4. Höstdagjämningen

Av alla de fyra heliga initiationsperioderna under året är kanske ingen så svår att beskriva som höstdagjämningens. Med sina tilldragelser, prov och framgångar kallas höstdagjämningens initiation för Den Stora Hädanfärden. Liksom vintersolståndet är förbundet med den tilldragelse som kallas Den Stora Födelsen, vårdagjämningen med den tilldragelse som kallas Den Stora Frestelsen och sommarsolståndet med den sublima tilldragelse som kallas Den Stora Försakelsen, sa är höstdagjämningen förbunden med den tilldragelse som kallas Den Stora Hädanfärden, med dödens fördolda och i vissa fall fruktade mysterier.

Som tidigare nämnts exemplifierar pratyeka-buddhaerna, dessa stora och heliga män, en sida av tilldragelserna vid höstdagjämningens initiation. Ty i en pratyeka-buddhas liv eller esoteriska historia kommer ett ögonblick, då han måste göra det slutgiltiga valet mellan två vägar. Den ena innebär att han återvänder till människorna som en medkänslans buddha. Den andra innebär att han fortsätter vandringen mot sin egen individuella fullkomning, med evighetens ljus lysande på sin panna, men med hjärtat tillslutet för de rop av smärta och förtvivlan som stiger upp från de kämpande pilgrimsskarorna på vägen bakom honom.

Pratyeka-buddhan väljer slutgiltigt Den Stora Hädanfärden. Han dör och lämnar för lång tid, kanske för en kosmisk manvantara, oåterkalleligen den värld där människor och andra förnimmande varelser vandrar bakom honom. Han har blivit ett med sina gudomliga och andliga delar, men på ett slutet och självtillräckligt sätt. Fastän hans väsen lyser likt solen och han är försjunken i nirvanas outsägliga mysterium och sällhet, så begränsas därför hans medvetande till hans eget auriska ägg, hur vidsträckt detta nu än må vara. Där förblir han, försänkt i det kosmiska medvetandets djup, men glömmande allt utom sig själv. Vilken märklig paradox är inte detta. Trots att han är en del av solsystemets kosmiska medvetande, så förstår och känner han det endast i den utsträckning som detta kosmiska medvetande ingår i hans eget förnimmande väsen.

Ändå utövar pratyeka-buddhan genom själva sin varelse och existens ett oavbrutet om än tyst inflytande i hela den kosmiska sfär, av vilken han blivit en väsentlig, fast passiv del. Detta inflytande är dock negativt och inaktivt. Det är ihållande, men diffust. I motsats härtill är inflytandet från de energier som flödar fram ur det innersta av en medkänslans buddha aktivt, konstruktivt, uppbyggande, stimulerande och direkt uppmuntrande genom sin levande eld.

Det är uppenbarligen en ofantlig skillnad mellan en pratyeka-buddha och en medkänslans buddha. Medkänslans buddhaer, liksom vår planetkedjas tyste väktare som de efterbildar, försakar de outsägliga sällheter som Den Stora Hädanfärden medför. De blir så att säga pulserande andliga energiknippen i världens liv och i allt vad detta liv omfattar. De blir energiknippen som vibrerar av andliga krafter, de flesta alltför subtila för att kunna beskrivas med ord.

Den Stora Hädanfärden är den fjärde och avslutande initiationen som varje visdomens mästare måste genomgå, och vars sällheter han måste försaka. I denna särskilda fas av initiationscykeln - som leder till fullständigt mahatmaskap - måste initianden liksom vid de tre föregående initiationerna färdas genom "underjorden". Men denna gång blir vistelsen där helt flyktig. Den kan liknas vid en resa genom trakter som är välbekanta sedan tidigare uppehåll. I stället för att dröja kvar i de undre regionerna inriktar initianden sina krafter på att lära känna och skaffa sig egna erfarenheter av de övre världarna. Han försöker också uppnå herravälde över dessa.

Under denna initiation tar initianden alltså del av alla de dunkla och djupt mystiska hemligheter som är förknippade med döden. Några är underbart sköna, andra fasansfullare än vi kan föreställa oss. För detta tillfälle måste initiandens hela konstitution brytas upp och slitas isär, så att den gudomliga monaden kan bli fullständigt fri. Utan några som helst bojor eller band som hindrar dess rörelse kan denna då höja sig till och röra sig i vårt hemuniversum, Vintergatan. Där, bland stjärnorna och bland planeterna som rör sig i sina banor runt dessa, måste initiandens frigjorda gudomliga monad ströva omkring, fri som en tanke från en självständig gud. I stjärnesfär efter stjärnesfär blir den ett med alla de olika och skiftande betingelserna och tillstånden hos såväl stjärnsubstansen som det kosmiska medvetandet.

Man kan också säga att den gudomliga monaden återvänder till sin egen föräldrastjärna, och att den färdas från stjärna till stjärna, förtroget och hemvant strövande omkring bland dem. Det som vid en vanlig människas död sker helt omedvetet för henne, på grund av att hon inte är tillräckligt utvecklad för att förstå vad hon genomgår, det måste mästare-initiandens frigjorda gudomliga monad genomgå på ett fullt medvetet sätt. Samtliga faser i en vanlig människas dödsprocess genomgås av initianden vid detta tillfälle. Det ena efter det andra av de själsliga höljena läggs av och överges, ställs åt sidan och glöms för tillfället, tills slutligen det rent gudomliga ensamt återstår. En levande eld av energi, självmedvetet uppfattande sitt väsens verkliga natur.
 
När den lägre personlighetens fjättrar, när det lägre medvetandets skymmande och förlamande höljen väl har kastats av, då svingar den monadiska energin sig ut på den sublima färd som steg för steg bär uppför "livets stege". Den måste färdas genom vart och ett av zodiakens tolv hus, det ena efter det andra. Det innebär att den utsätter sig för och upplever de speciella och märkliga inflytelser som flödar fram från vart och ett av dessa tolv hus. När den monadiska energin fullbordat rundfärden och blivit självmedvetet förtrogen med dennas innehåll, då börjar nedstigandet. Steg för steg nedåt återvänder den hittills frigjorda monaden och ikläder sig på nytt de medvetandehöljen och de olika andliga, eteriska och astrala kroppar som den tidigare lagt av och glömt. Slutligen når den jorden och kommer tillbaka till denna vår värld. Den återtar sin i trance försänkta kropp och framträder bland människorna, lysande med ett överjordiskt ljus. Detta är ännu mer eteriskt, underbart och vördnadsbjudande än det ljus som omger initianden, när han står upp efter att ha övervunnit vintersolståndets prövningar. Initianden dog och var död i ordets alla betydelser. Men tack vare de märkliga magiska processerna och den skyddande omsorgen och hjälpen från de stora vise som vakade över honom, kunde han återvända från vistelsen bakom dödens portar. Han bokstavligen "uppstod från de döda" och blev människa igen. Men han är nu en människa som är renad, upphöjd, sublimerad i varje del av sin sammansatta varelse. Han har gått genom dödens portar, och kommit tillbaka. Han är i fullständig bemärkelse återfödd.

Detta är inte någon akt av försakelse, som vid tiden för sommarsolståndet. Initianden blir i stånd att genomgå dessa fruktansvärda prövningar just därför att han tidigare gjort Den Stora Försakelsen vid sommarsolståndets initiation. Därigenom förvärvade han styrkan att dö helt och hållet och ändå återvända till mänsklig fysisk tillvaro.

Just här ser vi den andliga och etiska skillnaden mellan pratyeka-buddhaerna och dem, som i likhet med medkänslans buddhaer och deras efterföljare har gjort Den Stora Försakelsen. De förra dör frivilligt och glatt och lyckligt för att få njuta av sin andliga sällhet. De senare dör för att vinna den erfarenhet och det stora tillskott av kunskap som döden ger, men återvänder till livet för att erbjuda sig själva som offer i tjänandet av världen.

Det är inte lätt att dö fullständigt. Visserligen dör människan varje gång hon på kvällen går till sängs och somnar, men det är en ofullständig död. Det är inte heller lätt att dö avsiktligt, ty det strider mot naturens vanliga lagar och förlopp. Hur som helst så är döden inte plötslig eller ögonblicklig, inte ens för genomsnittsmänniskan. I månader före den fysiska upplösningen pågår en anpassning, ett inre ordnande av det auriska ägget som förbereder de monadiska delarna för pilgrimsfärden efter döden. Under en kort tid före döden pendlar slutligen medvetandet mellan jord och stjärna, mellan den fysiska kroppen och solen. Det ilar blixtsnabbt mot solen och sedan tillbaka igen ett antal gånger, tills livets gyllene tråd så brister. Då sänker sig den ögonblickliga och outsägligt ljuva och milda medvetslösheten över den döende, som sedan är vad människorna kallar död.

Jag har hittills talat om den fjärde av de fyra stora initiationerna på det sätt som äger giltighet för de upphöjda varelser som genomgår den och sedan återvänder till människorna. Men vi har också alla dem som avsiktligt genomgår denna initiation på samma sätt som pratyeka-buddhaerna. De dör bort från världen för att inte återvända förrän eoner har passerat och sjunkit ner i det förflutnas hav. De är på väg att bli pratyeka-buddhaer, kanske utan att själva vara medvetna om det. Detta kan låta paradoxalt, men ni skulle säkert bli förvånade om ni visste hur många människosjälar det är, som längtar efter den nirvanska vilans outsägliga frid och sällhet. Trots att de hänger fast vid livet och gärna vill förlänga det, väljer de ändå dödens väg.

De Store genomgår denna fjärde initiation för att få förstahandserfarenhet i alla avseenden, inte bara av "underjorden" utan framför allt av de övre världarna och av det som varje exkarnerande monad måste genomgå under det vanliga dödsförloppet.

Vid vintersolståndets initiation är de planeter som vanligen besöks månen, Venus, Merkurius och solen varefter återfärden sker. Vid den fjärde initiationen, höstdagjämningens initiation, färdas initianden under den process som vi på goda grunder kanske kan kalla för konstitutionens upplösning genom dessa samma planeter, men besöker dessutom de högre planeterna Mars, Jupiter och Saturnus, varifrån den frigjorda monaden svingar sig ut i de kosmiska rymderna. Återfärden företas längs samma väg, och de höljen eller slöjor av medvetande som den monadiska pilgrimen under vallfärderna lade av på var och en av planeterna och på vart och ett av planen plockas upp och påtages igen. Det monadiska egot ikläder sig alltså sina lägre jag igen, och återvänder längs den väg på vilken det begav sig bort. Den ordning i vilken planeterna anges ovan, får inte uppfattas som den ordningsföljd i vilken de regelmässigt besöks.

Av det föregående framgår klart att människan inte bara har en fysisk kropp, en jordkropp. Hon har också en månkropp, en venuskropp, en hermetisk kropp eller merkuriuskropp, en solkropp, en marskropp, en jupiterkropp och en saturnuskropp, och är dessutom klädd i det kosmiska rummets väsensämnen. Men människan har i sin konstitution inte endast dessa olika planetariska höljen. Hon har dessutom i sitt medvetande vad vi kan kalla för färgschatteringar eller energier eller egenskaper, härstammande från de olika himlakroppar med vilka hon konstitutionellt är så direkt och intimt förenad. Detta är skälet till att initianden lägger av sin mänskliga konstitutions olika kroppar eller element då han färdas genom de motsvarande sfärerna, och sedan måste återvända till var och en av dessa sfärer och återta den avlagda slöjan eller höljet eller klädnaden för att på jorden kunna bli en fullständig människa igen. Som ni ser så är människan ett barn av universum, sammansatt av alla dess element. Hon är därför verkligen en mikrokosm, en liten värld. Hennes tanke liksom rör vid den avlägsnaste stjärna, och den svagaste vibration hos en sådan stjärna återverkar på henne.

I de majestätiska ceremonier som tillhör den fjärde initiationen vid höstdagjämningsperioden är döden endast ett uppstigande, en återuppståndelse, från vissa grövre element till mer eteriska. Men medvetandecentrat, själva varandets glödande gnista, den monadiska väsensgrunden, är en gud. Och den förblir oberörd och obefläckad genom tidsåldrarna, vad än dess barn - som är dess vehikler och medvetandehöljen och de underordnade monader genom vilka den verkar - gör, genomgår, gläds åt eller plågas av.
 
Vi har alltså två bestämt åtskilda, fast inte varandra motsägande inslag i läran om höstdagjämningens initiation: (1) Alla de större initianderna måste genomgå denna initiation, men de återvänder. I den prövar de på döden, men övervinner den och kan med den kristna skriftens ord säga "Död, var är din seger? Död, var är din udd?" Ty när den framgångsrike initianden stiger upp som initierad har han verkligen besegrat döden, och dess mysterier i alla deras olika skeden är inte längre några mysterier för honom. (2) Massor av människor väljer vid en viss tidpunkt under sin evolutionära pilgrimsfärd avsiktligt denna initiation i det enda syftet att lämna världen och komma utom synhåll för sina medmänniskor, för att inte återvända. Så gör pratyeka-buddhaerna och de som i likhet med dem föredrar en individuell nirvanas sällhet framför det självuppoffrande, men sublima liv och framtidsöde, som väljs av en medkänslans buddha.

Glöm inte denna lära och dess båda nämnda inslag. Försök att hålla kvar dess tankar i ert sinne, ty de är till hjälp. Och om ni förstår dessa sanningar rätt, skall medvetenheten om dem omsluta er som ett skyddande värn. Läran skall bli ett ljus på er vandring och leda er längs den väg som mänsklighetens störste och ädlaste valt att gå.
 

Till Ordförklaringar

Till Titelsidan