Kommentarer till kapitel 3

De första raderna i detta kapitel uttrycker ett tvivel som väcks hos Arjuna och en bön om att få tvivlet skingrat, samt att bli upplyst om sättet att vinna fullkomlig kunskap - frälsning. De lyder:

Om du betraktar kunskapen som överlägsen handlingen, du som skänker allt som människorna ber om, varför driver du mig då till ett dåd så fruktansvärt som detta? Ditt tal tycks mig så tvetydigt att det förvirrar mitt förstånd. Välj därför en väg bland dem på vilka jag kan uppnå lyckan och förklara den för mig.

Tvivlet uppstod därför att den välsignade Herren hade förklarat att Arjuna måste nå frälsning genom att rätt bruka sitt förnuft och likväl utföra den fruktade handlingen att resa sig mot, kanske rentav döda sina vänner, lärare och släktingar. Bönen är densamma som nästan varje dag upprepas av allvarliga sökare, och den kräver ett svar.^l Den gäller en metod, ett sätt att handla, en lära som låter sökaren uppnå det han är ute efter, vare sig han nu formulerar det som lycka eller bara som törst efter övernaturliga kunskaper och krafter.

1. Se Lucifer, april och maj 1888, artiklarna "Practical Occultism" och "Occultism and the Occult Arts", som ingår i Studies in Occultism av H P Blavatsky.

Arjunas tvivel är det tvivel som helt naturligt uppstår hos den som för första gången ställs ansikte mot ansikte med den stora dualiteten hos naturen - eller hos Gud. Denna dualitet kan metafysiskt uttryckas med orden tanke och handling, ty de betyder här detsamma som ideation och manifestation. Brahman, som den omanifesterade guden, tänker fram universum, som med ens uttrycker sig i det som de kristna kallar skapelsen och vetenskapsmännen evolution. Denna skapelse eller evolution är Guds handling. Hos honom finns ingen tidsskillnad mellan tankens uppkomst och dess uttryck i manifesterade ting. När man så övergår till att betrakta de "skapade" tingen eller de plan på vilka Guds tanke uttrycker sig genom sina egna lagar, finner man denna dualitet uttryckt i verkan och återverkan, attraktion och repulsion, dag och natt, utandning och inandning osv. När man står ansikte mot ansikte med allt detta, blir man först förvirrad av mångfalden och strävar efter att finna en enda enkel företeelse, någon lag eller lära, levnadsregel, dogm eller filosofi, som borgar för lycka om man bara lär känna denna företeelse.

Fastän det finns ett enda vehikel, för att använda en buddistisk term, så kan lärjungen inte fatta det till att börja med. Han måste genomgå tillräckligt med erfarenheter för att vinna en större medvetenhet innan han kan förstå detta enda vehikel. Om nybörjaren kunde förstå denna unika lag, om vi med enbart ett enda ord kunde nå den kraftkälla som skänker förmågan att gagna vår nästa, skulle säkerligen De Vise med glädje uttala detta ord och ge oss denna metod. Men eftersom det enda möjliga sättet att vinna sann lycka är att bli, inte att med intellektet fatta, det ena eller andra systemet, den ena eller andra dogmen, så måste väktarna av sanningens lampa höja människorna gradvis. Det var i en sådan sinnesstämning Arjuna befann sig när han uttalade de ord med vilka detta kapitel börjar.²

2. Arjuna och Krishna tilltalar ständigt varandra med olika namn. När Krishna dröjer vid något ämne eller förhållande som berör en särskild sida av Arjunas natur ger han honom ett namn som syftar på detta ämne eller förhållande, och på samma sätt ändrar Arjuna vid behov Krishnas namn. I dessa första verser är t ex det namn som den välsignade Herren tilltalas med Janardana, vilket betyder "alla goda gåvors givare" och avser att antyda Krishnas förmåga att uppfylla alla önskningar.

Krishna fortsätter då med att tala om för Arjuna att eftersom det är omöjligt för en människa att leva kvar i världen utan att handla, så är det rätta tillvägagångssättet att utföra de handlingar som måste utföras, livets plikter i krig eller fred, med ett hjärta oberört av resultatet, tillfreds med att göra vad Herren inom henne fordrar, och utan annat skäl än att det bör göras. Han sammanfattar det i orden:

Men den som har kuvat alla sina lidelser och med sina aktiva kroppsförmögenheter fullgör livets plikter obekymrad om utgången, han skall sättas högt.

Detta illustrerar Krishna genom att hänvisa till dem som han kallar "hycklare med förvirrad ande", vilka förblir overksamma med kroppen och tyglar handlingsorganen, men ändå i tanken dröjer vid sinnesföremål som de bara skenbart övergett. Han pekar alltså på hur felaktigt och gagnlöst det är att överge den yttre verksamheten om samtidigt sinnet förblir fäst vid den, ty en sådan sinnets bundenhet kommer att tvinga jaget att om och om igen inkarnera på jorden. Lite längre fram i kapitlet talar han om en stor yogi, en viss Janaka, som fastän han var en helig man utrustad med fullkomlig kunskap, vilken han uppnått under utövning av ett statligt ämbete, ändock utförde handlingar.

Alla handlingar vilka utförs som annat än offer till Gud gör den handlande bunden av handlingen. Lägg därför av alla själviska motiv, du Kuntis son, och fullgör i handling din plikt för honom enbart. När i det förgångna varelsernas herre hade skapat mänskligheten och samtidigt proklamerat dyrkandet av sig, talade han och sade: "Be med denna dyrkan om tillväxt och låt den för er bli Kamadhuk, ymnighetskon, på vilken alla era önskningar skall bero. Ge gudarna näring med denna, så att gudarna må nära er. Då skall ni nå den högsta saligheten. Stärkta av dyrkan med offer skall gudarna uppfylla era önskningar. Den som njuter av det som han fått av dem utan att offra något till dem, han är som en tjuv."

Dessa och närmast följande verser är inte lätta att förklara för västerlänningar. Fastän jag har en viss förtrogenhet med västerländska tankegångar som grundar sig på kännedom om västerländska förhållanden, verkar det hopplöst att belysa en stor del av det som står i detta kapitel. Det är åtskilliga saker Krishna berör som jag inte kan finna någon motsvarighet till i västerländskt tänkande. Dit hör verserna om offer. Om jag skulle säga allt det jag tänker om offer skulle jag bli betraktad som galen, vidskeplig eller okunnig. Det jag sade skulle helt säkert överallt mötas med misstro. Och även om sarkasmer och misstro inte kan skrämma mig, är det meningslöst att beröra vissa punkter i kapitlet. När jag förbigår dem känner jag ändå ett visst vemod över att en hög kultur skall vara så oemottaglig och oupplyst i dessa stycken. Trots att Moses införde offer för judarna, har de kristna efterföljarna avskaffat dem både till ande och bokstav med en egendomlig inkonsekvens som tillåter dem att bortse från Jesu ord att "inte den minsta bokstav, inte en enda prick av lagen skall förgås, förrän det allt har fullbordats". I och med att den mörka tidsåldern³ kulminerade var det emellertid helt naturligt att det sista spåret av offer skulle försvinna. På offeraltarets ruiner har man rest det lägre jagets tempel, personlighetens helgedom. I Europa har individualismen i någon mån dämpats genom olika monarkiska styrelseformer, vilket dock inte är någon bot mot det onda, men i Amerika, där den är helt och hållet otyglad och i själva verket utgör grundvalen för oberoendet, har den nått sin höjdpunkt. Dess onda verkningar - som ännu bara dunkelt avtecknar sig vid horisonten - skulle kanske ha kunnat undvikas om republikens grundare också hade trott på visdomsreligionens läror. Och nu, när de fjättrar som smiddes av prästernas dogmer och kungarnas makt sopats bort, står vi inför en vidskepelse som är långt värre än den som vi har vant oss att beteckna med det namnet. Det är materialismens vidskepelse, som knäböjer för en vetenskap som bara leder till intet.

3. Mina läsare kanske inte delar min åsikt att detta är den mörka tidsåldern, eftersom uttrycket används för att beteckna en viss förgången tid. Men denna tid var en del av den nuvarande, som enligt min uppfattning t o m är ännu mörkare.

Det finns emellertid många beredvilliga sinnen som intuitivt fattar att man trots allt kan få ut mer ur dessa urgamla hinduiska skrifter än man får om man bara läser dem som utslag av den första mänsklighetens barndomsjoller - professor Max Mullers ursäkt för att han har översatt dem. Det är till sådana naturliga teosofer jag vänder mig. De kommer nämligen att inse att vi, just därför att vi gör så snabba framsteg i vår materiella civilisation, behöver de rena filosofiska och religiösa läror som finns i upanishaderna.

Den säregna förklaring till de mosaiska offren som lämnats av mystikern greve Saint-Martin (se Man: His Nature and Destiny 1802) behöver jag bara omnämna i förbigående. De intresserade kan fundera över den och själva bilda sig en uppfattning om dess sanningshalt. Han anser att offrens verkan berodde på magnetiska lagar, ty enligt honom samlade prästen i sin person de onda följderna av folkets synder och överförde sedan, genom att lägga händerna på en syndabock, dessa dåliga inflytelser på det stackars djuret, som därefter utandades dem så långt ute i öknen att folket inte kunde påverkas av dem. Man har menat att Moses visste något om ockulta lagar, eftersom han hade blivit uppfostrad hos egypterna och initierats av dem. Men Saint-Martin säger vidare att

judarna anbefalldes att döda även djuren i landet, därför att dödandet av djur som var besmittade med de orena inflytelserna från dessa folk skyddade judarna för giftet. Dödandet av rena djur vid offren attraherade hälsosamma, skyddande inflytelser. Rena och regelbundna inflytelser var knutna till vissa djur och man kunde genom att förstöra det underlag vid vilket dessa inflytelser var fästade göra dem nyttiga för människan. Det är så vi bör läsa 3:e Moseboken 17:11: "Ty varje varelses liv är dess blod, och jag har gett er blodet för att ni skall stänka det på altaret och bringa försoning åt er själva. Blodet ger försoning, eftersom det är livet".

Han säger sedan att offrens verkan bottnar i det förhållande i vilket människan står till djuren och naturen, och att

om judarna troget hade följt föreskrifterna om offren, skulle de aldrig ha blivit övergivna, utan dragit till sig allt det goda som de var i stånd att ta emot... De speciella brännoffren vid de tre stora högtiderna var ämnade att bringa ner över folket de verksamma inflytelser som svarade mot tidpunkten för respektive högtid, ty vi finner alltid att tjurar, vädurar och lamm lades till brännoffren... Vissa ämnen inom mineral-, växt- och djurrikena bevarar en större mängd av de livgivande och kraftfulla egenskaperna i deras första tillstånd.

Det ligger en viss sanning i Saint-Martins synpunkter. Men Moses föreskrev av hälsoskäl vissa offer som en religiös plikt, eftersom de tanklösa villigt skulle utföra troshandlingar men kanske försumma hygieniska föreskrifter.⁴

4. I Indien finns många religiösa bruk för sanitära ändamål, t ex koleradansen, en religiös ceremoni vid vilken man bränner stora kvantiteter smittorenande kamfer och utför en egendomlig blomsterparasolldans med religiösa sånger och musik.

Brännoffren var emellertid grundade på andra hänsyn, snarlika dem som låg till grund för de hinduiska offren, för vilka lagen är beskriven i följande ord ur vårt kapitel:

Varelser närs av föda. Födan frambringas av regn. Regnet kommer av offer, och offret utförs genom handling.

Varken brahminerna eller deras anhängare gör gällande att föda bara kan framställas genom offer enligt veda-ritualen, men påstår att den rätta födan, den som i den fysiska organismen åstadkommer de lämpliga betingelserna för att en människa skall kunna leva upp till sina högsta möjligheter, endast frambringas i en tidsålder då de verkliga offren utförs på rätt sätt. Föda produceras också på andra platser och i andra tider, men den når inte i alla avseenden upp till den erforderliga kvaliteten. I vår tid får vi underkasta oss dessa svårigheter, men kan övervinna dem genom att följa Krishnas föreskrifter sådana de meddelas i denna bok. I en nyss citerad vers görs skillnad mellan den föda som tillkommit på vanligt sätt utan offer och sådan som erhållits genom offer. Han säger nämligen: "Ge gudarna näring med denna, så att gudarna må nära er." Fullföljer vi resonemanget kommer vi till slutsatsen att dessa "gudar" måste dö eller bege sig till andra sfärer, om de offer som när dem försummas. Och eftersom vi vet att offer numera helt har kommit ur bruk måste "gudarna" för länge sedan ha lämnat denna sfär. Det är nödvändigt att fråga vad och vilka de är. De är ingalunda de avgudar och fantasifoster som missionärerna ständigt talar om i sina anklagelser mot Indien, utan vissa krafter och egenskaper i naturen som lämnar jorden när kali-yuga, eller som det heter, den mörka tidsåldern, börjar. Därför skulle det vara meningslöst för oss att offra just nu.

Det finns emellertid en annan innebörd i det "hjulets kretslopp" som Krishna talar om. Han säger tydligt att han syftar på ömsesidighets- eller broderskapsprincipen. Denna måste ständigt tillämpas, det vill säga: var och en måste leva i enlighet med densamma, annars lever han ett liv i synd och till ingen nytta. Men vi ser att denna princip i våra dagar inte utgör människornas drivfjäder, även om den beundras som en vacker teori. Människorna sporras däremot av det personliga, själviska begäret hos var och en att bli bättre, större, rikare än sin nästa. Om detta begär fick verka ohämmat skulle hela vårt folk förvandlas till svarta magiker. Och det var för att motverka detta som Teosofiska Samfundet stiftades i syfte att förmå människorna att än en gång sätta fart på detta broderkärlekens hjul, som först sattes i rörelse av "varelsernas herre när han i det förgångna hade skapat mänskligheten".

Krishna fortsätter sedan att på nytt uppmana Arjuna att utföra de plikter som åligger honom, och manar honom att göra det därför att han är en stor man och borde föregå med gott exempel som de lägre klasserna skulle följa:

...den som är fullständigt upplyst skall inte oroa dem vilkas urskillningsförmåga är svag och kunskap ofullständig, heller inte få dem att slappna i sin plikt.

I vetskap om att det under de stora cykliska lagar som styr oss kommer perioder även i de värsta tidsåldrar, när goda exempel inpräglade i astralljuset medför verkningar av allt större styrka, tills slutligen de nämnda "gudarna" i sina avlägsna sfärer börjar känna kraften av dessa goda gärningar och återvänder för att hjälpa mänskligheten till en bättre tidsålder - ja, väl vetande detta uppmanar han Arjuna att föregå med gott exempel.

I en tid som denna blir en annan tidsålders rituella offer, som verkligen hade magisk effekt, ett offer som måste utföras av varje människa i hennes egen natur, på hennes eget hjärtas altare. Och detta gäller i synnerhet för uppriktiga teosofer. Födda som vi är i denna tid, i släkter som bara har ett litet arv att erbjuda i fråga om härstamning från obefläckade förfäder, saknar vi förmånen av stora naturliga andliga böjelser, liksom av vissa krafter och tendenser som tillhör en annan cykel. Men själva kraften och snabbheten i vår tid ger oss möjlighet att uträtta mer under färre inkarnationer. Låt oss då inse detta och lära oss vad som är vår plikt - och fullgöra den. Denna del av kapitlet avslutas med en berömd vers:

Bättre att göra sin egen plikt, om också ofullkomligt, än att väl utföra en annans. Bättre att förgås medan man fullgör sin egen plikt, ty en annans är fylld av faror.

Krishna hade sagt till Arjuna att en viss kategori människor som saknar tro och hånar den sanna läran, slutligen kommer att förgås i förvirring trots sitt myckna vetande, och Arjuna finner det då svårt att föreställa sig vad, om något, det är som förleder dessa människor till synd, så att säga mot sin egen vilja. Han ser en okänd kraft som formar människorna på ett sätt som de inte skulle tillåta om de vore medvetna om det, och han säger:

Vad är det, du ättling av Vrishni, som driver en människa till att begå brott, synbarligen mot sin vilja, som om hon tvingades av någon hemlig kraft?

Det är begär som eggar henne. Det är lidelsen, framsprungen ur egenskapen rajas, som är omättlig och syndig. Vet att den är fiende till människan på jorden. Som lågan är inhöljd i rök, en spegel i rost⁵ och fostret i sin hinna, så är alltet omgivet av denna lidelse. Av denna - den vises ständige fiende, formad av begäret som rasar som eld och aldrig låter sig stillas - är urskillningsförmågan omgiven. Den råder över sinnena och organen, tänkandet och vetandet. Med hjälp av dessa fördunklar den omdömet och vilseleder kroppens herre. Därför skall du, den bäste av Bharatas ättlingar, genom att från allra första stund tygla dina sinnen betvinga denna synd som undergräver kunskapen och den andliga insikten.

5. Här syftas på den forntida spegeln, som var av metall och starkt blankpolerad. Den var naturligtvis alltid utsatt för rost. Även vår kvicksilverbelagda spegel kan bli matt till följd av beläggningens oxidering.

Sinnena och organen är högt skattade, men det tänkande jaget är större. Den urskiljande principen är större än det tänkande jaget, och större än den urskiljande principen är Han. I vetskap om vad som är större än den urskiljande principen skall du med de starka armarna, med det lägre jaget stärkt av det högre, nedslå denna fiende som är skapad av begäret och svår att gripa.

Funderingar över detta svar från den Store Herren visar att det välde över vilket lidelsen sträcker sitt inflytande är mycket större än vi först antog. Många lärjungar tror att det går fort att vinna frigörelse så snart de börjar studera ockultism eller utforska sitt eget inre, som bara delvis röjer sig i ens yttre. De ger sig in i studiet fulla av förhoppningar och tror att segern nästan är vunnen, eftersom de upplever stor lättnad och en ny sinnets spänst. Men fienden som det har talats om, hindret, besmittelsen, finns där bland de faktorer som i ett större antal än som kan synas, tillsammans bildar en varelse.

Krishna syftar på de tre egenskaperna sattva, rajas och tamas. Den första är av sanningens natur, ren och klar. Den andra äger sanningen i mindre grad, är av handlingens natur och innehåller också egenskapen ondska. Den tredje, tamas, är alltigenom ond och dess egentliga kännetecken är likgiltighet, svarande mot mörker, i vilket ingen handling av ren beskaffenhet är möjlig.

Dessa tre stora avdelningar - gunaer på sanskrit - innefattar alla kombinationer av vad vi kallar "egenskaper", såväl moraliska och mentala som fysiska.

Den lidelse, eller det begär, som det talas om i detta kapitel är sammansatt av de båda sista egenskaperna, rajas och tamas. Som Krishna säger är den svår att komma till rätta med. Det är inte möjligt att, som somliga påstår, ta begär av detta slag i sin tjänst. Det måste nedkämpas. Det är meningslöst att försöka använda sådant begär som hjälpare, därför att det lutar mer mot tamas, det vill säga, nedåt, än åt det andra hållet.

Det återfinns till och med i kunskap. Det finns mer eller mindre i varje handling. Härav kommer den svårighet som möter alla dem, som ger sig in på att odla det högsta inom sig.

Vi är till en början benägna att anta att denna egenskap har sitt verksamhetsfält enbart i sinnena, men Krishna lär att dess välde sträcker sig längre och även omfattar tankeförmågan och urskillningsförmågan. Den inkarnerade själen som längtar efter kunskap och frigörelse finner sig ständigt snärjd av tamas, som därför att den härskar också i sinnet och hjärtat kan besudla kunskapen och sålunda förvirra den kämpande.

Denna kraft har stort inflytande, i synnerhet över sinnena. Och sinnena omfattar alla de psykiska krafter som i så hög grad eftersträvas av dem som studerar ockultism. Det är inte givet att en människa är andlig eller känner sanningen därför att hon är fjärrskådande, kan se invånarna i astralvärlden eller höra med sitt inre öra. Inom detta område av den mänskliga organismen är den mörka egenskapen särskilt mäktig. Där är det särskilt lätt att göra misstag, och om den klärvoajante inte kan behärska sig själv vinner han ingen värdefull kunskap, utan kommer sannolikt att falla offer inte bara för farliga misstag utan också för svår ondska.

Vi måste därför följa Krishnas råd och börja med det som ligger oss närmast, det vill säga med våra sinnen. Vi kan till en början inte övervinna fienden där, eftersom han är bofast också i tankeförmågan och urskillningsförmågan. Men genom att gå från det näraliggande till det mer avlägsna kan vi gå regelmässigt fram och i förvissning om att segra till slut. Därför sade Krishna: "...från allra första stund tygla dina sinnen." Om vi försummar dem och helt ägnar oss åt urskillningsförmågan och tankeförmågan vinner vi i själva verket ingenting, ty fienden förblir ostörd i sinnena. Med hjälp av dessa kan han, när vi har använt mycken tid och omsorg åt tankeförmågan och urskillningsförmågan, så förmörka och försvåra vägen att allt arbete som nedlagts på dem blir utan nytta.

Det är genom de yttre sinnena och deras inre motsvarigheter som stor oro uppstår i hela organismen, en oro som sprider sig till tankeförmågan och därifrån till urskillningsförmågan, och som det heter på ett annat ställe: "...fördunklar omdömet och vilseleder kroppens herre".

Vi måste alltså systematiskt odla själen och aldrig försumma en del på bekostnad av en annan. Krishna råder sin vän att tygla sinnena och sedan stärka det lägre jaget med det högre. Meningen är här att han måste lita på det Enda Medvetandet som, differentierat i en människa, är hennes högre jag. Med hjälp av detta högre jag skall han stärka det lägre eller det som han är van att kalla "jag".

Det kan vara lämpligt att här citera några anteckningar från ett samtal med en av mina vänner.

"Vårt medvetande är ett och inte många, inte heller olikt andra medvetanden. Det är inte vaket medvetande eller sovande medvetande eller något annat utan medvetandet självt.

Sat eller varande, chit eller medvetande, sinne, ananda eller sällhet. Dessa tillsammans kallas sat-chit-ananda .

Men sat - eller varande - det första av de tre, är självt både chit och ananda. När varandet och medvetandet är i full harmoni med varandra är det sällhet eller ananda. Därför kallas denna harmoni sat-chit-ananda.

Men det Enda Medvetandet hos var och en är vittnet eller åskådaren till handlingar och erfarenheter inom vart och ett av de tillstånd där vi befinner oss. Därav följer att det vakna sinnestillståndet inte är något separat medvetande.

Det enda medvetandet rör sig uppåt och nedåt genom varandets alla tillstånd eller plan och tjänar till att vidmakthålla minnet - fullständigt eller ofullständigt - av varje tillstånds erfarenheter.

Sat erfar och känner sålunda allt i det vakna livet. I drömtillståndet känner och ser sat likaså vad som försiggår där, trots att det kanske i hjärnan inte finns ett fullkomligt minne av det just lämnade vakna tillståndet. I sushupti-tillståndet - bortom drömtillståndet och vidare i oändlighet - känner sat fortfarande allt som görs eller hörs eller ses.

Vägen till frälsningen måste beträdas. Att ta det första steget skapar möjlighet till framgång. Därför heter det: 'När det första målet är vunnet, är moksha (frälsningen) vunnen.'

Det första steget består i att uppge dåliga förbindelser och längta efter kunskap om Gud. Det andra består i att knyta goda bekantskaper, lyssna till deras lärdomar och tillämpa dem. Det tredje består i att stärka dessa båda, vilket sker genom tro och förblivande däri. Den som dör på detta sätt har lagt grunden till adeptskap eller frälsning."

Vi har kommit till slutet av tredje kapitlet som handlar om hängivelse genom handling eller på sanskrit karma-yoga. Lärdomen i dessa tre kapitel går tydligt ut på att man måste vinna hängivelse, söka efter den, längta efter den och odla den. Lärjungen måste lära sig att utföra varje handling med det gudomliga i sikte - det gudomliga i allt. Som det heter i Brihad Nandikesvara-Purana:

När man intar medicin bör man tänka på Vishnu, den allt genomströmmande; när man äter - på Janardana, allgivaren; när man lägger sig - på Padmanabha; när man gifter sig - på Prajapati, varelsernas Herre; när man kämpar - på Chakradhara; när man reser i främmande land - på Trivikrama; i dödens stund - på Narayana; vid återförening med vänner - på Sridhara; när man har drömt onda drömmar - på Govinda; i farans stund - på Madhusudana; långt inne i skogen - på Narasinha; omgiven av eld - på Jalasaya, den som ligger på vattnet; omgiven av vatten - på Varaha; på berget - på Raghunandana; när man går - på Varuna, och när man utför alla handlingar - på Madhava.

Alla dessa namn betecknar Vishnu i hans olika krafter och manifestationer. Det är att se Krishna i allt, och allting i honom. Detta måste vi till sist göra, ty Isvara, anden i var och en av oss, är ingen annan än Krishna. Låt oss därför tänka på honom och kämpa. Insnärjda som vi är i detta tillvarons täta snår, låt oss tänka på honom, lejonet - vårt beskydd, den vise - vår vägledare, krigaren - vårt säkra försvar, vår sköld.