Fråga: Vilken är den yttersta orsaken till världsalltets uppkomst? Är det en gud
eller någonting annat?
Svar: Enligt kristendomen är det ett personligt andeväsen, kallat Gud, som har skapat
världsalltet med allt dess innehåll, och i Apostlagärningarna 17:28 lokaliserar Paulus denne Gud med
orden ”i honom är det vi lever, rör oss och är till”. Teosofin talar inte om en skapargud i den
kristna betydelsen, men väl om otaliga gudomligheter av olika dignitet som i samverkan alstrar
världsalltets alla himlakroppar och deras invånare. Dessa gudomligheter är dock inte den yttersta
orsaken till världsalltets uppkomst. Den yttersta orsaken är enligt teosofin en urgrund, en absolut verklighet, som föregår all manifesterad tillvaro i världsalltet.
Urgrunden är den rotlösa roten till allt som var, är eller någonsin skall bli, och teosofin kan om
denna urgrund också säga ”i den lever vi, rör oss och är till”.
Över urgrunden är all spekulation egentligen omöjlig eftersom den överstiger människornas
fattningsförmåga, men den kan betraktas som överallt närvarande, evig, obegränsad och oföränderlig.
Den är alltså närvarande i vårt dagliga liv, har alltid funnits till och kommer alltid att finnas
till, är obegränsad till sin rumsliga utsträckning och oföränderlig i betydelsen att den inte
genomgår någon evolutionär utveckling. Den symboliseras under två aspekter: (a) abstrakt rum, som vi i vårt tänkande konkretiserar till en tom ”behållare”, världsrummet, i
vilket all manifestation sker, och (b) abstrakt rörelse.
Den abstrakta rörelsen kan tillskrivas två sidor. Å ena sidan får den karaktären av för-kosmisk
ideation (idébildning), som är ursprunget till kraft och allt individuellt medvetande och meddelar
den ledande intelligensen i världsutvecklingens väldiga schema. Å andra sidan får den karaktären av
för-kosmisk rotsubstans, materiens underlag i de olika graderna av dess differentiering.
Den abstrakta rörelsen pågår kontinuerligt i urgrunden och tar sig uttryck i att galaxer
förkroppsligar sig i världsrummet, lever sina respektive liv och dör för att efter vila och
återhämtning i urgrunden återigen förkroppsliga sig i världsrummet på en mer avancerad livsnivå.
Världsrummet har många rymder, eller som vi också säger, tillvaroplan, och galaxerna
manifesterar sig på en serie av dessa. När vi en klar natt blickar upp mot stjärnhimlen ser vi
galaxernas fysiska kroppar som lever i världsrummets fysiska rymd, på dess fysiska tillvaroplan, men
galaxerna har samtidigt också manifesterat sig i rymder som vi kan kalla astrala, mentala, andliga
etc , varje rymd med sina speciella slags materior. De olika rymderna med sina respektive materior är
inmängda i och samverkar med varandra. Deras materior stör inte varandra, liksom våra radio- och
TVprogram inte stör varandra fast de befinner sig i samma ”eter”. Varje program finns på sin egen
våglängd. (Herbert Edlund)