A

Abort
    Dödandet av det ofullgångna fostret, en handling som har mer långtgående konsekvenser än man i allmänhet anar. H P Blavatsky klassificerar abort som oförsvarligt mord och säger: "Den ockulta filosofin pekar på både de fysiskt och psykiskt katastrofala konsekvenserna. För även när aborten lyckas och modern inte dör just då, så förkortar den ändå hennes liv på jorden och förlänger den allt annat än behagliga vistelsen i kamaloka, den sfär som befinner sig mellan jorden och devachan. Brottet består i det medvetna utsläckandet av liv och ingripandet i naturens gång, dvs i moderns och hennes barns karma. Enligt teosofin är brottet inte av religiös karaktär. Abort är ett brott mot naturen."

Adept
    I den teosofiska litteraturen är en adept någon som har uppnått en viss grad av mästareskap i esoterisk visdom. (se Mahatma)

Agnishvatta (sanskrit)
    Ett sammansatt ord av agni, "eld", och shvatta , "mildra". Agnishvatta betyder en som blivit mildrad eller luttrad genom andlighetens och intellektets eld. Agnishvattaerna är de andliga-intellektuella solväsendena inom oss och därför våra inre lärare. När vår jordkedja nått slutet av sin sjunde rund skall vi som då har fullbordat evolutionsförloppet inom jordkedjan lämna den som dhyan-chohaner, agnishvattaer. (se Månpitri, Pitri)

Akasha (sanskrit)
    Ordet betyder "skinande", "lysande". Det femte kosmiska elementet, den femte essensen, som kallades eter av de antika stoikerna.
    I de hinduiska skrifterna används akasha för vad de nordliga buddhisterna kallar svabhavat, eller mer mystikt adi-buddhi (ursprungsbuddhi). Den är också mulaprakriti, den kosmiska ande-substansen. Det hebreiska Gamla Testamentet kallar akashan för de kosmiska "vattnen". Den är universell, substantiell rymd. (se Mulaprakriti)

Alltomfattande broderskap
    Det alltomfattande broderskapet som begrepp i den esoteriska filosofin innebär inte bara sentimental förening eller politisk och social samverkan. Begreppets innebörd är mycket vidare och storslagnare än så. Dess djupare mening är alla varelsers andliga broderskap. Detta betyder för mänsklighetens del att alla människor är oupplösligt förenade med varandra, inte bara genom band av emotionella tankar och känslor utan genom universums själva struktur, ty mänskligheten och alla andra varelsearter framträder ur universums inre andliga sol som dess skaror av andliga strålar. Vi kommer alla från detta enda källsprång, denna andliga sol, och är alla uppbyggda av samma slags livsatomer på de olika tillvaroplanen.
    Det är denna inre enhet i varelse och medvetande, liksom vår yttre gemenskap som möjliggör för oss att intellektuellt och andligt fatta universums mysterier. Vi har alla vår rot i den kosmiska essens ur vilken vi framträdde i världsförloppets början, och tillbaka till vilken vi alla är på väg. Sammanflätningen och sammansmältningen av de tallösa varelseskaror som utgör universum är alltomfattande i såväl de synliga som osynliga världarna.
    På detta faktum grundar sig den mänskliga etiken när den rätt förstås. I den esoteriska filosofin är etiken inte bara en samling uppföranderegler som förbättrar människornas samvaro med varandra, utan fundamental i universums själva struktur och oupplösligt samordnade processer. (se Etik)

Andlig själ
    Den andliga själen är den individuella monadens, jivatmans, det andliga egots, vehikel. Hos människan är den essentiellt av atmisk-buddhisk natur. Det andliga egot är det reinkarnerande egots frö, rot, centrum. Det är den del av vår andliga konstitution som är odödlig såsom individualiserad varelse till slutet av solsystemets maha-manvantara.
    Den andliga själen och den gudomliga själen (atman) utgör sammantagna den inre guden, den inre buddhan, den inre kristus. 

Andra döden
    "Den andra döden" är ett uttryck som står för isärskiljandet i kamaloka av de principer människan har kvar efter sin fysiska kropps död. Den andra döden äger rum när den mellanliggande duaden (manas-kama) avskiljs från, eller snarare stöts bort av, den högre duaden. Innan detta sker drar den högre duaden från den mellanliggande till sig vad som kallas det reinkarnerande egot, vilket är allt det bästa den avlidne var, dvs alla dennes renaste, mest andliga och ädlaste strävanden, förhoppningar, drömmar om skönhet och harmoni etc. Indragna i det reinkarnerande egot finns då anlagen till de lägre principerna, vilka anlag vid egots nästa reinkarnation vecklar ut den mänskliga konstitutionens lägre fyrfald. (se Devachan, Döden, Reinkarnerande ego)

Antaskarana eller Antahkarana (sanskrit)
    Ett sammansatt ord av antar, "inre", och karana , sinnesorgan. För ockultisterna betyder ordet bryggan mellan högre och lägre manas eller mellan det andliga egot och den personliga själen. Detta är H P Blavatskys definition. I själva verket finns det flera antaskaranor i människans sjufaldiga konstitution - en för varje väg eller brygga mellan två av de olika monadiska centrana i henne. Människan är en mikrokosm och därför en förenad sammansättning, en mångfaldig enhet, och antaskaranorna är de länkar av vibrerande medvetandesubstans som förenar dessa olika centra.

Arupa (sanskrit)
    Ett sammansatt ord som betyder "formlös", men formlösheten innebär inte den totala frånvaron av alla slags former. Den innebär bara att formerna i de andliga världarna (arupa-lokaerna) är av andligt slag och givetvis vida mer eteriska än rupa-lokaernas "former".
    Sålunda skall en varelses vehikel eller kropp i arupa-lokaerna (de andliga världarna eller sfärerna eller planen) snarare betraktas som ett omslutande hölje av energisubstans. Vi kan föreställa oss en varelse vars "gestalt" utgörs av elektrisk substans.

Asana (sanskrit)
    Ett ord härlett från verbroten as som betyder "sitta i stillhet". Asana är en av de särskilda ställningar som de hinduiska asketerna använder sig av, speciellt inom hatha-yogaskolan. En mängd kvasimagisk och mystik litteratur behandlar de olika ställningarna och närliggande ämnen, och tar också upp deras förmodade eller faktiska psykiska värde. Men en stor del av dessa texter är ytliga och har inte mycket att göra med de verkliga ockultisternas esoteriska träning. Man påminns här instinktivt om andra kvasimystika övningar, t ex vissa knäböjningar och andra ställningar inom den kristna kyrkan, ställningar som ibland tillskrivs speciella värden av de djupt troende. (se Samadhi)

Ashram (sanskrit)
    Ett ord som kommer från roten shram, "anstränga sig", "sträva". Ashram har åtminstone två betydelser. Den första innebär en skola, eremitcell eller asketboning, den andra en livsperiod av strävan för äldre tiders brahmin i hans religiösa karriär. I Indien var livsperioderna förr i tiden fyra till antalet: (1) skoltiden, (2) familjeförsörjarens period, (3) munktiden - ofta tillbringad i avskildhet i en skog i syfte att kontemplera, (4) tiggartiden - bhikkun som helt avsagt sig det världsliga livet och enbart lever för det andliga.

Astralkropp
    Det populära ordet för modellkroppen, linga-shariran . Den är bara något mindre grov än den fysiska kroppen och är den modell eller form, efter vilken den fysiska kroppen gestaltas och i viss mening utvecklas och tillväxer. Den är pranas eller livsenergins vehikel och därmed också behållare för alla de energier som utgår från människans högre delar genom det praniska flödet. Astralkroppen föregår i tiden den fysiska och är alltså det mönster efter vilket den fysiska kroppen växer fram, atom för atom. (se Linga-sharira)

Astralljus
    Astralljuset står i samma förhållande till vår glob, och analogt till solsystemet, som linga-shariran till en individuell människa. Precis som linga-shariran (astralkroppen) är bäraren av prana (livsenergi) hos den individuella människan, så är astralljuset bäraren av kosmisk jiva (kosmisk livsenergi). För oss människor är astralljuset ett osynligt område som omsluter jorden, liksom det omsluter varje annan fysisk glob. Astralljuset är en av de sju kosmiska principerna och efter vår fysiska värld den mest materiella.
    Astralljuset är förvaringsplats för såväl alla de kosmiska energier som är på väg nedåt för att manifesteras på de materiella planen i solsystemet (inklusive vår glob) som för allt som passerar det fysiska planet på väg uppåt. Dessutom är astralljuset ett kosmiskt bildgalleri eller oförstörbart register över allt som händer på de astrala och fysiska planen. Denna funktion är emellertid den minst viktiga och intressanta.
    Vår egen globs astralljus, och analogt alla andra fysiska globers, är området för kamaloka, åtminstone vad gäller kamalokas mellanliggande och lägre delar. Varje varelse som dör passerar på sin väg uppåt genom detta område och lämnar där kvar sitt skal, sin kamarupa , vid tidpunkten för den andra döden.
    Solsystemet har sitt eget generella astralljus, liksom varje glob i solsystemet har sitt eget särskilda astralljus. Varje globs särskilda astralljus är en förtätning av den generella astrala materian i solsystemet. Astralljuset är helt enkelt akashans bottensats och existerar i olika grader av eteriskhet. Ju tätare det omsluter en glob, desto grövre och mer materiellt är det. Det är förvaringsplatsen för alla de dåliga och skadliga utsöndringar som jorden och dess invånare ger ifrån sig, och är därför delvis fyllt av jordiska föroreningar. Under hela den solära manvantaran pågår ett ständigt utbyte mellan astralljuset och vår glob, var och en givande till och tagande från den andre.
    Slutligen är astralljuset ifråga om solsystemets materiella områden kopian eller återspeglingen av vad akashan är på de andliga områdena. Astralljuset är modern till det fysiska, precis som anden är modern till akashan , eller omvänt, det fysiska är bara konkretiseringen av det astrala, precis som akashan är det högsta andligas slöja eller konkretion. I själva verket är alltså det astrala och det fysiska ett, liksom akashan och det andliga.

Astrologi
    Forntidens astrologi var en stor och ädel vetenskap. Ordet betyder "himlakropps-vetenskap". Modern astrologi är endast den forntida astrologins sönderrivna och avlagda klädnad. Ty den forntida astrologin var en gång kunskapen om ursprunget, naturen, tillvaron och ödet för de solära och planetära kropparna och de invånare som vistades på dem. Den lärde också ut kunskapen om relationerna mellan kosmos delar, speciellt med avseende på människan och hennes öde som detta förutsades av himlakropparna. Från denna stora och ädla vetenskap utvecklades en exoterisk pseudovetenskap - avledd från utövandet runt Medelhavet och i Asien - som resulterade i vår tids s k astrologi, en misshandlad rest av forntida visdom.
    I själva verket var den genuina, forntida astrologin en gren av de gamla mysterierna och studerades i mysteriskolorna. Forntiden igenom hade den de ädlaste och visaste människornas oreserverade stöd. I stället för att, likt vår tids s k astrologi, begränsa sig till att vara ett system som baseras nästan fullständigt på viss matematik, innehöll den forntida astrologins huvudlära transcendental metafysik och sysslade med de största och mest invecklade problemen angående universum och människan. Det fysiska universums himlakroppar ansågs inte bara vara tidsmarkörer, eller ha vaga relationer av psykomagnetiskt slag med varandra, utan också vara vehikel åt kosmiska andar, lysande och levande gudar, vars själva existens och karaktärsdrag, både individuellt och kollektivt, gjorde dem till ödets härskare och frambärare.

Atman (sanskrit)
    Roten till ordet atman är knappast känd. Ordets ursprung är osäkert, men dess generella betydelse är "jag". Atman är människans högsta del - "jag är"-upplevelsen - rent medvetande i sig. Den är den innersta och grundläggande kraften eller egenskapen hos människan som ger henne, och alla andra varelser och ting, kunskapen eller medvetenheten om individualitet. Den är inte egot.
    Atman är universell, men under inkarnationen ikläder sig dess lägre delar vissa attribut eftersom den är kopplad till buddhi, och buddhi till manas, och manas till kama, osv nedåt i hierarkin.
   
Atom
    Ordet har kommit till oss från de grekiska filosoferna Demokritos, Leukippos och Epikuros samt de hundratals stora män som också var atomister, t ex de romerska poeterna Ennius och Lucretius. Denna skola sade att atomer är universums fundamentala byggstenar, för i sin ursprungliga etymologiska betydelse är atom något som inte kan delas och därför detsamma som det teosoferna kallar partiklar av homogen substans. Men moderna vetenskapsmän använder inte längre ordet atom i den betydelsen. Förenklat ser man den fysiska atomen som sammansatt av mindre partiklar kallade elektroner (laddningar av negativ elektricitet) och protoner (laddningar av positiv elektricitet), vilka sistnämnda finns i atomkärnan. En populär bild av atomstrukturen är den av ett atomärt solsystem, där kärnan av protoner utgör den atomära solen och elektronerna planeterna, vilka oerhört snabbt kretsar kring den centrala solen. Denna uppfattning är rent teosofisk och skisserar vad ockultismen lär, även om den senare går mycket längre än vetenskapen.
    En av teosofins lärosatser är att naturens grundkomponenter är atomer vad gäller den materiella sidan, men monader vad gäller energisidan. Som atom är grundkomponenten delbar, som monad odelbar.
    Av det sagda framgår att de forntida, initierade atomisternas atomer eller "odelbarheter" ligger ganska nära vad teosofisk ockultism kallar för monader. Detta är vad Demokritos, Leukippos och andra menade.
    Dessa monader är gudomliga-andliga livsatomer och är faktiskt varelser som lever och utvecklas på sina egna tillvaroplan. De högre delarna av konstitutionen hos varelser på det materiella tillvaroplanet utgörs av strålar från dessa monader. (se Livsatom)

Aum
    Det sägs att om man med sluten mun förlänger uttalandet av varje bokstav i ordet, återkastas ljudet och framkallar vibrationer i skallen varvid - om syftet är rent - kroppens olika nervcentra påverkas på ett välgörande sätt.

Aura
    En extremt fin och därför osynlig essens som emanerar från och omger människor, djur, växter och mineraler. Den är en av det auriska äggets aspekter och därför har människans aura del i alla de egenskaper som den mänskliga konstitutionen har. Auran är på en gång magnetisk-mental och elektro-vital, fylld med själsliga och andliga energier. Var och en av dessa flödar från ett organ eller centrum inom den mänskliga konstitutionen.
    Auran är källan till de sympatier och antipatier vi är medvetna om. Under kontroll av människans vilja kan den vara både livgivande och helande, men också dödsbringande. När människans vilja är passiv så handlar auran på egen hand och automatiskt i enlighet med väsenskaraktären hos den individ från vilken den emanerar.
    Sensitiva individer som har sett auran beskriver den som ett ljus vilket flödar från ögonen, hjärtat, fingertopparna eller någon annan kroppsdel. I stället för att vara ett färglöst ljus, manifesterar sig detta flöde ibland som flammande och gnistrande färgskiftningar. Dessa beror inte bara på individens sinnesstämningar utan har också en grundton som svarar mot hans karaktär.
    Djur är extremt känsliga för auror . Vissa av dem varseblir människan som omgiven av en slöja eller ett moln. Allting har faktiskt en aura som omger det med ett ljus- eller färgspel. Speciellt gäller detta s k besjälade varelser.
    Den essentiella naturen hos den aura vi kan se är astral och elektro-vital. Det magnifika strålningsfenomen som astronomer kan se vid solförmörkelser, långa stråk av rosa och andra färger som flammar från solytan, är inte alls flammor utan helt enkelt solkroppens elektro-vitala aura, en manifestation av solvitalitet. För solen ses inom ockultismen som en levande varelse.

Auriskt ägg
    Ett ord som enbart har att göra med ockultismens och den esoteriska filosofins mer svårtillgängliga läror. Mycket kan här inte sägas om det utom att det är källan till människans aura, liksom till allt annat som människans sjufaldiga konstitution innehåller. Det har vanligtvis en ovoid eller äggliknande form, därav dess namn. Det sträcker sig från det gudomliga till det astrala-fysiska och är sätet för den sjufaldiga mänskliga konstitutionens alla monadiska, intellektuella, mentala, emotionella och vitala energier och förmögenheter. Det är till sitt innersta evigt och genomlever alla pralayor likväl som alla manvantaraer , men givetvis på mycket olika sätt i dessa två långa perioder av kosmiskt liv.

Avatar (sanskrit)
    Substantivformen är härledd från en sammansättning av två ord: ava, ett prepositionsprefix som betyder "ned", och tri, en verbrot som betyder "passera". Avatri blir därmed "fara ned", "nedstiga". Ordet syftar på nedstigandet av en andlig energi eller ett individualiserat komplex av andliga energier (vilket är detsamma som ett andligt väsen) i avsikt att överskugga och upplysa en mänsklig varelse - men en mänsklig varelse som vid tidpunkten för denna förbindelse inte har någon karmisk länk mellan det överskuggande väsendet och den fysiska kroppen. Med andra ord finns det ingen mänsklig själ som är karmiskt bestämd att vara den inre styresmannen i den kropp som skall födas.
    Den nödvändiga mellanliggande länken - så att den blivande mänskliga varelsen förses med en mänsklig psykisk natur, lämplig att uttrycka det andliga nedstigandets osynliga storslagenhet - tillhandahålls genom det avsiktliga och frivilliga inträdandet i det ofödda barnet av en avancerad psykisk princip, vilken på det viset blir den rena och upphöjda mänskliga kanal genom vilken den nedstigande gudomligheten kan manifesteras. Gudomligheten finner i denna avancerade psykiska princip en tillräckligt utvecklad förbindelselänk som gör det möjligt för den att uttrycka sig i mänsklig form på jorden.
    En avatar är alltså någon som har en kombination av tre element i sin varelse: en inspirerande gudomlighet, en högt utvecklad förbindande själ som är "utlånad" till gudomligheten och fungerar som dess kanal, samt en ren, fysisk kropp.

Avichi (sanskrit)
    Ett ord vars generella betydelse är "våglös", "utan vågor eller rörelse", och uttrycker ifråga om livet att detta stagnerat och är orörligt. Ordet betyder också "utan lycka" och "utan ro". Det är en generell beteckning på platser för onda förverkliganden (men inte för straff i kristen mening), där viljan till ondska och de otillfredsställda själviska begären finner möjlighet att få utlopp - och varelsen själv slutligen utplånas. Avichi har många nivåer. Naturen är alltomfattande. Om den har himlar där goda människor finner vila, frid och sällhet, så har den också andra sfärer eller tillstånd dit de individer dras som måste finna utlopp för de lidelser som brinner i dem. (se Själlös människa, Åttonde sfären)

Till Teosofisk ordbok