Kapitel 20
Den mänskliga psykologins högre sida. Initiationen och mysterierna: avatarer, buddhaer och bodhisattvaer. Deras förhållande till glober, runder och raser.
"För att frälsa de goda och nedgöra det onda" föddes i sanning, var och en i sin tidsålder, de personligheter vilka är kända som Gautama, Shankara, Jesus och ett fåtal andra. De föddes som det blivit sagt: "Jag föds i varje yuga". Och de föddes alla genom samma kraft.
Det ligger ett stort mysterium i sådana inkarnationer, och de står utanför och bortom de allmänna återfödelsernas cykel. Återfödelserna kan indelas i tre klasser: (1) de gudomliga inkarnationer som kallas avatarer, (2) nirmanakayaer, dvs de adepter som avstår från nirvana för att hjälpa mänskligheten, och (3) den för alla naturliga följden av återfödelser, den gemensamma lagen. Avataran är en skengestalt. Han kan sägas vara en speciell illusion inom den naturliga illusion som råder på de plan vilka står under inflytande av denna kraft, av maya. Adepten återföds medvetet när han så vill och behagar*, medan individerna i den stora massan omedvetet följer den tvåfaldiga evolutionens stora lag.
Vad är en avatara? Innan denna term används bör den vara fullt förstådd. Avataran är ett nedstigande av den manifesterade gudomligheten - vare sig det sker under typbeteckningen Shiva, Vishnu eller Adi-buddha - i en illusorisk form av individualitet. Han är en skengestalt som för människorna på detta illusoriska plan är objektiv, fast han i verkligheten inte är det. Denna illusoriska gestalt, som vare sig har ett förflutet eller en framtid eftersom den inte inkarnerat tidigare och inte heller kommer att göra det framdeles, har ingenting att göra med karman, vilken därför inte har något inflytande på den.
* En verkligt initierad adept bibehåller sitt adeptskap även om han inkarnerar otaliga gånger i vår illusoriska värld. Den drivande kraft som ligger till grund för en serie sådana inkarnationer är inte karma i dess vanliga betydelse, utan en ännu outgrundligare kraft. Under loppet av sina liv förlorar adepten inte sitt adeptskap, även om han inte i detta kan höja sig till en högre grad. (H P Blavatsky, "The Doctrine of Avataras", "The Secret Doctrine III", s 364)
När vi i kväll kastar oss direkt in i vårt ämne, skall vi tänka på vad vi tidigare sagt om naturen hos det underbara väsen som H P Blavatsky skriver om i första delen av Den Hemliga Läran. Vi skall också tänka på att "det mänskliga banyanträdet" är de nyckelord, med vilkas hjälp vi kan få en viss uppfattning om hur detta underbara väsen genom mysteriernas och initiationernas cykler verkar bland människorna, och då särskilt inom den psykologiska hierarkin.
På sidan 444 i samma del talar H P Blavatsky under rubriken "De skapande gudarnas teogoni" också om krafternas hierarki. Hon beskriver där hur dessa krafter ursprungligen uppfattades på rätt sätt, nämligen såsom i naturen verkande intelligenser och medvetanden. Men även om krafterna betraktades på detta sätt, gav varje folk dem under tidsskedenas lopp olika namn och utvecklade olika filosofiska synsätt på det vi kan kalla för det kosmiska maskineriet. Dessa synsätt skilde sig med avseende på stil och form i någon mån från varandra, och H P Blavatsky säger att de gestaltade de olika mysterieskolorna. Samothrake och Eleusis i Grekland var exempel på sådana skolor, och det fanns liknande skolor i andra länder.
Hittills har vi talat om det underbara väsendet i mer eller mindre allmänna ordalag, men i kväll skall vi försöka vara mer detaljerade och verkligen fråga oss vem och vad detta underbara väsen är.
Att besvara den frågan är dock utomordentligt svårt på grund av den subtila naturen hos de ämnen, som tillsammans uppenbarar sanningen om det underbara väsendet. Vi kan inte förstå vem och vad detta väsen är utan att förstå något av mysterieskolornas initiationer, och för att förstå dessa måste vi förstå något av den mänskliga psykologins högre sida. Och för att kunna förstå den senare måste vi först förstå de andra lärorna vi studerat, läran om hierarkier, läran om swabhava osv.
Ni skall ha klart för er att de sju ädelstenarna, de sju visdomsskatterna, i kortfattad form innehåller all den kunskap, dvs de nyckelläror, som människan kan få del av i denna kalpa. De innehåller allt som människan har vetat, nu vet, och kan veta i denna kalpa. De sju ädelstenarna är faktiskt en i filosofiska grundsatser avfattad kort sammanfattning av all för människan uppnåelig kunskap, och det beror på var och en själv, hur mycket han skall förstå av den.
Ni har säkert lagt märke till att ingen av de här ädelstenarna kan förstås till alla delar om den betraktas för sig själv. Ädelstenarna kompletterar och förklarar varandra. Var och en av dem förklaras av de övriga sex. Var och en av dem förklarar de övriga sex och kompletterar dem. Tro inte för ett ögonblick att de är separata och särskilda kunskapsområden i den materialistiska bemärkelsen. Det finns bara en kunskap, en sanning, liksom det bara finns ett liv och ett yttersta vara. Men de sju olika ädelstenarna är så att säga olika fasetter av denna sanning. De är olika pelare i den gudomliga visdomens tempel.
Som ni säkert kommer ihåg, så nämnde vi förra gången två huvudskäl till att våra lärare har hållit dessa och andra läror så hemliga, och vi sade också varför straffen för förrådandet av kunskapen var så stora. För det första så utgör de läror vi studerat, och många andra läror som härleds från dessa, den storslagna belöningen för dem som visat sig värdiga dem, och värdiga att gå längre in bakom livets beslöjande förhängen. För det andra - och detta är det viktigare skälet - kan dessa läror inte förstås av ett otränat sinne. Om de gavs ut, skulle de helt enkelt inte bli förstådda. De större själarna skulle givetvis förstå mer än de mindre, men på grund av människosinnets ännu så länge ofullkomliga andliga utveckling i den innevarande fjärde runden, kan människan helt enkelt inte förstå dessa läror utan åtminstone ett visst mått av träning. Resultatet av ett otillåtet avslöjande skulle bli att lärorna förföll, dessa läror som under människosläktets tidiga utvecklingsskeden gavs åt människorna av gudarna.
Detta påstående är inte tomt prat. Delar av lärorna har blivit förrådda vid olika tillfällen, och detta har alltid resulterat i vad vi kallar svart magi. Det är den naturliga följden av att lärorna och de sanningsprinciper de innehåller vantolkas och missbrukas. Till och med den dag som är finner vi män och kvinnor, som utan att veta någonting alls om dessa hemliga läror reser runt och tar betalt för undervisning om vad de kallar andliga realiteter, och utger sig för att veta allting om himmel och jord. Ni skall ha klart för er att ingen verkligt andlig lärare någonsin tar emot pengar eller annan ersättning för andliga sanningar.
Vi vet alla vad H P Blavatsky sade om detta. "Jag skulle hellre svälta i rännstenen än ta ett enda öre för att meddela andliga sanningar." Där har vi ett av de kännetecken, på vilka man kan skilja den verklige läraren från den falske. Där har vi ett av de sätt på vilka en lära kan förfalla. Våra lärare vill inte ha dessa lysande läror missförstådda och vanställda, och kanske få se ett stort antal människosjälar vilseledas och föras in på den väg som bär nedåt.
I Grekland, som vi tar som exempel, hade man två grupper av mysterier - de mindre och de större mysterierna. De mindre, i Attika, högtidlighölls på våren. De större högtidlighölls i Eleusis vid tiden för höstdagjämningen i september. De mindre bestod först av inre och yttre rening av själ och sinne, dock främst av inre, eftersom det är den verkliga reningen. Till denna kom så dramatiseringar av det som senare skulle äga rum i verkligheten i de större mysterierna. Dessa dramatiseringar framställde i bildlig form det som de större mysterierna hade att ge aspiranterna.
Mysterierna i Samothrake, också en grekisk institution och liksom de attiska senare en statsinstitution, var förmodligen Greklands äldsta. Men fastän dessa båda mysterieskolor förkunnade samma grundläggande fakta och samma slutgiltiga sanningar, undervisade de inte om samma saker. Mysterierna i Samothrake var vad vi i dag skulle kalla vetenskapliga. De sysslade med kabeirois natur och funktioner. Dessa tillhör den klass av andliga varelser som kallas uppbyggare, den lägre sjufalden. I Eleusis - eleusis betyder "advent" eller "det kommande", och eleusiniabetyder "ting som skall komma" - meddelades de mer teologiska och mystiska lärorna, särskilt de som handlar om vad som händer människan efter döden. Härav namnet Eleusis på den plats där mysterierna högtidlighölls och namnet Eleusinia, dvs det som skall bli eller komma, på mysterierna själva.
Varje land hade sitt eget mystiska sätt att tala i och om de olika mysterierna, och när det gäller Grekland, Syrien och Palestina var de tekniska termerna mycket lika varandra. Så till exempel kallades i Syrien de oinvigda för svin och hundar, och förrädare kallades vargar. De av er som är bevandrade i Nya Testamentet känner säkert till de ställen där det talas om svin och hundar, och jag tror också om vargar. Rävar var benämningen på dem som utan rättighet sökte tränga sig in i mysterierna. Alla dessa benämningar togs av den anledningen att människan kan liknas vid de här djuren när hon uppträder orättmätigt. Räven är listig, vargen sägs vara djärv och grym och sakna samvete, och svin och hundar har alltid haft dåligt rykte i Orienten.
Men även om dessa termer ingick i nämnda länders dåtida mysteriespråk, så är det inte den sortens språk som används i vår skola. Som jag sade vid vår förra sammankomst, så tror jag inte att Jesus någonsin kallade dem som inte var initierade i de samtida mysterierna för "svin och hundar". Gjorde han det, kan vi ta för givet att han inte tillhörde vår skola. Men eftersom han nu faktiskt tillhörde den, måste vi dra slutsatsen att den sortens språk härstammade från hans lärjungar, förmodligen från sådana som bodde i Alexandria, där evangelierna med all säkerhet författades och nedskrevs i den form vi nu känner dem.
Och nu går vi över till huvudämnet för vårt studium, till den tanke som står i centrum för vår uppmärksamhet. Öppna era hjärtan på vid gavel, och töm för en stund era sinnen på alla tankar som är själviska och ovärdiga den atmosfär vi nu träder in i. Vid vår förra sammankomst tog vi upp fyra tekniska termer för att med deras hjälp belysa det här stora ämnet, men vi talade kring ämnet snarare än om det. Det var fyra termer som används inom den transhimalayiska buddhismen, och vi valde dem för att de för det första används av H P Blavatsky och för det andra återfinns i de österländska esoteriska urkunder som tillhör vår skola. Tre av dem var (1) adi-buddha, "den ursprungliga visdomen" eller vad grekerna kallar logos, (2) dhyani-buddha, "meditationens eller begrundandets buddha", av vilka det finns sju, och (3) manushya, "den mänskliga buddhan". Men de tre är alla förbundna med varandra: adi-buddhan såsom logos, dhyani-buddhan såsom den kausale buddhan, och manushya-buddhan såsom ombudet på vårt plan för den celesta hierarkin. Dessa buddhaer tillhör den celesta hierarkin, jämförda med den kosmiska hierarkin eller uppbyggarna. Det fjärde ordet var bodhisattva.
Vi har förut talat om planetandar och då använt ordet i en allmän betydelse, såsom synonymt med dhyan-chohaner eller meditationens herrar. I kväll skall vi gå ett steg vidare. Planetandarna är uppbyggarna av den astrala-materiella världen. De hämtar sin plan, sitt högre liv och sin visdom (med undantag för den som de själva vunnit) från den celesta hierarkin, den övre sjufalden. Och denna celesta hierarki utgår från adi-buddhan, ursprungsbuddhan eller logos.
För varje rund i vår sjufaldiga planetcykel (denna kalpa eller Brahmas dag, som omfattar alla sju runderna) finns det en övervakande dhyani-buddha, en begrundandets buddha, en kausal buddha. Allt som sker på alla de sju globerna i vår planetkedja står under uppsikt eller kontroll av den rundens särskilda dhyan-chohan. Vår innevarande rund, den fjärde i ordningen, står under uppsikt av den dhyani-buddha som tillhör den celesta hierarkins fjärde grad. För varje glob i planetkedjan finns det en vad buddhisterna kallar bodhisattva. Bodhisattvaär ett sanskritord som betyder "den vars väsen är visdom".
Bodhisattvan är en tankefödd son så att säga av rundens dhyani-buddha. Det finns en dhyani-bodhisattva för denna glob, liksom för var och en av de tre glober som föregår den på den nedåtgående bågen. Det finns också en bodhisattva för var och en av de tre glober som följer på denna glob längs den stigande bågen. Dhyani-bodhisattvan är det andliga överhuvudet för varje globs andliga-psykologiska hierarki. Tag vår glob som exempel. Vår dhyani-bodhisattva är det underbara väsendet, den store invigaren, vår globs tyste väktare. I ett avseende är han en emanation från den dhyani-buddha som övervakar hela runden, men han är inte bara en utsöndring från eller förlängning av dhyani-buddhan. Varje bodhisattva är själv en varelse. Han är liksom en stråle från dhyani-buddhan.
Under sin evolution på vår jord (och på motsvarande sätt också på de sex andra globerna) genomlöper livsvågen sju skeden som kallas rotraser. Varje rotras bebådas av en manushya-buddha, en mänsklig buddha, som är "son" till globens bodhisattva på samma sätt som denne är "son" till rundens dhyani-buddha. Vidare är var och en av de sju rotraserna så att säga delad på mitten. När hälften av rasens cykel är genomlöpt inträffar dess raskatastrof, ty naturen arbetar på det sättet. Men före katastrofen framträder en annan mänsklig buddha eller manushya-buddha av lägre grad.
Är det underbara väsendet en människa? Ja, det är han. Är han mer än en människa? Ja, det är han. Är han en sjufaldig varelse? Ja, det är han. Hur överförs då det underbara väsendets inflytande till hans representanter, de mänskliga buddhaerna och de mänskliga bodhisattvaerna?
Låt oss innan vi går vidare kasta en blick på ett näraliggande, psykologiskt ämne. Innan vi åtminstone dragit upp konturerna till detta, kan vi inte förstå vad som längre fram dyker upp i det studium vi nu håller på med. Människan är som ni vet sjufaldig. Hon kan också indelas i en trefald: en andlig människa, en mellanliggande eller i hög grad eterisk människa och en astral-fysisk människa. Med andra ord och i "psykologiska" termer: (1) gudomlig människa, (2) andlig människa och (3) personlig människa. Vad är då en avatara? En avatara antas i allmänhet vara en guds nedstigande i en mänsklig gestalt. Denna idé är exoterisk. Den är inte felaktig, men missvisande när den bara formuleras på det här sättet utan någon närmare förklaring.
Som ni vet så säger Krishna i Bhagavad-Gita:"...sålunda låter jag mig födas från tidsålder till tidsålder för att understödja det goda, nedgöra det onda och säkerställa rättfärdigheten." Krishna representerar här logos, eller kanske rättare sagt en stråle från logos. Logos - eller dess stråle eller inflytande - skulle på vårt plan vara helt hjälplöst och oförmöget att verka. Det skulle inte ha möjlighet att kommunicera med oss och vår sfär, ty logosstrålen saknar ett mellanliggande och fullt medvetet vehikel, dvs den saknar den mellanliggande eller i hög grad eteriska mekanism, det andliga-mänskliga i oss, som i den vanliga människan bara är aktivt i mycket liten utsträckning. En avatara blir till när en direkt stråle från logos inträder i och till fullo inspirerar och upplyser en mänsklig varelse genom förmedling av en bodhisattva, som har inkarnerat i denna mänskliga varelse och därmed tillhandahåller ett lämpligt och färdigt och fullt medvetet mellanliggande vehikel. Denna "mänskliga varelse" har inget eget karmiskt ego. Jagskapet, egot, den mellanliggande delen, den i hög grad eteriska och fullt medvetna förmedlaren, det andliga-mänskliga elementet, tillhandahålles av den inkarnerande bodhisattvan. En buddhas (nirmanakayas) högt utvecklade personprinciper (inte buddhans högsta element ty detta befinner sig i nirvana, utan hans lysande och rena andliga-personliga element, det andliga-personliga egot) inträder alltså i den ytterligt rena mänskliga varelsens kropp före eller strax efter dess födelse, och tillhandahåller på så sätt det mellanliggande vehikel som är lämpligt för logosstrålens inkarnation. Detta är en avatara.
Ett barn föds. Detta barn har en inre psyko-astral natur av transparent renhet och skönhet, och det attraherar på ett ni kan kalla magnetiskt sätt- i själva verket andligt - en stråle från logos. Dess eget högre Jag är naturligvis fullt aktivt, och logosstrålen - som är DET SJÄLV - manifesterar sig i detsamma. Dessutom inträder en bodhisattva i denna kropp för att därigenom tillhandahålla egoelementet, och han gör det i enlighet med de förhållanden som råder när en avatara behövs på jorden. Vi har alltså följande förunderliga företeelse: En ren mänsklig kropp med dess prana och astrala modellkropp, men utan ett verkligt karmiskt ego, inkarnerar. En bodhisattva tillhandahåller ett egoelement av mycket större renhet än som kan förekomma hos vanliga människor, ett egoelement som utvecklats till den nivå som erfordras för logosstrålens eller den atmiska strålens inkarnation. Logosstrålen och barnets högre Jag är faktiskt ett. Men detta livsmysterium är något ytterst sällsynt.
Låt oss se på en annan sida av samma psykologiska tema och ta upp fallet Herren Buddha. Lägg märke till att vi här talar om Herren Buddha, fastän vi talar om denne store man under hans personliga namn Siddharta och som den vise Gautama eller Gautama Shakyamuni. Gautama var hans familjenamn, Shakya hans släktnamn, och Shakyamuni - den vise Shakya - var den titel man gav honom senare i livet. När Shakyamuni inträdde i nirvana vid åttio års ålder sade man exoteriskt att han "dog". Våra läror visar dock att han levde till hundra års ålder innan han övergav sin fysiska kropp och blev kvar på jorden som en nirmanakaya. Vi vet alla vad en nirmanakaya är. Det är en fullständig människa, så när som på den fysiska kroppen. Men är detta hela det märkliga mysteriet? Nej, det är det inte. De högre delarna av buddhan var i nirvana, men det andliga-personliga egot stannade kvar på jorden som en aktiv varelse, som en nirmanakaya, en kraft för andligt gott, överskuggat av det nirvanska elementet. Och observera att denna nirmanakaya är en mänsklig bodhisattva. Läran säger att denna bodhisattva, Gautama Buddhas egoelement, liksom fallet var med föregående buddhaer är en andlig-mänsklig stråle från globens dhyani-bodhisattva.
Ni märker hur ytterligt svårt det är att lägga fram de här subtila och i hög grad andliga begreppen för sinnen som är otränade i vår metafysik. De kräver faktiskt år av djuplodande tänkande. Men låt oss se på ännu en sida av det här ämnet. Vem var Jesus? Vad var Jesus? Vem var Apollonios från Tyana, och vad var han? Läran säger att båda var inkarnationer av en nirmanakaya, och att båda hade samma gåtfulla samband med buddhan Gautamas bodhisattva. Apollonios var inte en avatara, vilket däremot Jesus var. Det finns näraliggande psykologiska likheter mellan dessa båda märkliga historiska fall, men de utgör inte identiska mysterier. Låt oss i förbigående notera att en buddha i mystiskt avseende står högre än en avatara. Skälen till detta skall vi lägga fram vid ett senare tillfälle.
Vi går vidare. Ni har alla läst om buddha-inkarnationerna i Tibet. Vi talar nu i exoteriska termer av det slag man finner hos Sven Hedin och andra europeiska forskningsresande. Några av dem har sett dessa så kallade inkarnationer av Buddha. Men ni skall ha fullkomligt klart för er att vår skola inte är lamaistisk. Vår skola representerar världens arkaiska esoteriska visdom, även om det visserligen är sant att den esoteriska sidan av tibetansk lamaism, om den rätt förstås, är det som kommer vår skola läromässigt närmast. Med alla de fel tibetanerna må ha, med alla de missförhållanden vi västerlänningar anser råda bland dem i det ena eller andra avseendet, så är dock den esoteriska läran i Tibet den som står vår skolas lära närmast av alla.
Men hur uppkom denna mycket sällsamma och intressanta lära om Buddhas fortlöpande reinkarnationer i de tibetanska Tashi lama och Dalai lama, och i åtskilliga andra inom den buddhistiska hierarkin i olika tibetanska kloster? Den uppkom ur den moderlära vi nu håller på att studera. Ni kommer kanske ihåg att H P Blavatsky på det ställe i Den Hemliga Läran som vi just nu sysslar med talar om en händelse som ägde rum före könens åtskiljande i den tredje rotrasen, när ett visst "andligt väsen" inkarnerade i människor. Och hon säger att detta inte gav upphov till en ras, men till en efter det underbara väsendet följande succession av höga andliga varelser. Det är faktiskt fråga om ett överförande av detta ursprungliga underbara väsens inre jag, hans ego, den eteriska människan. Detta underbara väsen kom till människosläktet från högre sfärer för att med början i den tredje rotrasen upplysa och rädda det. Tidsåldrarna igenom intill våra dagar har detta överförande pågått, med mänskliga kroppar och sinnen som vehikler. H P Blavatsky talar om detta underbara väsen såsom varande en människa och ändå inte en människa, och säger att ett otal legender om honom är i omlopp i Österlandet. I alla tider har det förekommit gåtfulla anspelningar på den högste mästaren, den store, våra lärares överhuvud, den tyste väktaren, den store invigaren osv. Den tibetanska lamaismen hämtade läran om Buddhas fortlöpande reinkarnationer från dessa. Ämnet är intressant, och kanske kommer vi längre fram att ta upp det till närmare studium. I kväll kan vi dock inte sysselsätta oss mer med den tibetanska lamaismen.
Det är emellertid nödvändigt att förstå, att det i ett avseende är stor skillnad mellan överförandet av ett egoelement, som i den tibetanska buddhaserien, och de sällsynta inkarnationer som kallas avatarer, även om de båda företeelserna i ett annat avseende är mycket lika varandra. De är mycket lika såtillvida att det i båda fallen är en människa som valts till uphadi (eller vehikel) för det högre väsendets manifestation. Och i båda fallen är den psyko-eteriska uphadin en bodhisattva. När det gäller avataran är bodhisattvan en manushya-buddhas upphöjda personliga människa. I den lamaistiska successionen är det bodhisattviska inslaget så att säga av mindre intensitet. Det är snarare fråga om ett bodhisattviskt inflytande än om en bodhisattvas fullständiga inkarnation, som i avataran.
De som forskar i buddhism och i Västerlandet ger ut böcker i ämnet, framlägger i dessa böcker läror som de visserligen hämtat från buddhistiska urkunder, men tyvärr hämtat med en oftast mycket liten förståelse för de subtila dragen i denna den andligaste av alla religioner. Helt säkert försöker dessa forskare att förstå och att sanningsenligt och ärligt lägga fram vad de tror vara den verkliga innebörden i de buddhistiska lärorna. Men det är förvånansvärt att de inte lyckas bättre, och detta beror på att de går till verket med materialistiskt inställda västerländska sinnen och med västerländska fördomar och förutfattade meningar. De forskar med en sinnesattityd som de själva inte är medvetna om, och när de träffar på något de inte förstår talar de snusförnuftigt om "det österländska bildspråkets vidskepliga besynnerligheter" etc. Men hur skall man väl kunna förstå en urkunds verkliga natur eller innebörd, om man griper sig an studiet av den med inställningen att man själv är kunnigare och klyftigare än de personer som en gång skrev den? Självuppskattning av det slaget dödar förståelsen och fördunklar den verkliga synförmågan. Och när studiet då gäller ett religiöst ämne, så kommer man ofelbart att anse alla påståenden och läroformuleringar vara "munkpåfund". Men som vi tidigare sagt så är ingen av de forntida världsreligionernas exoteriska läror falsk till sitt inre väsen. Den exoteriska läran är sann, men den kan bara förklaras med hjälp av en nyckel. Utan denna nyckel kan den bli, och blir faktiskt vanligen också, missförstådd och vantolkad. Och den degenereras på ungefär det sätt som vi talade om tidigare i kväll.
Vi skall så övergå till ett annat ämne som har samband med vårt nuvarande och belyser en annan sida av ädelstenen. Det sägs att den mänskliga buddhan, manushya-buddhan Gautama-Shakyamuni, föddes 643 år före den kristna tideräkningens början. Vidare säger våra läror att en mänsklig rasbuddha framträder i början av en rotras, och att en lägre sådan kommer innan rotrasen nått sin mittpunkt. Jag vill fästa er uppmärksamhet på att vi nu närmar oss mittpunkten av vår femte rotras. Vi befinner oss i den femte rotrasens fjärde underras, inte i dess femte. Lägg märke till detta. Det dröjer mellan sexton och tjugo tusen år innan den raskatastrof inträffar som kommer att dela vår femte rotras i två delar, på samma sätt som skedde med den fjärde rasens atlantider och deras föregångare, den tredje rasens lemurier. Samma sak kommer att hända de två rotraser som följer på vår, den sjätte och den sjunde.
Att en del lärjungar trott att vi nu befinner oss i den femte underrasen beror på en feltolkning. Detta är inte så underligt, ty vi vet ju alla att lärorna om cykler och nummertal alltid hållits väl beslöjade. Feltolkningen tycks ha uppkommit ur det H P Blavatsky skriver på sidorna 478 och 488 i andra delen av Den Hemliga Läran. Och jag vill då fästa er uppmärksamhet på att användandet av samma ord i olika betydelser är ett av de vanliga sätt att beslöja, som en lärare måste begagna sig av när han skriver om esoteriska ämnen i ett för allmänheten tillgängligt arbete. Läraren har esoterisk skyldighet att beslöja vissa uppgifter, men därigenom kan han meddela sanningen till dem som kan och får läsa den, och ändå dölja den för "hundarna", "svinen" och "rävarna" som det heter i Nya Testamentet och hos syrierna. I det här sammanhanget vill jag också fästa er uppmärksamhet på följande ord på sidan 27 i Den Hemliga Lärans första del: "varje rund består av de yugaer eller cykler, som utgör mänsklighetens sju perioder (rotraser), av vilka fyra redan är förgångna i vår livscykel och mittpunkten av den femte i det närmaste uppnådd". Och på sidan 641 i samma del säger H P Blavatsky: "Men eftersom vi befinner oss vid mitten - som alltid är materialitetens höjdpunkt - av vår underras inom den femte rotrasen, så är de animala böjelserna, fastän mer förfinade följande" etc. "Materialitetens höjdpunkt" betyder bara en sak, nämligen mittpunkten av den fjärde i vilken cyklisk serie som helst, till exempel den fjärde primära underrasen, den fjärde underrasen av den femte rotrasens fjärde primära underras osv.
Antag att vi delar in raserna på följande sätt. Vi utgår från att rotras faktiskt betyder den första eller ursprungliga primära underrasen, även om den i allmänhet får stå för alla de sju på varandra följande primära underraserna i rotrasen och alla de många andra mindre underraser som innefattas i dessa sju. Rotrasen är alltså den första primära underrasen av de sju primära underraserna i den stora rascykeln. Därefter har vi den sekundära underrasen, av vilka det finns sju i varje primär underras. Sedan kommer de sju familjeraserna i varje sekundär underras, och därefter sju nationella raser i varje familjeras. Vi behöver inte gå längre. Ett par steg till i serien och vi kommer till den enskilda byggstenen, den individuella människan. Men studera också sidorna 162 och 777 i del II, ty ett noggrant studium av dessa kommer att löna sig.
På ett annat ställe i Den Hemliga Läran, där H P Blavatsky talar om precessionscykeln på 25.920 år (de forntida siffrorna), kallar hon denna cykel för en familjerascykel, omfattande sju nationella raser. Den europeiska rasen är en familjeras, och när hon talar om den rasens livstid säger hon att den har omkring 16.000 år kvar att leva. Ni ser alltså att vi ur vår mänskliga synvinkel sett ännu inte är särskilt nära den stora raskatastrofen. I perspektivet av en rotras livscykel är en så kort period som 16.000 år detsamma som att säga i morgon eller om en timma. En kort period på 16.000 eller 20.000 år är en obetydlighet när det gäller själens drama.
Någonstans - jag tror det är i hennes tidskrift Lucifer för 1887 eller 1888 - anspelar H P Blavatsky mycket målande på de jordbävningar som då rapporterades i tidningarna, och kallar dem för förelöparna till det som skall hända oss såsom ras. Men är Amerika den sjätte underrasens blivande hemvist? Ja. Vilken underras? Ordet underras är ju ganska svävande. Rör det sig om en sjätte familjeras? H P Blavatsky går här vidare och vidgar tanken på ett mästerligt sätt, precis som varje annan initierad skulle göra. Ifall Amerika om cirka 16.000 år eller under den senare delen av en precessionscykel på 25.920 år skall bli den sjätte familjerasens hemvist, så skall Amerika också, säger hon, bli plantskolan för den sjätte rotrasen. Den senare uppgiften är också sann, men det ligger en lång period mellan de båda tilldragelserna. När den senare långt avlägsna dagen gryr, finns Amerika inte längre till. En stor del av det amerikanska fastland som nu ligger över vattenytan kommer då att ligga under den, och nytt land - som nu utgör havsbotten - kommer att ha höjt sig över den. Så vitt vi vet blir Nord- och Sydamerika mer förenade med varandra. Nya landområden kommer att höja sig ur det nuvarande Stilla havet, och de gamla lemuriska flodbäddarna dyker då upp igen för att förena sig med det västra kustlandet.
Låt oss alltså se upp när vi läser om underraser. Annars är det risk för att gamla tankebanor vilseleder oss när vi träffar på beslöjande ord. Bryt till varje pris upp de stelnade tankebanorna i ert sinne! Frigör tänkandet, håll sinnet formbart! Betrakta aldrig ett enstaka påstående som den enda sanningen, var ni än finner det. Tag det, men ställ det mot något, jämför det med något. Studera och analysera det om ni vill ha fram sanningen. Detta är särskilt nödvändigt ifråga om cykler och ord som handlar om cykler. Se upp för ordet underras, var vaksamma när ni läser om en buddha. Vilken buddha är det fråga om? Och läser ni om en bodhisattva - vilken avses då?
De ämnen som vi i kväll försökt dra upp konturerna till får vi nu lägga åt sidan till ett senare tillfälle. Vi bör och vi kommer att säga åtskilligt mer om det underbara väsendet. Missförstå nu bara inte det jag hittills sagt om detta underbara väsen. Kom ihåg serien. Först logos, adi-buddhan. Sedan de sju dhyanierna, vilka var och en inspirerar och övervakar en av de sju runderna och är den kausale buddhan, solen om man så vill, som emanerar ut oräkneliga lägre varelser. Därefter kommer dhyani-bodhisattvaerna, en för varje glob i planetkedjan, alltså sju, samt sju manushya-buddhaer, en för var och en av de sju rotraserna på varje glob i varje rund. Det finns förmodligen ett nästan oräkneligt antal fall, där under tidsåldrarnas lopp en bodhisattva, en buddhisk stråle, utgått från Mästarelogen där den store invigaren, den högste, det underbara väsendets människoemanation, befinner sig. Strålen har inspirerat och ingjutit den forntida visdomen i en stor och ren människas själ. Exempel på detta är Jesus av Nasaret, Apollonios från Tyana och många andra, vilkas namn vi västerlänningar inte känner till.
Under initiationerna inträffar tre ting som har direkt samband med vårt ämne - det underbara väsendet och bodhisattvaerna. Tänk på att initiation är stimulerandet av själen hos en som är förberedd. Det är en evolutionär påskyndandeprocess för att åstadkomma en snabbare utveckling av den inre människan, en utveckling som normalt tar tidsåldrar att genomföra. Under dessa initiationer, i den femte för att vara mer specifik, inträffar det som kallas teofani. De kristna använder detta ord och därtill ordet epifani, som betecknar en lägre form av samma sak, och de säger att den bör högtidlighållas den 4-6 januari, något som har direkt samband med solårskalendern vi talade om vid vår förra sammankomst. Teofanibetydde ursprungligen "uppenbarandet av en gud". Mysteriet är faktiskt följande. Under den femte initiationen möter den människa som undergår prövning, den chela som undergår prövning, sitt eget guda-jag ansikte mot ansikte, och blir för en längre eller kortare tid ett med detta. Han erfar då sanningen. Som ni vet så är det bara genom att bli någonting som man verkligen kan förstå detta. Och det är just vad det handlar om under de sanna, verkliga initiationerna. Epifanin är en lägre manifestation av teofanin. Epifani är ett grekiskt ord som betyder "lysa på" eller "illuminera". Teofanibetyder "det synliga framlysandet av en gud" - människans eget inre högre Jag.
Om teofanin är mer eller mindre fullständig vid slutet av initiationen eller prövningen har chelan teopneusti, som betyder "gudomlig inspiration". Han är medvetet förenad med sin inre gud, sitt högre Jag. Sökarens inre gud ingjuter under en längre eller kortare tid och i högre eller lägre grad, allt beroende på sökarens framsteg och mottaglighet, bokstavligt talat all universums visdom och kunskap i honom.
Den högsta av alla de forntida initiationserfarenheterna kallades i Grekland för teopati, som betyder "att uthärda en gud". Det är inte fråga om en gud som uthärdar, utan om en person som uthärdar en guds medvetna inträde i honom. Det handlar naturligtvis inte om en avatara (en sådan är ju någonting helt annat, som vi redan visat), utan om att den initierade under initiationen och under en kortare eller längre tid efteråt, allt beroende på hans andliga kraft och mottaglighet, genom den heliga närvaron i honom blir en vandrande levande gud, sitt eget inre Jag. I några ytterst sällsynta fall varar teofanin, teopneustin och teopatin lika länge som den initierades liv på jorden.