Definition av begreppet själ

Ordet reinkarnation kommer från latinet och betyder åter i kött. Enkelt uttryckt är ordets innebörd den att människans själ föds in på jorden i en ny fysisk kropp gång på gång tills den genom att ha ackumulerat tillräcklig kunskap om, och erfarenhet av, människolivet har uppnått ett visst utvecklingsmål. Vad den själ som reinkarnerar är för något finns det flera uppfattningar om, och därför ges inledningsvis en kraftigt förenklad men för detta föredrag tillräcklig definition av begreppet själ.

Med själ menas då ett upplevande medvetande - ett s k ego - i förening med en organism av icke-fysiska varelsekomponenter, vilka svarar för de processer vi upplever som intuition, tänkande, minneshantering, drömmande osv. Delvis står dessa själsprocesser under egots viljekontroll, delvis kontrolleras de på undermedvetna nivåer av olika aktörer inom och utanför organismen. 

Under dagvakentillståndet identifierrar sig egot med kroppen. Med hjälp av kroppens sinnesorgan kan egot då varsebli den fysiska världens ting och skeenden, samtidigt som det kan bruka sina själsliga förmågor. Därigenom blir det i stånd att med viljemässig styrning av kroppens rörelseapparat agera i den fysiska världen. I det agerandet framträder organismens karaktärsprofil i form av talanger, böjelser, intressen och andra egenskaper som utvecklats under tidigare jordeliv och nu reinkarnerats för att vidareutvecklas i riktning mot utvecklingsmålet.

Under dagvakentillståndet identifierar sig egot alltså med den fysiska kroppen. Under sömn, trans, meditation, svimning och vissa andra alternativa tillstånd däremot, kan egot lämna den fysiska kroppen och den fysiska världen. Det inträder då, med hjälp av i organismen ingående eteriska kroppar, i världar av icke-fysiska substanser. Där agerar egot med hjälp av dessa kroppars sinnesorgan och rörelseförmåga tills det återvänder till den fysiska kroppen. Vid jordelivets slut överger egot denna och dras till en överjordisk värld för att där smälta de lärdomar det avslutade jordelivet gett och avvakta tidpunkten för nästa. 

Reinkarnationsprocessen 

När tidpunkten är inne aktiveras de varelsekomponenter i själsorganismen som skall verkställa reinkarnationen till det nya jordelivet, och processen startar.

Denna är så att säga automatisk och styrs på undermedvetna nivåer. Egot kan inte välja vare sig tid och plats för reinkarnationen eller sitt kön och sina föräldrar. Det får dock i en panoramisk vision före födelsen en överblick över de karmiska ödesinslag som ligger i beredskap för det nya jordelivet, och ser då orsakerna till och rättvisan i det som väntar. Egot kan inte ta ett minne av visionen med sig in på jorden. Egot får nöja sig med att under visionen se att det är dess individuella karma i förening med diverse kollektiv karma som anger riktlinjerna för de händelseförlopp som sätts igång när egot i det nya jordelivet möter släktingar, vänner och fiender från tidigare jordeliv med vilka det har oavslutade förbindelser. Med individuell karma menas den samling dispositioner till rättvisa konsekvenser på gott och ont som var och en av oss under tidigare jordeliv genom sina viljeakter knutit till sig, och som utlöses när vi åter möter de personer och förhållanden till vilka de är relaterade.

Det är mycket svårt att göra sig en bild av reinkarnationsprocessen eftersom den seriösa litteraturen ger så ytterst lite information om den. Klart är dock att man bör betrakta den som en själens färd genom ett antal icke-fysiska tillvaroplan ned till det fysiska. De icke-fysiska planen består av allt grövre substanser ju närmare det fysiska de är belägna. Från sin värld på det höga plan där själen befinner sig, färdas den med sina inneboende anlag till allt som nu skall framträda plan för plan nedåt. På varje plan bygger anlagen därvid upp de för jordelivet ifråga avsedda varelsekomponenterna av de allt grövre substanserna, och processen når så småningom det fysiska planet. Där dras själen till ett föräldrapar med vilket den har familjekarmiska band, och är det föräldraparet då i färd med att skaffa sig barn, tar själen de behövliga könscellerna i besittning, berikar dem med sina egna anlag, och processens fysiska fas tar sin början.

Gestaltningen av den fysiska kroppen sker enligt det befruktade äggets kombination av anlag från såväl föräldrarna som den reinkarnerande individen. Kombinationen representerar den plan efter vilken den fysiska kroppen kommer att utvecklas från det ägget börjar differentieras till dess den reinkarnerade individen levt färdigt det beträffande jordelivet och dör. Planen börjar framträda redan när de embryoniska cellerna efter de första delningsomgångarna vandrar till sina bestämda platser i det framväxande fostret, och blir allt uppenbarare allteftersom den tilltagande cellmassan ordnas till huvud, ögon, armar osv. Att betrakta fostret som en del av moderns kropp är helt fel, ty den reinkarnerande människan är redan från början en självständig individ som gestaltar sig av egen förmåga. Moderns främsta uppgift är därvid att tillhandahålla fostret en skyddad tillväxtmiljö och förse det med behövlig fysisk materia.

Den lilla människan i vardande är alltså bara delvis en produkt av sina föräldrar. I stort sett ärver den inte sina föräldrars karaktäristika utan sina egna. Dess nya kropp blir därför snarlik dess kropp i föregående liv, ty varje nytt jordeliv är en fortsättning på det föregående och sammantagna utgör en människas alla jordeliv en serie av långsamma utvecklingsförändringar. Att ett barn kan likna någon av sina föräldrar beror på att denne förälder utvecklat karaktäristika som liknar barnets.

När den nyinkarnerade människan genom födelsen gjort sitt inträde i den fysiska världen, tar hon ganska snart itu med att bygga upp sin nya identitet genom att med alla fem sinnena undersöka omgivningen och lägga det hon varseblir på minnet. Sedan härmar hon de vuxnas beteenden och tar till sig av de attityder och värderingar som tillhör den kulturkrets i vilken hon fötts in, och när hon lärt sig läsa tar hon del av de kunskaper litteraturen förmedlar. Samtidigt vecklar hon ut sina medfödda talanger, böjelser och andra egenskaper. På så sätt antar hennes nya identitet en allt distinktare profil. Och den identiteten behålls livet ut fast den givetvis under årens lopp genomgår förändringar. Under hela livet kan nytt material från själens inre komma i dagen, och man kan därför säga att reinkarnationsprocessen inte är avslutad förrän döden närmar sig.
 
 
Själslig tillvaro efter döden

Idén om att människan har en själ som överlever kroppens död och t o m återföds på jorden i en serie nya kroppar stöter givetvis på motstånd från det naturvetenskapliga etablissemanget. Enligt den världsbild som naturvetenskaperna vilar på, den mekanistiska världsbilden, är människans medvetande och själsliv inget annat än effekter av hjärnans fysikaliska och kemiska processer. Människan har därför ingen själ som kan existera utanför kroppen vare sig under jordelivet eller efter döden, och naturligtvis inte heller reinkarnera. När kroppen inklusive hjärnan dör, upphör medvetandet och själslivet av sig själv. 

Den mekanistiska världsbilden är alltså dyster, och vi som vill ha stöd för vårt hopp om själens överlevnad får vända oss åt annat håll. Det är då lämpligt att först granska de indikationer som tyder på att den mekanistiska världsbilden är felaktig. Låt oss därför ta en titt på ett par av dessa indikationer, och då börja med de vittnesbörd som talar för att människans själ i strid med den naturvetenskapliga uppfattningen kan existera utanför kroppen. De vittnesbörden är många, ty det finns undersökningar som visar att mellan 10 och 20 % av alla människor har haft en eller flera s k utanförkroppenupplevelser under sömn, trans, narkos, meditation etc, upplevelser som de kom ihåg och kunde beskriva när de vaknade.

Dessa upplevelser har ofta bestått i att själen svävat någonstans ovanför sin fysiska kropp och därvid antingen känt sig formlös eller ha en eterisk kropp av samma utseende som den fysiska. I båda fallen har själen med bibehållen identitet kunnat se sig omkring, röra sig och reflektera över sin situation. Ibland har den kunnat iaktta den fysiska kroppen, och ibland har den svävat rakt genom väggar och andra fysiska hinder. Det har också hänt att den begett sig till avlägsna platser, och förflyttningen dit har då skett med mycket stor hastighet. Det finns exempel där man i efterhand har kunnat kontrollera att händelser som själen såg utspelas på en avlägsen plats, faktiskt också hade inträffat.

Utanförkroppenupplevelser kan också uppkomma och t o m avsiktligt framkallas under dagvakentillståndet. I ett bekant fall av det slaget var tre personer inblandade på ett sådant sätt att det knappast kan råda något tvivel om att den kvinna som hade upplevelsen faktiskt var utanför sin kropp. Kvinnan ifråga låg sent en natt vaken och var orolig för sin make. Denne var passagerare på ett fartyg som befann sig ute till havs i ett område för vilket stormvarning hade utfärdats. Plötsligt tyckte kvinnan att hon lämnade sin kropp och gav sig iväg för att söka upp maken. Hon svävade fram över havet och träffade slutligen på ett fartyg. Hon tog sig ned under däck och fram till rätt hyttdörr. Hon öppnade dörren, men fick då se att hennes sovande make inte var ensam i hytten. Där fanns ytterligare en man, och denne var vaken och tittade på henne. Hon tvekade därför att gå in, men gick efter en stund ändå fram till maken, gav honom en kyss och gick sedan ut igen. Samma natt som besöket äger rum drömmer maken att hans hustru, iförd nattdräkt, öppnar hyttdörren för att efter en kort tvekan gå fram och kyssa honom och sedan gå ut igen. På morgonen gratulerar medpassageraren honom till dambesöket och berättar vad han sett. Häpen konstaterar maken att berättelsen stämmer helt överens med drömmen. Ännu häpnare blir han efter hemkomsten då hustrun omedelbart frågar honom om han haft besök av henne den beträffande natten och sedan ger honom samma version av händelsen.

Det här fallet är speciellt intressant för att det pekar på möjligheten att en utanförkroppenupplevares eteriska kropp kan vara synlig för vakna personer.

Nu kan man naturligtvis med prat om telepati, hallucinationer och annat försöka bortförklara utanförkroppenupplevelser av de slag som nämnts. Men sådana bortförklaringar är svaga, ty det faktum att upplevarnas iakttagelser kunnat verifieras i efterhand och att deras eteriska kroppar blivit sedda av vakna personer talar för att upplevarna faktiskt befunnit sig på platserna ifråga. Utanförkroppenupplevelser som dessa utgör därför en stark indikation på att själen i strid med den mekanistiska världsbilden kan vistas och agera utanför den fysiska kroppen - åtminstone under jordelivet. Det finns en rad omständigheter som stärker indikationen. Bl a har en del utanförkroppenupplevare beskrivit hur de utträtt ur respektive återinträtt i kroppen. En del har iakttagit en sträng som förbundit själen med kroppen och en del har funnit den eteriska kroppen vara så solid att den gått att ta på, ja t o m varit synlig i en spegel. Det skall dock observeras att själen under detta slags utanförkroppenupplevelser inte lämnar den fysiska världen och besöker någon överjordisk värld. Så tycks däremot kunna vara fallet vid det slag som kallas näradödenupplevelser under klinisk död.

Det finns tusentals personer som under andnings- och hjärtstillestånd har haft sådana. När de, ofta med hjälp av medicinsk teknik, återupplivats, har de kunnat berätta vad de varit med om. En näradödenupplevelse under klinisk död är helt privat i betydelsen att inte delas med andra människor. Men den följer ett tydligt mönster som ofta börjar med att själen finner sig ha lämnat sin fysiska kropp och ser denna ligga livlös i t ex ett sjukrum. Strax därpå dras själen, det kan vara via en tunnelfärd, till en annan plats. När den kommit dit är själen övertygad om att den har lämnat den fysiska världen och befinner sig i en överjordisk värld. Uppfattningen att så är fallet stöds av att avlidna vänners och närståendes s k andar kan finnas på plats som ett slags mottagningskommitté och att en övermänsklig ljusvarelse visar själen ett panorama över vad den dittills haft för sig på jorden. Ibland får den också kännedom om händelser som skall inträffa i framtiden, händelser som senare visar sig verkligen inträffa. Det hela slutar med att själen, vanligen mot sin vilja, tvingas återvända till kroppen.

Ljusvarelsen och återblickspanoramat är element i upplevelsen, vilkas verklighetsförankring inte ifrågasätts av upplevarna. De beskriver ljusvarelsen som kärleksfull, tolerant och allvetande. Det går att ställa frågor till den om såväl jordiska ting och förhållanden som livet efter döden, och få frågorna besvarade i form av telepatiska syner, ljud och tankar. Den döende tycker sig vanligen inte ha anledning att uppfatta ljusvarelsen som en religiös gestalt av typen Gud, Jesus eller Buddha. Snarare uppfattar han den som sin egen varelses upphov, sitt eget högre jag, som sänt ned honom till jordelivet och nu kallat honom tillbaka. Tillsammans ser de tillbaka på detta jordelivs tilldragelser, och tilldragelserna framträder därvid i sina karmiska sammanhang och i tredimensionella rörliga bilder, vanligen i färg. Tilldragelserna kommenteras av ljusvarelsen, och den döende förstår nu den verkliga innebörden, god eller ond, i sina begångna gärningar.

Mot bakgrunden av de många enhetliga vittnesbörden är det rimligt att betrakta ljusvarelsen och återblickspanoramat som objektivt verklighetsförankrade, men vi bör definitivt ställa oss skeptiska till den överjordiska världens andar och miljö. Bl a har det i flera fall visat sig att personer som fortfarande levde på jorden framträtt som andar för upplevaren, och dessutom har en kvinna mycket talande berättat vad hon åstadkom när hon helt enkelt tog kommandot över vad som förmodligen var en näradödenupplevelse. Under denna svävade hon inledningsvis uppe vid taket i sin matsal och betraktade sin fysiska kropp för att se om denna gav några livstecken ifrån sig. Eftersom hon inte kunde upptäcka några sådana var hon övertygad om att den var död, och beslöt med stor sinnesnärvaro att undersöka om hon själv kunde påverka det som nu skulle ske. Hon blev då varse att matsalen tonade bort och efterträddes av en rymd som var absolut tom på substantiella former, men kändes som potentiell pulserande energi omkring henne. I avsikt att själv gestalta sin efterdödentillvaro, började hon visualisera ett vitt hus framför sig. Till hennes häpnad dröjde det inte länge förrän huset tog gestalt och stod där det skulle. Hon knackade på en fönsterruta, och den föreföll vara av glas. Hon undersökte huskroppen, öppnade dörrar och fönster, och fann att huset var lika påtagligt som vilket jordiskt hus som helst. Hon fortsatte med att skapa en trädgård, en mängd föremål, djur och människor. Hon skapade en hel privat värld omkring sig. Djuren och människorna rörde sig och tycktes leva sina egna liv så snart hon gett dem tillvaro. Hon manade fram döda släktingar och de infann sig ögonblickligen. Sedan ville hon se Jesus. Han kom och de hade ett trevligt samtal med varandra. När Jesus försvann, försvann också släktingarna av sig själva. Resten av skapelsen upplöste hon genom att tänka bort den.

Uppenbarligen har vi anledning att betrakta de i näradödenupplevelserna förekommande andarna och miljöinslagen som hallucinationer, vilka förmodligen framkallas för att mildra den chock som döden innebär för den döende. Men icke desto mindre indikerar förekomsten av ljusvarelser, återblickspanoramor och framtidsvisioner i näradödenupplevelserna att det finns överjordiska privata världar, dit vi i själslig gestalt drar oss tillbaka efter jordelivets slut. 

Naturligtvis försöker försvarare av den mekanistiska världsbilden bortförklara näradödenupplevelserna med att de i sin helhet är hallucinatoriska, och framkallas i ett inre subjektivt rum i varje upplevares ännu levande hjärna, ett subjektivt rum som bara existerar under jordelivet. Det vanligaste argumentet man därvid använder sig av är att syrebrist och koldioxidöverskott i hjärnan kan ge upplevelser av de slag som förekommer i näradödenupplevelserna. Detta är riktigt, men argumentet kan bemötas med att många näradödenupplevelser erhållits innan syre-koldioxidobalans uppstått i den döendes hjärna.

De nämnda indikationerna på att själen överlever kroppens död är inte de enda. Vi har t ex vittnesbörd om att avlidna personer en tid efter döden har uppenbarat sig i eterisk gestalt för någon närstående och gett upplysningar om kommande händelser som senare faktiskt också visat sig inträffa, och vi har en del spiritualistiska mediekontakter med avlidnas andar som är svåra att bortförklara.

Nu bör vi i princip ställa oss kritiska till mediekontakter med andar, ty det finns exempel på att levande människor som befunnit sig i sömn eller koma, ja t o m varit vakna, har framträtt som andar på spiritualistiska seanser och där uppgett sig vara döda. Det har också förekommit att en ren fantasiperson, som uppfunnits i syfte att undersöka de spiritualistiska seansernas trovärdighet, blivit kontaktad av ett medium och uppfattats som en på andra sidan levande ande. Mediet har beskrivit fantasipersonen och överbringat budskap från denne, och alltsammans har stämt överens med den påhittade konstruktionen. Det är många gånger också så, att uppgifter som ett medium säger sig få från andar i själva verket torde komma från seansdeltagarna. Mediet kan därvid erhålla uppgifterna genom telepati, klärvoajans eller s k supertelepati. Vid supertelepati tappar mediets undermedvetna seansdeltagarnas undermedvetna på informationer om avlidna familjemedlemmar etc, och dessa informationer förs så upp på medveten nivå hos mediet som utger dem för att vara andebudskap.

Men det finns som sagt fall där indikationen på verklig andekontakt är stark, och dessa finner vi bl a hos de företeelser som kallas korskorrespondenser och ställföreträdarseanser. Vid korskorrespondenser fördelar den förmodade anden sitt budskap på flera medier som inte har någon medveten förbindelse med varandra. Varje medium får bara ett fragment av budskapet, ett fragment som i sig är meningslöst. Det är först när alla inblandade mediers fragment ställs samman som budskapet framträder och kan hänföras till en viss avliden person, och dennes ande antas då vara den som organiserat fenomenet från andra sidan graven. Vid ställföreträdarseanser söker seansdeltagaren inte något andebudskap för egen räkning utan åt en person som är honom obekant. Den obekante är inte närvarande vid seansen, utan har via en tredje person bett seansdeltagaren att försöka få ett budskap från en viss ande. När detta lyckas, är det svårt att bortförklara andehypotesen. 

Det finns alltså en rad starka indikationer på att själen i strid med den mekanistiska världsbilden överlever döden, och det finns också indikationer på att den reinkarnerar.
 
 
Indikationer på reinkarnation

Den kanske starkaste indikationen på reinkarnation utgörs av de tidigarelivupplevelser som en och annan människa spontant erhåller under dagvakentillståndet. En sådan tidigarelivupplevelse utlöses ofta av att den som så att säga drabbas känner igen en person från ett tidigare liv eller kommer till en plats där han tycker sig ha varit förut. Upplevelsen kan då bestå i att han plötsligt finner miljön omkring sig förändras och anta ett ålderdomligt utseende. Han ser personer som är honom bekanta, men de är nu iförda kläder av historiskt snitt, och han förstår att det är en scen ur ett tidigare jordeliv som framträtt för honom. Antingen betraktar han scenen från åskådarplats och ser då sin egen gestalt som en av aktörerna i scenen, eller befinner han sig inne i gestalten och återupplever scenen sådan han upplevde den när den för länge sedan utspelades i verkligheten. Han är därvid medveten om sin forna identitet samtidigt med den nuvarande, och minnen från det förgångna väller fram. Kanske konstaterar han att personer i scenen finns med honom även i det nuvarande livet. En flicka som i scenen är hans dotter, kan i det nuvarande livet vara hans mor osv.

Scen efter scen ur det aktualiserade livet kan framträda, och det förekommer att upplevaren "hör" en inre ljudlös röst som förklarar sambanden mellan det aktualiserade livet och det nuvarande. Upplevelsen begränsas inte alltid till scener ur ett liv. Scener ur flera, t o m många, kan förekomma. I sådana fall kan upplevaren se hur han utvecklats från det ena livet till det andra. Det finns också exempel där upplevelsen inte bara omfattade scener ur det aktualiserade livet utan fortsatte med dödsprocessen, mellanlivsperiodens begivenheter och reinkarnationsprocessen in i nästa liv. Längden av en upplevelse brukar inte uppgå till mer än några minuter, men kan efteråt tyckas ha varat i timmar eller dagar. Upplevelsen upphör i allmänhet genom att helt enkelt tona bort, och upplevaren befinner sig åter i nutiden.

De som haft spontana tidigarelivupplevelser under dagvakentillståndet tvivlar inte på deras äkthet, och de utgör utan tvekan en stark indikation på reinkarnation.

Upplevelser av tidigare liv förekommer också i drömmar under sömn, och de drömmarna sägs skilja sig från vanliga drömmar genom att upplevarnas förnimmelser i dem är lika klara och livfulla som i dagvakentillståndet. Upplevarna är fullt medvetna om att de är tillbaka i ett eller flera tidigare liv, och drömmarna är så intensiva att de koms ihåg i åratal efteråt. Tidigarelivdrömmar utgör därför en indikation på reinkarnation som är värd att beaktas.

Det kan man däremot knappast säga om de tidigarelivupplevelser som framkallas genom suggestion under avslappning eller hypnos, ty det är inte säkert att suggestionen verkligen leder till att material ur långtidsminnet framträder för upplevaren. Dennes undermedvetna, som ju har att tillhandahålla tidigarelivupplevelsen, är angeläget om att vara till lags, och är långtidsminnet inte tillgängligt fabulerar det undermedvetna helt enkelt ihop något som skall föreställa scener ur tidigare jordeliv. Denna fabuleringsförmåga är ett välkänt fenomen. De tidigarelivupplevelser som framkallas genom suggestion bör av den anledningen betraktas med skepsis.

Bättre beställt är det då med de minnen av tidigare jordeliv som små barn ibland har. Det föreligger undersökningar av ett stort antal fall där små barn har berättat för sina föräldrar att de kort innan de föddes hade varit vuxna personer. Barnen har därvid nämnt namnet på den plats där de levt och namnen på sina dåvarande familjemedlemmar. De har beskrivit sitt hem, sina sysselsättningar, dramatiska händelser och annat som de inte rimligen kan ha fått kännedom om på vanliga vägar. Och dessa uppgifter har vid senare kontroll visat sig vara sanna. När ett sådant barn har förts till platsen för det föregående jordelivet har barnet känt igen såväl den som de forna familjemedlemmarna, och har på ett övertygande sätt pratat med dessa om gamla tider. Små barns tidigarelivminnen får därför också sägas vara en välgrundad indikation på reinkarnation, även om de naturligtvis kan bortförklaras med hänvisning till telepati eller besättelse. 

Argument mot reinkarnationsläran

Det vanligaste motargumentet är att vi normalt inte minns våra tidigare jordeliv. Argumentet är dock svagt, ty ett aktivt långtidsminne som sträcker sig över alla våra jordeliv är ingen förutsättning för reinkarnation. Man kan mycket väl tänka sig att långtidsminnet normalt ligger passivt i det undermedvetna och att en temporär minnesbank, liksom en temporär identitet, utvecklas i varje nytt jordeliv. Hur skulle vi förresten hantera situationen om vi hade ett aktivt långtidsminne? Vi skulle ju känna igen barn och föräldrar från tidigare liv, komma ihåg de onda handlingar vi då utförde, påminnas om gamla skulder av olika slag osv. På vårt nuvarande utvecklingsstadium får vi nog vara tacksamma för att det långtidsminne som var och en av oss enligt reinkarnationsläran är utrustad med normalt inte är tillgängligt. Minneshanteringen i människan är överhuvudtaget en förunderlig företeelse. Vi kommer t ex under drömmar inte ihåg att vi under dagarna lever ett vakenliv.

Ett annat argument mot reinkarnationsläran ligger i frågan "var kommer alla de själar ifrån vilkas inträde på jorden får folkmängden att hela tiden öka?" Även det argumentet är svagt eftersom det förutsätter att varje själ reinkarnerar i en ny kropp omedelbart efter den förras död, och så är enligt reinkarnationsläran inte fallet. Mellan varje jordeliv åtnjuter själen en kortare eller längre tid av vila och återhämtning på andra sidan, och alla själar befinner sig därför inte samtidigt på jorden.

Ett tredje argument är att man inte vill återfödas som djur eller växt. Det argumentet bygger på missuppfattningar om reinkarnationsläran som uppkommit genom att denna frikopplats från sitt sammanhang med utvecklingsläran. Av den senare framgår det klart att människan reinkarnerar som människa tills hon nått människoskapets utvecklingsmål och då övergår till ett högre naturrike. Samma princip gäller för himlakroppar, djur, växter, celler, atomer och alla andra varelser. Varje varelse utgör en byggsten i världsalltet, och återföds periodiskt inom sin respektive art tills den övergår till en högre.

Det torde inte vara möjligt att finna något välunderbyggt argument mot reinkarnationsläran. Däremot finns det utöver de framförda indikationerna flera logiska argument som stöder den. Reinkarnationsläran ger bl a förklaringen till att vi människor föds in på jorden med så olika karaktärsprofiler och till så olika öden. Vi föds som utvecklingsresultatet av vår tidigare tillvaro och till det öde som vi med våra viljeakter i det förgångna till stor del själva har berett oss. Mot bakgrunden av det argumentet och föreliggande indikationer är det inte så konstigt att de flesta människorna på jorden, trots frånvaron av naturvetenskapliga bevis, tror att reinkarnation är ett faktum i naturen.