Kommentarer till kapitel 2

Och nu brinner själens lampa under lotusen i hjärtat. Skyddad av gudarna, som där håller vakt, sprider den sina milda strålar i alla riktningar.

En mäktig ande svävar över Bhagavad-Gitas sidor. Den äger skönhetens fängslande makt, men genom sin kraft fyller den oss med larmet från härar som dras samman eller bruset av stora vatten. Den vädjar lika mycket till krigaren som till filosofen, genom att visa den ene det rättfärdiga i en lagenlig handling och den andre det lugn som tillkommer den som genom verksamhet nått fram till overksamhet. När Schlegel hade studerat dikten ägnade han den sin hyllning i följande ord:

Hos brahminerna betraktas vördnaden för mästarna som den heligaste av alla plikter. Därför vare först du, heligast bland profeter, du gudomens uttolkare, vad för namn bland dödliga du än bar, författare till denna dikt, genom vars orakelord sinnet hänrycks av outsäglig fröjd till höga, eviga, gudomliga läror - ja, därför vare först du hälsad, vid dina fötter skall jag alltid tillbedja.

Andra kapitlet börjar med undervisning i filosofi, men på ett sådant sätt att Arjuna leds steg för steg till slutet av dialogen, och ändå är redan de första anvisningarna från Krishna avfattade så att planens syfte och mål står klara från början.

Fastän filosofin förefaller de flesta människor torr, i synnerhet västerlänningar som står mitt uppe i sin sjudande och brusande nya men helt och hållet outvecklade civilisation, måste den ändå läras ut och förstås. Det har blivit på modet att avvisa grundliga studier och övningar och i stället ägna sig åt de snabba metoder som införts i Amerika. På många håll gäller känslosam godhet förmer än det lugn som vilar på en bred filosofisk grund, och på andra håll sätter man sökandet efter astrala fenomen eller odlandet av sinnesstyrka, med eller utan omdöme, i främsta rummet. Styrka utan kunskap och medlidsamma tårar utan förmåga till lugn - kort sagt, tro utan gärningar - kan inte rädda oss. Och detta är en av lärdomarna i andra kapitlet.

Forntidens visaste män inskärpte både genom symboler och skrifter den oeftergivliga nödvändigheten av att förvärva filosofisk kunskap, eftersom styrka eller speciella förmögenheter är meningslösa utan den. De greker och andra som upptecknade en del av de äldre egypternas visdom belyser detta. De sade:

att detta visades i symbolerna, som då Hermes framställs som en gammal och en ung man, varvid avsikten var att antyda att den som rätt vill tränga in i heliga ting bör vara både klok och stark - det ena utan det andra är nämligen otillräckligt. Och av samma skäl uppkom symbolen den stora sfinxen. Djuret betecknade styrkan och människan visdomen. Ty styrkan i avsaknad av visdomens vägledning överväldigas av dum bestörtning som leder till sammanblandning av allting, och för handlingen är förnuftet av intet värde när styrkan saknas.

Vare sig vår styrka gäller medkänsla eller astral synförmåga, kommer vi alltså att förvillas om vi brister i filosofisk kunskap.

Men för att inte bli missförstådd måste jag nu besvara den fråga som osökt kommer att ställas: "Vill du då fördöma medkänsla och kärlek och bara predika en kall filosofi?" Nej. Sympati och känsla är lika mycket delar av det stora hela som kunskap, men vetgiriga sökande vill ha reda på allt som ligger i deras väg. Medkänsla, välgörenhet och alla andra former av godhet berättigar oss till hjälp. Genom att utöva dessa dygder drar vi oundvikligen till oss de själar som äger kunskap och är beredda att hjälpa oss att också förvärva den. Men så länge vi blundar för filosofin och inte försöker nå fram till rätt urskillning, måste vi vandra genom många liv, mödosamt beträda mången tillvaros trampkvarn, innan vi slutligen drivs till att komma i besittning av de äkta frön till själslig verksamhet ur vilka den rätta urskillningens skörd kan bärgas.

Arjuna frågar Krishna:

Hela mitt väsen är uppfyllt av medkänsla och fruktan för att handla fel, därför frågar jag dig: Vad är bäst? Säg mig det tydligt och klart! Jag är din lärjunge - upplys då mig, som står under din ledning, om vad som är min plikt. Ty min tanke är förvirrad av alla pliktens bud och jag ser inget som kan skingra den sorg som förlamar mina själsförmögenheter, om jag så vunne ett kungarike utan motstycke på jorden eller rent av herraväldet över himlens härskaror.

Krishna, som nu är Arjunas guru - eller andlige lärare - lämnar ett svar som ej överträffas någonstans i dikten. Han betonar där själens beständighet och evighetsnatur, den väg som själen har att vandra genom återfödelse till fullkomning, misstaget att tro oss verkligen göra något själva. Han påvisar hur alla plikter måste utföras av den som längtar efter frälsning. Jag har inget att tillägga till de ord som Herren, den välsignade, använder när han talar om själen. Han säger:

De som är visa i andliga ting sörjer varken döda eller levande. Den tid har aldrig funnits då jag själv inte var till, eller du, eller alla jordens furstar, ej heller skall vi någonsin upphöra att vara. Liksom herren över denna dödliga gestalt i den upplever barndom, ungdom och ålderdom, skall han i framtida inkarnationer möta detsamma. Den som är befäst i denna tro oroas inte av något som kan hända. Kontakten med elementen ger hetta och köld, glädje och smärta, som kommer och går och är korta och föränderliga. Lär dig att uthärda dem, du son av Bharata.¹ Ty den vise, som inte oroas av dem och för vilken smärta och glädje är ett och detsamma, är skickad för odödligheten. Det finns ingen tillvaro för det som inte är till, ej heller någon icke-tillvaro för det som är till. Den slutliga sanningen om dessa båda ting står klar för dem som skådar in i tingens väsen. Vet att Han genom vilken allt har blivit skapat är oförstörbar och att ingen kan bringa förödelse över DET som är outtömligt! Dessa ändliga kroppar, som omsluter själarna som bor i dem, sägs tillhöra Honom - den eviga, oförstörbara, obevisbara anden, som bor i kroppen. Besluta dig därför, Arjuna, för kampen! Den som tror att det är anden som dräper och den som tror att anden kan förstöras är båda lika vilseledda, ty anden varken dräper eller dräps. Den har inte blivit född, den dör inte, den har ingen början och inget slut. Den är uråldrig, beständig och evig och den dräps inte när dess dödliga gestalt förgörs. Hur kan den som tror att anden är oförstörbar, evig, outtömlig och utan födelse tro att den kan vare sig dräpa eller låta dräpa? Liksom en man kastar bort gamla kläder och tar på sig nya, så lämnar den som bor i kroppen sina gamla dödliga gestalter och ingår i andra som är nya. Vapen kan ej klyva den, elden ej förbränna den, vatten ej förstöra den, vinden inte torka ut den: den är evig, allt omspännande, beständig, orörlig. Därför skall du, när du vet att den är sådan, inte sörja.

Detta är samma lära som återfinns i Isavasya-upanishaden: Alla andliga väsens identitet och underkastelse. Och med "andliga väsen" menas allt liv över det oorganiska, ty människan betraktas inte som materiell. Det finns bara ett liv, ett medvetande. Detta manifesterar sig i förnimmande varelser under ett otal olika förklädnader, och dessa skiftande former med sina medvetanden avspeglar en del av all-livet och framkallar därigenom i var och en en falsk föreställning om ett avskilt jag. En fortsatt tro på detta falska jag leder till fortsatt okunnighet och fördröjer sålunda frälsning. Början till en strävan att skingra denna falska tro är början till vägen. Att helt skingra denna vanföreställning är att uppnå yoga, eller förening med Gud. Att inträda på denna väg går inte förrän man uppnått fullständig underkastelse, ty som upanishaden och Bhagavad-Gita säger:

"Allt detta - vad det än är - som rör sig på jorden måste överlämnas åt Herren - Jaget. När du har uppgett allt detta, då kan du fröjdas."

Om detta är sant, hur nödvändigt är det då inte att begrunda filosofin för att kunna utplåna den falska tron! Och hur meningslöst är det inte att studera ockultism för enbart egen fördel! Du må veta allt om magnetiska strömmar och polariteter, allt om alla möjliga fenomen inom astralvärlden, men med kroppens död går all denna kunskap förlorad och lämnar bara kvar åt dig det mått av verkliga andliga framsteg som du till äventyrs har gjort. Men med underkastelse är allting möjligt. Denna ödelägger inte ditt liv och krossar inte heller några höga ideal. Futtiga ideal är det bäst att genast bli kvitt. Det kan se ut som om alla ideal har gått förlorade, men det blir bara den första verkan av detta steg.

Vi måste vara beredda att säga i varje ögonblick och under alla förhållanden, väntade som oväntade: "Detta är just vad jag i själva verket önskade." Ty bara de ideal kan upplösas som vilar på en lägre grundval än det högsta syftet eller inte överensstämmer med naturens (Guds) lag. Och eftersom vårt mål bör vara att uppnå det högsta tillståndet och att hjälpa alla andra förnimmande varelser att också göra det, måste vi vinnlägga oss om fullständig underkastelse under denna lag, vars uttryck och verkan kan ses i livets alla skiften och i vårt inre väsens ebb och flod. Allt vad rikedom, skönhet, konst eller nöje kan skänka är bara vattensamlingar längs vår väg där den går fram genom livets öken. Om vi inte söker dem bereder det oss intensiv glädje när vi finner dem, och vi kan använda dem till eget och andras bästa så länge lagen låter oss behålla dem, men när denna högre makt berövar oss dem måste vi säga: "Detta är just vad jag i själva verket önskade." Varje annan inställning är blindhet. Alla livets skiftande yttringar, vare sig de är olycksmättade eller fulla av ära och härlighet, är läromästare. Den som försmår deras lärdomar försummar tillfällen som gudarna sällan upprepar. Och det enda sättet att lära av dem är genom hjärtats underkastelse, ty när vi blir fullkomligt fattiga i hjärtat äger och disponerar vi med ens omätliga rikedomar. Krishna betonar sedan vikten av att samvetsgrant fullgöra den naturliga plikten.²

2. Somliga lärjungar och en del kritiker har påstått att teosofin förespråkar att man skall överge familjen och världen, och lär att varken kunskap eller frälsning kan uppnås utan en löjlig askes som skulle rubba naturens ordning. Detta är fel.

Fäst bara blicken vid de plikter som tillkommer din särskilda kast, och det anstår dig illa att vackla. För en krigare av kshatriyastammen finns ingen högre plikt än den rättfärdiga kampen.

För att klarare förstå anledningen till Krishnas krav på att plikten skall fullgöras, måste vi komma ihåg att Arjuna vid stridens början "kastade båge och pilar". Detta betydde i Indien att han då hade beslutat sig för att fly från de förhållanden som karma hade försatt honom i och bli asket, eller, enligt en tolkning som ofta föreslagits av västerländska forskare, att han ville komma bort från samhällsförhållanden som lade uppenbara hinder i vägen för andlig utveckling. Men Krishna påminner honom om hans börd inom kshatriya- eller krigarkasten och om den naturliga plikt som tillhör en kshatriya, nämligen att kriga. Arjunas naturliga kast kunde ha framställts som köpmannens, men så har inte skett, ty detta är handlingens bok och bara en krigare kan lämpligen symbolisera handlingen.³ Hans naturliga plikt kan alltså gälla för vilken människa som helst. Vi får inte dra oss undan vår karma. Genom att sky den skapar vi bara ny karma. Det enda rätta handlingssättet för oss är "att låta motivet till handlingen ligga i handlingen själv, aldrig i dess belöning, att inte sporras till handling endast i hopp om resultat, att inte heller ge efter för en benägenhet att vara overksam". Detta råd och uppmaningen att se den enda anden i alla ting och alla ting i den (13:e kap) utgör kärnan i Bhagavad-Gitas lära om den rätta inställningen hos dem som strävar efter frälsning.

Krishna hänsyftar på detta system som ett initiationssystem:

I detta yogasystem är ingen möda förspilld. Inte heller har det några menliga följder, och redan något litet av denna övning räddar från stor fara.

Fastän det inte meddelas i tidningarna eller på olika sätt bjuds ut här och där, är detta system ursprunget till och kärnpunkten i alla initiationssystem. Det är urkällan till de mystika rosenkreutzarnas lära. Dessa har upptagit lotusblomman som de förvandlat till en ros ⁴, och alla övriga ockulta samfund med initiationer är bara bleka och ofullständiga kopior av detta enda sanna system. Till skillnad från dem har det aldrig blivit upplöst. Det är hemligt, ty eftersom det är grundat på naturen och bara verkliga hierofanter står i spetsen för det, kan ingen tränga in på dess enskilda områden utan att äga den rätta nyckeln. Och den nyckeln är i varje grad den inträdessökande själv. Inte förrän den sökande faktiskt har blivit tecknet och nyckeln kan han nå upp till graden ovanför. I sin helhet och i varje grad skyddar alltså systemet sig självt.

Eftersom detta sanna system i sig innesluter alla andra system är det det svåraste av dem alla, men då vi någon gång, i detta liv eller i en kommande tidsålder, är tvungna att inträda i denna loge, kan vi lika gärna göra försöket genast. Om detta skall vi tala i nästa avsnitt.

Jag sade nyss att det handlade om ett initiationssystem som är ursprunget till alla andra, vilka bara är exoteriska kopior eller förvrängningar av detta verkliga. För att klargöra min tanke vill jag påpeka att systemet inte är begränsat till Indien, men samtidigt är det sant att man i Västerlandet hittills varit så djupt engagerad i att tjäna pengar och ägna sig åt ytliga nöjen att inga hierofanter ännu kommit att bosätta sig i Europa eller Amerika. Det ligger inte mycket i invändningen att om dessa adepter har sådana krafter som man tillskriver dem, så skulle de lätt kunna slå sig ner här och övervinna alla inflytelser från omvärlden. Om det vore nödvändigt att de befann sig här, kan det inte råda något tvivel om att de också skulle komma. Men eftersom allt som behöver uträttas, allt som är möjligt att utföra, måste ske genom de budbärare som sänds ut till varje land för att med adepternas hjälp så att säga bereda marken för dem som följer efter, vore det ett slöseri med kraft om hierofanterna infann sig personligen. Inte heller låter dessa budbärare sig avskräckas av den kritiska inställningen hos de personer som vill se tecken och ständigt förnekar att de som arbetar för saken får någon hjälp, eftersom de som ger denna hjälp inte framträder synligt. Man kan också utgå från att inte ens budbärarna själva ständigt mottar instruktioner som säger hur eller var de skall verka. De är män och kvinnor som äger en tro vilken bär dem genom en lång rad ansträngningar utan att de ser en skymt av dem som har sänt dem. Samtidigt händer det dock att somliga får klart för sig att de hela tiden får hjälp.

Tillsammans vi arbetar och för vidare vår arvedel och börda
vi fåtaliga jämställda från olika länder och tider.
Vi innesluter alla kontinenter och klasser och ger frihet åt alla religioner.
Vi är medkännande, iakttagande, och utgör för människorna en förenande länk.
Med tystnad möter vi tvister och påståenden och förkastar intetdera.
Vi hör vrålet och larmet, utsätts för splittringstendenser och misstänksamhet, liksom beskyllningar från alla håll.
Med tvärsäkra påståenden försöker de komma åt oss, min vän, men vi vandrar ändå obundna, fria över hela jorden
och reser allestädes kring tills vi gjort ett outplånligt intryck på tiden och dess olika skeden -
tills vi genomsyrat dessa tider och skeden, så att män och kvinnor för all framtid måtte visa sig broderliga och kärleksfulla.⁵

5. Walt Whitman, Leaves of Grass.

Detta förarbete liknar röjningsarbetet av Amerikas första nybyggare. Det är ännu knappast fråga om att bruka jorden, utan snarare om att röja undan träd och ogräs. Inte så att De Äldre inte förmår mer, utan därför att ogräs och träd måste undanskaffas innan de i egen person med framgång kan driva på utvecklingen.

När allt material är färdigt och klart, skall byggmästarna infinna sig.

Alla människor genomgår detta initiationssystem, och därför innefattar det också alla exoteriska samfund. Mycket ofta har de som är mästare i detta initiationssystem framträtt i dessa samfund, när de såg ett tillfälle att utså de frön som, fastän för en tid inkapslade i formalismens skal, var avsedda att bevaras för framtida bruk. Och eftersom människan måste ha hjälp i alla sina strider, har de bistått vid politiska förändringar så snart det funnits något hopp om en bättre tids gryning.⁶ Den stora massan är inte medvetet engagerad i det arbete som utförs av denna mäktiga och oövervinnerliga loge, men kommer att bli det vid någon tidpunkt under loppet av sin långa evolution. Och dock är dess mästare under dygnets alla timmar villiga och angelägna att möta dem som är klarsynta nog att se sin egen sanna bestämmelse och högsinta nog att verka för "det stora värnlösa barnet, mänskligheten".

Vidare kan ingen av oss, i synnerhet ingen av dem som hört talas om vägen eller ockultismen eller mästarna, med säkerhet säga att han inte redan hör till dem som medvetet genomgått några initiationer. Vi kan redan vara initierade i en högre grad än våra nuvarande insikter skulle kunna ge vid handen, och håller kanske på att gå igenom ett nytt prov oss själva ovetande. Det är bäst för oss att utgå från att så är fallet, bara vi är måna om att avstå från all stolthet över de okända framsteg som vi har gjort. Har vi kommit fram till det, vet vi att det innevarande livet i sig självt är en ny initiation i vilken vi lyckas eller misslyckas allteftersom vi lär oss livets läxa. Jag vet att somliga kommer att dra sig för att anlägga detta synsätt, ty de vill att lagen skall följa de vägar som de själva utstakat. De vill ha sig förelagt ett tecken eller ett lösenord, ett dokument eller något underbart prov som de kan böja sig för på en viss tid och plats. Men så går det inte till, det vet alla sanna sökare. Om man inte förstår livets små händelser, om man ännu förmår tända vredens fackla eller blåsa upp begärens pyrande eld, kommer mästarna inte att erbjuda en någon bestämd tid eller tävlan. Dessa bestämda tider och större prov ges verkligen och måste i sin tur bemästras, men de tillhör den dag då man har byggt utvecklingens valv färdigt så när som på slutstenen - som man finner eller förlorar i det förelagda provet.

Fram till logens ingångsport går vägen som jag talat om tidigare, och till den vägen leder många stigar. Vi kan lika gärna försöka komma in på vägen i denna inkarnation som vänta till kommande liv. Det ligger mycken uppmuntran i Krishnas ord till Arjuna i andra kapitlet:

I detta yogasystem är ingen möda förspilld. Inte heller har det några menliga följder, och redan något litet av denna övning räddar från stor fara.

Detta syftar på karmalagen. Inget framsteg som gjorts går någonsin förlorat. Även om vi dog i en stund då vårt liv inte var fläckfritt, skulle vår verkliga utvecklingsnivå inte sänkas, ty när vi återupptar en dödlig kropp i något senare liv här på jorden tar vi upp tråden just där vi släppte den. I ett senare kapitel (VI) säger Krishna att vi

kommer i kontakt med den kunskap som var vår i den förra kroppen, och från den stunden strävar vi flitigare mot fullkomning

Den uppmuntran som Krishna ger leder oss att begrunda vilken metod som erbjuds för att vi skall komma in på vägen. Vi finner den bestå i rätt kunskap om anden. Denna rätta kunskap meddelas i andra kapitlet.

Liksom alla upplysta vise framhåller den välsignade Herren i första rummet den högsta sanningen, och detta just i det kapitel där rätt handlande framhävs som vägen till befrielse. För att förklara sig ytterligare påpekar han misstag som är gemensamma för mänskligheten och vissa villfarelser som då, liksom nu, var allmänt rådande i Indien.

På denna väg finns blott ett mål, och det är av orubblig beständig natur, men vittförgrenad är tron och oändliga är syftemålen för dem som inte följer den.

De som så beskrivs behärskas av begär efter världsliga eller intellektuella förmåner, och eftersom begären är otaliga och även i stånd att frambringa otaliga andra begär, blir ingen koncentration möjlig. Detta gäller också för de metoder som tillämpas vid våra nuvarande vetenskapliga skolor, vilka hänger sig åt ett evigt sökande efter så kallade fakta utan att dessförinnan ha utgått från allmänna principer. Ett enda forskningsområde hos dem har ändlösa utgreningar som ingen människa skulle kunna omfatta under en livstid. Vidare heter det:

De okloka, som har sin glädje i vedaskrifternas stridsfrågor, som föredrar ett kortvarigt njutande av himlen framför ett evigt uppgående i den, förklarande att det inte finns någon annan lön - dessa okloka framför utsmyckade meningar i vilka de utlovar framtida födelser som belöning för handlingar i nuet och påbjuder många särskilda ceremonier vilka skall medföra förtjänst som leder till makt och njutning. Men de som förleds av de oklokas förkunnelse och eftertraktar rikedomar och njutningar äger ingen själens fasthet och har inte minsta grepp om meditationen.

Detta är lättare att förstå om man känner till några av de föreställningar angående offer och ceremonier som är utbredda i Indien. I Västerlandet har offrandet för längesedan kommit ur bruk eftersom det inte längre anses motiverat. I stället för Österns offer har Västerlandet omfattat en teori tillsammans med en obestämd morallag, vilken skall ge samma resultat som det hinduerna gör anspråk på, utom i ett avseende. Skillnaden ligger i reinkarnationsläran. Den kristne söker en evig belöning i himlen och vet ingenting om reinkarnation på jorden, medan hindun litar på en stundande fröjd i himlen - kallad svarga - och en fortsättning på jorden genom en lycklig återfödelse. De har särskilda ceremonier, vissa slags offer, botövningar, böner och handlingar, vilka skall leda till återfödelse på jorden i en kunglig familj eller med stora rikedomar eller i andra angenäma förhållanden, liksom till ett säkert inträde i himlen. Somliga ceremonier leder till ett glädjerikt tillstånd efter döden som varar i oberäkneliga tidsperioder.

Men inget av allt detta för oss till det högsta utan ger upphov till karma och villfarelse, och därför godkände inte Krishna detta för Arjunas del. Och hans varning är nyttig för teosofer som är lärjungar eller vill bli det. Det falska synsätt som Krishna varnar för har hos dem förvandlats till ett begär efter fenomen, eller till en önskan att utföra någon handling som skall skänka dem mahatmernas gunst, eller till en sjuklig fruktan att skapa dålig karma eller till ett lika markerat begär att förvärva god karma. De borde överge dessa inställningar och noga studera följande verser, samt försöka införliva deras innebörd med själva sitt väsen.

Vedaskrifternas ämne är de tre egenskapernas samfällda verkan. Håll dig fri från dessa egenskaper, Arjuna! Håll dig fri från "motsatsparen" och stå fast vid egenskapen sattva, håll dig fri från världslig oro och önskan att slå vakt om ägodelar, var inriktad på Jaget och inte styrd av tankens eller sinnenas föremål. Så mycket gott som det finns i en damm som flödar över åt alla håll, så mycket finns det i de vediska riterna för den brahman som inser sanningen.

Låt alltså motivet till handlingen ligga i handlingen själv och inte i utgången. Låt dig inte sporras till handlingar genom hoppet om belöning för dem, men låt inte heller ditt liv förflyta i overksamhet. Fasthållande vid yoga skall du, Dhananjaya, utföra din plikt, skjuta undan all önskan om fördelar för dig själv genom handlingen och med samma jämnmod se på utgången, vare sig den är bra eller dålig. Sinnesjämvikt är ett namn för yoga.

Men att utföra handlingar är ändå långt underlägset den inre hängivelsen, du rikedomens föraktare. Sök alltså din fristad i denna inre hängivelse, som är kunskap, ty de ömkliga och olyckliga är de vilkas impuls till handling ligger i tanken på belöning för den. Men den som med hjälp av yoga är andligen hängiven avfärdar i lika mån lyckade och misslyckade utfall, eftersom han står över dem. Yoga är färdighet i handlande. Sträva därför efter denna hängivelse. Ty de som så är förbundna med kunskapen och hängivna, de som har avstått från all belöning för sina handlingar, möter ingen återfödelse i detta liv och går till den eviga saliga boning som är fri från sjukdom och oberörd av bekymmer.

När ditt hjärta har arbetat sig igenom villfarelsens snaror, skall du nå likgiltighet för de läror som redan har förkunnats och de som ännu kommer att förkunnas. När ditt sinne väl har befriats från vedaskrifterna och du är orubbligt befäst i kontemplation, skall du nå fram till hängivelsen.

Den föregående framställningen har med flit gjorts utförlig för att tjäna som inledning till ovanstående. De här citerade verserna utgör essensen av vad som kallas karma-yoga eller koncentration och kontemplation under utförande av handling. Detta är svårt, liksom det är svårt att komma in på vägen, och om vi önskar gå denna väg på rätt sätt måste vi veta vad vi skall göra som sanna vandrare. Krishna tycks mig här avgöra tvistefrågan om det är tro eller gärningar som skall frälsa oss. Enbart tro kan inte göra det, därför att det i varje trosakt finns något av handling. Och det torde förefalla omöjligt att förvärva sann tro utan att genast förvandla den till någon sorts handling som vår tro visar oss måste göras, så att säga som bevis. Å andra sidan kan ren handling inte leda till befrielse, eftersom handling eller karma framkallar ny karma. Vi måste därför sträva efter koncentration för att kunna utföra de handlingar som den Allvise förelägger oss, samtidigt som vi förblir oberörda av dem. Vi har ingenting med resultaten att göra, de kommer av sig själva och ligger bortom oss, de är redan åstadkomna vad oss beträffar. Men om vi utför en handling av inre övertygelse eller en rent kroppslig handling i hopp om något resultat - likgiltigt vilket - blir vi i samma mån fästade vid följderna och sålunda bundna av dem. Det spelar ingen roll om dessa konsekvenser är goda eller dåliga. Många tror nog att det är bra att vara fästad vid goda följder, eftersom det har varit den allmänna uppfattningen. Men detta är oklokt, eftersom det enda skälet till detta ligger i föreställningen att man därigenom är förmer än andra som är förhäxade av onda resultat och önskar se dem förverkligade. Denna tanke leder till avsöndring och avskildhet och står i motsats till den identifiering, utan vilkens förverkligande det inte kan finnas någon sann kunskap. Vi bör därför söka efterhärma gudomen, som, fastän verksam i de manifesterade världarna samtidigt är fri från alla följder. I den mån vi gör detta blir vi gudomen själv, ty när vi följer buden från guden inom oss offrar vi varje handling på hans altare och lämnar följderna åt honom.

Den hållning vi bör inta är alltså att utföra varje handling, stor eller liten, viktig eller oviktig, därför att det åligger oss att utföra den som verktyg åt viljan hos den gudom som är vårt Jag. Vi bör inte fråga oss om handlingen är till något gagn för guden inom oss⁷. Det är inte vår sak att fråga. Den handling som behagar denna gudom är den som utförs utan bundenhet vid följderna, medan den som inte behagar honom är den vilken vi gör i förhoppning om något resultat.

Detta tillvägagångssätt är det högsta, det som vi en dag måste och skall lära oss att tillämpa. Andra skrifter anbefaller andra metoder, men de är bara trappsteg som till slut skall föra oss till det förstnämnda. Det var därför jag sade: Låt oss beträda vägen så fort vi kan.

^{* * *}

Vi håller fortfarande på med andra kapitlet. Om vårt syfte bara hade varit att ytligt granska dikten och visa i vad mån den överensstämmer med, skiljer sig ifrån eller sinsemellan förenar de olika filosofiska system som hyllas i Indien, skulle vi för längesedan ha kommit till slutet av boken. Men vi betraktar den i en av dess aspekter - den viktigaste för alla allvarliga lärjungar - den personliga inre syn som hjälper oss att vinna moksha eller frälsning. Med denna utgångspunkt kan vi uppskjuta behandlingen av diktens filosofiska samtal till ett senare tillfälle.

Låt oss ta upp några av de förhållningsregler som gavs i den nyss avslutade delen av andra kapitlet. Återstoden av samtalet ägnas åt det svar som Krishna ger på Arjunas fråga angående kännetecknen hos den som har uppnått meditationsstadiet: hans utseende, hans beteende och hans konversation.

Krishna säger att "de tre vedaskrifternas ämne är de tre egenskapernas samfällda verkan". Dessa tre egenskaper är sattva, rajas och tamas och behandlas var för sig i ett senare kapitel. Sattva-guna⁸ är en ren hög egenskap, motsatsen till tamas-guna som är mörker och likgiltighet. Ändå ges här det anmärkningsvärda rådet: "Håll dig fri från dessa tre egenskaper." Det är mycket märkligt att man inte tidigare slagit ned på detta och påvisat att Krishna ju därmed manar sin lärjunge att avstå från egenskapen godhet och sålunda direkt uppmuntrar till ondska, men eftersom detta omedelbart följs av uppmaningen att "vila i den eviga sanningen" har eventuella kritiker kanske avskräckts av den skenbara paradoxen. Det är uppenbart att orden "den eviga sanningen" syftar på ett högre slag av sattva. Sanskritordet sattva betyder sanning och är inte närmare begreppsbestämt när det upptas bland de tre egenskaperna, vilket innebär att lärjungen, då han frigör sig från denna vanliga sattva, har att ta sin tillflykt till dess eviga motsvarighet. Dessutom går uppmaningen inte ut på att man skall avstå från sanningen eller någon av de båda andra egenskaperna, utan att man skall hålla sig fri från det inflytande eller den bindning som varje slags egenskap utövar på det mänskliga jaget.

Det är svårt för ett högt väsen som Krishna att få den frågande att förstå dessa ämnen, och därför är det kanske nödvändigt att använda ett språk som alltid har två betydelser - men språket viker ständigt undan för oss när det övergår från den ena betydelsen till den andra. Sattva - sanning - måste uppfattas som uttryck för den högsta egenskap som en med de tre egenskaperna utrustad varelse äger, och ändå använder vi, när vi börjar tala om det högsta tänkbara tillstånd där attribut saknas, samma ord, bara med tilllägget evig.

Kärnpunkten i Krishnas undervisning är att bli hängiven, eller som han säger: "Ge därför upp dig själv i hängivelse." Såsom tidigare sagts, beredde han väg för detta genom att visa hur vilseledande det är att följa till och med de speciella ceremonier och texter som lagts fram för folket i vedaskrifterna. Dessa ceremonier anses medföra belöningar antingen i himlen eller på jorden i nuvarande eller kommande liv. Vi kan lättare förstå vad Krishna menade om vi utgår från att han syftade på en lära som på den tiden med sitt belöningssystem exakt motsvarade den gammaldags kristna tron, vilken sade att man genom att följa Skriften tillförsäkrade sig lycka och framgång på jorden och evig sällhet tillsammans med de heliga i himlen. Detta förklarar han vara en bedräglig lära. Han förnekar inte att dessa belöningar följer på handlingarna, tvärtom förutsätter han att så kommer att ske. Men eftersom återfödelsens hjul är i ständig rullning och oundvikligen drar oss tillbaka till en dödlig kropp, blir vi ständigt gäckade och lyckas aldrig nå fram till Gud - vilket är målet för oss alla.

Himlen - såväl den kristnes som hinduns - är vad Buddha kallade ett ting eller tillstånd som har en början och kommer att få ett slut. Det kan förvisso räcka i eoner men skall ändå upphöra, och då måste den mödosamma uppgiften att vandra i världen - denna eller någon annan - ta vid på nytt. Därför sade Krishna att människorna vilseleddes av detta blomsterspråk med dess löften om ett oöverträffat sätt att nå himmelriket.

Utan tvivel finns det många lärjungar som, i tron på möjligheten att nå himlen, säger att de är beredda att ta risken av vad som kan hända när denna långa njutningsrika period är slut. Men de skulle aldrig våga ta dessa risker om de till fullo förstod deras innebörd. Ty riskerna är stora och otaliga. Många går inte att klarlägga, ty för att de skall kunna förstås måste man veta mer om sinnets makt och den verkliga innebörden av meditation. Men de vanligaste riskerna består i vad vi för närvarande grovt kan uttrycka med orden uppskjuten karma och ej utnyttjade frändskapsband och attraktioner.

Kraften hos dessa båda företeelser ligger i människans ytterst sammansatta natur. Den är så sammansatt att hon aldrig som en fullödig varelse kan tillhöra vare sig himlen eller något annat tillstånd, utom det som innebär förening med det gudomliga. Lärda teosofer talar om att människan ingår i devachan och att hon här på jorden lider eller njuter av karma, när i själva verket bara en liten del av henne befinner sig här eller där. När människan har levt sitt jordeliv till slut och ingått i devachan, står hennes innersta väsen tålmodigt väntande i all-livet på att hon skall återvända och avverka ytterligare karma. Det vill säga, i varje enskilt jordeliv upptar och avverkar människan i allmänhet så mycken karma som hennes fysiska instrument tillåter. En del av karmas makt ligger i "meditationens hemlighetsfulla kraft", som yttrar sig i enlighet med den särskilda fysiska kropp man har antagit. En människa kan alltså i det innevarande livet utföra "speciella ceremonier" och rätta sig efter texter och läror och därmed vinna lön i himlen och ändå ha kvar en oförbrukad del av denna "meditationens hemlighetsfulla kraft", om vars karaktär hon saknar all kännedom. Risken är därför att denna oförbrukade del kan vara mycket dålig, och kanske händer det, när hon till slut återvänder från himlen, att hennes nästa kropp tillhandahåller det nödvändiga instrumentet för att denna mängd oförbrukad karma skall bringas i dagen, med påföljd att hennes nästa liv kan bli ett helvete.

När människan återföds på jorden når denna "hemlighetsfulla kraft" fram till otaliga attraktioner som har alstrats i andra inkarnationer och griper då tag om allt som kommer inom dess räckhåll. Andra varelser som människan en gång lärt känna inkarnerar samtidigt och väcker till liv frändskaper, attraktioner och krafter som bara kan verka genom henne och dem. Deras inflytande kan inte beräknas. Det kan bli på gott eller ont, och som hon påverkar dem och de påverkar henne, så kommer vars och ens karma att gestalta sig. Krishna uppmanar därför Arjuna att göra sig fri från inflytandet av egenskaperna, så att han kan uppnå fullständig förlossning. Och denna frihet kan, som han säger, bara vinnas genom hängivelse.

Dessa effekter, avvikelser och inflytelser är välkända för ockultister, och fastän föreställningen är mycket ny i Västerlandet är den inte okänd i Indien. Denna lag är både en nådens ängel och en rättvisans budbärare, ty medan vi nyss har framställt dess verkan såsom innefattande risker, så är den också ofta ett naturens medel att rädda människor från förtappelse.

Antag att jag i något liv för länge sedan hade en kär vän, hustru eller släkting som jag hade en djup och innerlig förbindelse med. Döden skiljer oss åt och i följande liv ägnar sig han eller hon åt sanningen, åt visheten, åt det högsta inom sig, medan jag fortsätter min väg likgiltig för allt utom stundens njutningar. Efter många liv möts vi igen som vänner eller bekanta. Genast gör sig vår gamla förtrolighet gällande och min forne vän har - fast kanske ingen av oss vet det - en sällsam förmåga att röra vid mitt inre och väcka mig till att söka sanningen och min egen själ. Det är den oförbrukade frändskapen, och med dess hjälp åstadkommer naturen min frälsning.

Vi bör alltså båda sträva efter hängivelse. Denna hängivelse är det som adepterna försöker inskärpa i sina lärjungar. Den innebär en sinnets försakelse som inte tilltalar vår moderna tid men som man måste nå fram till, annars är verkliga framsteg en omöjlighet. Vi måste genom denna sinnets hängivelse åt det gudomliga, vilket betyder försakelse av allt det övriga, avstå från att tänka på följderna av våra handlingar. Det är inte vår sak att säga vad som skall bli följden av en handling. Lagen kanske åstadkommer ett mycket bättre resultat än vi hade föreställt oss. Om följderna, om det dagliga livets olika händelser inte motsvarar våra förväntningar, skall vi genom hängivelse möta dem såsom varande just det som lagen avsåg. Men om vi inriktar vår önskan på att åstadkomma också ett till synes gott resultat, blir vi bundna av denna önskan, vare sig den uppfylls eller inte.

Denna uppfordran till hängivelse är på en gång den allra enklaste och den allra svåraste. Somliga förlöjligar den därför att de vill ha krafter och "utveckling", andra därför att de tycker att den är för enkel. Men den vise lärjungen kommer, även om han inte först förstår dess innebörd, att begrunda den i sitt sinne, sträva efter den och göra hängivelsen till något som han måste nå fram till.

^{* * *}

Vi har sett att den lärjunge som vill bli andligen upplyst måste nå fram till hängivelse. Detta är vad som menas med Krishnas svar till Arjuna i slutet av andra kapitlet.

En man sägs vara befäst i den andliga kunskapen när han avfärdar varje begär som tränger in i hans hjärta och av sig själv är lycklig och nöjd i jaget genom Jaget.

Det är omöjligt att helt ägna sig åt andens ingivelser så länge begär som kommer in i hjärtat får lägga beslag på uppmärksamheten.

Den som beskrivs här har naturligtvis nått mycket högre i utveckling än de flesta av oss. Men vi bör sätta upp ett högt ideal att sträva efter, ty ett lågt ger ett lägre resultat till priset av samma ansträngning. Vi bör inte sätta upp ett mål för oss som är lägre än det högsta bara därför att det verkar som om vår framgång inte kommer att bli så stor som vi tycker att den borde bli. Det är inte så mycket det i ögonen fallande yttre resultatet som betyder något utan fastmer motivet, strävandet och målet. Ty domen fälls inte över oss i sinnevärlden där den mänskliga tiden gäller, utan i den högre livssfär där tiden upphör och där vi ställs inför vad vi är och inte vad vi uträttat. Det vi har gjort berör oss bara i vår dödliga tillvaro bland det materiella livets skenbilder, men de motiv som styr våra liv är bestämmande för vårt sanna Jag. Handla måste vi, ty ingen dödlig kan leva utan att utföra handlingar. Dessa för oss tillbaka till jorden under många mödosamma inkarnationer, kanske till slutligt misslyckande, såvida vi inte lär oss läxan att de måste utföras med det rätta motivet och det sanna målet för ögonen. När vi nått dithän, påverkar de oss inte längre, ty likt Krishna är vi då i stånd att fulländat utföra alla handlingar. Och i den mån vi renar och upphöjer motivet och målet blir vi andligen upplysta, så att vi med tiden vinner förmågan att se vad som bör göras och vad vi skall avhålla oss från.

Många så kallade ockultister ägnar ingen uppmärksamhet åt lärdomarna i detta kapitel. Hängivelse utövar ingen lockelse på dem, de överlåter den åt dem som skulle bli goda människor med vilken troslära eller filosofi som helst och sysslar i stället med att läsa böcker om magi, ceremonier eller någon annan av de många villfarelserna. Denna vilseledande verksamhet är inte något nytt. Den var vanlig bland alkemisterna, och följden är i vissa fall att lärjungar slösar bort dyrbara år på att behärska ceremoniell magi, rosenkreutzeri, talismankunskap och allt möjligt såsom det har framställts i böckerna, fastän allt detta är antingen värdelöst tankebråte eller direkt farligt.

Jag vill med detta inte säga att det aldrig har funnits något verkligt rosenkreutzeri eller att ceremoniell magi inte kan ge några resultat. Inte heller vill jag säga att det inte finns någon lära om talismaner. Det finns verkligheter av vilka dessa, sådana man nu känner dem, är skuggor. Men vi kan lika lite vänta oss att finna själen genom att studera kroppen som att finna de sanningar, vilka döljer sig bakom talismanernas inflytande eller den ceremoniella magin, genom att studera de böcker som ännu finns i behåll om dessa ting. Medeltidens så kallade magiker har lämnat efter sig en mängd skrifter som nu är en fälla och en förvillelse för sökare, de må vara teosofer eller inte. I dessa finns utförliga anvisningar om olika slags övningar, men de är bara människors försök att genom yttre metoder göra det möjligt för dödliga att behärska den astrala eller fysiska världen. Någon framgång hade dess utövare inte, och inte heller kan man vänta sig mycket annat än misslyckande för dem som i våra dagar följer dessa anvisningar. Beträffande de flesta gammaleuropeiska svartkonstnärer och författare till magiböcker gäller att de fantasifoster som de utgivit inte är något annat än plåster på en sviken fåfänga, och i övrigt är det bara fråga om upprepningar av formler som deras föregångare lämnat efter sig. Paracelsus förklarar uttryckligen att den sanna magin är inom människan - en del av hennes inre natur, till en början potentiell, men aktiv efter att ha utvecklats - och att ceremonier eller formler är meningslöst prat såvida inte den som använder sig av dem själv är magiker.

Verklig fara föreligger i utövandet av ceremoniell magi, vid vilken vissa geometriska och andra figurer skall användas med hjälp av böner och invokationer. Denna fara ökar om det sker för vinning, ära, makt eller bara i förhoppning om underverk - eftersom allt detta är själviskt. När den föregivne magikern utövar denna magi omger han sig med en cirkel eller ett arrangemang av trianglar, vars användning och syfte är att skydda honom mot olika sorters andeväsen som han kan uppväcka. Lägg noga märke till detta! Det är till skydd. Ett sådant skydd skulle inte behövas eller tillgripas om han inte instinktivt befarade att skuggorna eller demonerna hade makt att skada. Redan från början finns rädslan alltså där i hela sin vidd, produkten av okunnighet. Viktigt att observera är att ett svärd måste ingå i besvärjelsen därför att det anses att demonerna är rädda för skarpt stål. Jesus sade ju att den som grep till svärd skulle med svärd förgås. Med detta menade han just det som vi talar om. I ceremoniell magi ingår vid nästan varje steg användandet av ett svärd. När den åkallande eller magikern har använt ceremonielet någon tid, låt vara med framgång, skapar han till sist inom sin aura eller, som Swedenborg kallade det, sin sfär, ett "duplikat" av vad han tidigare använt och tecknat på golvet eller väggarna. I det läget är han inte längre herre, ty eftersom duplikatet befinner sig inom den del av hans natur som han är okunnig om, blir metallsvärdet ett astralsvärd vars fäste hålls av demonerna eller de inflytelser som han så oförnuftigt har frambesvurit. De angriper honom nu där inget försvar kan sättas in, dvs på de astrala och mentala planen, och lika säkert som den vise förutsagt förgås han till slut genom de vapen han själv tillgrep. Den fara som här grovt skisserats är inget hjärnspöke. Den är påtaglig, verklig och överhängande vid utövandet. Inget bokstudium kan ge en människa förmågan att åstadkomma vare sig de fysiska eller psykiska förändringar som krävs för att hon skall kunna behärska immateriella krafter. Men vi kan genom vissa metoder tillfälligt framkalla dessa krafter och lära känna dem. Detta är början. Deras tur kommer emellertid med visshet, och i enlighet med en lag i sin natur tar de vad som ibland har kallats sin "hämnd". Ty alla sådana besvärjelser riktar sig bara till den lägre, oandliga delen av vår natur, som ikläder dessa väsen motsvarande egenskaper. Deras "hämnd" består i att människans moral angrips, vilket leder till utveckling av onda lidelser, förtvining av koncentrationsförmågan, förstöring av minnet och till sist ett ömkligt slut på livet och ett nästan fullständigt misslyckande i fråga om att ta vara på de möjligheter till utveckling som denna inkarnation erbjuder. Det var därför som jag sade att alltsammans är antingen värdelöst tankebråte eller direkt farligt.

I historien och i vår egen erfarenhet finner vi rikliga bekräftelser på att Bhagavad-Gita har rätt när den säger att "andlig kunskap omfattar varje handling utan undantag", och att den uppnås genom hängivelse. Människor utan lärdom och utan tillgång till böcker har intuitivt fattat den verkliga sanningen om tingen, inte bara tingen i deras omgivning utan också de som berör naturens större och väsentligare sammanhang. Jacob Böhme var helt olärd, men han kände sanningen. Hans verk vittnar om förtrogenhet med de sanna läror som återfinns i hinduernas skrifter och hemliga böcker, en förtrogenhet som inte kunde vinnas genom böcker. Jag känner i dag personer i Tyskland som är ännu mer olärda än Jacob Böhme, men som ändå har kunskap om mycket som alltjämt är mysterier för våra lärda teosofer, vilka kan skryta med högskoleutbildning. Skälet är att dessa personer har nått hängivelse och därmed från själens öga avlägsnat de sinnenas moln, vars skuggor fördunklar vår syn på sanningen. Jag varken klandrar eller föraktar lärdom, den är en värdefull tillgång, men om den lärde också är hängiven i Bhagavad-Gitas mening kan ingen göra sig en föreställning om hur mycket längre hans andliga insikt sträcker sig.

Mänsklig lärdom föraktas inte bland de högst utvecklade ockultisterna, inte ens bland adepterna. De förvärvar och utnyttjar den. De samlar redogörelser för rön och erfarenheter som under långa tider gjorts av siare och andra hängivna människor av mindre lärdom tills det uppstår en stor mästare med både lärdom och hängivelse, vilken just genom denna förening av djup kunskap och hängivelse är i stånd att dra underbara slutsatser som tillförs logen och som rör ämnen så fjärran från oss att vi svårligen kan göra oss en föreställning om dem. Men detta visar återigen att hängivelse är det första och bästa, ty dessa märkliga mästare skulle inte framträda om inte hängivelsen hade varit målet i deras liv.

Utan hängivelse uppstår inom oss en stor förvirring som av somliga har liknats vid en virvelrörelse, av andra vid en inbrytande, överväldigande flodvåg av grumligt vatten. Det är den förvillelse som alstras av sinnena. Böhme kallar den i vissa avseenden för turba. Och därför säger Krishna i slutet av andra kapitlet:

Må han därför tygla alla dessa och förbli hängiven, vilande i mig, sitt sanna jag, ty den som behärskar sina sinnen och organ äger andlig insikt.

Den som lyssnar till sinnenas lockelser blir deras fånge. Ur detta beroende skapas lidelse, av lidelsen kommer vrede, av vreden villfarelse, av villfarelsen förlust av minnet, av minnesförlusten omdömeslöshet och av omdömeslösheten förlusten av allt! Men den som, fri från lust och olust inför föremålen, erfar dem genom sinnena och organen, med hjärtat underordnat viljan, han når fram till tankens ro. Och när detta tillstånd har uppnåtts, skall därur snart komma befrielsen från alla bekymmer. Och när hans själ så vunnit frid med blott ett mål för ögonen, då strömmar vishet in från alla håll.

Ett mycket vackert avsnitt ur Sanatsujatiya (kap 2) kan lämpligen återges här:

"Somliga säger att frihet från död kommer av handling, och andra att döden inte finns. Låt mig förklara det, konung, och tvivla inte på detta.

Båda dessa sanningar, Kshatriya, har förkunnats från begynnelsen. De vise hävdar att det som kallas förvillelse är död. Jag kallar i sanning förvillelse för död och frihet från förvillelse för odödlighet. Genom förvillelse gick demonerna under, och genom frihet från förvillelse nådde gudarna till Brahma. Döden slukar i sanning inte levande varelser som en tiger, ty dess form kan förvisso inte förnimmas. ...förvillelse övergår hos människan i begär och sedan i vrede. På irrande vägar genom själviskheten når man sedan inte fram till förening med Jaget. De som är vilseledda och förblir under dess inflytande lämnar detta jordeliv för att sedan födas på nytt. Då samlas sinnena omkring dem. Och sedan följer död på död. Bundna som de är vid handlingens frukter följer de oupphörligen dessa och kan inte frigöra sig från återfödelse. Eftersom det förkroppsligade jaget inte förstår föreningen med det verkliga väsendet fortsätter det att ständigt hänge sig åt njutningar. Detta är i sanning grundorsaken till sinnenas förvillelse, ty genom sin beröring med overkliga väsen blir människans återfödelser oundvikliga, eftersom hon, när hon fått sitt inre jag fläckat genom beröring med overkliga väsen, hänger sig åt alla möjliga sinnesföremål, helt koncentrerad på dem. Detta grubbel förvirrar henne först, och snart därefter ansätts hon av begär och vrede. Detta leder barn till döden. Men förnuftiga människor når bortom döden genom sitt goda omdöme. Den som, koncentrerad på Jaget, förintar de flyktiga sinnesföremålen och av förakt för dem inte ens ägnar dem en tanke och som, fylld av kunskap, förintar begären på detta sätt, han tar så att säga död på själva döden och uppslukar den."

Andra kapitlet slutar med en förklaring av vad det är för sorts död som leder till förening med det gudomliga och helt förhindrar varje reinkarnation på jorden. Den hittas i följande meningar:

Den som har uppgett varje önskan, handlar utan åtrå, själviskhet eller högmod och betraktar sig själv varken som den handlande eller den som äger, han finner frid. Detta, Prithas son, är förtröstan på det Högsta Väsendet, och den som äger sådan går inte längre vilse. Sedan han nått fram till den går han, om han är befäst i den i dödens stund, vidare till nirvana i den Högste.

Detta är slutorden i andra kapitlet.

Varje annan sinnesinställning i dödsögonblicket skall med säkerhet få oss att förvärva en dödlig kropp igen.

Krishnas förklaring ställer oss inte bara inför de grundsatser och regler som tidigare inskärpts utan också inför hela frågan om döden. Ty för att veta hur man skall "tänka på Honom i dödsstunden" eller kunna äga den ro som bara den fullkomliga hängivelsen skänker, måste vi ta reda på vad döden är och om den bara är vad vi ser försiggå vid en människas bortgång, eller om den är mer än det som kan uppfattas med ögat. En smula eftertanke säger oss att vad som ses och noteras av läkare och åskådare bara är själens och livskraftens utträde ur det yttre hölje som kallas "kroppen". Medan detta pågår kan den döende ta emot kyrkans riter eller bekänna sin anslutning till vilken lära det vara må, eller till och med när han utandas sin sista suck tala om himlen och den sällhet som där väntar honom. Men detta är bara första steget. Över hans anlete vilar kanske ett uttryck av lugn och lycka, och hans närmaste sluter hans ögon - de kallar det döden. Han har emellertid endast börjat dö. Själen har ännu att passera andra höljen utom synhåll för vännerna, till och med utom den döendes egen kontroll. Allt beror nu på den tanke- och sinnesinriktning som kännetecknat hela hans livstid. Ty själen måste vandra längs den väg som den kom på, och den vägen är kantad med en hel livstids minnen. Allteftersom dessa minnen dyker upp påverkar de den bortdragande själen, antingen så att den störs i sin koncentration på det Högsta Väsendet eller så att den förhjälps till högre fullkomning. Även om de sista åren av ens liv har ägnats åt det levnadssätt som Krishna vill inprägla, kommer minnena från de år som tidigare ägnats åt att tillfredsställa begären att kasta sin skugga över själen och hindra den från att uppnå det tillstånd från vilket det är omöjligt att återvända till jorden utan vårt medgivande. Detta illustreras av att betrakta livet som ett storslaget musikstycke som slutar i ett ackord, vilket i sig sammanfattar alla tonerna i den föregående melodin. Resultatet blir ett sammansatt ljud som varken uttrycker de högsta eller lägsta tonerna, de vackraste eller mindre vackra, utan produkten av dem alla. Och detta sista ljud är den bestämda vibration som behärskar den döende och ljuder tvärs igenom honom, och försätter honom i det tillstånd som svarar mot denna vibration eller till vilket den är nyckeln. Härav inses lätt att det i varje tanke ligger möjligheter till harmoni eller dissonans vid livets slut.

"Vägledda av själens klara ljus har vi begrundat din undervisning, du helige vise! Den har varit en kraft som skingrat de skuggor som omger Isvaras hemvist i oss. Vi är lyckliga och stimulerade. Må dina ord förbli hos oss, må de vederkvicka oss liksom källan vederkvicker jorden!"

Till Innehållsförteckning