Kommentarer till kapitel 5

Detta kapitel har i sanskrit-originalet överskriften "Karmasannyasayoga", vilket betyder "Hängivelse genom försakelse av handlingens frukter". Det har alltid tyckts mig vara ett av de viktigaste i Bhagavad-Gita. Eftersom dikten är uppdelad i arton kapitel, som lämpligen kan sammanföras i sex grupper med tre kapitel i varje, kommer detta kapitel att höra till den andra gruppen.

Arjuna antas framföra de invändningar eller åsikter som gjordes gällande av de två stora indiska skolorna sankhya och yoga, varav den ena rådde sina anhängare att avstå från alla handlingar och inte göra någonting alls, medan den andra yrkade på utförandet av handlingar. Denna skillnad i inställning medförde givetvis stora olikheter i det praktiska livet: den ena skolans efterföljare var ständigt verksamma och den andras ständigt overksamma. Därför finner vi ännu i dag i Indien ett stort antal asketer som förblir overksamma, samtidigt som vi å andra sidan möter människor som oavlåtligen skapar karma för att vinna frälsning.

Aldrig så liten eftertanke leder lärjungen till insikten att det enda resultatet av handlingen som sådan blir fortsatt handlande, och att det följaktligen inte är enbart antalet handlingar i och för sig som förlänar nirvana eller vila från karma. Den enda direkta verkan av karma är karma. Och denna svårighet framstod för Arjuna i det femte samtalet. Han säger:

Du lovordar, Krishna, avståendet från handling och samtidigt handlingens rätta utförande. Säg mig bestämt vilketdera som är bäst.

Varpå Krishna svarar:

Avstående från handling och hängivelse genom handling är båda medel för den slutliga frigörelsen, men av de två är hängivelse genom handling bättre än avstående. Den betraktas som asket som ingenting söker och ingenting förkastar, eftersom han står fri från motsatsparens inflytande.

Lärarens mening har av somliga föreslagits vara den, att eftersom asketens liv är mycket hårt och nästan omöjligt för flertalet människor, så är det klokare att nu utföra goda gärningar i förhoppning att dessa skall leda en till återfödelse under sådana betingelser att det blir lätt att då helt avstå från handling i yttre måtto. Jag tror inte att detta är meningen utan, tvärtom, att det till synes lätta alternativet att rätt utföra handlingar i själva verket är den svåraste av alla uppgifter. Och hur mycket vi än väntar på en gynnsam återfödelse, på en omgivning som inte bara tillåter oss utan rentav driver oss att leva ett annat liv, kommer detta aldrig att bli oss förunnat förrän vi lärt oss att rätt utföra en handling. Denna kunskap kan aldrig vinnas genom att nu avstå från handling. Man kan tvärtom ta för givet att ingen är i stånd att dra sig tillbaka från världen om han inte i föregående liv vandrat handlingens väg. Det kanske finns några få som dock försöker att göra så, men om de inte avverkat all handling hindras deras andliga framåtskridande. Människans egen inre beskaffenhet är den verkliga prövostenen. Hon må ha avstått från världen hur många gånger som helst under otaliga inkarnationer, men om hennes inre natur inte har avstått kommer hon under hela denna tid att vara densamma, och när hon under något av sina asketiska liv utsätts för nya farliga frestelser eller förhållanden kommer hon att falla från sin i yttre bemärkelse höga asketism.

Krishna lovordar båda skolorna och meddelar Arjuna att bådas lärjungar skall uppnå samma mål, men han säger att rätt utförande av handling är den bättre vägen. Och nu måste vi göra dessa båda förenliga. Om den ena är bättre än den andra och båda ändå leder till samma mål, måste det finnas något skäl att jämföra dem annars blir följden en hopplös oreda. Genom att stödja sig på det godkännande som Krishna skenbart ger båda i samma grad, har många sanningssökare övergett handlingen i hopp om att på detta sätt vinna frälsning. De förbisåg versen som lyder:

Men att nå fram till sant avstående från handling utan hängivelse genom handling är svårt, du med de starka armarna, medan den hängivne som ägnar sig åt att rätt utföra sina plikter på kort tid närmar sig det Högsta Väsendet.

Här sätts återigen utförandet av handling högre. Det synes klart att Krishna menat att avstående från handling under ett jordeliv, åtföljt av samma beteende under alla kommande liv som påverkats därav, slutligen skulle leda till insikten om nödvändigheten att upphöra med denna sorts försakelse och i stället börja ett liv i handling med försakelse av handlingens frukter. Många ockultister har ansett detta vara den rätta uppfattningen. Det är välkänt att det reinkarnerande egot påverkas av handlingarna under föregående liv, inte bara med avseende på livets många växlingar och förhållanden, utan också i fråga om den naturliga böjelsen för en viss sorts religionsutövning. Och denna verkan gör sig gällande under så lång tid eller så många inkarnationer som exakt svarar mot intensiteten i den föregående religionsutövningen. Och i det fall någon frivilligt avstått från allt i denna värld och under många år levt asketens liv, kommer detta helt naturligt att ge sig tillkänna under många inkarnationer och lång tid efter det andra tillfälliga intryck utplånats. Genom att fortsätta på den inslagna vägen under många inkarnationer, förvärvar han till slut den inre klarsyn som ger honom insikt om vilken väg han rätteligen bör följa. Förutom denna naturliga utveckling kommer han också att få hjälp av de medvandrare som han säkert träffar och som förvärvat all erforderlig erfarenhet. Ytterligare stöd för denna uppfattning finns i de verser i sjätte kapitlet som berör sådana lärjungars återfödelse:

När han så har fötts igen kommer han i kontakt med den kunskap som var hans i den förra kroppen, och från den stunden strävar han flitigare mot fullkomning, du Kurus son! Ty också omedvetet leds han och strävar han vidare på grund av sin tidigare övning.

Vad vi bör söka förstå är alltså hur vi skall försaka frukten av våra handlingar. Detta menar Krishna när han säger till oss att utföra handlingar som en försakelse. En handlings förorenande verkan ligger lika litet som en handlings renande verkan i själva handlingen som sådan, utan i båda fallen ligger synden respektive förtjänsten i den inre känslan som åtföljer handlingen. En person må ge bort miljoner i allmosor och ändå inte på minsta sätt gagna sin karaktär. Det är mycket troligt att han får skörda materiella belöningar, kanske i ett senare liv, men inte heller dessa kommer att gagna honom så länge han inte har förändrats. Och en annan må ge endast vänliga ord eller små penningbelopp, därför att det är allt han har att ge, och ändå få ut så mycket av den känsla som åtföljer varje handling att hans färd uppför den stigande bågen som leder till förening med anden blir snabb. I Nya Testamentet framhåller Jesus denna sanning i liknelsen om änkans skärv, som han ansåg mer värd än allt vad andra hade gett. Han kan inte ha syftat på myntets penningvärde. Han såg endast till den fattiga kvinnans inre känsla när hon gav bort allt hon hade.

I vilken riktning vår verksamhet än går, finner vi hur svårt det är att utöva sann försakelse. Och vi kan inte hoppas att under det innevarande livet vinna fullkomning i denna ädlare sorts försakelse - försakelse genom handling - vare sig det är vårt första eller tjugonde liv av sådant bemödande. Vi kan emellertid försöka, och detta är vår plikt. Om vi framhärdar, kommer tendensen till rätt uppfattning att för varje liv växa snabbare än som annars hade varit möjligt.

Även i det höga syfte som ligger i strävan att bli lärjunge under en mästare, eller till och med att bli adept, möter vi samma svårighet. Denna strävan är den mest lovvärda vi kan tänka oss, men om vi strax efter det vi tillkännagett denna strävan kallt frågar oss själva: "Varför denna strävan, varför önskar jag känna mästarens närhet?", måste vi erkänna att det drivande motivet till denna strävan hade en anstrykning av själviskhet. Vi kan lätt förvissa oss om detta genom att ställa samvetsfrågan om vi hade denna strävan för vår egen del eller för den stora massan av människor, rika och fattiga, höga och låga. Skulle vi nöja oss med att få veta att vår ivriga längtan förskaffat andra denna förmån medan vi själva måste vänta ännu tio inkarnationer? Man kan lugnt påstå att svaret är att vi skulle känna oss djupt bedrövade. I följande vers finner vi både botemedlet för denna svårighet och själva svårigheten tydligt och klart angivna med orden:

Den som är hängiven och inte bunden vid sina handlingars frukter finner ro, den som av begär är fäst vid handlingens frukter är fjättrad därav.

Dessa läror är mycket svåra för alla dem som lever enbart för sig själva och som inte har börjat inse att de inte är här för sin egen skull. Men när vi känner att vi inte är avskilda från någon annan varelse och att vårt högre jag vägleder oss genom livets alla erfarenheter ända till slutet i syfte att vi skall erkänna alltings enhet, då söker vi komma till rätt tro och strävan i stället för att ständigt motarbeta det högre jagets syfte. Inte heller får vi låta oss avskräckas av den oerhörda svårigheten att utplåna det själviska begäret efter framgång. Detta blir en uppgift under många liv, och vi bör av fri vilja ta itu med den så snart vi blivit medvetna om den, i stället för att vänta tills den tränger sig på oss genom lidande och många nederlag.

Ett vanligt misstag bland lärjungar rättas till i detta kapitel. Många brukar säga att om dessa läror följs bokstavligen blir resultatet en människa som inte bekymrar sig om annat än den frid som kommer av att uppgå i den Högste anden - det vill säga höjden av själviskhet. Och populära skriftställare bidrar med artiklar till att utbreda denna löjliga uppfattning. Hos dessa skriftställare är den en konsekvens av "läran om personlighetens upphöjelse", vilken enligt ockultisterna är vår tids förbannelse men dess skönaste prydnad i de personers ögon som vi talar om. Krishna uttrycker detta klart i följande vers:

Sådana upplysta vise vilkas synder är utplånade, som är fria från villfarelse, som behärskar sina sinnen och organ och är hängivna alla varelsers bästa, uppnår sammansmältning med det Högsta Väsendet.

Om den sista egenskapen saknas, då är han inte någon "upplyst vis" och kan inte bli ett med det Högsta. Härav följer att den ringaste bland lärjungar och efterföljare, var och en som önskar uppnå detta tillstånd, måste göra sitt allra bästa för att efterfölja den vise som har lyckats. Så lyder mästarens ord, ty han säger på många ställen att om vi väntar oss hjälp från honom så måste vi ägna oss åt att hjälpa mänskligheten - efter måttet av vår förmåga. Detta är allt som fordras.

Till Innehållsförteckning