Kapitel 13

Denna förgängliga kropp, Kuntis son, är känd som kshetra. De som är förtrogna med tingens sanna natur kallar den själ som känner kroppen för kshetrajna. Vet också att jag är Den Som Vet inom varje dödlig kropp, du son av Bharata. Den kunskap som genom själen är en insikt i både vetandet och Den Som Vet, är det enda jag betraktar som visdom. Lär nu i korthet av mig vad kshetra, kroppen, är, vad den liknar, vad den frambringar och vad som är dess ursprung, och även vem han är som bor i den och känner den, liksom också vad hans makt består i. Kroppen har på mångahanda sätt besjungits av rishierna med urskillning, och med skarpsinniga bevisföringar i de olika vedahymner som behandlar brahman.

Denna kropp består alltså av de stora elementen: ahankara - jagmedvetandet; buddhi - intellektet eller omdömet, den omanifesterade, osynliga anden; de tio verksamhetscentrana, sinnet och de fem sinnesföremålen; samt åtrå, avsky, glädje och smärta, livsuthållighet och fasthet, den sammanhållande kraften. Så har jag alltså klargjort för dig vad kshetra, kroppen, är med sina beståndsdelar.

Sann visdom av andligt slag är friheten från självöverskattning, hyckleri och oförrätt mot andra. Den är tålamod, allvar, respekt för andliga lärare, renhet, fasthet, självbehärskning, oberördhet inför sinnesföremål, frånvaro av högmod, samt meditation över födelse, död, sönderfall, sjukdom och villfarelse. Den är frånvaron av jag-identifierande bundenhet vid barn, hustru och hem och en hjärtats ständiga, orubbliga jämvikt inför allt som händer, gynnsamt som ogynnsamt. Den är en aldrig upphörande kärlek till enbart mig sedan jaget utplånats och dyrkan utförts på ett ensligt ställe, samt en avsaknad av glädje över stora människosamlingar. Den är ett beslutsamt fasthållande vid studiet av adhyatma, det Högsta Väsendet, och meditation över målet för uppnåendet av kunskap om sanningen - ja, allt detta kallas visdom eller andlig insikt. Dess motsats är okunnigheten.

Jag skall nu tala om för dig vad som är visdomens föremål, vilket ger odödlighet om man lär känna det. Det är det som inte har någon början, den högsta brahman, och om vilket man inte kan säga att det antingen är vara eller icke-vara. Det har händer och fötter åt alla håll, ögon, huvuden, munnar och öron åt alla håll. Det är inneboende i världen och omfattar den väldiga helheten. Självt är det utan organ, men det återspeglas av alla sinnena och själsförmögenheterna. Obundet uppbär det ändå allt, utan egenskaper är det ändå vittne till dem alla. Det är inom och utom allt skapat, levande och livlöst. Det är ofattbart på grund av sin finhet, och fast det är nära är det långt borta. Fast det är odelat framträder det som delat mellan varelser, och samtidigt som det upprätthåller allt som existerar skall det erkännas som alltings död och ursprung. Det är ljuset av alla ljus och sägs vara bortom allt mörker. Det är visdomen själv, föremålet för visdomen och det som skall uppnås genom visdom. Det råder evigt över allas hjärtan. Härmed har jag i korthet undervisat dig om den förgängliga kroppens beskaffenhet, liksom om visdomen och visdomens föremål. Den som fattar att sådant är mitt väsen, blir ett med mig.

Vet att prakriti, naturen, och purusha, anden, är utan början. Och vet att lidelserna och de tre egenskaperna stammar från naturen. Naturen, prakriti, sägs vara det som verkar vid frambringandet av orsak och verkan i handlingar^l. Individuell ande, purusha, sägs vara orsaken till upplevelsen av smärta och glädje². Ty när anden ikläds stoftet eller prakriti, upplever den de egenskaper som utgår från prakriti. Dess förbindelse med dessa egenskaper är orsaken till dess återfödelse i goda och onda moderliv³. Anden i kroppen kallas Mahesvara, den store herren, betraktaren, den som förmanar, upprätthåller och upplever, och även paramatman, den högsta själen. Den som sålunda känner anden och naturen, tillsammans med egenskaperna, han skall inte födas igen på denna jord, vad för slags liv han än lever.

1. Prakriti, materien eller naturen, är orsaken till all handling i hela världsalltet, eftersom den är den grundval på vilken handlingen kan äga rum. Detta gäller alla handlingar av människor, gudar, krafter etc.

2. Purusha är den individuella andens aspekt i varje människobröst. Den är anledningen till att vi upplever smärta och glädje genom den förbindelse med naturen som man finner i kroppen.

3. Här är purusha den bestående individualiteten som så att säga med en "tråd" förbinder alla reinkarnationer - därför kallas den också för "trådsjälen".

Somliga skådar anden inom sig genom meditation, genom att rikta meditationen mot Jaget, andra når målet genom de insikter som filosofiska studier leder till, och andra åter genom gärningarnas religion. Ytterligare andra, som inte själva förvärvat denna kunskap utan bara hört talas om den, men ändå omfattar och vördar den, skall om de håller fast vid den och lyssnar till skrifterna, slutligen överskrida dödens svalg⁴.

4. Den sista meningen betyder att de på så sätt lägger en grund, så att de i följande liv når andra tillstånd och sedan odödlighet.

Vet, hövding över bharataerna, att närhelst någonting, levande eller livlöst, frambringas, beror det på föreningen av kshetra och kshetrajna - kropp och själ. Den som ser att det Högsta Väsendet existerar lika oförgängligt i alla förgängliga ting, han ser i sanning. När han uppfattar att samme Herre är närvarande i allt och överallt, förstör han inte genom sitt lägre jag sin egen själ utan når det högsta målet. Den som ser att alla hans handlingar utförs av naturen och att Jaget inom honom inte är det som handlar, han ser i sanning. Och när han fullkomligt förstår att alla ting i naturen är innefattade i den Ende, når han det Högsta Väsendet. Detta Högsta Väsen, du Kuntis son, varken handlar eller berörs av handlingen ens när det är i kroppen, därför att det, utan början och fritt från egenskaper, är oföränderligt. Liksom den allrörliga akashan genom sin finhet passerar oberörd överallt, så är anden obunden och oberörd av handlingen, fastän den är närvarande i alla slags kroppar. Liksom en enda sol upplyser hela världen, så upplyser den enda anden varje kropp, du son av Bharata. De som med visdomens öga sålunda uppfattar skillnaden mellan kroppen och anden och frigjort sig från föremålens illusion⁵, går till den Högste.

5. Syftar på vad som tidigare sagts om den stora illusion som naturen ger upphov till när den får oss att se föremålen som skilda från anden. Det överensstämmer med Patanjali som säger att även om den fullkomligt upplyste har genomskådat illusionen, så har den fortfarande sitt grepp om dem som inte är upplysta - de får gå igenom upprepade återfödelser tills tiden för deras frigörelse också är inne.

Så lyder i upanishaderna, i den heliga Bhagavad-Gita, i vetandet om det Högsta Väsendet, i Hängivelsens bok, i samtalet mellan den helige Krishna och Arjuna, det trettonde kapitlet, som kallas: Hängivelse genom särskiljande av kshetra och kshetrajna.