E

Ego (latin)
    Ett ord som betyder "jag". I den teosofiska litteraturen är egot det som säger "jag är jag" - indirekt eller reflekterat medvetande, vilket upplever sig vara en från andra varelser klart avskild, separat, individ. På detta faktum vilar det enda "kätteri" som erkänns i ockultismen, nämligen den kätterska tanken om avskildhet.
    Det mänskliga egots säte utgörs av den mellanliggande duaden, manas-kama. Delvis, som reinkarnerande ego, strävar egot uppåt, och delvis, som vardagligt astralt mänskligt ego, attraheras det nedåt. Medvetenheten är odödlig i det reinkarnerande egot, men tillfällig och dödlig i det lägre, astrala egot.
    Betrakta den mänskliga konstitutionens hierarki såsom växande fram ur det permanenta andliga jaget i dess betydelse av jagskapets frö på alla manifestationsplanen. På vart och ett av dessa utvecklar det permanenta andliga jaget ett vehikel. Varje sådant vehikel är en själ, och mellan det permanenta jaget och varje själ finns det ett mayaviskt ego.
    Vi har då: (1) Atman, den gudomliga monaden, som alstrar det gudomliga egot, vilket i sin tur utvecklar den gudomliga själen. (2) Jivatman, den andliga monaden, vars barn är det andliga egot, vilket i sin tur framföder den andliga själen. Kombinationen av dessa tre utgör buddhi. (3) Bhutatman, det reinkarnerande mänskliga egot - den högre mänskliga själen innefattande lägre buddhi och högre manas. (4) Pranatman, det astrala personliga egot - den vardagliga mänskliga själen innefattande lägre manas, kama och prana. (5) Det animala egot - den vitala-astrala själen innefattande kama och prana. (6) Det elementala egot - den fysiska själen innefattande prana, linga-sharira och sthula-sharira. (se Jag)

Elemental
    Naturande. Som teosoferna använder ordet naturandar betyder det varelser som påbörjat en evolutionsvandring och därmed befinner sig i sina elementära utvecklingstillstånd. Ordet naturandar är en behändig beteckning både för alla varelser som evolutionärt sett befinner sig under mineralriket och för mineralerna såsom varande elementaler av mer utvecklat slag. Men också växterna kan sägas vara en skara elementaler som befinner sig på det stadiet av sin evolution på jorden. Detsamma kan sägas om djuren. Djuren är högt utvecklade elementaler. Vi människor har också en gång i ett avlägset förflutet varit elementaler. Vi uttrycker nu mer eller mindre ofullkomligt en del av de inneboende gudomliga krafter och förmågor som är fängslade i vårt innersta.
    En elemental är en varelse som inträtt i vårt solsystem på dettas lägsta plan eller nivå. Den avancerar steg för steg genom de lägre tillvaroformerna tills den når det mänskliga stadiet, det övermänskliga, det kvasigudomliga och det gudomliga, och då blir en solär gud. Sådan är också vår väg.
    Varje folkslag har trott på dessa olika typer av elementaler, några synliga liksom människorna, djuren och växterna, andra osynliga. De osynliga har haft många olika namn: féer, älvor, tomtar, vättar, troll, djinner, satyrer osv. De medeltida mystikerna lärde att dessa elementaler var av fyra principiella slag: eldens salamandrar, luftens sylfider, vattnets undiner och jordens gnomer.

Elementar
    "Egentligen den kroppslösa depraverade själ , som före den fysiska kroppens död separerat sig från sin gudomliga ande och sålunda förlorat sin möjlighet till odödlighet."
    Ordet elementar(er) borde användas i den betydelse H P Blavatsky ovan ger det. Men i senare teosofisk litteratur har ordet ofta kommit att betyda de kamarupiska skuggorna efter mycket materialistiska avlidna människor. Dessa skuggor bär på onda impulser och begär, vilka drar dem till fysiska sfärer som passar dem. De utgör en psykisk hälsofara och hemsöker de levande människor som har tendenser liknande deras egna. De är själlösa skal som fortfarande besitter energier av depraverad art. Deras öde är slutlig upplösning, för de grova astrala atomer som de är uppbyggda av upplöses allteftersom åren går.

Emanation
    Solens utsändande av ljus och liv är en emanationsaktivitet. Utvecklandet av det som finns latent i ett frö är en evolutionsaktivitet - men också en emanationsaktivitet i det att fröets attribut flödar fram ur dess inneboende liv som vecklar ut sig. Emanation är den lämpliga benämningen på den process under vilken skaror av individuella monader utgår ur sin föräldrakälla, och evolution är den lämpliga benämningen på det därefter följande utvecklandet av det som innebor i varje monad. (se Evolution)

Embryo
    När det reinkarnerande egot sätter igång celldelningen i det befruktade människoägget för att bygga upp en ny kropp åt sig, är detta principiellt samma sak som när ett världsfrö vaknar i ett layacentrum för att påbörja en ny galax-, sol- eller planettillvaro. Begäret efter sinnligt liv visar sig i allting från atomen till galaxen och är en avspegling av den gudomliga tankens framträdande i objektiv tillvaro.
    När ägget eller fröet i människoriket och de lägre naturrikena manifesterar sig vecklar det ut sin egen svabhava, sitt eget jagskap, och sin egen evolutionsnivå. Det mänskliga embryots tillväxt utgör ett snabbt sammandrag av mänsklighetens långa utvecklingshistoria.

Esoterik
    De läror i mystika och heliga ämnen som är förbehållna studerande med upphöjd och värdig karaktär. Dessa läror har varit kända och studerats i alla tider av högt utvecklade individer. Esoteriken är mänsklighetens gemensamma egendom. En undersökning av världens stora religioner och filosofier visar att de innehåller fundamentala principer som är identiska. Sammantagna innehåller dessa religioner och filosofier hela esoteriken, men i exoterisk form. Var och en av dem betonar en eller flera av principerna, medan andra hamnar i bakgrunden. Detta förklarar varför religionerna och filosofierna är olika varandra och ytligt sett tycks ha litet gemensamt, eller t o m motsäger varandra. Orsaken till detta ligger i de olika sätt på vilka de getts åt världen. Deras former anpassades till den tid och plats där de först offentliggjordes. Varje sådan religion och filosofi har sitt eget område i tid och rum, och representerar den mänskliga själ som utvecklade den.
    Om vi vill kan vi avfärda det exoteriska tänkandet. Det är de bakomliggande fundamentala principerna som sammantagna utgör esoteriken. Esoteriken har sedan urminnes tider hållits under siares och vises beskydd, och dessa har tiderna igenom offentliggjort delar av den när intellektuellt och andligt behov av den förelåg. Esoterikens ursprung finns i mysterieläror, förkunnade av högre varelser från andliga sfärer som inkarnerade i mänskligheten när denna var ung i fjärde rundens tredje rotras på denna glob. De lärde den då intellektuellt nyfödda mänskligheten de fundamentala principerna eller sanningarna om universum och vår världs natur. (se Exoterisk)

Etik
    De teosofiska lärorna är väsentligen och i sin helhet etiska. Det är omöjligt att förstå gudarnas sublima visdom, de antika folkens urgamla visdomsreligion, utan en stark medvetenhet om det faktum att etiken löper som en röd tråd genom hela den esoteriska filosofin. Verklig ockultism avskiljd från etiken är helt otänkbar eftersom den är omöjlig. Det finns ingen verklig ockultism som inte innehåller den upphöjdaste etik mänsklighetens moralkänsla kan omfatta.
    Etiken i den teosofiska filosofin utgörs inte bara av regler för människans vardagliga uppförande. Den är baserad på universums själva struktur och karaktär. Universums innersta består av visdom-kärlek, vilka båda i grunden är etiska. Det kan inte finnas vare sig visdom eller kärlek utan etik, och inte heller etik utan visdom och kärlek.
    Den filosofiska orsaken till att antikens folk lade så stor vikt vid vad romarna kallade virtus (dygd), var att de genom mysterieskolornas läror visste att dygderna, dvs etiken, är den moraliska instinktens frukter. Och denna instinkt har sitt ursprung i universums innersta, den kosmiska harmonin. Det är hög tid för Västerlandet att göra sig av med föreställningen att etik bara handlar om konventionell moralitet, lämpligheter som formulerats av människorna för att underlätta deras umgänge med varandra.
    Givetvis känner de lärde till det latinska och grekiska ursprunget till orden moral och etik i dessas betydelse av vissa sedvanor som det är passande att följa i ett civiliserat samhälle. Men denna betydelse är på sätt och vis vanhedrande, eftersom det verkar som om vi ännu inte fått fram ett ord som på ett riktigt sätt beskriver instinkten för rätt och fel, rättvisa och heder, visdom och kärlek. Etik och moral beskriver bara ofullkomligt dessa begrepp.
    "Teosof är den som idkar teosofi", skrev H P Blavatsky. Ingen kan vara teosof som inte känner etiskt och tänker etiskt och lever etiskt på det riktiga sätt som här beskrivits. (se Alltomfattande broderskap, Moral)

Evolution
    Som ordet används i teosofin betyder det utvecklandet av latenta krafter och förmågor som är medfödda och innebor i varelsen själv, dess egna karaktäristika. Sanskritordet för dessa är svabhava. Evolution betyder alltså inte bara att erfarenhet läggs till erfarenhet, eller att variationer adderas till andra variationer. Det skulle av människan och andra varelser göra blotta sammanslutningar av löst hopfogade komponenter, utan en enande princip.
    I teosofin säger evolutionsläran att människan (liksom alla andra varelser) inom sig har allt det som universum har, eftersom hon är en oskiljbar del av detta. Hon är dess barn. Allt som finns i universum finns också i människan, latent eller aktivt, och evolution innebär att ta fram detta. Det vi kallar den omgivande miljön och levnadsbetingelserna - naturen - är det handlingsfält på och i vilket dessa inneboende krafter och förmågor verkar. De agerar i miljön och får tillbaka motsvarande reaktioner från den, och dessa ger den sig evolverande varelsen stimulans till fortsatta energimanifestationer.
    Det finns inga gränser där evolutionen kan sägas börja eller sluta. Så som teosofin uppfattar evolutionen, är den en process som medvetandecentrana eller monaderna deltar i när de vandrar från evighet till evighet under oupphörlig tillväxt.
    Orden evolution och emanation hör samman, men det finns en distinktion mellan de två, dock mer vad gäller perspektiv än fundamental olikhet. Emanation är ett betydligt korrektare ord att använda för en teosof än evolution, men tyvärr är emanationsbegreppet så illa förstått i Västerlandet att ordet evolution av nödtvång används för att beskriva den process av inre tillväxt som manifesterar sig i en varelses yttre. Teosoferna är snarare emanationister än evolutionister. De är givetvis inte darwinister, även om de erkänner att det finns en smula sanning i Darwins teori, en teori som han för övrigt övertog och anpassade från fransmannen Lamarck.Nyckeln till förståelsen av det teosofiska evolutionsbegreppet är därför följande:
    Varje organisk varelses kärna utgörs av en gudomlig monad eller ande som under tidernas lopp uttrycker sina krafter och förmågor genom olika vehikler, vilka successivt förbättras. Dessa vehikler utgörs inte enbart av fysiska kroppar, utan också av inre höljen åt medvetandet. Sammantagna utgör de varelsens fullständiga konstitution, som sträcker sig från den gudomliga monaden genom mellanliggande medvetandenivåer till den fysiska kroppen. Den sig utvecklande varelsen kan endast bli vad den i sitt inre redan är. Evolution är därför utvecklandet av vad som redan finns, aktivt eller latent, i det inre. (se Emanation, Involution, Svabhava)

Exoterisk
    När detta ord används i samband med de stora religiösa och filosofiska systemen, betyder det inte "falsk". Det betyder helt enkelt lära till vilken nycklarna inte lämnats ut. Ordet tycks ha sitt ursprung i Greklands peripatetiska skola och först ha använts av Aristoteles. Dess motsats är esoterisk . Exoteriken, den utåtriktade och populära framställningen av religiösa och filosofiska läror, beslöjar sanningen. Esoteriken däremot avslöjar sanningen. (se Esoterik)

Till Teosofisk ordbok