Kapitel 18

Om försakelse och slutlig frigörelse

Arjuna:

Jag vill lära mig, du med de starka armarna, vad det innebär att avhålla sig från handling och att försaka handlingens frukter, liksom också skillnaden mellan dessa båda ting, du Kesins^l baneman.

Krishna:

Skalderna menar att avståendet från handlingar som har ett önskat syfta är försakelse eller sannyasa, de vise kallar likgiltighet för varje handlings frukter sann frigjordhet från handling. Av somliga vise är det sagt: "Varje handling skall undvikas lika mycket som ett brott", medan andra förklarar: "Offergärningar, självtukt och välgörenhet skall inte försakas." Hör nu min bestämda mening, du bäste av bharataer, i denna fråga om oegennyttig försakelse som förklaras vara av tre slag, du den främste av människor. Offergärningar, självtukt och välgörenhet skall inte åsidosättas, det är rätt att utföra dem, ty de är medel till rening för den vise. Men också dessa handlingar skall utföras sedan man uppgett allt själviskt intresse för dem och deras frukter. Detta, Prithas son, är min yttersta och högsta mening. Att avstå från handlingar som är nödvändiga och ens plikt är orätt. Om man inte utför sådana handlingar beror det på villfarelse som stammar ur egenskapen tamas. Avstår från handlingar därför att de är smärtsamma och man fruktar obehag gör man på grund av egenskapen rajas, som tillhör lidelsen, och den som så lämnar ogjort vad han borde göra skall inte vinna den frukt som kommer av rätt försakelse. Den handling, Arjuna, som utförs därför att den är nödvändig, oundviklig och riktig och utförs utan egennytta och bundenhet vid handlingen förklaras stamma ur sanningens och godhetens egenskap, är känd som sattva. Den äkte försakaren, som är uppfylld av godhetens egenskap, vis och fri från allt tvivel, motsätter sig varken de handlingar som misslyckas eller dem som lyckas. Det är omöjligt för dödliga att helt avstå från handlingar, men den som avstår från handlingens resultat är den sanne försakaren. De trefaldiga resultaten av handlingen - oönskade, önskade och blandade - skördas efter döden av dem som inte ägnar sig åt denna försakelse, men inga resultat följer dem som fullkomligt avstår².

Lär dig, du med de starka armarna, att det för varje handling krävs fem orsaker, så som det är sagt. De är underlaget, den handlande, de olika slagen av organ, de olika och bestämda rörelserna och med dessa de härskande gudomligheterna. Dessa fem orsaker ingår i varje handling man företar, vare sig med sin kropp, sitt tal eller sitt sinne. Därför ser den inte klart som på grund av sitt sinnes ofullkomlighet betraktar det verkliga Jaget som den handlande. Den vars natur är fri från egenkärlek och vars omdöme inte är förblindat dräper inte fast han dödar alla sina fiender, och han fjättras inte av handlingens band. De tre orsaker som eggar till handling är kunskapen, kunskapens föremål och den som äger kunskapen, och tre är också handlingens aspekter: akten, instrumentet och den handlande. Kunskapen, handlingen och den handlande särskiljs också på tre sätt i enlighet med de tre egenskaperna. Lyssna på en uppräkning av dem utifrån den indelningsgrunden.

Vet att den visdom som i hela naturen uppfattar en enda princip, odelbar och oförstörbar, inte uppspaltad i de olika sedda föremålen, stammar ur egenskapen sattva. Den kunskap som uppfattar olika och mångfaldiga principer som närvarande i de skapade varelsernas värld hänför sig till rajas, lidelsens egenskap. Och den kunskap, fullständigt utan värde, som är låg, bunden till ett enda föremål som om det vore det hela, som inte inser tillvarons sanna orsak, den är av tamas art, likgiltig och mörk.

Den handling som det är rätt att utföra och som utförs utan bundenhet vid frukterna, som är fri från högmod och själviskhet, stammar ur egenskapen sattva. Ur rajas kommer den som utförs med tanke på dess följder eller med stor möda eller av egennytta. Och det som på grund av villfarelse företas utan hänsyn till följderna eller förmågan att utföra det eller den skada som kan vållas stammar ur mörkrets egenskap - tamas. Den som utför en nödvändig handling helt obunden av dess följder och utan lust eller olust, han är genomsyrad av sanningens egenskap - sattva. Men hos den som, helt inställd på resultatet, med full kraft utför en handling i avsikt att tillfredsställa sina lustar och då ger prov på fåfänga, girighet och orenhet, kastad som han är mellan glädje och sorg, härskar egenskapen rajas - begär och lidelse. Och den okunnige som i sin dårskap ger sig in i företag vilka han inte är vuxen och då visar prov på bristande urskillning, håglöshet, förställning, envishet, elakhet och senfärdighet, han är uppfylld av egenskapen tamas.

Hör nu, Dhananjaya, rikedomens erövrare, hur urskillingsförmågan³ och den inre ståndaktigheten uppdelas i enlighet med de tre egenskaperna. Den urskillningsförmåga som vet hur man skall börja och hur man skall försaka, vad som bör och inte bör göras, vad som skall fruktas och inte fruktas, vad som fasthåller och vad som gör själen fri, stammar ur egenskapen sattva. Den urskillning, du Prithas son, som inte till fullo vet vad som bör göras och inte göras, vad som skall fruktas och inte fruktas, har sin rot i den ur lidelsen sprungna egenskapen rajas. Det omdöme som är inhöljt i mörker och uppfattar fel som rätt och alla ting tvärt emot deras sanna syfte och innebörd, härrör ur den mörka egenskapen tamas.

Den förmåga till ståndaktighet som håller människan samman och som genom hängivelsen behärskar varje sinnets rörelse, andhämtningen, sinnena och organen, har del av egenskapen sattva. Och den ståndaktighet som omhuldar plikten, glädjen och rikedomen hos dem som ser till handlingens frukter, härrör ur egenskapen rajas. Men det genom vilket en människa med låg förmåga sitter fast i dåsighet, rädsla, sorg, fåfänga och oöverlagdhet, kommer från egenskapen tamas, du Prithas son.

Hör nu vilka de tre slagen av glädje är i vilka lyckan kommer ur vanan och smärtan upphör. Det som i början är som gift och i slutet som livets vatten och som stammar ur klar förståelse av jaget, sägs vara av egenskapen sattva. Det som stammar ur känslornas förbindelse med deras föremål och i början är ljuvt som livets vatten men till slut som gift, kommer ur egenskapen rajas. Av den mörka egenskapen tamas är den glädje som både i början och slutet uppkommer ur sömn, lättja och tanklöshet och därför både i början och till slut har lätt för att förlama själen. Det finns ingen varelse på jorden eller bland himlens härskaror som är fri från dessa tre egenskaper, vilka uppkommer ur naturen.

De olika plikter som gäller för de fyra kasterna - brahminerna, kshatriyaerna, vaisyaerna och sudraerna - bestäms också av de egenskaper som överväger i vars och ens läggning, du fiendernas förgörare. En brahmins naturliga plikt innefattar sinnesro, renhet, självbehärskning, tålamod, rättrådighet, lärdom, andlig urskillning och tro på förekomsten av en annan värld. De plikter som åligger en kshatriya, framsprungna ur hans natur, är tapperhet, ära, styrka, fasthet, att inte fly striden, frikostighet och myndighet. En vaisyas naturliga plikter är att plöja marken, sköta boskap och köpa och sälja, och en sudras är att tjäna, vilket är hans naturliga läggning.

Människor som är tillfreds och hängivna sina egna rätta plikter når fullkomning. Hör nu hur denna fullkomning uppnås genom hängivelse åt den naturliga plikten.

Om en människa fullgör offer till det Högsta Väsendet, som är källan till allas gärningar och genom vilket detta världsallt har utbretts, så uppnår hon därigenom fullkomning. Att utföra de plikter som hör till ens eget kall, även om det sker ofullkomligt, är bättre än att utföra en annans plikt, hur väl genomförd den än blir, och den som fullgör de plikter som naturen bjuder honom drar inte på sig synd. Sin naturliga plikt skall man inte avstå från, även om den är behäftad med fel. Ty alla mänskliga handlingar är omgivna av fel, liksom elden är omgiven av rök. Den högsta fullkomningen i frihet från handling uppnås genom försakelse av den som i alla gärningar är obunden till sinnes och har betvingat sitt hjärta.

Lär av mig i korthet på vad sätt den som har vunnit fullkomning når det Högsta Väsendet, som är slutet, målet och det högsta tillståndet av andlig insikt.

Värdig att ingå i det Högsta Väsendet är den som är genomsyrad av ren urskillning, som beslutsamt tyglar sig själv sedan han avvisat de lockelser som ligger i ljudet och andra sinnenas föremål, som frigör sig från lust och olust, som vistas på avskilda platser, äter litet, behärskar tal, kropp och sinne, ägnar sig åt ständig meditation och förblir befäst i sin oberördhet, som gör sig fri från egennytta, förmätenhet, häftighet, fåfänga, begär, vrede, högmod och lystnad och vilar i ett lugn som aldrig sviktar. Den som så har nått fram till den Högste är lugn, sörjer inte längre och önskar inte längre, är lika mot alla, men uppnår den högsta hängivelse gentemot mig. Genom denna hängivelse åt mig vet han i grunden vem och vad jag är, och sedan han sålunda upptäckt mig ingår han i mig utan något övergångsskede. Och till och med den som alltid är inbegripen i handling skall genom min bevågenhet nå fram till den eviga och oförstörbara boningen om han fäster sin tro vid enbart mig. Lägg helhjärtat alla dina gärningar på mig, föredra mig framför alla andra, öva ständigt andlig hängivelse och tänk beständigt på mig. På så sätt skall du genom min gudomliga bevågenhet övervinna varje svårighet omkring dig, men om du av högmod inte vill lyssna på mina ord skall du gå förlorad. Och om du av självupptagenhet säger "jag vill inte kämpa", skall ett sådant beslut visa sig vara fåfängt, ty din naturs principer kommer att tvinga dig till insats. Bunden vid dina plikter genom all din förflutna karma kommer du, Kuntis son, att ofrivilligt, av nödvändighet, göra det som du i din förblindelse inte skulle vilja. I alla väsens hjärtan, Arjuna, bor Herren - Ishvara - som genom sin magiska makt får alla ting och varelser att vrida sig runt på tidens allmänna hjul. Tag din tillflykt till honom ensam, du son av Bharata, av allt ditt hjärta. Genom hans bevågenhet skall du uppnå lycksalighet och ett evigt hem. Med detta har jag satt dig in i den kunskap som är ett mysterium, hemligare än hemligheten själv. Begrunda det till fullo i ditt sinne och handla så som du finner bäst.

Men lyssna vidare på mina upphöjda och mest hemlighetsfulla ord, vilka jag nu för din välgång skall avslöja för dig därför att du är mig övermåttan kär. Vänd ditt hjärta till mig sådan som jag har förklarat att jag är, offra bara till mig och knäböj bara för mig, och du skall komma till mig, det svär jag, ty du är mig kär. Överge varje annan religion och ta din tillflykt till enbart mig. Sörj inte, ty jag skall befria dig från alla överträdelser. Du får aldrig avslöja detta för någon som inte övar självtukt, som saknar hängivelse, som inte vill höra det, ej heller till den som föraktar mig. Den som utlägger detta högsta mysterium för mina dyrkare skall komma till mig om han ägnar mig sin högsta dyrkan. Det skall inte finnas någon bland människor som tjänar mig bättre än han, och han skall bli mig kärast av alla på jorden. Om någon studerar dessa heliga dialoger som har förts mellan oss båda, skall jag anse mig dyrkad av honom med insiktens offer, det är mitt beslut. Och även den som lyssnar till dem med tro och utan att håna skall, fri från allt ont, nå till de lyckans regioner som väntar dem vilkas gärningar är rättfärdiga.

Har du hört allt detta, Prithas son, med odelad uppmärksamhet? Har den tankevilla som stammade ur okunnigheten skingrats, Dhananjaya?

Arjuna:

Genom din gudomliga makt, du som inte faller⁴, är min förvillelse hävd och jag är samlad igen. Jag är fri från tvivel och befäst och skall handla som du bjuder.

Sanjaya:

Sålunda har jag varit öronvittne till den märkliga, förvånansvärda, aldrig förr hörda dialogen mellan Vasudeva och Prithas storsinte son. Genom Vyasas bevågenhet hörde jag detta yogans upphöjda mysterium - hängivelsens - så som det har uppenbarats av Krishnas egen mun, han som är hängivelsens höge Herre. Och när jag gång efter annan, mäktige konung, minns denna underbara heliga dialag mellan Krishna och Arjuna, så gläds jag om och om igen. Också när jag drar mig till minnes Haris⁵, Herrens, underbara gestalt, blir min förvåning stor, konung, och jag gläds om och om igen. Var än Krishna, hängivelsens höge Herre, och var än Prithas son, den mäktige bågskytten, må vara, där finns i sanning lyckan, segern, rikedomen och den visa handlingen, det är min tro.

Så lyder i upanishaderna, i den heliga Bhagavad-Gita, i vetandet om det Högsta Väsendet, i Hängivelsens bok, i samtalet mellan den helige Krishna och Arjuna, det artonde kapitlet, som kallas: Om försakelse och slutlig frigörelse.

Till Innehållsförteckning