Kapitel 12
Psykologi enligt den esoteriska filosofin. +Odödligheten är villkorlig. Förlust av själen.
Luta dig inte ner, ty en avgrund ligger nedanför jorden. Sju trappsteg leder dit, under dem befinner sig den förfärliga nödvändighetens tron. (Psellus, 6)
Djävulska (asurya) kallas dessa världar, täckta av djupt mörker (tamas)! Till dem går vid döden alla människor, som är Jagets dråpare. (Isha-upanishaden, 3)
Låt oss börja kvällens studium i den heliga vetenskap vi har privilegiet att få ägna oss åt med att läsa i H P Blavatskys Den Hemliga Läran I, s 287-289:
(1) Den hemliga läran är tidsåldrarnas samlade visdom...
(2) Grundlagen i detta system, medelpunkten från vilken allt utgår, kring vilken allt rör sig, till vilken allt strävar att återgå, och på vilken hela dess filosofi stöder sig, är den enda, homogena och gudomliga SUBSTANS-PRINCIPEN, den enda grundorsaken.
(3) Världsalltet är den periodiska manifestationen av detta okända, absoluta Vara.
(4) Världsalltet med hela dess innehåll kallas maya (sken, illusion) därför att allting däri är övergående, från den kortlivade eldflugans tillvaro till själva solens.
(6) Den drivande och ledande kraften i världsalltet går inifrån utåt. Såsom där ovan, så även här nedan. Såsom i himlen, så på jorden. Och människan - mikrokosmen, den lilla världen, miniatyrbilden av makrokosmen, den stora världen - är ett levande vittne om denna universella lag och dess sätt att verka. Hos henne finner vi att varje yttre rörelse, handling, åtbörd - avsiktlig eller ofrivillig - föregås och frambringas av en inre känsla eller rörelse, vilja eller begär, tanke eller föreställning. Liksom hos den yttre, kroppsliga människan under normala förhållanden ingen rörelse eller förändring kan uppkomma utan att vara framkallad av en inre impuls, föranledd av någon av nyssnämnda tre funktioner, så förhåller det sig även med det yttre, manifesterade världsalltet. Kosmos i sin helhet leds, övervakas och besjälas av nästan ändlösa serier av hierarkier, bestående av kännande väsen som vart och ett har sin uppgift att fylla, och vilka - vare sig vi ger dem det ena eller andra namnet, vare sig vi kallar dem dhyan-chohaner eller änglar - är "sändebud" endast i den meningen att de går de karmiska och kosmiska lagarnas ärenden. De är sinsemellan oändligt varierande ifråga om medvetandegrad och intelligens, och att anse dem alla som rena andar, fria från alla de jordiska tillsatser "som av tiden härjas", är bara att överlämna sig åt poetiska drömmar. Ty vart och ett av dessa väsen har antingen varit eller kommer att bli människa, visserligen kanske inte under den nuvarande manvantaran, utan i förra fallet i en förfluten, i det senare i en kommande. De har alltså antingen redan tillhört och fullkomnat sig i det mänskliga utvecklingsstadiet eller skall de framdeles tillhöra det. Och de skiljer sig i sina högre, mindre materiella sfärer i moraliskt avseende från de mänskliga varelserna på jorden bara däri, att de saknar personlighetskänsla och mänskliga sinnesrörelser och begär - två rent jordiska drag.
Och på sidan 50, sista stycket:
...differentieringen av "världsgrodden" till den sjufaldiga hierarkin av medvetna gudomliga makter, som är de aktiva uppenbarelseformerna av den enhetliga högsta Kraften. De planlägger, gestaltar och avslutar skapelsen av hela det manifesterade världsalltet i den enda mening, vari benämningen "skapelse" är begriplig. De ingjuter liv däri och vakar däröver. De är de förnuftiga väsen som ordnar och leder utvecklingen under det att de i sig själva förverkligar de yttringar av den ENDA LAGEN, vilka vi känner såsom "naturlagar".
Vi skall i kväll knyta an till tankegångarna från vårt studium för fjorton dagar sedan och göra en konturteckning av människans psykologiska natur, ty om människan förstår sig själv så förstår hon det varifrån hon kommit och är. Hon förstår universum i proportion till sin egen utveckling av ande och sinne och den uppfattningsförmåga som går hand i hand med utvecklingen av hennes ande och sinne. För att underlätta förståelsen och framläggandet av de väsentliga karaktäristiska dragen i människans psykologiska natur, skall vi försöka visa hur nära förbundna dessa är med två av visdomsreligionens grundläggande principer eller lärosatser. Dessa två är (1) lagen eller rättare sagt sanningen om hierarkier och (2) lagen (vi använder återigen ordet med starka reservationer) om tingens väsensnatur, kallad swabhava, ett ord som alltså betyder självevolution, självutformning, självutveckling, självblivande. Med swabhava är morallagarnas grundval oskiljaktigt förbunden. Det är uppenbart att människan är ansvarig inför sig själv, och eftersom hon är en del av andra ting är hon också ansvarig inför dessa. Som en följd härav är det likaledes uppenbart att hon inte "möter sin skapare" efter döden. Men hon måste möta och göra upp räkningen med sin skapelse, det som hon byggt upp inom sig själv under sitt liv - sitt astrala jag.
Vad är det som gör att en rosenbuske alltid frambringar rosor? Varför frambringar äpplekärnor alltid äppleträd? Varför frambringar de inte tistlar eller tusenskönor? Svaret är mycket enkelt, men ändå mycket djupgående. Det beror på fröets swabhava, dess inneboende väsensnatur. Fröets swabhava kan bara veckla ut vad den själv är, sina egna karaktäristika, sin egen inre natur. Greklands och Roms stoiker uttryckte detta utvecklingsfaktum genom att säga att det vid öppnandet av en manifestationsperiod är pneuma, "anden", som minskar sitt tryck. Detta medför att sagda pneuma eller ande kondenseras eller förtätas, och evolutionen börjar. Både emanationen och evolutionen börjar, och gör det som en följd av de orsaker som alstrades och var verksamma under den föregående manifestationsperioden. I samordning med öppnandet av den nya perioden vaknar de spermatiska logoi, frö-logoi, till liv. "Frö-logoi" är en översättning av det grekiska spermatikoi logoi, "spermatiska upphov", "frö-upphov". Logos betyder bland annat "upphov" och därför "orsak". Det är dessa frö-logoi som är tidigare aktivitetsperioders frukter eller resultat, deras karma. Eftersom dessa frö-logoi under den föregående manvantaran uppnått ett visst stadium av evolution-utveckling-förmåga-karaktär-individualitet, kan de när nästa evolutionsperiod infaller inte frambringa någonting annat än det som de själva var, sina egna inre naturer, precis som frö gör. Fröet kan inte frambringa något annat än vad det själv är, vad som finns i det. Detta är kärnan och idén i läran om swabhava. Lärans filosofiska, vetenskapliga och religiösa räckvidd är enorm och synnerligen viktig.
Swabhavas vana eller "lag" - om man nu vill använda det ordet - kan bara verka i det som är den själv. Ty det är uppenbarligen bara dess eget vehikel, dess eget jag, som är lämpligt för dess manifestation av sig själv. Sättet för emanation och evolution, liksom för hierarkiernas utveckling, är därför det som tidigare beskrivits. Från det högsta skrider emanationen och evolutionen nedåt mot det mer materiella, nedför den skuggiga bågen in i materian tills vändpunkten är nådd och uppstigandet längs den lysande bågen vidtar.
Vi måste dock ha klart för oss att det högre inte lämnar sin egen sfär under detta förlopp. Det högre blir inte helt och hållet det lägre, och detta blir inte helt och hållet det ännu lägre, samtidigt som det lämnar ett vakuum eller tomrum ovanför. De högre sfärerna blir alltid kvar. Det är som när man håller lågan av ett brinnande ljus intill veken på ett annat ljus. Med en enda låga kan man tända alla andra ljus i hela universum, utan att den förlorar i energi och styrka eller i karaktär. Det högsta förblir alltid det högsta. Det är den delen av det själv så att säga, som är den utvecklande energi som verkar inifrån. Det är dess skandhaer som åstadkommer vad stoikerna kallar tryckminskningen, kondenseringen eller förtätningen av delar av det själv. En perfekt analogi har vi i människans utveckling inom livmodern och hennes nedstigande i inkarnation. Hennes andliga natur stiger inte ner och blir hennes kropp, den förblir alltid hennes andliga natur. Men från den andliga naturen sänder denna ut delar av sig själv, sina lägre aspekter eller principer - om vi får lägga fram idén på det sättet - och allteftersom den rnanvantariska cykeln fortskrider avsöndrar eller utsänder var och en av dessa i sin tur någonting lägre. Den fysiska människan, kroppen, är därför verkligen "den levande Gudens tempel", och guden är dess krona och sålunda en del av templet. Detta är den allra lägsta manifestationen av den levande inneboende guden.
Swabhava verkar genom hierarkierna. Vi har återvänt till dessa två läror gång på gång, eftersom det ur såväl filosofisk som andlig och etisk synvinkel är av yttersta vikt att de blir förstådda så klart som möjligt. Se till exempel på skapelseberättelsen. Vi är inte skapade av en utomkosmisk Gud. Inte heller är karma en utomkosmisk varelse som sade "jag skapar", varefter världen blev till. Den högsta väsensgrunden, det innersta i varje hierarkis väsen, det innersta i var och en av de praktiskt taget oräkneliga hierarkierna - som alla är inmängda i och samordnade med varandra, som verkar tillsammans och bildar det universella kosmos i vilket vi lever - är en övergudomlig monad som vi kan kalla parabrahman-mulaprakriti. Dess första manifestation eller nedåtriktade energi, dess första framstöt på planet nedanför, är brahman, vilken i sin tur verkar genom sin kosmiska slöja pradhana. Därefter kommer brahma-prakriti, också kallad purusha-prakriti, som är den kosmiska själ eller individ och den natur eller det vehikel i vilken monaden manifesterar sig. Logos och dess universum, monaden och dess höljen, osv.
Med dessa tankar som bakgrund för att underlätta förståelsen, kan vi nu lättare ta upp ett direkt studium av det vi menar med människans psykologi. I våra dagar och vid Västerlandets lärosäten används ordet psykologi vanligen för att beteckna ett mer eller mindre oklart studium. Detta är mestadels fördunklat av ovisshet och hypoteser, rena gissningar som knappast är mer än något slags mental fysiologi, och det hela handlar praktiskt taget bara om hjärnmedvetandets verksamhet i människosinnets lägsta astrala-psykiska apparat. Men i vår filosofi används ordet psykologi för något annat och ädlare. Vi skulle kunna kalla det pneumatologi, vetenskapen om eller studiet av anden, därför att människans alla inre förmögenheter och krafter ytterst leder sitt ursprung från hennes ande. Men eftersom ordet pneumatologi är ovanligt och kan verka förvirrande, använder vi ordet psykologi. Men det betecknar då studiet av människans inre natur, av sambandet mellan hennes principer eller energicentra så att säga - av det som människan till sitt inre väsen verkligen är.
Människan, liksom allt annat i universum, är byggd enligt tillvarons dekadiska plan eller numeriska ram - talet tio. Tre av dennas tio element eller plan eller principer tillhör arupa- eller den formlösa världen, och sju tillhör manifestationens och formernas värld. Dessa sju senare principer frambringar liksom hierarkierna under manifestationsförloppet varandra i en nedåtriktad följd. Var och en av dem emanerar eller evolverar en lägre, och denna lägre evolverar eller emanerar en ännu lägre osv ner till den sjunde eller lägsta.
Människan kan ses som en varelse som är sammansatt av tre grundläggande fundament, på sanskrit kallade upadhi. Ordet betecknar det som "träder fram" efter en modell eller ett mönster, som den på filmduken spelande bilden från en projektor. I jämförelse med den yttersta verkligheten är det fråga om ett skugg- och formspel. Det första av de tre fundamenten eller upadhierna är det monadiska eller andliga. Det andra är det som tillhandahålls av ljusets herrar, de så kallade manasa-dhyanierna, och är människans intellektuella och intuitiva sida, den elementprincip som gör människan till människa. Det tredje fundamentet kan vi kalla det vitala-astrala-fysiska, om ni så vill.
De här tre fundamenten utgår ur tre olika evolutionslinjer, ur tre olika och separata varelsehierarkier. Glöm dock inte att varje hierarki inom sig själv har embryot till allt som hela universum är och har, det minsta liksom det största, om vi nu kan säga minst och störst om det som är gränslöst. Låt oss säga det minsta och största inom varje manifestationsperiod. Detta är skälet till att människan är en sammansatt varelse. Hon är inte en enhetlig och oblandad varelse. Hon är sammansatt, uppbyggd av olika element, och därför är hennes principer i viss utsträckning åtskiljbara. Vart och ett av de tre fundamenten kan tillfälligt skiljas från de andra två utan att detta medför människans fysiska död. Men de element så att säga, som gestaltar vart och ett av fundamenten, kan inte åtskiljas utan att detta medför fysisk eller inre upplösning.
Dessa tre evolutionslinjer, dessa människans tre aspekter eller komponenter, kommer som sagt från tre olika hierarkier eller tillstånd, vilka ofta omtalas såsom tre olika tillvaroplan. Den lägsta kommer från jorden, ursprungligen från månen, vår kosmogoniska moder. Den mellersta, den manasiska eller intellektuella-intuitiva, kommer från solen. Och monaden kommer från monadernas monad, den högsta blomman eller toppunkten eller snarare det högsta fröet i den universella hierarki som gestaltar vårt kosmiska universum eller alltomfattande kosmos.
För att vi skall få det rätta greppet om våra kommande studier, är det nödvändigt att vi på ett riktigt sätt förstår det allmänna sambandet och samverkan mellan dessa tre olika delar av människans inre natur. Som vi sett möter vi med varje steg nya idéer, nya tankar, nya länkar med det universum av ljus och tillvaro som finns runt omkring oss, och av vilket vi också är barn. Hur förfärligt skulle det inte vara om vi nådde gränsen för allt som är möjligt att veta! Men nu är det i stället så att ett ändlöst panorama av växande kunskap alltid ligger framför oss, och vi kan inte nå den på annat sätt än att bestiga kunskapens trappa steg för steg.
Vi har hört sägas att odödligheten är villkorlig. Detta är en obestridlig sanning. Odödligheten är inte ovillkorlig, och varför inte? Av de skäl som just nämnts. Människan är en sammansatt varelse och, som Buddha sade med sitt livs sista ord, "bröder, allt som är, är sammansatt och övergående. Arbeta därför ut er egen frälsning". Detta är kärnan i hela evolutionsfilosofin och anger i ockult avseende för människan såsom tänkande varelse slutlig odödlighet eller förintelse under en manvantara.
Odödligheten är säkerställd om de centrala principer som bildar den intellektuella-intuitiva människan har lyckats höja sig till det monadiska plan, där de blir ett med monaden som lyser på dem som en andlig sol. Och själens förlust för den manvantaran är viss om dess swabhava, dess innersta karaktäristiska energier, leds nedåt i grov materia.
Själen kan dock inte gå förlorad så länge som den minsta lilla andliga strävan fortfarande är märkbar. Bara när den olyckliga varelsen har nått den punkt där den kan säga "ondskan är min gud", när inte en enda andligt riktad önskan återstår, är den "förlorad" för den manvantaran. När dess väsen är så att säga omvänt och dess böjelse riktad nedåt, in i avichi, kan omständigheterna där leda till dess nästan omedelbara förintelse eller kanske till en manvantara av avichi-nirvana, ett i sanning fasansfullt tillstånd jämfört med det underbara nirvana som tillkommer dhyan-chohanerna eller meditationens herrar.
Å ena sidan kan vi höja oss till att bli gudar, till och med medan vi fortfarande befinner oss i den fysiska kroppen. Å den andra kan vi låta oss själva sjunka ner i den åttonde sfären, där vi skrider in genom de vidöppna portarna till dödens planet. Har det någonsin fallit någon av oss in att fråga varför vi är här? Varför är vi inte längre komna än vi är, när vi haft en oändlig tid att utvecklas under? Har det någonsin fallit någon av oss in att fråga om det inte är vi som är de "fallna änglarna", dessa mycket andliga "atleter" som i en tidigare stor manvantara inte lyckades nå målet, inte lyckades stiga uppåt och nå det mål som var bestämt för dem, och vilka "kastades ner" för att ännu en gång vandra den mödosamma vägen uppåt?
Vad menar vi med själ i motsats till ande? Vi talar om den mänskliga själen och den andliga själen, och vi talar om den astrala själen och den animala själen. Men vi använder inte dessa termer i samband med ordet ande. Lär oss inte detta att själ betyder vehikel (en uphadi i allmänhet), det vehikel eller varje vehikel i vilket monaden inom varje manifestationssfär arbetar ut sitt öde? Men dessa vehikler är medvetna vehikler, de är levande och förnimmande vehikler, som vart och ett har sitt eget medvetande och sin egen tankeförmåga. Inte ens våra grova fysiska kroppar är bara omedvetna dumbommar. Den fysiska kroppen har sina egna vägar för dunkelt medvetande och liv. Den kan känna, och på sitt eget stackars tröga sätt kan den tänka.
Själens förlust är alltså förlusten av det som vi under oändliga tidsåldrar med mycken möda byggt upp till vårt inre tempel, vårt hem, i vilket vi skulle höja oss för att möta gudarna och bli ett med dem. Och dessutom är själen det vehikel medelst vilket vi skulle bära med oss upp varelser som nu är under oss, men som genom oss närmar sig vår mänskliga ställning. Det är fråga om varelser av vilka själen faktiskt är sammansatt, liksom atomerna i våra fysiska kroppar är outvecklade själar, fysiska varelser, embryoniska ting som vi besjälar och inspirerar, om vi alltså inte dömer dem till en cykel av lidande.
Med kunskap följer ansvar. Morallagen låter inte gäcka sig. Den är inte att leka med. Vid varje steg, vid varje dags början, vid varje vändning, vid varje val, står vi ansikte mot ansikte med högerhands- respektive vänsterhandsvägen - och vi tvingas välja. Vi måste varje gång sätta våra fötter antingen på den lysande bågen eller på den skuggornas väg som för oss nedåt.