Fråga: Det sägs i teosofin att ett övermänskligt väsen, en manasaputra, är en del av vår egen varelse, men på vilket sätt?

Svar: [Manasaputraerna] är inte vi människor, och ändå identifieras de med oss eftersom de uppväckte oss. De aktiverade vårt latenta manasiska självmedvetande. De inspirerade oss med sina egna manasiska strålar. I varje människa, fast hon än så länge bara är fullt självmedveten i sin lägre manas, verkar fortfarande strålen från hennes individuella manasaputriska uppväckare i sin egen na­tur­liga glans. … Manasaputraerna är därför på samma gång såväl ”vi” som in­te vi. De är ”vi” eftersom vi fortfarande badas i deras andliga eld, men de är in­te ”vi” eftersom vi är oss själva. Var och en av oss är sitt eget mänskliga ego. (The Dialogues of G de Purucker, del III, s 31)

Det som skedde när manasaputraerna ”inkarnerade” i oss i den tredje rotrasen är samma sak i stor skala som det som sker när en människa idag utvecklas från barn till vuxen. Förloppet är detsamma: latenta anlag eggas till verksamhet, sovande inre krafter väcks till liv. ( The Dialogues of G de Purucker, del III, s 34)

De manasaputraer som ”inkarnerade” i oss evolverar i sin egen höga sfär, liksom vi evolverar här. I många fall, kanske i de flesta, är den manasaputra som förband sig med en viss människa för närvarande knappast medveten om att den är den vägledande skyddsanden i denna människa. (The Dialogues of G de Purucker, del III, s 39)

Ett litet barn har inget samvete, ingen etisk ansvarskänsla. Men när barnet månad för månad växer till sig kan man se hur självmedvetandet börjar träda i funktion, hur tänkandet kommer igång. Allteftersom tiden går blir barnet alltmer människa. Manasaputran inkarnerar i varje barn på exakt samma sätt som den gjorde i den tredje rotrasen, men mycket fortare. Manasaputrans inkarnation var i begynnelsen ingen snabbt avklarad händelse. Den tog tidsåldrar i anspråk. ( The Dialogues of G de Purucker, del III, s 187)