Kommentarer till kapitel 7

Detta kapitel är ägnat åt frågan om den andliga urskillning med vars hjälp den Högste anden kan skönjas i allting, och vars frånvaro vållar en villfarelse som ständigt återkommer och som är upphovet till sorg. Krishna säger att den sortens kunskap inte lämnar något övrigt att lära, men att hjärtat, dvs människan i sin helhet, måste koncentrera sig på anden för att vinna kunskapen ifråga. Meditation måste ständigt pågå och anden bli en tillflykt eller vilostad. Och han visar sedan att den som avancerat så långt har blivit en mahatma.

Bland tusentals dödliga strävar kanske en efter fullkomning, och bland dem som så strävar känner mig kanske en enda sådan som jag är.

Detta pekar på den svårighet som möter oss i varje liv, men får inte ge anledning till missmod. Det klarlägger helt enkelt ett faktum, och brännmärker också de skrytsamma anspråken hos dem som påstår sig ha nått fullkomning men inte visar det i handling.

Sedan ger Krishna en åttafaldig indelning av sin lägre natur, den del av den universella enheten som man kan vinna kunskap om. Här är det inte frågan om den mänskliga naturen, så indelningen strider inte mot den teosofiska läran om människans sju principer. Någon särskild teosofisk klassificering av naturens huvudprinciper har inte getts ut. Den skulle å ena sidan inte bli förstådd och å den andra ge upphov till meningslösa diskussioner. Krishna kunde likaväl ha framfört den tjugofemfaldiga indelning som några andra skolor tillämpar. Denna s k "lägre natur" är lägre endast relativt sett. Den utgörs av det fenomenella och tillfälliga som uppgår i den högre naturen vid slutet av en kalpa. Den är den del av Gud eller Jaget som valde att ikläda sig den fenomenella och tillfälliga formen, men den är till sitt väsen lika hög som den högre naturen. Underlägsenheten är endast relativ. Så snart objektivt materiella och subjektivt andliga världar framträder måste de förra kallas lägre i förhållande till de senare, eftersom det andliga såsom varande den permanenta grundvalen är högre. Men som ett absolut helt är allt jämbördigt.

I den lägre naturen ingår alla de synliga, gripbara, osynliga och ogripbara världarna, det vi kallar naturen. De osynliga och ogripbara är icke desto mindre verkliga. Vi vet att giftig gas, fastän osynlig och ogripbar, på ett ödesdigert sätt är verklig och laddad med kraft. Genom experiment och därav dragna slutsatser vinner man en hel del kunskap om Guds lägre natur. Det är längs denna väg som Västerlandets moderna vetenskap går fram. Men innan man vet någonting om de ockulta, dolda, ogripbara rikena och krafterna - som ofta kallas andliga utan att verkligen vara det - måste man utveckla och använda de inre astrala sinnena och krafterna. Denna utveckling får inte forceras som då man konstruerar en maskin för att utföra något arbete, utan den kommer i sinom tid, precis som skett med alla våra sinnen och krafter. Det är sant att ganska många försöker forcera förloppet, men de kommer slutligen att upptäcka att den mänskliga evolutionen är allomfattande och inte individuell. Möjligheterna för en enstaka människa att utvecklas snabbare än sitt släkte är ytterst begränsade.

Krishna pekar på en klyfta mellan det lägre och det högre. Det senare är Den Som Vet och upprätthåller hela universum, och från denne emanerar den lägre naturen. Varken den vetenskapliga forskaren eller alkemisten-guldmakaren, inte heller den som fördjupar sig i det ockulta driven av begär efter egen vinning, skall komma över den klyftan, ty de erkänner inte den inneboende anden, Den Som Vet.

Man kan vinna kunskap om den högre naturen därför att den faktiskt är Den Som Vet och innebor i varje mänsklig varelse som inte sjunkit alltför djupt. Men detta faktum måste accepteras innan man kan närma sig ljuset. Det är dock bara ett fåtal som verkligen är villiga och många är oförmögna att acceptera Jagets universella natur. De tror ibland att de gör det genom att erkänna att Jaget finns där, ja i omedelbar närhet, kanske till och med som ingripande part. Men detta är inte något verkligt erkännande, det lämnar dem fortfarande avskilda från Jaget. Alla de fenomenella företeelserna, alla de olika namnen och alla de otaliga levande varelserna, är så att säga upphängda på Jaget:

...alla ting hänger på mig som dyrbara stenar på ett snöre.

Ett antal värdefulla ting och krafter uppräknas här och förklaras vara Jaget, och i detta inbegrips även livets och människornas illusioner och ofullkomligheter. Ingenting är utelämnat. Detta är säkert bättre än en ologisk religion som skiljer Gud från naturens illusioner och grymheter och sedan uppfinner ett tredje ting i form av en djävul, källan till mänsklig ondska. Allt detta betonar ytterligare de svårigheter som dyker upp. Krishna säger att illusioner är svåra att övervinna men att framgång kan vinnas av den som tar sin tillflykt till Jaget - ty han är Jaget. Hela samlingen av rättskaffens tillbedjare vinner Jagets bevågenhet, men de som är andligen visa befinner sig på den väg som leder till det högsta, vilket är Jaget.

Detta innebär enligt Krishnas ord att de som med den andliga visdomens öga ser att Jaget är allt börjar reinkarnera med denna tro inneboende i sig. Hittills hade de återkommit till jorden utan denna övertygelse, behärskade av många begär och tankar som skilde dem från Jaget. Nu börjar de återvända i ett tillstånd av djup vila i Jaget och avverkar sin länge hopade karma. Och slutligen blir de mahatmaer eller stora själar.

Men det finns ett stort antal människor som "genom begärens mångfald" berövats andlig urskillning eller av samma skäl ännu inte har fått denna urskillning. Versen lyder:

De som vilseledda av begärens mångfald är berövade den andliga visheten lägger sig till med särskilda riter, underkastade deras egen natur, och dyrkar andra gudar.

Fastän dessa ord riktades till en hindu i Indien, liksom fallet var med samtalet i övrigt, är de fullt tillämpliga i Västerlandet. Varje sätt att tänka och leva kan sägas vara en rit, förrättad av var och en som hans medvetna eller omedvetna religion. Man väljer det som överensstämmer med eller är underkastat ens egen natur, och full av begär som man är, tillber eller följer man andra gudar än det Högsta Jaget. I Indien skulle orden kunna syfta på den avgudadyrkan som där är ganska vanlig bland dem som inte genom uppfostran fått andra seder, men de skulle också kunna innebära vad ovan sagts. I Västerlandet utgörs dessa "andra gudar" av de olika nöjen, föremål, strävanden, levnads- och tankemönster, vare sig religiösa eller inte, som omfattas av människorna. De har inte det hinduiska panteons många tusen gudar, var och en för något särskilt ändamål, men det kommer på ett ut. Avgudadyrkaren tillber den synlige guden för att nå det eftertraktade mål som denne gud antas ha kontroll över. Västerlänningen dyrkar de föremål som han i själ och hjärta strävar efter, och alltså dyrkar han någonting annat än den Högste Oförgänglige. Den enes gud är att göra politisk karriär, den andres - och detta gäller de flesta - är att äga stora rikedomar. En stor gud är att komma upp sig i socialt avseende, den mest dåraktiga, ihåliga och otillfredsställande av dem alla, och med detta är penningguden sammankopplad, ty utan rikedom ingen status, utom då en officiell ställning skänker en tillfällig glans. Mödrar tillbringar sömnlösa nätter med att fundera ut hur dottern skall kunna hjälpas fram till social framgång. Fäder ligger vakna och grubblar över hur de skall tjäna mer pengar. De som ärvt rikedomar solar sig i glansen av sitt guld medan de söker nya medel till att ta ännu ett steg framåt på den väg som kallas social framgång och slutligen leder till graven. Och ur all denna strävan spirar många olika begär. Deras brokiga mångfald kväver all andlig utveckling och skymmer all andlig urskillning.

Men många som inte förletts av dessa dårskaper har anslutit sig till någon religion som de antingen har valt eller blivit uppfostrade i. Det är dock sällan som de själva har valt sin religion. Den är så att säga medfödd. Den finns i familjen och hängs regelmässigt på som ett klädesplagg. Om det i denna religion eller kult finns tro, så gör det högsta Jaget i sin rättvisa och barmhärtighet denna tro stark och fast, så att den vinner sitt mål. Vilken tillbedjan förenad med tro som än väljs är det Den Högste som, om än okänd, frambringar trons resultat.

Man kan konstatera att det i kristenheten varje månad riktas miljontals böner till den Ende Guden om olika förmåner. Det är dock omöjligt att bevisa bönhörelse i tillräckligt många fall för att övertyga tvivlaren. Det är den starka ihärdiga tron som överför bönens innehåll till andra människors mottagliga sinnen, vilka av den tanke som undermedvetet ingjutits i bönen förmår att uppfylla vad som begärs. Detta gäller naturligtvis böner för personliga eller själviska syften. Men den bön vars mål är andligt ljus och visdom är den högsta av alla, till vem eller vad den än riktas. Alla religioner lär detta slags bön, och alla andra böner är själviska och värdelösa ur andlig synvinkel.

* * *

Fastän kraften av en människas hängivenhet och hennes tro på en Gud eller något föremål är helt och hållet beroende av det Högsta Jaget, även om denna tro är dåraktig och guden falsk, så sägs dock den erhållna belöningen vara tillfällig och helt säkert komma till ett slut. Men i motsats till förhållandet inom de västerländska religionssystemen förklaras detta vara uttryck för lagbundenhet i stället för godtycke. Detta framgår av följande ord:

Men den belöning som sådana kortsynta får är tillfällig. De som dyrkar gudarna går till gudarna, och de som dyrkar mig kommer till mig.

Människan, som är gjord av tanke och som endast då och då tar sin boning i en jordisk kropp, är en ständigt tänkande varelse. Hennes bojor är smidda av tankar och endast genom tankar når hon frigörelse. Hennes sinne färgas omedelbart av det föremål som det riktas mot. På detta sätt fångas själen i samma tanke eller tankebanor som sinnet. Om nu föremålet är någonting som är skilt från det Högsta Jaget blir sinnet med ens förvandlat till, identiskt med, färgat av, detta. Detta är en av sinnets naturliga egenskaper. Sinnet är av naturen ofärgat och klart, vilket vi skulle se om vi kunde finna en människa som inte har gjort alltför många erfarenheter. Det är rörligt och har en benägenhet att snabbt förflytta sig från det ena till det andra. Det kan karaktäriseras på många sätt. Som kameleonten skiftar det färg, som svampen suger det upp vad det kommer i beröring med. Det ändrar färg och form i samma stund som det mottar nya intryck. Från en översvallande glädje kan det plötsligt övergå till en dyster eller mörk stämning inför någonting dystert eller bekymmersamt som är i annalkande. Vi kan därför säga att sinnet blir vad det hänger sig åt.

Nu föreställer "gudarna" inte bara avgudadyrkarnas gudabilder utan alla de föremål och andra ting som människor traktar efter. Ty gudabilderna representerar bara det eftertraktade föremålet. Men alla dessa gudar är förgängliga. Om vi erkänner existensen av Indra eller någon annan gud, så är även han obeständig. Någon annanstans sägs att alla gudar är underkastade dödens och återfödelsens lag - vid den stora upplösningen försvinner de. De ting människorna fäster sig vid och traktar efter är till sin natur högst illusoriska och förgängliga. Ty vare sig sinnet är inriktat på gudabilder eller traktar efter föremål eller andra ting, har det - dvs den som handlar så - bara en timlig belöning att vänta sig därför att föremålet självt är timligt. Detta är lag och inte godtycke.

Lite längre fram sägs att människan efter döden fixeras vid än det ena än det andra föremålet eller tillståndet, därtill driven av de tankar hon hyst under sitt liv. Det är därför som mellantillståndet i kamaloka är nödvändigt. I det tillståndet blir människorna vad de tänkt. Om de var ofördragsamma och pinade andra, så pinar nu dessa tankar dem. Inre eld förtär dem tills de blivit renade. Olikheterna i deras tillstånd och förhållanden är lika oräkneliga som olikheterna i deras tankar. Jag skulle inte kunna beskriva dem.

Men de som tillber eller tror på Jaget såsom alltomfattande, inte skilt från någon, det högsta, det hela - de går till Det, och sedan de blivit ett med Det vet de allt på grund av Dess kunskap och upphör att vara underkastade förändring, eftersom Det är oföränderligt. Även detta är lag och inte godtycke.

Kapitlet slutar med att visa hur de okunniga som tror på ett Högsta Väsen iklätt form, råkar i villfarelse och mörker vid tiden för sin återfödelse på grund av den hållhake som minnen från tidigare reinkarnationer har på deras sinnen. Hit hör inverkan från skandhaerna, summan av de sinnesförnimmelser och begär som hopats under föregående liv. Dessa, som är en naturlig beståndsdel i oss, dras till oss och vi till dem när vi återföds, så att en ny förening bildas för ännu ett liv. Om vi i det föregående livet inte har betraktat Jaget som alltomfattande utan dyrkat många gudar, är förnimmelserna av sympati och antipati så starka att återfödelsens mörker är oemotståndligt. Men den vise lämnade sitt förra liv med full kännedom om Jaget i dödsögonblicket och förhindrade därmed att hans natur präglades av en mängd sinnesförnimmelser och begär, vilka skulle ha bringat honom i villfarelse vid återfödelsen.

Detta är kapitlet om Enheten, och det lär att Jaget är allt, eller om man hellre så vill, Gud. Det lär att Gud är allt och inte utanför naturen, och att vi måste erkänna alla tings och varelsers stora enhet i Jaget. Detta och nästa kapitel avhandlar samma ämne och skiljs endast åt av en fråga som Arjuna ställer.

* * *

De återstående kapitlen handlar om universella kosmiska sanningar samt om filosofi och etik. Alla inskärper de den stora läran om enhet eller icke-avskildhet. När vi läser dem påträffar vi hänsyftningar som uppfordrar oss att lära känna och tro på visdomsreligionen. Här berörs rasernas uppgång och fall, mörkret och dunklet mellan evolutionsperioderna, de stora universella undergångarna och de mindre. Genom alla dessa sitter Jaget lugnt som åskådare, vittne, mottagare.

Där Arjuna bågskytten finns, han som undervisades av Krishna, där råder glans, ära, lycka och framgång. Den som känner Arjuna känner sig själv.

Till Innehållsförteckning