G
Glob
Var och en av de fysiska glober vi ser utspridda i rymden åtföljs av sex - eller
egentligen elva - osynliga och högre glober, tillsammans med vilka den utgör vad man i teosofin
kallar en kedja. Detta är fallet med varje sol, planet, måne, nebulosa och komet. Alla är de varelser
i manifestation. Alla har de liksom människan en sjufaldig (tolvfaldig) konstitution. Människan är en
kopia i liten skala av universum. De sju manifesterade globerna i en planetkedja kallas för
enkelhetens skull A, B, C, D, E, F och G. Ibland refereras mer mystikt till globerna A - Z, vilket
syftar på de tolv kedjegloberna.
Livsvågorna rör sig längs dessa glober i sju stora cykler som kallas runder. Först
träder varje livsvåg in på glob A, fullgör sin utvecklingscykel där för att sedan fortsätta till
globerna B, C och D, den lägsta av de sju manifesterade globerna. I vår egen planetkedja är glob D
vårt jordklot. Tre glober föregår alltså jordklotet på evolutionens fallande båge och tre glober
följer på dess stigande båge.
En livsvågs passage genom en av de sju globerna kallas för en globrund. Under vilken
som helst globrund föds sju rotraser, som var och en efter att ha nått sin utvecklingshöjdpunkt
förfaller och försvinner. (se Livsvåg, Planetkedja)
Gud
Det innersta av det innersta av en människa eller vilken organisk varelse som helst
utgörs av en kosmisk ande, en gnista av den kosmiska livsflamman.
Gudar
De gamla gudavärldarna byggde på en esoterisk visdom som under täckmanteln av folklig
mytologi meddelade hemlig kunskap om universums struktur och livsprocesser. Hela mänskligheten trodde
en gång på gudar, på varelser överlägsna människan. Forntidens människor sade att de var gudarnas
barn och att de från gudarna fått alla sina varelsekomponenter. Som gudarnas barn är också
människorna i sitt innersta gudomliga och för alltid sammankopplade med det eviga universum, av
vilket de liksom alla andra varelser utgör oskiljbara delar.
När teosoferna talar om gudar menar de inte gudar med mänsklig form. De menar
"formlösa" varelser av intellekt och förståelse, relativt rena andar. Gudarna är naturens
högre invånare. De är inneboende i naturen själv eftersom de utgör dess upplysande principer. Men de
är, liksom vi själva och naturrikena under oss, underställda ännu högre varelsers viljor och
energier, vilka viljor och energier vi kan kalla naturlagar.
Forntidens människor med undantag för de stora tänkarna satte reella, levande varelser
på den plats där vi placerar abstrakta naturlagar. Men drar gravitationslagen samman två
planeter, drar den samman atomerna? Ordet lag är en mental abstraktion som syftar på den
ofelbara aktiviteten hos medvetna och halvmedvetna naturenergier.
Gudomlig själ
I ockultismen är den gudomliga själen det gudomliga egots klädnad, liksom det gudomliga
egot är den gudomliga monadens klädnad eller barn. Vi kan kalla den gudomliga monaden vår inre gud.
Detta innebär att det gudomliga egot är den inre buddhan eller den inre kristus. Därmed är den
gudomliga själen ett uttryck för den inre buddhan eller kristus, vilken manifesterar sig på jorden
som manushya-buddhan eller kristus-människan.
Var och en av de många monader som tillsammans utgör människans hela sjufaldiga
konstitution har sitt eget ego-barn, liksom varje ego-barn har sin egen själ. Det är denna mystika
kombination som gör människan så komplex och ger henne rätten till den benämning som de forntida
ockultisterna alltid gav henne, nämligen "mikrokosmos", en spegling eller förminskad kopia
av makrokosmos, den kosmiska varelsen.
Guna (sanskrit)
Materian och alla varelser anses ha tre inneboende kvaliteter, kallade gunaer:
sattva (renhet, godhet, sanning), rajas (aktivitet, lidelse, begär) och
tamas (stillhet, illusion, mörker). Var och en av dessa kvaliteter har såväl en god som en
ond sida, och har dessutom drag av de övriga två kvaliteterna. En varelse kan därför inte bara
klassificeras under den guna vars karaktär den främst manifesterar. Under evolutionens gång
genomlever den faser med inflytanden från de övriga kvaliteterna, fast under dominansen av sin
huvudkvalitet.
Guru (sanskrit)
Ordet används i de gamla sanskrittexterna som beteckning för lärare. Enligt den
forntida visdomens läror agerar gurun som en barnmorska, vilken hjälper lärjungen att föda fram och
manifestera sina andliga och intellektuella delar, dvs sin själ. Relationen mellan lärare och
lärjunge är mycket helig eftersom den är ett band som binder samman hjärta med hjärta, sinne med
sinne. Lärarens avsikt är att ge de latenta andliga krafterna i sinnet och hjärtat hos lärjungen så
stor utvecklingshjälp som det är karmiskt möjligt för honom att ge. Men det betyder inte att läraren
skall göra lärjungens arbete. Lärjungen måste vandra sin egen väg. Vad läraren gör är att peka ut
vägen och ge en hjälpande hand. (se Chela)