17. En ny tankekontinent

Var och en av oss är betydelsefull. Intuitivt känner vi att det är så, men fattar vi innebörden av denna storslagna sanning? Vi förstår naturligtvis att det är våra tankar och känslor som får oss att handla, men det är få av oss som är övertygade om att våra privata tankar och känslor har någon betydelse för mänskligheten i stort. Men där misstar vi oss. Det är ett faktum, och inget obetydligt sådant, att de alltid i någon mån inverkar på såväl varje naturrike på jorden som på världsalltet. En respektingivande magnetisk växelverkan vad beträffar ansvar och öde pågår mellan alla varelser i solsystemet: det finns inte ett ögonblick i vare sig vakentillståndet eller under sömnen (fast då på ett annat sätt) när vi inte utövar något slags påverkan på den auriska atmosfär som omger jorden, och i vilken hela mänskligheten har del.

Hur är detta möjligt? I sitt första brev till A O Hume 1880 skrev KH:

.varje tanke en människa tänker beger sig in i den inre världen och blir en aktiv varelse genom att förena sig - sammansmälta skulle vi kunna säga - med en elemental, dvs med en av naturens halvintelligenta krafter. Den lever som en aktiv intelligens, avlad av sinnet, under en tid som står i proportion till intensiteten i den hjärnaktivitet som alstrade den. En god tanke består alltså som en aktiv välgörande energi, en ond som en ondskefull demon. Så befolkar människan oavbrutet sin färd genom rummet med en egen värld, full med avkomlingarna till hennes tankar, begär, impulser och lidelser, en värld som i proportion till sin dynamiska intensitet påverkar varje sensitiv organism som kommer i kontakt med den.⁸⁴

Vi "befolkar oavbrutet vår färd genom rummet" med det som vi totalt är. I varje ögonblick sänder vi ut tanke- eller önskemålsimpulser som, när de efter eget behag har förenat sig med elementala energier, har förmågan att fostra eller hämma själen. Genom livsatomernas oavbrutna cirkulationer påverkar våra tankar och handlingar inte bara oss själva, vår familj och vår omgivning, utan också varje annan levande varelse på jorden.

Dessutom registreras våra tankar och känslor automatiskt i både det astralljus som omger jorden och i vår egen astrala substans. Eftersom astralljuset är såväl mottagare som avlämnare (och även registrator) av varje människas tankar och känslor, vare sig hon lever nu eller tidigare levt på jorden, så laddar astralljuset - när öppningar uppkommer vid vissa tidpunkter - ur sig både lägre och högre emanationer i mänsklighetens kollektiva medvetande. Detta innebär att det vi nu är lämnar sina avtryck på otaliga varelser som ännu inte blivit födda, ty varje tanke, känsla och strävan som registreras i jordens astralljus kastas med tiden tillbaka på oss själva och andra. Därför är det man är enormt betydelsefullt.

Den pågående uttunningen av gränsen mellan det astrala och det fysiska är av blandat värde, och det betyder mycket vad vi dras till. För närvarande verkar astralljuset spy ut mer än vanligt av sitt sämsta innehåll, men å andra sidan blir alltfler människor mottagliga för energier från högre nivåer och får då och då idéer och inspiration som förändrar mångas liv till det bättre. Detta är ett gott skäl till att inta en balanserad attityd och inte ge efter för känslor av hopplöshet - vare sig för egen del eller för mänsklighetens. Det försvagande inflytande hopplösheten har på oss, infekterar de livsbefrämjande tankeenergier som flödar genom vår planet. Det står alltför mycket på spel för att vi lättvindigt skall försämra världskarman med negativa tankar.

De som lider av återkommande depressioner är avsevärt känsligare än andra för naturens cykliska höjd- och bottenlägen, och kan svänga ganska våldsamt mellan hänförelse och förtvivlan. Vi har möjlighet, vi t o m uppfordras, att dämpa våra reaktioner och hålla oss i den gyllene mitten mellan ytterligheterna. Varje siare och rishi före och efter Gautama Buddha kände till och iakttog den gamla regeln: då "ovärdiga föreställningar" fyller sinnet, locka omedelbart in "värdiga föreställningar". När så hat, illvilja och själviska begär besegrats, "blir det inre hjärtat ståndaktigt, lugnt, enhetligt och starkt".⁸⁵ Katherine Tingley förstod detta. Hon var medveten om visualiseringens kraft och uppmanade sina studerande att, när de blev dystra eller modfällda, omedelbart frambesvärja dessa stämningars motsatser och sålunda sätta fart på nya energiflöden. Dessas inflytande skulle med tiden ta överhanden och de studerande skulle då känna en ny ändamålsenlighet och en ny glädje i sina plikter. I sin bok The Gods Await citerar hon en märklig utsaga av sin lärare:

Du skall veta att människokroppens atomer vanligen dignar under sinnets bördor - de oväsentliga tankarna, självupptagenheten och bekymren. Atomerna genomgår ständiga förändringar, påverkade av hjärnans tankar. Den brist på förtröstan, den brist på inspiration som folk lider av - hopplösheten - tar nästan livet av dessa atomer. Men de kan stimuleras till ett slags odödlighet av det gudomliga livets eld och bringas i samklang med den kosmiska harmonin. (s 124-125)

Om det ibland tycks vara omöjligt för oss att höja medvetandet upp ur avgrunden till det inre solljuset, kan vi göra det näst bästa: ge vår fulla uppmärksamhet åt det vi just håller på med. Det dröjer då inte länge förrän de atomer som vi "nästan tagit livet av" förvandlats till självförglömmelsens och känslogenerositetens ljusatomer. Vi har laddat hela vår samling av fysiska, mentala och andliga atomer med ljus och lättnad. Dessutom har en sådan enskild attitydförvandling en globalt välgörande verkan. Dess strålning når långt bortom vår begränsade verkningskrets och ger hopp och stimulans åt andra.

Detta synsätt ger oss tillförsikt om att varje ståndaktig ansträngning för sanningen är att räkna med, och är ansträngningen osjälvisk blir dess potential för goda verkningar mångdubbelt större. Jag undrar om vi förstår hur mycket vi stärker andra genom att tyst och ihållande leva upp till det ädlaste inom oss, och hur vi omvänt med våra ovärdiga tankar och handlingar kraftigt stimulerar dem till illgärningar som befinner sig i rädslans och svaghetens grepp.

Tiderna igenom har lärare och frälsare kommit till oss och förkunnat samma utmanande sanning: att vi inte kan få bukt med den själviskhet och girighet som kväver mänsklighetens själ om inte var och en av oss utrotar själviskheten och girigheten i sin egen karaktär. Detta är naturligtvis inte gjort i en handvändning, men att det tar ett helt liv eller t o m flera att göra, är inget skäl till att inte sätta igång. Ett uttalande i de gnostiska dokumenten från Nag Hammadi som tillskrivs Jesus, är relevant i sammanhanget:

.Må den som har öron höra.
Inom en människa av ljus, finns det ljus
och hon upplyser hela världen (kosmos).
När hon inte lyser, råder mörker.
(Evangelium enligt Thomas, 24)

Beslutet att följa medkänslans mystika väg öppnar upp en kanal mellan den personliga naturen och det intuitiva högre jaget, och därmed blir ansvaret gentemot en själv och alla andra hundrafalt förstorat. Varje gång vi släpper fram småsinta eller ovänliga känslor, avskärmar vi oss från vårt inre ljus och kastar därigenom en skugga över andras liv. Omvänt hjälper varje skimmer av vår inre buddhis strålning till att illuminera vår omgivning.

När vi på TV:n ser bilder av de fasansfulla förhållanden som råder runt om i världen, däribland bilder som representerar miljontals sjuka och svältande barn, känner vi det i hela vår varelse. Var och en av oss som har möjlighet att lindra kvalen, hungern och smärtan bör göra allt han kan. "Att underlåta en handling av barmhärtighet, är att begå en dödlig synd."⁸⁶ Men då vi vill föda de svältande på avlägsna platser, får vi inte glömma vår familj här hemma eller de behövande i grannskapet. Vårt ansvar ligger i att fullgöra vår dharma, vår inre plikt, där den befinner sig.

Även om vi alla längtar efter den dag då de ohyggliga förhållanden under vilka miljoner av våra medmänniskor lever skall lindras, kan vi vara säkra på att när karaktären på en människas liv står i samklang med ropet från alla andra människors hjärtan, har detta en ihållande och välgörande inverkan på den kollektiva karman. Frön som sås i god jord gror, rotar sig och slår med tiden ut i blom. Tankar och strävanden som alstrats av en osjälvisk önskan att lätta människornas sorger resulterar likaså i handlingar, handlingar som kanske inte utförs av oss själva utan av andra som karma gett förtroendet att genomföra det vi föreställt oss.

Åstadkommandet av läkning och medkänsla måste börja på ideationens plan för att få bestående verkan på det fysiska planet. Vi måste arbeta i sinnets och hjärtats vingård, och koncentrera våra ansträngningar på att utrota de inre orsakerna till de bedrövliga förhållandena på jorden. Även om många av oss inte har möjlighet att göra några större praktiska insatser för att förbättra de materiella förhållandena, kan alla bidra till osjälviskheten i världen och stärka de ljusa krafterna.

När vi känner oss betungade av det lidande som så många måste ut- härda, kan vi i tankarna blicka ut över världen och föreställa oss det heroiska arbete i filantropisk anda som enskilda individer och grupper utför för att lindra lidandet och ge människor framtidshopp. Att göra så är inte bara välgörande för vårt eget sinnestillstånd. Vi ger, och detta är ännu viktigare, på inre vägar energi åt dessa människovänners altruistiska ansträngningar. Vi kan inte vara nog tacksamma för att de, under stora personliga uppoffringar och ofta med fara för livet, tar på sig det välgörande arbetet.

Ljuspunkter - foci av medkännande hjälpare som arbetar i världen - lyser på olika platser. Hjälparna kanske inte lyser med namn och gärningar, men de står troget på post - mer en inre än yttre post. Vi har tidigare talat om det nätverk som existerat alltsedan förnuftets ljus tändes i oss för tidsåldrar sedan. Detta brödraskap av upplysta arbetar i det tysta med att i mottagliga människohjärtan stimulera de skapande impulserna. Det vi ser är bara ytan av ett väldigt andligt bemödande som pågått i miljoner år, och sträcker sig tillbaka till än tidigare världscykler. Detta nätverk existerar fortfarande, och förverkligandet av ett alltomfattande brödraskap, hand i hand med mänsklighetens andliga upplysande, förblir "den sanne adeptens strävan".

Och vi kommer att fortsätta med detta vårt periodiska arbete. Vi kommer inte att låta oss rubbas i våra filantropiska bemödanden förrän den dag kommer då fundamentet till en ny tankekontinent blivit så stabilt att inget motstånd och ingen okunnig illvilja.kan ta överhanden. ⁸⁷

Vi ser idag ett återupplivande av den gamla drömmen om alla va-relsers enhet i det att enskilda individer försöker förverkliga denna dröm i sina relationer till andra människor. Det har faktiskt alstrats kraft, dynamisk energi, överallt där enskilda hängivna personer strävar synkront med tillvarons hjärta. Enskilt är ingen av oss av större betydelse, vare sig andligt eller på annat sätt, men när ett antal av oss med sina unika själsessenser spontant bidrar till att höja mänskligheten, vem kan då säga vilka oförutsägbara och kraftfulla verkningar de sammanlagda ansträngningarna kan ha längs de inre kommunikationsvägarna? Med orden "där två eller tre är församlade i mitt namn." påminner Jesus oss om den gamla lagen. Andliga läror har kraft att höja människan, och eftersom ädla ideal i tankeatmosfären alltså är potentiella, kan en viss magi uppkomma när enskilda personer tar dem till sig och lever efter dem.

Att tänka att vår civilisation ödesbestämt måste fortsätta med sina själviska och destruktiva vanor, är att använda värdefull tankekraft på ett negativt sätt. Men om vi däremot ser oss själva sådana vi verkligen är, vänder vi på perspektivet: vi är inte åtskilda stridande personligheter utan universums avkomlingar, gudomliga varelser som för närvarande genomlöper människostadiet för att vidga och berika sin erfarenhet. Ingen människa kan på egen hand utföra miraklet att förnya världen, men miljoner av personliga segrar över det egna jaget kan tillsammans ha en mirakulös verkan.

Om ett stigande antal altruistiskt sinnade människor riktade in sina strävanden på högstämt tänkande och osjälviska gärningar, skulle oundvikligen tillräckligt med kraft genereras för att spontant förändra mänsklighetens levnadsmönster från trångsynt egocentricitet till vidsynt medkänsla.

Hur världens karma kommer att bli är inte något som vi skall veta, men om vi bjuder till och opersonligt gör vårt bästa, bygger vi broar som leder till den "nya tankekontinent" som mästaren talar om.
 

Till Källor

Till Titelsidan