2. Evolution
Vem är människan? En gud i vardande eller ett biologisk skämt, en levande slumpprodukt i ett kosmos som i övrigt är tomt på intelligenta förnimmande varelser? Nog är det besynnerligt att vi kan ha glömt vårt ursprung när vi utgått ur gudomliga frön och var och en av oss, som Platon säger i Timaios (§§ 41-42), har en "hemma-stjärna" - och när det inte finns en enda atom i den väldiga världsrymden som inte är ett levande medvetande med viljan att växa. Har vi glömt att vi är gudar som för närvarande bor i mänskliga tempel, att vår framtid är sammanlänkad med alla andra människors, att vi allesammans deltar i en kosmisk utvecklingsprocess som binder oss samman med såväl atomerna i vår kropp som med stjärnornas levnad och därmed också med Oändlighetens hjärta? Som G de Purucker sade:
Livet är ändlöst och har varken början eller slut, och ett universum är i grund och botten inte annorlunda beskaffat än en människa. Se på stjärnorna och planeterna: var och en av dem är en livsatom (den monad eller gudagnista som ger liv åt varje väsen i kosmos) i den kosmiska kroppen, var och en av dem är en organiserad levnadsplats för de mängder av mindre livsatomer som tillsammans utgör den lysande kropp vi ser. Varje strålande sol på himlavalvet var en gång i tiden en människa eller motsvarigheten till en människa med självmedvetande, intellekt, samvete, andlig synförmåga och en kropp. Och de planeter med sina myriader invånare som kretsar kring denna sol, denna kosmiska gud, är samma varelser som då - under dess människotillvaro - utgjorde dess livsatomer.7
Det finns alltså på alla nivåer en djupgående och stark samhörighet mellan galaxer och människor. Om de kemiska atomerna i våra fysiska kroppar har sitt ursprung i solarnas inre som astrofysikerna säger, bör då inte våra själsliga och andliga livsatomer vara besläktade med de gudars som har solarna till kroppar? Solarna, månarna och planeterna framträdde ur kaosets och tomhetens mörker - och det gjorde människan också. Hennes kropp bildades av stjärnstoft och hennes ande föddes av de gudar som gav henne liv. Vad är det annars kabbalan syftar på när den säger att de som kom efter de gudomliga dynastierna kom "störtande ned likt fallande stjärnor, tog sin boning i skuggorna", och inledde mänsklighetens era.8
När vår värld blev till var mänskligheten bara en av flera monadfamiljer som inträdde i materiens regioner för ett storslaget ändamål. Som monader med kärnor av unik väsensessens - inte som kroppar och själar - består vi under hela världsperioden (manvantaran). Det är denna monadiska väsensessens som överbryggar cyklerna av födelse och död, som driver vårt reinkarnerande ego att gång på gång återförkroppsliga sig för att veckla ut alltmer av sina inneboende egenskapsanlag. Med andra ord: för att skaffa sig förstahandserfarenheter vidgar och fördjupar vår gudomliga monad periodiskt sin varseblivning genom att ge liv åt varje livsform av eterisk och materiell substans som den möter på sin utvecklingsväg, varvid den hela tiden vidgar medvetenheten hos livsatomerna i den komplexa organism som den därvid använder som instrument för sin egen tillväxt.
Som monader har vi alltså redan utvecklats i många olika livsformer efter det vi för långa tidsåldrar sedan började vår evolutionära färd i mineralriket. När vi hade gjort de erfarenheter mineralriket erbjöd, förkroppsligade vi oss som plantor och träd i växtriket tills detta inte hade mer att erbjuda oss. Då övergick våra monader till djurriket och förkroppsligade sig gång på gång i en rad olika djurformer. Slutligen var den gudomliga essensen inom oss redo att, i vetskap om att människan är en tänkande varelse, påtaga sig det ansvar som människoskapet medför. Med förmågan att tänka framträdde vi som människor, delvis upplysta, delvis förblindade av materiella begär.
Till en början var vi "klädda i ljus" som kabbalan uttrycker det, men allteftersom vi steg djupare ned i materien påtog vi oss allt tyngre "kläder av skinn" tills vi inte kunde mer än skymta vår ljuskälla. Det var som om vi fördrivits från vårt gudomliga hem och inte längre kom ihåg vilka vi var och vad vi hade för uppgift att utföra. Vi hade blivit så involverade i yttre företeelser (och är det fortfarande), att vi identifierade oss själva och våra förhoppningar med det yttre i stället för det inre livet.
Enligt Indiens stora epos, Mahabharata, har hälften av Brahmas liv just förrunnit eller, som teosofin uttrycker det, vi har just passerat den lägsta punkten på evolutionsbågen och börjat vår uppstigning mot det andliga. Detta betyder att vi som livsvåg av egon har passerat bottenläget och sakta börjat befria oss från våra förblindande höljen av materia.
När vi steg nedför evolutionsbågen ("ned" och "upp" används i brist på bättre ord) drog vi till oss fler och fler materiella atomer för att bygga upp kroppar som lämpade sig för livet i de allt materiellare världar vi skulle leva i. Detta ser vi också hända i mindre skala i varje jordeliv. Det lilla barnet drar till sig materia för att bygga upp sin kropp, och när själen börjar vakna griper den efter allting framför sig - inte av själviskhet utan för att den måste samla på sig de livsatomer den behöver för att växa. Driften att samla på sig för egen räkning är verksam tills kroppen blivit vuxen, och tenderar ofta till att fortsätta längre än nödvändigt. När så är fallet kan den mentala och psykiska tillväxten bli egocentrisk och självisk. Men den tid kommer då människosläktet - tillsammans med jorden och dess övriga naturriken - avlägger sina fysiska kroppar och återigen visar de kroppar av ljus som de ursprungligen var iklädda.
Naturen har bara ett överskuggande syfte, nämligen att med andens eld ge liv åt materien. Så länge som alstrandet av materiella vehikler står i blickpunkten håller sig anden i bakgrunden. Men när vehiklerna väl är färdigbyggda, tar andens explosiva energi kommandot och dess utstrålning intensifieras. Allt - klippor, människor, stjärnor - är radioaktivt. När en supernova slungar ut sina materiapartiklar sänder den en blixtljusliknande ljuskaskad långt ut i rymden. På samma sätt lyser vi upp tankevärlden varje gång vi omvandlar järnet i vår natur till andens ljusa väsen. Det kanske bara blir en glimt som vi själva inte ser, men ljus är ljus och överallt där det alstras upplyser det mörkret. När vi slutligen når toppen av evolutionsbågen, har vi inifrån oss själva vecklat ut vår fulla kapacitet. Vi kommer då att vandra på jorden som gudar, vilka tagit till sig allt planeten har att lära ut. Vi har gjort de erfarenheter som skulle göras och går då in i en lång viloperiod.
Men vilan varar inte i evighet, ty det råder en kontinuerlig ebb och flod, död åt gamla världar och erfarenheter och födelse av nya. Allteftersom serien av cykler fortskrider, förkroppsligar sig vår mänskliga livsvåg eller monadfamilj på andra planeter och i andra sfärer tills vi behärskar allt som finns att lära i vårt solsystem. I en långt avlägsen framtid kommer vi människor att själva bli solar, var och en med sin egen familj av varelser, medan vår nuvarande sol kanske blir tempel åt ett ännu högre solväsen. Faktiskt "påverkar vi oavbrutet ödet för framtidens solar och planeter", och när vi i vår tur har blivit solar "kommer nebulosorna och solarna omkring oss att utgöras av de då vidareutvecklade varelser som nu är våra medmänniskor. De karmiska relationer vi nu har med varandra på jorden.kommer följaktligen att påverka deras framtid liksom vår egen".9 Ett väldigt nätverk av karmiska länkar binder samman alla monadfamiljer, från atomiska till solara och ännu högre.
Innebörden av detta är storslagen: liksom vi människor efter långvarig samvaro med djur, växter och materiapartiklar har blivit djupt indragna i deras livscykler (vilket med tanke på hur vi utnyttjat dessa våra yngre bröder inte är någon större välsignelse), så är gudarna genom sin samlevnad med oss under våra tidiga utvecklingsfaser bundna vid oss för alltid. Deras aktiviteter och öden är oåterkalleligt förenade med våra. Ömsesidigt ansvar och omtänksamhet tycks vara det ledande motivet i naturens hushållning.
Ett sådant perspektiv ger en helt annan syn på människan och hennes ursprung än de skapelsetroendes bokstavstolkning av Första Moseboken och den utvecklingstro enligt vilken Homo sapiens härstammar från aporna. Som så ofta visar sig sanningen ligga någonstans mittemellan. I likhet med flertalet religioner säger teosofin att människoriket och de övriga naturrikena "speglas i Det Gudomliga" - att en gnista av gudaskap utgör varje livsenhets ursprung och begynnelse. Teosofin förkunnar också det metodiska evolutionära framåtskridandet från lägre till högre - inte som resultat av slumpen utan satt i rörelse av intelligenta, medvetna makter.
Charles Darwin var en synnerligen begåvad man med djup religiös känsla. Ändå var han förvånansvärt ovetenskaplig när han påstod att människorna kom efter aporna i artföljden.10 Härstamningslinjen från urdjur till människa visar vid objektiv granskning alltför många "felande länkar". Det finns ingen kedja av fossiler som stöder påståendet om en "rak härstamningslinje" från amöba till Homo sapiens via aporna.11
Ingående frågor ställs kontinuerligt. Debatten tvingar "ett stigande antal specialister på utvecklingsläran att återvända till ritbordet - till naturens grundläggande mönster och former".12 De börjar från början och låter bitarna falla på plats där de kan, så att de uppenbarar vad som finns och visar vad som inte finns. Det är inte vår uppgift att här redogöra för de många nya utvecklingshypoteserna och tolkningarna av fossilfynd. Det får räcka med att peka på ett provokativt påstående av den bortgångne finske paleontologen Björn Kurtén:
Människan härstammar inte från aporna. Det vore riktigare att säga, att både apor och människoapor härstammar från människans tidiga förfäder. Skillnaden är verklig: i .[vissa] egenskaper är människan primitiv, aporna specialiserade. (Inte från aporna, s 7.)
Detta påstående är principiellt i linje med den teosofiska modellen, även om HPB och Purucker i sina skrifter gör mer långtgående utläggningar. De hävdar att aporna bildar sidolinjer till människosläktet som uppkommit när människor parat sig med djur, och att detta skedde under de mycket tidiga faser i människosläktets historia då gränsen mellan människa och djur ännu inte var klart fastlagd.
I sin bok Man in Evolution - en kritisk granskning av de utvecklingsteorier vetenskapen uppställt från Darwins dagar fram till 1930-talet - analyserar Purucker den biologiska och anatomiska bevisföringen och visar att människans fysiska kropp är primitivare än apornas. Eftersom vetenskapen aldrig funnit några anatomiska egenskaper som utvecklas i riktning bakåt utan alltid framåt, är de mest primitiva kännetecknen uppenbarligen de äldsta. Och eftersom apornas kroppar på flera framträdande sätt är anatomiskt mer specialiserade eller utvecklade än människornas, måste de ha uppkommit efter människorna.
I stället för att leta efter fossila felande länkar, menar Purucker, bör vetenskapen inse att den länk som verkligen saknas i de vetenskapliga teorierna är medvetandet, det dynamiska elementet bakom evolutionen av såväl mänskliga som andra former. En annan felande länk i det vetenskapliga teoretiserandet är läran att människan är ursprunget, föräldern, till alla arter lägre än henne själv. Purucker talar om en mänsklig prototyp i den arkaiska tidsålder då människan hade en halvt eterisk eller astral gestalt från vilken celler avsöndrades, som sedan längs sina egna linjer utvecklades till att utgöra de lägre arterna.
Ironiskt nog har efter publicerandet av The Descent of Man de flesta vetenskapsmän liksom allmänheten tagit Darwins hypoteser för fakta i stället för att, som han hoppades, betrakta dem som teorier att godtagas eller förkastas i ljuset av kommande undersökningar. Särskilt uppfattningen att vi bara är utvecklade apor har till stor skada stärkt den materialistiska livssynen. Med all rätt protesterar de skapelsetroende, men deras människouppfattning är lika begränsad p g a deras dogmatiska attityd. Vi behöver se oss själva som det vi verkligen är - gudomligheter som i många tidsåldrar har gett liv åt alla möjliga slags livsformer. Helt säkert använde vi som monader under mycket tidiga förkroppsliganden fisk-, reptil- och fågelgestalter innan vi tog oss däggdjursgestalter. Och även om vi i en tidigare erfarenhetscykel faktiskt också använde oss av apliknande gestalter, innebär detta inte att vi i nuvarande cykel härstammar från aporna. Här föreligger en subtil skillnad som är värd att notera.
Några antropologer och paleontologer har, i ett försök att förklara de många anomalierna i de gängse
utvecklingsteorierna, pekat på den rimliga möjligheten att det bakom alla arters evolution finns
intelligenta makter. De menar att det måste finnas styrande inflytanden som beskyddar och leder de
komplicerade och välorganiserade lägre livsformerna. Detta ger dock ingen förklaring till de plötsliga
förändringar som ägt rum inom människosläktet. Vilken mystisk faktor, frågar de, framkallade det
märkliga språnget från djurmedvetande till skapande, konstnärlig och intelligent tänkare? Vad var det
som hände?