning är givetvis en illusion, men en illusion som är nödvändig tills egot har lärt sig leva i den högre delen av sin organism och inte längre behöver något devachan.

Vill man göra sig en rumslig bild av devachan, kan man se devachan som den aura som återstår efter dödsprocessen. Auran omger egot med ett hölje av mental materia, i vilket egot lever i en mycket eterisk kropp och i vilket minnena framträder som tredimensionella miljöer och händelseförlopp och ger egot dess upplevelser.

Eftersom varje människa själv skapar underlaget för sina devachanska upplevelser, är det uppenbart att dessa blir mycket olika för olika individer. Ett innehållsrikt och omväxlande jordeliv av andlig och hög intellektuell kvalitet ger ett motsvarande devachan, ett torftigt jordeliv ger ett torftigt devachan. Men även i det senare fallet får egot lycka och tillfredsställelse av det slag det vill ha under organismens nödvändiga vila och återhämtning efter jordelivets aktiviteter. Dessa aktiviteter har alltid innefattat en rad skenbart oförtjänta prövningar och lidanden, och de devachanska upplevelserna kan i viss mån ses som kompensation för dessa. I devachan förekommer inte någon karmisk vedergällning för egots jordiska försyndelser. De rättvisa konsekvenserna av dessa kan egot bara möta på jorden.

I devachan lever egot i stort sett isolerat från omvärlden. Det lever i det förgångna, fullt upptaget med att i sina drömmar bearbeta de kunskaper och erfarenheter som jordelivet gett. Dessa arbetas på så sätt in i väsenskaraktären för att manifesteras i kommande jordeliv. Någon annan utveckling sker inte. Utveckling mot den livsform som följer på den mänskliga kan människan för närvarande bara genomgå på jorden.

Under devachanperioden har egot en annan tidsuppfattning än under jordelivet. Ett par tusen år upplevs inte som en lång tid. Och en så lång devachanperiod är inte ovanlig. Längden varierar dock inom mycket vida gränser. Generellt gäller att devachanperioden blir längre ju längre och mer andligt inriktat jordelivet varit. För barn som dör i tidig ålder kan den därför bli obefintlig, och de får i stället snabbt återvända till jorden.

Normalt är devachanperioden många gånger längre än jordelivet, och egot tillbringar som sagt densamma indraget i den andliga monaden. Egot vistas därför - vanligen utan att vara medvetet om det - på de ställen i solsystemet dit den andliga monaden beger sig. Och denna monad företar under devachanperioden en vidsträckt interplanetarisk färd i solsystemet. Därvid besöker den en rad planeter på olika tillvaroplan genom att sända ner ett särskilt ego till var och en av dessa planeter för att återförkroppsligas. Det ego som sänds ner till en viss planet hör hemma på den planeten, liksom det mänskliga egot i innevarande utvecklingsskede hör hemma på jorden som en komponent i jordens organism.

Till Kapitel 5           Till Teosofins sju huvudläror