Kapitel 5

Du lovordar, Krishna, avståendet från handling och samtidigt handlingens rätta utförande. Säg mig bestämt vilketdera som är bäst.

Avstående från handling och hängivelse genom handling är båda medel för den slutliga frigörelsen, men av de två är hängivelse genom handling bättre än avstående. Den betraktas som asket^l som ingenting söker och ingenting förkastar, eftersom han står fri från motsatsparens² inflytande, du med de starka armarna. Utan möda lösgörs han från de bojor som handlingen smider. Endast barn och inte den vise talar om avstående från handling³ och handlingens rätta utförande⁴ som skilda ting. Den som fullgör det ena riktigt skördar frukterna av båda, och det tillstånd⁵ som uppnås av den som avstår från handling nås också av den som är hängiven i handling. Den ser klart som inser att sankhya- och yogalärorna är ett och detsamma. Men att nå fram till sant avstående från handling utan hängivelse genom handling är svårt, du med de starka armarna, medan den hängivne som ägnar sig åt att rätt utföra sina plikter på kort tid närmar sig det Högsta Väsendet. Den vars hjärta är renat, den som helt behärskar sin kropp och tyglar sina sinnen, den för vilken det enda jaget är alla varelsers jag, blir inte besudlad fast han utför handlingar. Den hängivne som känner den gudomliga sanningen tänker: "Jag gör ingenting", när han ser, hör, berör, känner lukt, äter, rör sig, sover, andas. Till och med när han talar, släpper taget eller griper, öppnar ögonen eller blundar, säger han: "Sinnena och organen rör sig av en naturlig impuls mot sina särskilda föremål." Den handlande som riktar sina handlingar mot det Högsta Väsendet och skjuter bort allt själviskt intresse för deras resultat är oberörd av synden, så som lotusbladet är oberört av vattnet. De i sanning hängivna utför för hjärtats rening handlingar med sin kropp, sin tanke, sitt förstånd och sina sinnen utan varje själviskt intresse,. Den som är hängiven och inte bunden vid sina handlingars frukter finner ro, den som av begär är fäst vid handlingens frukter är fjättrad därav.⁶ Den vise som behärskar sig själv och i sitt hjärta har avstått från all handling bor i frid i "de nio portarnas stad"⁷ utan att vare sig handla eller orsaka handling.⁸

6. Syftar inte bara på det innevarande livet utan också på den "bundenhet vid återfödelsen" som sådant handlande för till.

7. Det vill säga, kroppen med dess nio öppningar, genom vilka intryck mottas: ögon, öron, mun, näsa, osv.

8. Den vise som har förbundit sig med sant medvetande, förblir i kroppen för mänsklighetens bästa.

Världens herre skapar varken förmågan att handla eller handlingar, inte heller förbindelsen mellan handlingen och dess frukter. Det är naturen som verkar i dessa. Herren tar inte emot någons gärningar, de må vara syndiga eller förtjänstfulla.⁹ Sanningen fördunklas av det som inte är sant, och därför leds alla varelser vilse. Men hos dem för vilka insikten om det sanna jaget har skingrat okunnigheten, uppenbaras den Högste som belyst av solen. De vilkas själar bor i anden, de som har sin fristad i den, är inriktade på den och genom kunskapen är renade från alla synder, går till det tillstånd från vilket ingen behöver vända åter.

9. För att klart förstå detta måste man komma ihåg att det i den vediska filosofin anses att alla handlingar, vare sig de är goda eller onda, orsakas av de tre egenskaperna - sattva, rajas och tamas - inneboende i alla under utvecklingen. Det framställs utförligt i kap 17, och i kap 14 redogörs utförligt för det sätt på vilket dessa egenskaper yttrar sig.

Den upplyste vise betraktar med samma jämvikt en upplyst osjälvisk brahmin, en ko, en elefant, en hund och till och med en paria som äter hundkött. De som så bevarar sin sinnesjämvikt uppnår himlen redan här i livet, ty den Högste är fri från synd och äger sinnets jämvikt. Därför vilar de i det Högsta Väsendet. Den som känner den Högste, den som inte förvillas och är inriktad på honom, jublar inte när han uppnår det som är behagligt, sörjer heller inte när han möter det som är obehagligt. Den som inte är fäst vid sinnesföremål finner glädje inom sig själv, och förenad med den Högste genom hängivelse erfar han oförgänglig lycka. Ty de njutningar som kommer av sinnenas kontakt med yttre föremål föder bara smärta, eftersom de har en början och ett slut. Du Kuntis son, den vise gläder sig inte åt dem. Den som redan här i världen, innan själen har befriats från kroppen, kan motstå den impuls som uppstår ur åtrå och vrede är en hängiven och välsignad. Den som är lycklig inom sig själv, som är upplyst i sitt inre, är en hängiven, och delaktig av det Högsta Väsendets natur är han ett med detta. Sådana upplysta vise vilkas synder är utplånade, som är fria från villfarelse, som behärskar sina sinnen och organ och är hängivna alla varelsers bästa, uppnår sammansmältning med det Högsta Väsendet.¹⁰ Sammansmältning med det Högsta Väsendet gäller på båda sidor om döden för dem som är fria från åtrå och vrede, de måttfulla som kan tygla sina tankar och är förtrogna med det sanna jaget.

10. Det vill säga: omedelbar kunskap om jaget.

Anakoreten som från sin rofyllda själ stänger ute all känsel, har blicken riktad rakt fram mellan ögonbrynen, låter andedräkten flyta jämnt genom båda näsborrarna så väl vid inandning som vid utandning, behärskar sina sinnen och organ tillsammans med sitt hjärta och sitt förstånd och har hjärtat inställt på befrielse, alltid fri från åtrå och vrede, han är lösgjord från födelse och död redan i detta liv. I vetskapen om att jag, alla världars store herre, är den som njuter av alla offer och botgöringar och är alla varelsers vän, skall han nå fram till mig och bli lycklig.

Så lyder i upanishaderna, i den heliga Bhagavad-Gita, i vetandet om det Högsta Väsendet, i Hängivelsens bok, i samtalet mellan den helige Krishna och Arjuna, det femte kapitlet, som kallas: Hängivelse genom avstående från handling.