4. Reinkarnation
Du och jag befinner oss på en lång upptäcktsresa för att utforska världen. Vi påbörjade den för många
tidsåldrar sedan, och det var den gudomliga gnistan inom oss som drev oss att söka kunskap om oss
själva och naturen. För att växa, evolvera, iklädde vi oss kroppar av gradvis tilltagande materiell
karaktär så att vi kunde göra de erfarenheter jordelivet har att ge. Men även om vi inte helt och fullt
inser det, därför att vi ofta vantolkar oss själva och våra förhållanden, börjar vi nu vakna och skaka
av oss vår materiella klädnad och vår blindhet. Bakom det yttre skenets slöja skymtar vi den
gudomlighet som gav oss liv. Den gudomligheten är både vårt högre jag och "vår fader i
himlen".
Reinkarnationsläran erbjuder ett välgrundat perspektiv på kedjan av våra liv. Vilken annan lära kan jämföras med den förädlande idén att människorna i samverkan med alla andra naturriken deltar i en evig kosmisk utvecklingsprocess - en process som medför upprepad födelse och död inom och för varje livsform? Processen omfattar både det oändligt stora och det oändligt lilla. Vad är vi? Varifrån kom vi, och varför kom vi? Och vad kan vi som enskilda individer och släkte vänta oss av framtiden? Vårt tänkande i dessa frågor är tämligen förvirrat, beroende på att vi avlägsnat oss från vårt ursprung, vår gudaessens. Vi behöver bli säkra på att vi har våra rötter längre bak i tiden än i det innevarande livet, och att en del av vår varelse fortlever efter döden. Vi behöver finna ett slags mening med lidandet och de förfärande orättvisor som - till synes utan orsak i detta livet - drabbar barn, djur och miljoner oskyldiga offer för brott och olyckor.
Den kunskap som är oss till hjälp i dessa sammanhang är idag mycket liten, inte för att den är svåråtkomlig - det finns en mängd läror och praktisk visdom i världens religioner, myter, traditioner och sagor - utan för att vi har glömt hur vi skall använda de nycklar som väntar på att bli använda med intelligens och oegennyttiga motiv.
Reinkarnationsläran är mycket gammal. Dess förkunnelse om män-niskosjälens cykliska återvändande till jorden för att inhämta lärdomar och vidga sin varseblivning var i Västerlandet under förkristen tid lika accepterad som den fortfarande är i stora delar av Österlandet. Den accepterades av flera tidiga kyrkofäder som var hemmastadda i platonskt och pytagoreiskt tänkande, bl a av Origenes som skrev om själens föruttillvaro och dess återförkroppsligande som en följd av tidigare gärningar. Han lärde också att alla själar - när kroppar och andra materiella ting är borta - slutligen skall förenas i en.
I århundraden har man trott att Origenes teser blev officiellt fördömda av det kyrkomöte som på kejsar Justinianus kallelse hölls i Konstantinopel år 553 e Kr. En noggrann undersökning av uppteckningarna visar emellertid att varken Origenes eller hans teser ventilerades vid något av kyrkomötets sammanträden. Det var på ett redan tidigare hållet särskilt möte som femton anateman riktades mot Origenes och hans läror. Det första av dessa lyder:
Om någon hävdar att fabeln om själarnas föruttillvaro, och det orimliga förkroppsligande denna har till följd, är sann: må han vara bannlyst.14
Vi har idag svårt att förstå hur en så vida utbredd, logisk och andligt tillfredsställande lära som reinkarnationsläran kunde undandras allmänheten och hemlighållas av kyrkan i närmare 1.500 år. Vi kan knappast låta bli att undra över hur Västerlandets historia hade sett ut om reinkarnationsläran fått förbli ett livgivande element i den kristna förkunnelsen. Som väl är så kunde kyrkan - även om det var förbjudet att sprida läran om själens återfödelse från predikstolarna - inte få tyst på poeternas sånger, och när renässansen kom förenade sig filosoferna med poeterna och talade och skrev öppet om tecken på föregående jordeliv. Senare gav transcendentalister på båda sidor om Atlanten sitt stöd åt den omvälvande idén, så full av hopp och tröst.
Mot bakgrunden av de kosmiska cyklerna, stjärnornas födelse och död och den årliga förnyelsen av jorden med dess naturriken, ses reinkarnationen som det mänskliga sättet för gudomligheten att manifestera sig i de jordiska sfärerna - ordet blir kött som det heter i den kristna förkunnelsen. Logos förkroppsligar sig gång på gång i otaliga varelser för att aktivera det frö-logos som bor i varje varelses innersta. Är det inte just vad den äventyrliga människotillvaron handlar om: att bli det vi innerst inne känner att vi är?
När åren rullar på får många av oss känslan av att vi ännu har mycket ogjort, så mycket som skulle kunna göras om bara tiden räckte till. Vår kropp blir gammal, men inte vi. Hur naturligt blir det då inte för det evolverande egot att efter en tids vila återvända till jorden för att skriva ytterligare några sidor i sin livsbok. Allting samverkar och kortare cykler ingår i längre för att ge varje varelse tillfälle att i lämpligt tidsskede och på lämplig plats nå största möjliga tillväxt. För det ändamålet tillhandahåller naturen ständigt nya livsformer så att hennes myriader barn - vart och ett en levande varelse, ett medvetandecentrum, en monad till sitt innersta väsen - kan sträva vidare mot sina utvecklingsmål.
Cellerna i vår kropp föds och dör många gånger under vår livstid. Ändå bibehåller vi vår fysiska integritet. Familjen och vännerna känner igen oss fastän hela vår uppsättning av molekyler, celler och atomer kontinuerligt förnyas. Det är ett mirakel: åren går, vårt hår blir vitt, men vi blir alltid igenkända som den vi är. Varför? Därför att det finns en form inom oss, en astral- eller modellkropp, efter vilken den fysiska kroppen bildas, och denna astrala modell är bara en reflex av en ännu "längre in" liggande modell. Man kan gå längre och längre inåt tills man kommer till livsfröet, logoset inom varje människa, det Logos-ljus som upplyser varje människa som kommer till världen.
Många buddhistiska texter talar om svabhava, "självblivande", som betyder att det som finns inneboende i en varelses osynliga väsenskärna kommer att veckla ut denna väsenskärna enligt dess eget specifika mönster. I Första Moseboken 1:11 kan vi läsa att Gud (elohim) befallde jorden att frambringa "fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt", och i sitt Första Korinthierbrev (15:38-41) säger Paulus att Gud (theos) ger varje frö dess egen gestalt: "Alla kroppar är inte likadana. Solen har sin glans, månen sin och stjärnorna sin. Ja, alla stjärnor har olika glans."
Svabhavas bärande idé ligger i linje med det vedantiska begreppet sutratman (sutra "tråd", atman "jag"). Detta "trådjag", denna utstrålande kärna, sammanbinder inte bara alla delar av vår mångfasetterade varelse, från det gudomliga till det fysiska, utan sammanbinder oss också med hela vårt förflutna. Hur många liv måste vi ha levt? Det vet vi inte, men om vi överhuvudtaget tror på andens odödlighet har vi en känsla av att ha ett otal upplevelser såväl bakom som framför oss. Varje människa har inom sig ett stort förråd av oförbrukad energi (till gott och ont) som i detta eller framtida liv kommer ett söka vägar för sitt utlopp. All vår karma kan inte utlösas inom loppet av ett och samma korta jordeliv.
I varje ögonblick är vi totalresultatet av hela vår förflutna tillvaro och samtidigt förespeglingen av den framtid som väntar. Det kontinuitetsperspektivet ger oss en försäkran om att allt vad vi har varit består som resultat, inristade i evighetens minnestavlor, i vår varelses frö-logos, i väntan på att under rätta karmiska omständigheter få komma till aktivt uttryck.
HPB talar om sutratman, "den strålande tråden", såsom varande oförgänglig under hela världscykeln för att sedan försvinna eller upplösas i nirvana, den stora viloperioden, efter vilken den i sin helhet kommer att framträda igen på "den dag, då den stora lagen återkallar allting till verksamhet".15
Detta ger oss ett fantastiskt perspektiv. Liksom Jesus sade till judarna i templet: ".jag är och jag var innan Abraham blev till" (Johannesevangeliet 8:58), så var mänskligheten som en livsvåg av monader - partiklar av gudomlighet, av liv, av medvetande - i nirvana i väntan på det cykliska ögonblick då världen skulle födas och blomstra på nytt. När världen manifesterar sig gör alla vi otaliga livsfrön det också, vart och ett med sin särskilda karaktärsprofil, och när världen vid slutet av en aktivitetsperiod går till vila igen gör vi det också, ty vi är delar av och ett med allt och alla - det finns ingen avskildhet. Ändå bibehåller varje gudagnista sitt jagskaps inneboende kännemärken när den vid slutet av en aktivitetsperiod dras in i icke-varandet. Dessa kännemärken är dess kännemärken, ingen annans. Syftet med dess aktiva liv är att utveckla sin individuella väsenskaraktär i fullaste bemärkelse.
Hur kan denna bild av världarnas, människornas och alla andra varelsers återförkroppsligande relateras till den vetenskapliga synen på ärftlighet? Uppenbarligen finns det fysiska ärftlighetsmekanismer, men kan vår fysiska kropp bildas utan något samband med den del av oss som överlever död efter död? I sina skrifter behandlar G de Purucker reinkarnationsläran mycket utförligt och framhåller att återfödelseprocessen börjar långt innan befruktningen äger rum. När en människosjäl känner maningen att återvända till jorden, attraheras det reinkarnerande elementet magnetiskt till de blivande föräldrarna och börjar forma ett laya-centrum*, ett attraktionscentrum, för sina forna fysiska och andra livsatomer.
När sedan befruktningen ägt rum styr det reinkarnerande elementet uppbyggandet av sin kropp i moderlivet. Modern är beskyddaren och försörjaren - och det är fadern också ty båda deltar i omsorgen om det blivande barnet, som redan har tillvaro utanför sin fysiska kropps gränser. Eftersom den reinkarnerande individen gradvis bygger upp sin nya kropp genom att dra till sig sina forna livsatomer, kommer kroppen oundvikligen att bära individens egna kännemärken. Sedan föds barnet när tiden är inne.
Vårt DNA innehåller ett "register" över hela vår förflutna tillvaro. Det måste vara så. Det faktum att varje människa i fysiskt avseende har sin egen unika genetiska kod bekräftar den teosofiska läran att var och en av oss är sin egen karma, och att vår nuvarande karaktärsprofil och livssituation inte bara är resultatet av ett enda tidigare jordelivs karma utan av den karma vi alstrat under otaliga utvecklingsperioder. Vi är tidlösa evighetsgnistor med ett ödesmönster utan början och slut. I varje atom av vår varelse, från våra fysiska till våra gudomliga komponenter, är vi präglade av minnesavsättningarna från det vi varit och strävat efter att bli. Vårt individuella DNA är det fysiska "registret" över våra inre upplevelser och framsteg - och dessutom över vår framtid, eftersom vi är framtiden i frötillstånd.
En människas reinkarnation är i första hand en andlig tilldragelse, och liv är alltid någonting heligt. Det börjar inte med befruktningen. Dess framträdande på det fysiska planet börjar med befruktningen, men liv är en kontinuerlig process. Våra värderingar är förvillade, till stor del beroende på att vi vet så lite om vad vi verkligen är. Vi tror att vi som föräldrar äger våra barn och att det är modern som gestaltar barnet för att spermien och ägget möts i moderlivet och där påbörjar fosterutvecklingen. Men detta är inte sant. Och det väsen som ger liv åt fostret är inte en nyskapelse av Gud. Det representerar faktiskt återinträdet på jorden av ett ego, en själ, som bakom sig har en oändlig rad av liv. I det perspektivet blir abort en handling som i allra högsta grad måste ifrågasättas, såvida den inte är nödvändig för att rädda moderns liv. Vilken rätt har vi att avbryta en själs erfarenhetsresa när denna väl påbörjats? Vi kan inte stoppa den helt och hållet, men vi avbryter dess inkarnationsprocess - lyckligtsvis bara för en tid, ty den återvändande själen kommer att söka en annan inträdesport till jordelivet, och söka gång på gång tills den finner en.
Naturligtvis finns det tillfällen, t ex vid våldtäkt och incest, där det är svårt att fatta beslut. Ändå är det ett faktum att en människa i vardande har samma rätt att leva på jorden som var och en av oss, hur smärtsamma omständigheterna än kan vara för de inblandade. Ingen av oss vet något om de karmiska länkar som drev den ifrågavarande själen att söka sig till just de föräldrarna och till förhållanden som, om de hanteras med intelligens och kärlek, blir till gagn för både barnet och föräldrarna.
Paradoxalt nog vet vi både för mycket och för lite om födelsens mysterium. Modern teknologi gör det möjligt för föräldrarna att se det växande fostret och då också om detta verkar normalt eller kanske kommer att bli ett fysiskt eller mentalt handikappat barn. I det senare fallet tänker man instinktivt: är det inte barmhärtigt att döda denna misslyckade varelse för att bespara både den och föräldrarna onödigt lidande? Att fatta beslut i en sådan situation är förskräckligt, och i det större perspektiv som reinkarnations- och karmalärorna ger kvarstår frågan: skall vi inte hellre ge vår tribut till livet än till döden? Vi måste skilja mellan människans odödliga element och hennes kropp. Fysiska handikapp är ofta underlag för själsutveckling. Vi vet ingenting om det inre syftet bakom ett reinkarnerande egos val av fysiskt eller mentalt handikapp. Är det inte tänkbart att egot avsiktligt kan ha "valt" den karma som en ofullkomlig kropp representerar?
Om vi tror att tillvaron är medkännande och rättvis trots de grymheter och skenbara orättvisor vi ser överallt i världen, förstår vi att inget barn föds in i en familj och i en omgivning där det inte hör hemma. Men visst kan det vara svårt att inte känna sig lurad när ens högre jag till ens hem har bjudit in ett barn som är fysiskt, psykiskt eller mentalt handikappat. Det finns miljoner sådana barn, och vi får inte tro att de är andligt handikappade. Om vi kunde se längre än vi gör, skulle vi förstå att barnet har valt oss till de föräldrar som skall älska och nära det under dess förestående prövningar. Må vår själ då vara så storsint att vi kan ge den villkorslösa kärlek och omsorg som krävs och betrakta den svåra karman som en gåva. Det märkliga är att många föräldrar, när den första upprördheten lagt sig, visar sig ha oanade resurser till att älska barnet och greppa situationen.
Lärorna om döden, återfödelsen och medvetandecentrumets kontinuitet har sin dragningskraft i att de direkt berör vår livsföring och våra relationer med omgivningen. Vi är mångfasetterade varelser med en karmisk historia som sträcker sig obegripligt långt bakåt i tiden, och vi har en oändlig horisont av möjligheter framför oss. Vi kan med all rätt tro på oss själva och mänsklighetens framtid. Inom oss har vi, hur vår individuella och kollektiva karma än ser ut, själserfarenheter som byggts upp under enorma tidsrymder och som utgör ett löfte om underbara egenskaper och krafter att veckla ut i kommande cykler.
_____________________________________
*Den mystika punkt där en energi eller ett ting lämnar ett tillvaroplan för att framträda på ett annat, högre eller lägre, plan.