Kapitel 17
Den tyste väktaren.
Under oräkneliga generationer har adepten byggt upp ett tempel av oförgängliga stenar, en jättes torn av OFANTLIG TANKE, i vilket titanen vistats och, om det behövs, skall fortsätta att vistas ensam och bara träda fram vid slutet av varje cykel för att uppmana mänsklighetens utvalda att samarbeta med honom och i sin tur hjälpa till att upplysa de vidskepliga människorna. Och vi skall fortsätta med detta vårt periodiska arbete. Vi skall inte låta oss rubbas i våra filantropiska bemödanden intill den dag då grundvalarna till en ny tankens kontinent är så fast lagda, att ingen av skuggans bröder styrd opposition och okunnig illvilja kan ta överhanden.
Men intill denna den slutliga triumfens dag måste någon offras - fast vi accepterar bara frivilliga offer. Den otacksamma uppgiften gjorde henne [H P Blavatsky] nedstämd och förtvivlad bland den ödeläggelse som åstadkommits av armod, missuppfattningar och isolering. Men hon kommer att få sin belöning i livet efter detta, ty vi har aldrig varit otacksamma. Vad adepten beträffar - inte någon av mitt slag, utan mycket högre - skulle du kunna ha slutat din bok med följande rader ut Tennysons "Vaken drömmare" (ni kände honom inte):
"Hur skulle ni kunnat känna honom? Ni som ännu befann er inom den lägre kretsen medan han nästan nått den högsta, vilken med ett hav av vit eld, ren, utan hetta, flammande upp i en större rymd, och med en mörkblå eter, ger upphovet till och omsluter alla andra liv..." (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 51)
Vi börjar sammankomsten med att läsa en del av det avsnitt på sidan 224 i Den Hemliga Läran I som vi läste förra gången:
"Eldtöcknets" arhater av sjunde ordningen är bara ett steg från ursprungsväsendet till deras hierarki, den högsta på jorden och i vår jordkedja. Detta "ursprungsväsen" bär ett namn som i översättning bara kan återges genom flera ord i förening - "det evigt-levande-mänskliga-banyanträdet." Detta "underbara väsen" nedsteg, sägs det, från en "hög region" under första delen av den tredje tidsåldern, före könens åtskiljande i tredje rasen.
Och så läser vi på sidan 226:
Det är under den direkta, tysta ledningen av denne MAHAGURU (store lärare) som människosläktets alla övriga, mindre gudomliga Lärare och Mästare har lett dess utveckling och vid det mänskliga medvetandets första uppvaknande stödde dess första stapplande steg. Det var genom dessa "guds söner" som mänskligheten i sin barndom inhämtade de första begreppen om konst och vetenskaper, såväl som sitt första andliga vetande. Och det var genom dem som den första grunden lades till de forntida civilisationer, vilka vållar vår generations forskare och lärde så mycket huvudbry.
Som vi framhöll vid vår förra sammankomst, närmar vi oss nu ett ställe i våra studier där vi så att säga bör ta av oss skorna därför att vi står på helig mark. De här sublima avsnitten innehåller faktiskt konturerna till innebörden i den sjunde av visdomens sju ädelstenar. Denna har som teknisk benämning atma-vidya, ett uttryck som ordagrant betyder självkännedom".
Sanskritordet atmanär ytterst svårt att översätta, men svenskans "Jag" tycks komma närmast en adekvat tolkning. Atma-vidya betyder mycket mer än vad vi vanligen förstår med orden "kunskap om Jaget". Om vi kände Jaget i dess helhet skulle vi äga all den kunskap som människan har möjlighet att nå. Denna kunskap har fått den tekniska benämningen atma-vidya såsom en beskrivning av hela det område av den esoteriska filosofin som den sjunde ädelstenen utgör. Under nuvarande förhållanden kan vi bara nå kännedom om delar av detta område inom den esoteriska filosofin. Det har sagts oss att man i de forntida urkunderna - särskilt i sanskriturkunderna - antyder, att i vår tidsålder inte ens de andligaste varelserna på jorden har full kännedom om allt som den här ädelstenen innehåller. I dag finns det antagligen inte ett dussin tänkande varelser på jorden - de allra högsta och heligaste män som jorden frambragt intill den innevarande evolutionsperioden inbegripna - som kan förstå den helt och hållet i varje avseende. Men vi kan tillägna oss och förstå vissa delar av detta sublima visdomsmysterium, och det är dessa som vi i kväll efter bästa förmåga skall försöka belysa.
Vi sade vid vår förra sammankomst att den sjunde ädelstenen kunde betraktas som en studie över problemet "hur en blir många". Men vi sade också att denne en faktiskt aldrig innerst inne blir många. Man skulle lika gärna kunna säga att solen som ger oss ljus stiger ner på jorden för att överbringa detta. Men det gör solen ju inte. Den sänder ut sina strålar, emanationer från sig själv, som lyser upp, ger liv åt och stimulerar vår materiavärld. Och på liknande sätt gör han som vi kallar en.
Vad menar vi då med denne en? Vi menar uppenbarligen inte någon exoterisk teologis personlige Gud. Hur stor och omfattande denne en än må vara i andligt avseende är han dock en enhet, ett väsen, och alltså ändlig. För att belysa problemet vänder vi oss därför till en annan av de sju ädelstenarna och finner i lokalerna ett förklarande exempel på denna speciella sida av detsamma. Loka är ett tekniskt ord för hierarki. Det är också brahmanda, "Brahmas ägg", nämligen för en hierarki vars ursprungsväsen är denne en om vi betraktar honom som ursprunget till alla varelser och ting i den hierarkin, liksom han är blomman eller toppen om vi betraktar honom som vår evolutions syfte och mål. Detta är alltså denne en. Men det finns oräkneliga andra sådana en i det kosmiska universum. Somliga befinner sig på högre nivåer än vår högsta, andra på lägre än vår lägsta.
Ni kommer säkert ihåg att vi vid studiet av läran om hierarkier sade att dessa är oräkneliga till antalet. Var och en av dem kan betraktas som en enhet, och det finns många över och många under oss. Det finns oräkneliga sådana över och oräkneliga under oss, och det finns oräkneliga sådana inom och oräkneliga utom vår kosmiska hierarki. De är oräkneliga till antalet i alla riktningar. Från denne en i vår hierarki - och med vår hierarki menar vi här det alltomfattande kosmos eller det kosmiska universum - kommer allt vårt liv, hela vår tillvaro, allt det vi är i såväl yttre som inre avseende. Han är källan och ursprunget till allt vi kan vara och veta, och han verkar i och mot bakgrunden av Det Gränslösa, som innefattar det obegränsade aggregatet av alla hierarkier, vilka dessa än må vara.
Den vidsträcktaste och väldigaste hierarki som vår ohämmade fantasi kan föreställa sig är i jämförelse med Det Gränslösa bara som ett stoftkorn, som en atom. Det Gränslösa kan aldrig i något avseende betraktas som en, som bara en enhet. En innebär begränsning, början av summan eller uppräkningen. Vi måste tänka på Det Gränslösa som noll, betecknande ändlös och obegränsad oändlighet, utan några som helst av de egenskaper som hör till allt som är manifesterat eller begränsat. A andra sidan betecknar Det Gränslösa också Alltets alltomfattande, ändlösa och obegränsade fullhet. Detta är rummet, som är antingen Alltets obegränsade fullhet eller dess obegränsade tomhet, beroende på hur vi ser på det. Det senare synsättet är den buddhistiske filosofens djupt andliga sunyata.
Låt oss för ett ögonblick övergå till ett annat, närbesläktat ämne. Har vi någonsin funderat över innebörden i ordet oföränderlig när folk använt det vid samtal om sådana ämnen som rummet, Det Gränslösa etc? Har vi någonsin försökt förstå att om Det Gränslösa vore oföränderligt under bråkdelen av en sekund, så skulle den alltomfattande kosmiska tillvarons hela byggnad försvinna på ett ögonblick, som en skugga från väggen. Allt vi kan veta eller mentalt ge form åt om ett så oändligt vidlyftigt ämne som Det Gränslösa, utgörs av tankar av den typ som vi vagt uttrycker med ord och fraser som "gränslöst liv", vilket senare är rörelse, verksamhet utan början och slut. Oföränderlighet är såsom föreställning bara en skenbild, en återspegling i vårt sinne av en ändlig paus. På Det Gränslösas horisontlösa fält råder oavlåtlig rörelse, oavlåtligt liv utan början och slut.
När vi tänker på denne en, vår egen eller någon annan hierarkis topp eller ursprungsväsen, kan vi genom andlig intuition fatta sanningen om honom. Men går vi bortom den hierarkin, steg för steg från lägre till högre sfärer, kommer vi förr eller senare till en punkt där vår förståelse och föreställningsförmåga står vanmäktiga inför väldigheten i det (för oss)obegripliga, det som vi inte på något sätt kan ringa in eller förstå. Vi kan bara förstå att det oändliga livet är i Det och kommer från Det, och att Det i sin oupphörliga rörelse utan slut alltid förblir oföränderligt detsamma. Bara i denna paradoxala mening är ordet oföränderlig tillåtet. Detta alltså om Det Gränslösa. Vad denne en beträffar, är han analogt oföränderlig, fast bara under sin verksamhetsperiod som källa till en hierarki och bara för dem under honom. Därför finner ni att det i våra böcker talas om "den oföränderliga lagen", den som under "de sju evigheter" vår manifestationsperiod varar "inte växlar och inte vet av ens skuggan av förändring". Och varför? Därför att denna högsta topp, denne en, är den överordnade tyste väktaren, den suveräne livgivaren, det stora högsta offret för att använda H P Blavatskys ord, i vår egen stora kosmiska hierarki, som är den högsta vi kan bilda oss några föreställningar om. Men förväxla inte den överordnade tyste väktaren med den tyste väktaren för våra lärares lägre hierarki.
När vår hierarki ingår i pralaya innebär detta frigörandet av alla dess levande väsen. Det innebär liv för högre och andliga ting av större värde och på mer upphöjda upplevelseområden än de vi nu har tillgång till, eller ens kan föreställa oss. När detta alltså sker är det bara som om ett moln glider bort som dittills täckt "Det Gränslösas ansikte". Skaror av andra universa kommer in i manifesterat liv likaväl som vårt lämnar det för sin pralayiska vila. Försök att bilda er en enkel uppfattning om innebörden av Det Gränslösa och av en evighet utan början och slut, och tänk därvid på oavbrutet liv, verksamhet utan ände, aldrig upphörande liv och medvetande i oavbruten rörelse överallt. Det är bara "delar" - vilka i jämförelse med helheten, Det Gränslösa, är som ingenting - som i sin maya av manifesterat liv och omanifesterad vila, omväxlande aktiva och passiva, försvinner och sedan återkommer. Forna tiders vise brydde aldrig sina hjärnor så mycket med dåraktiga försök att förstå Det Gränslösa och den oändliga evigheten. De erkände tillvarons verklighet och nöjde sig med detta. De visste att en stadigt växande kunskap om det universella livet var och är allt som det mänskliga intellektet någonsin kan uppnå genom ett sig ständigt vidgande medvetande.
Läran om världarnas och hierarkiernas växelvisa framträdande och försvinnande utgör den första av de sju ädelstenarna. Liksom människoanden sänder ner sin stråle och med hjälp av denna reinkarnerar i en mänsklig varelse av astral materia och sinnesmateria och kött, så genomför en hierarki i princip samma förlopp när tiden är inne för den att återförkroppsliga sig, att ännu en gång företa palingenesi eller förnyad självalstring. Glöm aldrig den esoteriska visdomens gamla axiom, som hermetikerna så vackert uttryckte med orden som där uppe, så här nere. Det som sker i himlen återspeglas på jorden "efter vederbörliga förändringar". Människans, mikrokosmens, palingenesi är bara en trogen kopia av världarnas palingenesi, av hennes egen kosmiska hierarkis, makrokosmens, palingenesi.
Låt oss så övergå till kvällens huvudämne. Liksom vår hierarkis topp är en "en", roten till vårt väsen, i vilken vi som aposteln Paulus säger "lever, rör oss och är till", så finns det i den andliga-psykologiska hierarkin en "en", i vilken vi alla har vår rot, i vilken vi psykologiskt och mystiskt och religiöst lever, och mot vilken vi strävar hän. Denne senare "en" är den store invigaren, det stora offret, det underbara väsen som H P Blavatsky hänsyftar på, det suveräna överhuvudet för våra lärares hierarki. Från honom leder, genom våra egna högre Jag, våra ädlaste impulser sitt ursprung. Från honom kommer det liv och den längtan vi ofta känner röra sig i våra sinnen och hjärtan. Från honom kommer genom våra högre naturer impulsen till förbättring, känslan av lojalitet och förpliktelse, allt det som gör livet heligt och ljust och upphöjt och värt att leva.
Det var under mänsklighetens tredje ras i denna fjärde rund på denna glob som den i var och en av den dåvarande mänsklighetens individer inkarnerade strålen hade evolverat fram sitt vehikel. (Strålen frambringade detta vehikel inifrån sig själv, ett vehikel som lämpade sig för att ge uttryck åt strålen, åt den gudomliga anden därinom). Och detta vehikel, denna själ, blev sedan självmedveten. Allteftersom tiden gick kom en period då en uttolkare, en vägvisare, en lärare, behövdes för människosläktet, ty detta sjönk för varje cykel av den stora tidsåldern snabbt allt djupare ner i materian och den oundvikliga illusion och förorening av det andliga som uppkommer vid materians evolution. Dhyan-chohanerna, meditationens herrar, som var människor från en av vår planet Jordens föregående stora verksamhetsperioder, varelser från en föregående manvantara, höll då på att lämna jorden. De hade redan utfört sitt cykliska arbete, de hade gjort allt de kunnat för att besjäla, inspirera och upplysa den dåvarande mänskligheten. Men de behövde nu efterträdare som mer liknade periodens nedsjunkande människor. På grund av ett mysterium som vi inte kan belysa här, blev den dåvarande mänsklighetens ädlaste representanter de direkta och villiga vehiklerna åt självmedvetna strålar från dessa dhyan-chohaner, dessa meditationens herrar. Kombinationen blev inte exakt en varelse av det slag som inom hinduismen kallas för avatara, en "nedstigen", varmed menas den överskuggande inkarnationen av en del av en hög ande i en upphöjd mänsklig varelse. Det var faktiskt inneboendet (fullt medvetet för båda, och relativt fullständigt) av en del av en dhyan-chohans väsen i en fullt medveten, villig och totalt självuppoffrande människa av hög utvecklingsgrad. Och observera att den högsta av dessa inkarnationer, den ädlaste varelse som den mänskliga evolutionen hade frambringat vid den tiden, bokstavligt talat blev överhuvud för den andliga-psykologiska hierarkin och var faktiskt en människa uppfylld av en dhyan-chohan, av det vi kan kalla för en inkarnerad gud. Denne var, och är fortfarande, den tyste väktaren, invigaren, det underbara väsendet, det stora offret - "offer" av en orsak som jag skall förklara vid ett annat tillfälle.
Låt oss stanna här ett ögonblick och lämna vårt ämnes röda tråd. Låt tankarna i stället gå till det stora hopp, den intellektuella storslagenhet och den andliga skönhet som vi finner i dessa läror. De är sannerligen värda att begrunda. Teosofin, den esoteriska visdomen, är om något en hoppets vittomfattande lära, inte bara en optimistisk lära utan en lära som skänker livgivande hopp och inre upplysning. I denna underbara lära ligger den väg på vilken vi kan gå framåt. Det beror dock framför allt på oss själva om vi skall lyckas höja oss längs den stråle som lever och verkar i var och en av oss. Och det beror på oss själva om vi skall lyckas höja oss därför att vi genom detta väsen är medvetet förbundna med det högsta. Detta väsen, detta underbara väsen, "stiger" inte ner i oss, ty det skulle för honom innebära en oacceptabel form av förorening. Ändå är vi länkade vid honom i och genom strålen inom oss. Liksom solen sänder ut oräkneliga strålar men ändå förblir solen, så flödar genom detta väsen i hans egenskap av vår andliga-psykologiska hierarkis ursprungsväsen en stråle, som är sporrande och levande i varje normalt barn som föds in i världen.
Det beror alltså på oss själva om vi stiger uppåt längs denna stråle eller avstår från vår gudomliga bördsrätt och följer förvirringens och avgrundens lockelser - låter oss påverkas av "helvetets" utdunstningar. Det finns de som kanske inte har förstått innebörden i ordet förintelse, såsom vi använder det. Låt oss därför göra klart för oss att förintelse strängt taget är exempel på vad Katherine Tingley kallar "den högre lagens oändliga barmhärtighet". Det finns ingen sådan mardröm som "evig pina". De människor som förverkat sin gudomliga bördsrätt faller sönder, de förlorar sitt personlighetsväsen. Och när detta skett, återstår bara ett tomt psykiskt skal. Ligger det något skräckinjagande i att vi vid döden lägger av vår kropp, och att denna faller sönder och dess atomer återlämnas till den jord som gav upphov till den? Tillämpa samma regel när det gäller de förlorade själar vi talade om vid en föregående sammankomst.
Den som vill ta del av en mästerlig framställning i detta ämne kan slå upp Nyckel till teosofin, sidorna 73, 74, 84 och 85, och läsa vad H P Blavatsky säger om förintelse, särskilt i samband med den buddhistiska läran sådan denna förkunnades av Herren Gautama Buddha. Varför jag säger "Herren" Buddha skall jag strax förklara.
Detta underbara väsen är chefen, den högste invigde, överhuvudet och ledaren i den andliga-psykologiska hierarki av vilken våra mästare utgör en del. Han är "det evigt-levande-mänskliga-banyanträdet" i vilket de i andlig bemärkelse hänger som blad och frukter. Det gör också vi, i andlig bemärkelse. Och det har sagts oss, att så vitt de stora andliga vise vet, så är förhållandet detsamma på varje glob, på varje människobärande planet i varje solsystem i rymdens ofantliga djup. Över var och en står en mästar-lärare, och alla dessa förtjänar H P Blavatskys beteckning på en sådan, den hon tog från sina egna lärare, nämligen DET STORA OFFRET. Varför kallas han så? Därför att han av oändlig medkänsla med alla dem som står lägre än han själv på utvecklingsskalan har avstått från hoppet och möjligheterna att under den innevarande manvantaran gå vidare framåt och lämna denna sorgtyngda värld, för att i stället stanna kvar bland oss som vår store impulsgivare och lärare. Själv har han inget mer att lära av denna hierarki, ty han äger redan all kunskap som hänför sig till eller är möjlig i densamma. Han har offrat sig själv för allt under honom.
Det finns de som talar om offer av detta slag som något ohyggligt eller ont. Men finns det väl något mer upphöjt och vackert än att ge sig själv i ädel tjänst för andra, för alla? Finns det väl någonting som kan föra människan högre? Finns det väl någonting som öppnar hjärtat mera? Finns det väl någonting som öppnar inspirationens dörrar mera? Och finns det å andra sidan något som så snabbt stänger de dörrarna, som så totalt förringar människan, som snabbare förkrymper jaget än motsatsen, egocentricitet-själviskhet-egoism? Det ligger outsäglig glädje i självuppoffring av detta höga slag. Det underbara väsendet kallas tekniskt för Det Stora Offret därför att han, sedan han nått evolutionens högsta tinnar i denna vår hierarki, inte kan lära något mera i eller av denna. Han har frivilligt avstått från vidare framsteg för egen del i vår manvantara, och detta är i sanning det största av alla offer. Och han har avstått från egna framsteg för att leva för de lägre varelser som är missmodiga och som snavar på vägen uppåt. Han följer maningen i det ädla utropet "Hur skulle jag kunna leva i himlen så länge som en enda varelse på jorden måste lida"? Detta påminner om den gamla historien om skotten, som när prästen sade honom att hans hund inte kunde få följa med honom till himlen, omedelbart svarade: "Om min trogna hund inte får följa med mig till himlen så stannar jag kvar på jorden med honom, för han skulle aldrig överge mig". Detta är något av samma hängivna anda.
I det indiska eposet Mahabharata finner vi en liknande berättelse om en av verkets stora hjältar. På sin väg till swarga eller "himlen" utsattes denne för svåra prov av många slag som han framgångsrikt bestod. När han så slutligen nådde himlens gräns möttes han av devaerna som sade: "Broder, din hund får inte komma hit in". Han svarade: "Då går jag tillbaka med min hund, min trogna kamrat, som älskat mig och följt mig överallt. Skulle jag överge honom och lämna honom utanför"? Enligt den vackra legenden öppnade devaerna då himlens port på vid gavel, och himlakören började sjunga en välkomst- och lovsång till det trogna hjältehjärtat som skulle avstått sin egen obeskrivliga sällhet för en tillgiven och trogen, men lägre stående varelses skull.
På det här sättet kan andan av självförsakelse för andras skull exemplifieras i legenden och berättelsen. Finns det någonting vackrare än denna?
Låt oss nu gå ett steg vidare. Låt oss lämna vårt ämne en stund och ännu en gång ta upp en sak som antagligen inte blev helt förstådd vid vår senaste sammankomst, kanske beroende på att vi inte förklarade den tillräckligt ingående. Vi sade då att det finns två klasser av förlorade själar. Detta är helt riktigt. Men vi måste också nämna att den andra av dessa klasser har två underavdelningar, och dessa två underavdelningar utgörs av dem som till fullo gör sig förtjänta av den gamla kristna beteckningen "ondskans andekrafter". Den första underavdelningen består av sådana som vanligen kallas medvetna trollkarlar. Den andra omfattar samma typ av varelser men dessutom dem som uppnått en sådan grad av inre förmåga, av ond andlig styrka, att de till och med är i stånd att under hela manvantaran tillbakavisa naturens krav på upplösning. De förtjänar med all rätt den gamla mystiska benämningen ''ondskans andekrafter".
Kanske blir detta svåra ämne något begripligare om ni studerar följande uppställning, som ger en kortfattad översikt över de olika medvetandetillstånden i en hierarki:
Hela systemet hänger ner som en kedja från det ursprungliga fröet, hierarkins ursprungsväsen.
Den första underavdelningen utgörs av dem som är förintade när den här globen ingår i sin fördunkling. Till den andra underavdelningen hör de som är nästan mänskliga inkarnationer av vad tibetanerna kallar lhamayin. Ibland kan de till och med överskuggas av mamo-chohanerna, som härskar under pralayorna. Dessa senare är dock inte direkt "djävlar" eller onda varelser, utan snarare varelser vilkas bestämmelse det är att under den tid vi överblickar utföra nedbrytningsarbetet. Vad den andra underavdelningens högre trollkarlar och ondgörare beträffar, så är deras slutliga öde i sanning fasansfullt. Vid manvantarans slut väntar dem avichi-nirvana, den absoluta motsatsen och nedre polen till andens nirvana, och därefter en manvantara av lidande utan like. De är dhyan-chohanernas polära motsatser. Oåterkallelig och fullständig förintelse blir deras slut. Naturen är tvåpolig, och sådan verkan är, sådan blir återverkan.
Ordet förintelse har dock inom den esoteriska filosofin en annan innebörd än den man vanligen lägger i det. Ordet betyder uppbrytandet eller upplösningen av ett personligt väsen, men aldrig av den odödliga individualiteten, ty det är omöjligt. Vi talar helt riktigt om upplösningen eller förintelsen av en armé eller en fårflock. När de enskilda individerna är skingrade, dödade eller vad det nu kan vara, så finns fårflocken inte mer, flocken är upplöst. Den är förintad såsom flock, såsom enhet. På samma sätt betyder förintelse i psykologiskt avseende inte att den odödliga anden förintas. Den tanken är helt absurd. En odödlig ande kan inte förintas. Dess hemvist och uppehållsplats är den oändliga rymden, och dess tid är evigheten. Men liksom vår kropp upplöses, liksom den såsom kropp förintas, bryts ner och sönderdelas i sina beståndsdelar, så förintas den förlorade själen. När de impulser som kom till den då den var förbunden med en inkarnerad ande har tömt ut sin kraft, är den till en början bara ett psykiskt skal. Sedan går dess tid ut och den upplöses, förintas, upphör att finnas till. Den glider ut ur tillvaron. Det finns ingenting kvar av den, ty i likhet med en död fysisk kropp är den upplöst i sina beståndsdelar. I de första stadierna är den andligen död, fast mentalt vid liv. Den är ett psykiskt lik från vilket det odödliga elementet har flytt. Detta är vad som menas med en förlorad själ.
Den som studerar esoterisk filosofi vet vad som händer med människans kamarupa efter den fysiska kroppens död. Den upplöses eller förintas till slut. Enligt naturens ordning måste det vara så. När vi under vår förra sammankomst talade om den innebörd i Herren Buddhas gamla visdomsläror som kan uttryckas med orden "det finns ingen bestående princip i människan", menade vi helt enkelt att det enda bestående i människans natur är från och i hennes högre jag, hennes högre natur. Hennes kropp, hennes livsenergi, hennes astrala dubblett linga-sharira, kamaprincipen, manas - alla försvinner de vid döden. I kombinationen av de här fem finns det ingenting av en bestående princip. Och ändå utgör dessa fem komponenter "människan" när de hänger ihop under det fysiska livet. Är det väl någon av er som tror att den stackars stoftvarelse som står här och talar till er är den odödliga anden? Eller det besjälande livet? Eller det sinne av materia som jag använder som instrument när jag talar till er? Nej, det finns det säkert inte.
Den tanke jag just framfört anses med rätta vara en buddhistisk lära. Den är också den uråldriga visdomens lära, liksom den var stoikernas och Platons. Och den återfinns också i judendomens och kristendomens urkunder. Tvivlar ni på detta så gå till Predikaren, en av dessa båda religioners så kallade heliga kanoniska böcker. Vi har gjort vår egen översättning av nedanstående ställen, ty vi litar inte på de teologiska skriftlärdes översättning. Dessa är å ena sidan alltför kärva, och å den andra inte tillräckligt tydliga. I Predikarens tredje kapitel, verserna 18-21, finner vi då följande - och observera att denna bok förmodas vara skriven av Salomo, den så kallade "visaste mannen i världen". Vad vi än tänker om det antagandet så tror de som accepterar boken att det är sant. Den innehåller gammaldags och lättfattlig teologi.
Jag sade i mitt hjärta beträffande naturen hos människans (Adams) barn, att Elahim må gestalta dem och visa att de själva är djur. Ty människans (Adams) barns bestämmelse och djurens bestämmelse är för dem alla densamma: som den ene dör, så dör den andre. Och tankeförmågan [det hebreiska ordet är ruahh, ett synnerligen märkligt faktum] är lika för alla. Människans överhöghet över djuren är ingenting, ty allt är illusion. Alla går de till ett och samma ställe. Alla kommer de från stoftet, och alla återvänder de dit.
Men lyssna så på följande, som visar att den som skrev detta var en man som visste, även om han definitivt inte var den mytiske figuren Salomo.
Vem känner människans barns tankeförmåga, som stiger uppåt, och djurens tankeförmåga som stiger ner under jorden.
Där har vi den urgamla läran vad avser psykologin. Förstår man den rätt, inser man utan svårighet att varje ord i den är sant. Och när man förstått den grundläggande visdom som ligger bakom denna korta framställning, skall man finna den outsägligt vacker. Vilka vanföreställningar lurades inte på den tidiga västeuropeiska världen av de vilseförda människor som utgjorde de första kristna sekterna. Vilken irreligiös dårskap är det inte att förkunna, att människans fysiska kropp är något så bestående och nödvändigt att den skall återuppväckas och att den, om den inneboende själens liv var gott, i sällskap med en mängd andra skall fä sitta på den allsmäktige Gudens högra sida. Vilken otroligt grov materialism! Genom förkunnelser som denna tillfogades de europeiska folken förmodligen mer andlig skada än genom någonting annat historieskrivarna upptecknat. Liksom så många andra av den tidiga kristendomens förkunnelser var denna en fruktansvärt missuppfattad och förvrängd lärosats från den urgamla visdomen, som gällde personlighetens pånyttfödelse till oförgänglig individualitet - en av de gamla mysterielärorna som vi i korthet behandlar på ett annat ställe. Men å andra sidan är det nödvändigt att undervisa människan om hennes tvåfaldiga natur, att lära henne att hon i sin högre natur verkligen är ett andeväsen, en inkarnerad gud, och att hon medvetet kan bli denna gud förkroppsligad, om hon så vill. Och hon måste läras att hon blir som ett djur om hon väljer att följa djurnaturen, ty det inre Jaget tolererar inte den senare vägen. Silvertråden (som upptill är gyllene) brister i så fall, och i stället för en människa har vi ett mänskligt djur, ty själen drar bort. Det är naturens barmhärtiga befrielse av, den självmedvetna inneboende individualiteten.
Det finns inte någonstans någon "evig pina" eller något evigt straff.
Det börjar nu bli tid att sluta för i kväll. Jag har inte sagt en tiondel av vad jag tänkte säga om den sjunde ädelstenen i dess samband med det underbara väsendet. Men innan vi slutar vill jag lägga till ytterligare några ord, och då först förklara varför jag använde uttrycket "Herren Buddha". Det underbara väsendet överskuggade för två och ett halvt tusen år sedan en ren och ädelsinnad yngling, född i norra Indien. Vehiklet, denne yngling, var på alla sätt mottagligt, och visdomsläran gavs genom honom till världen. Detta utvalda vehikel fick förnamnet Siddharta, och hans släktnamn var Gautama. Senare gav man honom titeln Shakyamuni som betyder den vise Shakya. Han kallades längre fram också för Buddha. Ordet buddha är en titel som betyder "den uppväckte", liksom ordet christoseller kristus betyder "den smorde". Det underbara väsendet överskuggade och inträdde delvis i denne unge man, som hade kommit i noggrann överensstämmelse med cyklernas lag, vid den cykliskt bestämda tidpunkten i världsförloppet. Ty en uppväckt, en fullkomnad kristus, dvs en buddha, var cykliskt bestämd att komma vid den tiden. Han var en av de successivt efter varandra kommande buddhaerna, och han var den ädlaste, den högste, i sin tidsålders mystiska hierarki, liksom han inom vår ras var den som då stod närmast den underbare invigaren. Vi vet att våra lärare själva talar om Herren Buddha som sin lärare. Det har sagts oss att denne unge man kom direkt från den vita Logen. Inte hans kropp, men den heliga varelse som uppfyllde den. Han var en av dess störste. Om alla dessa storslagna och märkliga läror finns det oändligt mycket att säga, som av uppenbara skäl inte kan sägas här. I dem innefattas en hel avdelning av den esoteriska filosofin, en avdelning som behandlar några av de mest sorgfälligt bevarade hemligheterna om naturen och tillvaron. Vi kan bara antyda dem och gå vidare.
Som ni vet så tog H P Blavatsky själv pansil, ett paliord som betyder "de fem egenskaperna eller löftena" (på sanskrit panchashila), och blev därigenom formellt buddhist. Varför? Därför att hon som budbärare från Logen mycket väl visste att det bakom de yttre lärorna, bakom Gautama Buddhas exoteriska förkunnelse, finns en inre sanning. Det finns en esoterisk buddhism, liksom det finns en esoterisk budhism. Det första ordet, stavat med två d, betecknar Gautama Buddhas förkunnelse. Det andra ordet, stavat med ett d, betyder "visdom". När buddhismen förklaras och förstås på rätt sätt, så är de båda samma sak. H P Blavatsky visste precis vad hon gjorde. Lägg till exempel märke till det sätt på vilket hon skrev om Buddha.
Men fastän allt detta är sant och riktigt måste jag här ställa frågan: är vi buddhister? Nej, inte mer än vi är kristna, utom i den bemärkelsen förstås att Buddha-Shakyamunis religiösa filosofi står ojämförligt mycket närmare den uråldriga visdomen, den esoteriska filosofin, än kristendomen gör. Det största felet med buddhismen nu för tiden är att dess senare förkunnare alltför mycket bevarade lärorna utefter rent formella och exoteriska linjer. Men trots det har buddhismen intill denna dag förblivit den renaste och heligaste av de exoteriska religionerna på jorden, och dess läror är sanna också exoteriskt. Man behöver bara den esoteriska nyckeln för att kunna tolka dem. Ett faktum är att detsamma kan sägas om alla de stora världsreligionerna. Kristendomen, hinduismen osv har alla samma esoteriska visdom bakom den yttre slöjan av exoteriska trosföreställningar.
Ni kommer säkert ihåg att H P Blavatsky någonstans säger att av buddhismens två grenar, den södra och den norra, så bibehåller den södra grenen fortfarande förkunnelsen från "Buddhas hjärna", "ögats lära", dvs hans yttre filosofi för den allmänna världen, medan den norra grenen fortfarande bibehåller hans "hjärtats lära".
Försök att förstå dessa båda uttryck. De är buddhistiska termer. Ögats lära och hjärtats lära är sant buddhistiska termer. Men de är också den esoteriska visdomens termer. Ögats lära är den som kan ses. Den kan vara falsk och den kan vara sann, men i teknisk bemärkelse är den sann exotericism som bara saknar nyckeln. Ögats lära kallas ibland för formernas och ceremoniernas lära, dvs den formella yttre framställningen, under det att hjärtats lära är det som är fördolt men är religionens inre liv, dess hjärteblod. Medan ögat är synligt och även ser, så är hjärtat omvänt osynligt, men det som ger liv, och tillämpat på religionen betecknar uttrycket läran om förkunnelsens inre väsen. Dessutom leder det tanken till att denna lära innehåller rättesnöret för den ädlare delen av människans beteende, för det man kallar vänlighet, humanitet, medkänsla, barmhärtighet.