Kapitel 23
Solen och planeterna. Deras roll i det evolutionära dramat.
De mest mystiska av alla avhandlingar meddelar oss att han (solen) i sin helhet befinner sig i de överjordiska världarna, ty som de kaldeiska oraklen försäkrar, finns där en solvärld och ett fullständigt ljus...
Oförtröttligt härskar naturen
över världarna och verksamheterna,
på det att himlen, dragande nedåt,
skall kunna följa en evig bana,
och de andra periodiska växlingarna
- solens, månens, årstidernas, dagens och nattens -
skall kunna ha sin gång. (Proklos)
Den Hemliga Läran I, sidorna 293 och 294:
Vilket öde som än i en avlägsen framtid kommer att drabba det vi här skrivit, så hoppas vi dock ha bevisat följande fakta:
(1) Den hemliga läran predikar inte någon ateism, såvida inte därmed menas vad sanskritordet nastika innebär, nämligen förkastandet av avgudar, bland vilka inbegrips varje gud med mänskliga egenskaper. I denna mening är varje ockultist en nastika.
(2) Den antar ett logos eller en kollektiv "skapare" av världsalltet, en demiurg, i samma mening som när man talar om en arkitekt såsom "skaparen" av ett byggnadsverk, fastän denne arkitekt aldrig vidrört en sten därav utan gjort upp planen och lämnat hela utförandet åt byggnadsarbetarna. I förevarande fall uppgjordes planen vid det gudomliga idéformandet, och byggnadsarbetet lämnades åt de intelligenta makternas och krafternas skaror. Men denne demiurg är inte en personlig gudomlighet, dvs en ofullkomlig utomkosmisk gud, utan endast sammanfattningen av dhyan-chohanerna och de övriga krafterna.
(3) Dhyan-chohanerna är till sin beskaffenhet tvåfaldiga. De utgörs (a) av den förnuftslösa råa kraft som innebor i materian, och (b) av den intelligenta själ, det kosmiska medvetande, som styr och leder denna kraft, och som är det dhyan-chohanska tänkandet, återspeglande världsförnuftets idéer. Följden härav blir på jorden under de manvantariska perioderna en oavbruten serie av fysiska manifestationer och moraliska verkningar, alla lydande under karmas lag. Då denna process inte alltid är fullkomlig, utan tvärtom, hur tydligt den än må uppenbara tillvaron av en ledande intelligens bakom slöjan, visar luckor och bristfälligheter, ja ganska ofta leder till klart misslyckade skapelser, så kan varken skaran i sin helhet (demiurgen) eller någon enskild av de verkande makterna med rätta göras till föremål för gudomlig dyrkan och tillbedjan. Alla är de emellertid berättigade till mänsklighetens tacksamhet och vördnad, och människan bör alltid försöka bidra till de gudomliga idéernas evolution genom att efter bästa förmåga bli en naturens medhjälpare i det cykliska utvecklingsarbetet. Endast det evigt ovetbara och oförnimbara karana, den orsakslösa ORSAKEN till alla orsaker, bör ha sitt tempel och altare på vårt hjärtas heliga, alltid obeträdda mark - av ingen sett, av ingen berört, av ingen nämnt, utom av vårt andliga medvetandes "ännu svaga stämma". De som tillber inför detta altare bör göra det i sina själars tysta helgade enslighet, med sin ande såsom ensam medlare mellan sig och VÄRLDSANDEN, utan andra präster än sina goda gärningar och hembärande den outgrundliga NÄRVARON inte yttre, synliga slaktoffer. utan sina egna syndiga uppsåt.
Vi skall i kväll fortsätta att samla ihop de spridda tanketrådarna från våra föregående sammankomster, och låt oss då till att börja med se lite närmare på vad som menas med en bodhisattva. Vi har talat om bodhisattvan som en relativt fullkomnad personlig människa, en personlig människa som blivit opersonlig och iklätt sig odödlighetens klädnad. Vi har talat om honom som en personlig människa som blivit en uppväckt, en buddha som bara står ett steg från fullständigt buddhaskap, en kristus på jorden för att använda det tidiga kristna-grekiska mystiska uttrycket.
Bodhisattvan som sådan är vad vi praktiskt taget skulle kunna kalla för högre manas, det högre jaget (inte det högsta jaget, utan det högre) fullt utvecklat och helt bestrålat av den tvåfaldiga monaden atma-buddhi. Därigenom utgör han ett lämpligt vehikel, ett passande medium, mellan människans gudomliga jag och hennes lägre jag, och tillhandahåller en användbar förbindelseled när en avatara skall manifestera sig på jorden. Det kunde inte finnas något sådant som en avatara bland människorna, om inte ett medium som detta tillhandahöll den nödvändiga psyko-andliga länken. Ren ande som vill verka på jorden kan vare sig göra intryck på eller kommunicera med människor, ty den är så att säga kosmos gudomliga väsensgrund och behöver de två andliga elementen eller vehiklerna buddhi och manas-taijasa för att kunna manifestera sig på det sättet. När bodhisattvan tillhandahåller den andliga egoiska komponenten, det mellanliggande elementet, ställer han det nödvändiga mediet eller vehiklet till förfogande. När bodhisattvan i stället för att följa sin egen naturliga karmiska högre väg i det nirvanska tillståndet väljer att av medkänsla kvarstanna på jorden för att hjälpa mänskligheten, blir han en nirmanakaya, en fullt medveten tänkande varelse på detta vårt mänskliga plan, dock utan en fysisk kropp. Det sägs i den esoteriska filosofin att buddhan Gautama gjorde detta sublima val och tillhandahöll den mellanliggande principen åt den hinduiske avataran Shankaracharya. Vi har också en tradition och en urkund som säger att samma bodhisattva tillhandahöll den mellanliggande principen åt den avatariska manifestation som kallas Jesus, liksom i två andra fall som vi inte namnger här. Skälet till detta är att varje ras och underras, liksom varje mindre rascykel av betydelse, som vi vet står under särskild ledning av en buddha eller av lägre inkarnationer eller överskuggningar av honom.
Gautama Buddha var själv en avatara i vidare bemärkelse. I stället för att i en mindre cykel tillhandahålla ett mellanliggande vehikel från sig själv, var han i sin psyko-andliga helhet själv detta mellanliggande vehikel, inspirerad av sin egen gudomliga natur och med sin egen fysiska kropp som dennas "tempel". Han skilde sig därigenom från en egentlig avatara, i vilken det mellanliggande vehiklet tillhandahålls av den buddhas bodhisattva - nirmanakaya, under vars ledning eller uppsikt den särskilda ras i vilken avataran framträder fullföljer sitt lopp såsom en mindre cykel inom buddhans egen större rascykel. En avatara måste därför ha rasbuddhans bodhisattva som vehikel för att kunna manifestera sig på jorden när tiden är inne för honom att framträda. Detta behöver inte buddhan. Ty även om han är en avatara i den bemärkelsen att han direkt och fullständigt illumineras av sitt eget gudomliga jag (som är en sådan överjordisk bodhisattva som vi talade om vid vår förra sammankomst) har han karma bakom sig. Det är fråga om den direkta och faktiska reinkarnationen av en gudomlig människa, vilket inte är fallet med avataran. En avatara är i en bemärkelse en illusion, en maya, därför att det mellanliggande eller egoiska elementet - metafysiskt sett karmans frukt - fattas och måste tillhandahållas av bodhisattvaelementet, bodhisattvavehiklet.
En avatara står bara i formellt avseende högre än en bodhisattva. Han står högre såsom hierarkisk form betraktad, men är inte högre när han ses ur evolutionär synvinkel. En buddha når buddhaskap genom självstyrd evolution. Detta är en stor sanning som Katherine Tingley ofta talar om. Avataran framträder på grund av rasbetingad karmisk nödvändighet i vissa tidsperioder i världens historia. Det gör också buddhan, men han har personligen valt att göra så på grund av en oändlig medkänsla med sina lägre medvarelser, som fortfarande är invecklade i den materiella tillvarons hårda slit. Där är skillnaden, och det är en mycket viktig sådan att hålla i minnet för våra framtida studier.
I förbigående kan vi nämna att en tidsperiodisk avlösning äger rum i vår tid. En messiansk cykel - en tidsperiod på exakt 2.160 år - avslutas och avlöses av en ny sådan. Dessa cykler följer oavbrutet på varandra. Om vi ser tillbaka kan vi säga att den europeiska messianska cykel som slutar, ur vilken vi håller på att träda ut, är den som öppnades för Europa av avataran Jesus. I det här sammanhanget uppkommer intressanta tankar, som vi dock får lämna till ett senare tillfälle.
Detta vad gäller våra tanketrådar.
Evolutionen omfattar två verksamhetslinjer så att säga, två krafter som löper parallellt. Å ena sidan har vi anden eller tillvarons utvecklade linje, och å den andra har vi den outvecklade linjen. Med andra ord den mörka och den ljusa, eller den själviska och den medkännande. Detta ämne har vi berört i någon mån när vi studerade den femte av de sju ädelstenar eller visdomsskatter som förvaltas av medkänslans hierarki, tillvarons osjälviska eller odödliga sida.
Dessa två energilinjers verkan och samverkan står för drivkrafterna bakom evolution och framsteg. Det förlopp som evolutionen tar har faktiskt sin upprinnelse i, utgår från och inleds av de impulser som vid den manvantariska cykelns början ges åt tillvarons mörka sida eller materiasida av dhyan-chohanerna, de högre delarna eller varelserna i medkänslans hierarki. Det är de grundtoner dessa slår an, de första och ursprungliga impulserna, vilka givetvis beror på bestämmelsen (eller karman), som ger den ursprungliga planen och den drivande kraften bakom allting som händer under hela manvantarans evolutionscykel ända till dess slut. Och fastän människan har en fri vilja så snart hon lärt sig lyda självmedvetandets andliga lagar, kan denna fria vilja - som är en gudomlig energi och i en bemärkelse själv utgår från den allmänna dhyan-chohanska impulsen - aldrig under några omständigheter strida mot eller ogynnsamt inverka på den allmänna evolutionära strömmen. Denna bär alltid de många olika skarorna av sig manifesterande varelser mot det slutliga målet, som är avslutandet av manvantaran och påbörjandet av pralayan.
De båda energilinjerna samverkar för evigt - ordet evigt innebär här till solkalpans slut. Vi har alltså dels materians "mörka" outvecklade krafter, dels medkänslans hierarki med dess otaliga individer som driver skarorna av evolverande varelser framåt i en riktning. Denna hierarkis hela strävan är att höja de mindre utvecklade varelserna från materiasidan upp till "den ljusa sidan". Varelserna i medkänslans hierarki blev i förflutna manvantaraer själva höjda på det sättet av andra medkänslans hierarkier, vilka nu är långt framför oss i utveckling. Och det är vår storslagna bestämmelse att under den kommande kalpan i vår tur vägleda de varelser som nu är bakom oss. Denna process kallades av grekiska och romerska skalder för "vidarebefordrandet av ljuset".
I detta sammanhang skall vi också tänka på att de forntida initiationerna och de mysterieskolor där dessa anordnades inrättades med det enda syftet att stimulera och påskynda evolutionen för värdiga och lämpliga kandidater. De inrättades av samma motiv - av medkänsla - som ledde de stora aktörernas handlande i det primära dramat, öppnandet av vår manvantara. De så att säga upprepade i liten skala det som utspelades i dessa ursprungliga tider och det som i det verkliga livet ägde rum inom medkänslans hierarki på vår jord, eller rättare sagt inom den sektion av medkänslans hierarki som vi kallar den stora vita Logen.
Låt oss för ett ögonblick gå över till ett parallellt och mycket viktigt ämne som vi hittills bara snuddat vid, därför att det handlar om så djupgående frågor att det var omöjligt att behandla dem på ett riktigt och klarläggande sätt samtidigt med huvudämnet. Men vi kan inte gå vidare och lämna dessa lösa tanketrådar. Vi måste samla in dem och väva in dem i den bild vi försöker åstadkomma.
Vi tänker nu speciellt på den roll som solen och vårt solsystems planeter spelar i det evolutionära dramat. Stora mysterier är förbundna med denna roll, och det har gjorts klart för oss att varken det sista ordet eller några detaljförklaringar ges till andra än dem som oåterkalleligen förpliktat sig till Logen. Till och med då ges de bara "från mun till öra" och som "lågmälda viskningar". Och de ges enligt H P Blavatsky bara till dem som framgångsrikt genomgått sin fjärde initiation, vilken till mycket stor del består i den personliga och individuella upplevelsen av de läror som getts på de tre föregående stadierna. Dessa tre stadier av förberedande undervisning och träning leder till verklig personlig erfarenhet i den fjärde initiationen, under vilken kandidaten måste lämna sin fysiska kropp och till och med sitt hjärnmedvetande bakom sig och bli det som han blivit undervisad om, ty det är bara genom att bli som han kan veta. Icke desto mindre har en hel del öppet belysts i detta ämne.
Vid olika tillfällen har vi talat om solen, om vår solkropp, som vårt solsystems centrum. Den är centrum inte bara i fysiskt utan också i andra avseenden. Solen förser oss paradoxalt nog faktiskt med det mesta av våra materiella vitala krafter, och det är intressant att notera att planeterna som regel är tätare ju närmare solen de befinner sig. Man skall observera att Merkurius, bodhas eller visdomens planet, den särskilde väktaren och invigaren i mysterierna, (så när som på en) är den av våra sju planeter, dvs de sju mysterieplaneterna, som är närmast solen. Lägg märke till orden "så när som på en". Våra förfäder talade om sju mysterieplaneter. I den gamla ordningsföljden var de Saturnus, Jupiter, Mars, solen, Venus, Merkurius och månen. Om tiden tillåter skall vi senare i kväll utveckla det här ämnet lite närmare.
Planeten innanför Merkurius blev enligt våra läror under den tredje rotrasen, efter människans fall till fysisk fortplantning, praktiskt taget osynlig för det fysiska ögat. Den 26 mars 1859 sågs en kropp passera över solskivan. Den kroppen har sedan dess inte setts igen, men andra skäl gör att en del astronomer tror att det faktiskt kan finnas en planet innanför Merkurius (även om de trots försök inte lyckats finna den). Ett sådant skäl är störningarna i Merkurius rörelse. Ett försök att med hjälp av Einsteins relativitetsläror förklara dessa störningar har nyligen gjorts, och den förklaringen är nu på modet. Våra lärare säger dock att det finns en planet innanför Merkurius. Vi kan liksom astronomerna kalla den Vulkanus.
Även om Vulkanus blev osynlig under den tredje rotrasen så kan den ändå liksom 1859 bli synlig när den passerar solskivan, ty fastän den ter sig osynlig för blotta ögat så kan den förmodligen med hjälp av teleskop ses mot bakgrunden av solkroppens briljanta ljus. Det oerhört starka ljus som solen utstrålar får genast varje annan kropp med mindre lyskraft att framstå som en skugga. Och detta gäller även kroppar som normalt är alltför eteriska för att kunna ses på annat sätt.
Den sjunde planeten är enligt våra läror en planet som under de rätta betingelserna ibland kan iakttas till synes nära månen. Det sägs att den har en retrograd rörelse, och att den sakta håller på att dö. Den har nått slutet av sin cykel. Jag tror det är fel att säga att månen "döljer" den. Det kan kanske vara ett bra sätt att ge uttryck åt en viss företeelse, men jag tror att det är ett vilseledande sätt. Låt oss ta fasta på de fakta som getts oss, nämligen att den ibland "ses till synes nära månen", att den har en retrograd rörelse och att den håller på att långsamt dö.
Vulkanus är i ett mystiskt avseende den högsta av de sju heliga planeterna. Den är kanske inte den minst täta, men den är i en bemärkelse den psykologiskt sett högsta. Och vi har anledning att tro att den planet som ibland ses till synes nära månen kanske är den lägsta av de sju heliga planeterna. Detta innebär inte att våra läror begränsar antalet planeter i solsystemet till sju. Tvärtom säger dessa att det finns många fler planeter i solsystemet än dem astronomerna känner till. En del är helt osynliga därför att de befinner sig på plan som är högre eller lägre än vårt. Det finns planeter i vårt system som är högre än vår, och högre än alla de planeter som är synliga för oss. Men det finns också planeter i vårt system som är mycket lägre än vår, och mycket lägre än någon av de planeter vi kan se.
De sju särskilda planeterna kallas heliga av ett skäl som är mycket svårt att förklara helt öppet. Men vi kan säga så mycket som att de sju planeter som vi på jorden (lägg märke till inskränkningen) kallar heliga, är de planeter (och jorden är inte en av dem) som (för oss) är de sju solkrafternas upadhier - ett sanskritord som betyder "bärare". I den betydelsen, sedda ur den synvinkeln, är de alla "högre" än jorden. Och de är alla intimt förenade med denna jord. De förser inte jorden med dess principer, men väl med andliga, intellektuella, psykiska, astrala och vitala krafter så att säga. Dessa sju heliga planeter är dessutom våra "skapare" och vakar över vårt öde.
Detta är lite av den oförfalskade forntida astrologin. Vi åsyftar inte bara de sju planeternas fysiska kroppar. Utan tvekan har varje fysisk planet eller rättare sagt glob sina egna astronomiska krafter, sådana som gravitation och magnetism osv, men vi talar här om deras inre eller ockulta verksamheter. Var och en av de sju globerna i vår planetkedja står vidare under särskild uppsikt eller omsorg av en av dessa sju mysterieplaneter. Dessutom står varje rund under en av de sju heliga planeternas överinseende, och varje ras på varje glob står under speciell omsorg och uppsikt av en av dem. Dessa fakta, tillsammans med andra förhållanden som är ännu viktigare och intimare på grund av deras nära samband med vår planetkedja, är skälen till att dessa planeter kallas de sju heliga planeterna.
Solen och månen räknas inte till de sju. De står av esoteriska astrologiska orsaker som substitut för de två verkliga planeterna, ty den ena av dessa tycks befinna sig nära månen och den andra nära solen. Det oaktat är solen respektive månen i nära samverkan med de båda planeterna.
Och vad är nu solen? Är den bara en fysisk kropp? Det är den inte. Solen är faktiskt inte en fysisk kropp, ty den består inte av bränsle och är inte gasartad. Den är varken fast, flytande eller gasformig. Solen är en reflex. Vad menar vi här med reflex? Vi använder inte ordet i dess vanliga betydelse, som när man talar om en spegelbild. Vi menar att den verkliga solen är en kropp av energi - hur sällsamt detta än kan förefalla våra dagars vetenskapsmän. Den moderna vetenskapen börjar nu förstå att energi och materia i grunden är samma sak. För några år sedan ansåg man på vetenskapligt håll att allting var materia. Nu anses allting vara energi. Det är underligt att vetenskapsmännen inte lägger märke till hur lätt de ändrar grundvalen för sitt tänkande, och att de inte inser hur dogmatiska de ofta är vad beträffar de nya utgångspunkter de antar. Men så förhåller det sig. Våra dagars vetenskap säger att materia helt enkelt är energi, och detta är sant. Men den är i alla fall materia. Det finns ingen anledning att gå till den ena ytterligheten för att komma loss ur den andra. Materian existerar, den finns. Den är energins uphadi eller bärare, och energin är också materians inneboende liv. Materian existerar. Visserligen är den en maya, en illusion, men den existerar. Maya är inte illusion i betydelsen icke-tillvaro. Inte alls. Maya innebär att det finns någonting som framkallar den, men att de som ser den inte känner till det verkliga bakom. Med andra ord så säger våra sinnen oss inte sanningen om det som ligger bakom manifestationen. Detta är vad maya betyder. Maya betyder inte att tinget själv inte existerar. Den uppfattningen är absurd.
Om ni undersöker fotografier av solfläckar eller betraktar solen genom ett bra teleskop och fäster blicken på en solfläck när den är nära solkanten, så kan ni se att solfläcken ser svart ut när den korsar solskivan. Varför ser den då svart ut? Vi vet ju att den inte är svart till färgen. Det är vetenskapligt klarlagt. Men den synliga solskivan lyser så intensivt att den mindre kraftigt lysande solfläcken ser mörk ut, fast den faktiskt lyser ganska intensivt själv.
Antag att vi säger att den sol vi ser helt enkelt kan liknas vid ljuset kring någon elektrisk apparat, en "reflex" av den elektriska strömmen så att säga, en mayavisk manifestation på vårt plan av en energi som är så väldig att vi inte kan göra oss en riktig föreställning om den. Antag att vi tänker oss att solen inte upptar något rum (eller någon dimension) alls, och att den enormt stora skenbara ljuskropp vi ser är som en elektrisk gnista som ser ut att vara en kropp och uppta rum. Antag att vi går ett steg längre och säger att den synliga sol vi ser är materia i dess sjätte eteriska tillstånd, och att det som finns bakom denna briljant lysande slöja eller reflex är en atom så att säga, en oändligt liten del av materiasubstans, materia i dess sjunde tillstånd. Det är lätt att följa den här tanken. Solen är en energimassa, något som till och med de medeltida filosoferna kunde ha sagt: "Broder, när någon säger att han har sett solen, så skratta åt honom. Det har han inte. Solen är osynlig. Den verkliga solen, ursprunget och medelpunkten för dessa höga krafter, befinner sig på högre plan, och på vårt kosmiska plans sjätte underplan ser vi bara den intensiva glans som täcker ett lika vidsträckt utrymme som den skenbara solen upptar."
Solen ger oss vårt ljus på jorden, men den förser oss förmodligen inte ens med 30 procent av vår värme. Och den värmen får vi inte genom direkt fysisk strålning, utan på ett sätt som liknar det på vilket den elektriska strömmen ger värme. Från solens hjärta eller centrum emanerar energier som når de atmosfäriska slöjor vilka omsluter jorden. Energierna åstadkommer där elektromagnetiska flöden, och framkallar på så sätt en del av de meteorologiska fenomen vi erfar såsom stormar, vackert väder, regn, snö och is. Jorden frambringar antagligen själv 70 procent eller mer av den värme vi känner. Sådana företeelser som stormar förorsakas till största delen av elektromagnetisk verkan och återverkan (om jag får använda detta uttryck) mellan jordens inneboende prana eller vitala krafter och den meteoriska kontinent som omsluter vår glob som en slöja. Ty vi omges under vår manvantara, och varje planet i solsystemet omges på liknande sätt under sin manvantara, av en tjock slöja av meteoriskt stoft. Det mesta av detta är mycket fint, men en del av det utgörs av mer eller mindre stora kroppar.
Tag Venus eller Merkurius som exempel. Var och en av dem är omgiven av sin egen slöja av meteoriskt eller kosmiskt stoft. Var och en av dem döljer sitt ansikte. Denna meteoriska slöja fungerar i ett avseende som en vall, och utgör därigenom ett skydd för sin planet. Därför ser vi inte planetens rätta ansikte. Men Mars har ingen sådan slöja. Varför inte? Därför att den planetkedjans vitala väsensämne har lämnat den fysiska globen för dess andra glober.
Vi skulle i kväll ha visat en bild som hör samman med vårt nuvarande studium, men vi får spara den bilden till nästa vecka. Låt oss bara säga att den har att göra med det mystiska syriska tänkande som var gängse före den kristna eran. Den framställer de exoteriska astrologiska idéer som syrierna då hade om sambandet mellan tillvaroplanen och därför mellan planeterna och de mystiska ställningar var och en av dessa intar i det evolutionära dramat. Syrierna framställde detta samband på följande sätt. Först och högst var Vintergatan, som för dem var den yttersta gränsen för denna hierarki, detta universum. Därefter kom nebulosor och kometer, som i den andliga hierarkin representerades av serafim. Den tredje nivån utgjordes av fixstjärnorna, och dessa representerades av kerubim. Efter att sedan ha förbigått vår kosmiska rymds väldiga skapelser började de gamla tänkarna i Babylonien, Assyrien, Medien, Persien, Fenicien och alla de andra länderna i Mindre Asien den lägre serien med vårt solsystems planeter. Först Saturnus, sätet för tronerna. Därefter Jupiter, sätet för härskarna. Sedan Mars, sätet för krafterna. Sedan solen, sätet för makterna, följd av Venus, sätet för herraväldena. Därefter kom Merkurius för ärkeänglarna och månen för änglarna. Sedan kom jorden. De räknade också upp fem element - en uppräkning som är exoterisk, men som är identisk med den esoteriska så långt den går. Vår jord, liksom den interplanetariska rymden, innehåller dessa fem element. Och när vi säger vår jord menar vi inte bara den fysiska planetkropp av detta element som vi bebor, utan hela den sfär som innefattas mellan månen och jorden. De fem elementen kallades eter, eld, luft, vatten och grov materia eller jord. Utanför denna hierarki, detta universum eller kosmos, placerade man det himmelska vattnet. Även i den hebreiska Genesis talas det i första kapitlet om Elohims ande som svävade över vattnet. "Himmelskt vatten" var en benämning våra förfäder ofta gav åt det som grekerna kallade chaos, outvecklad materia, eller som vi i dag säger, rymdens djup.
Det är ett intressant faktum att den här planetföljden klart visar, att de forntida folken måste ha förstått det synliga solsystemets strukturella mekanism mycket bra. Den visar också att om de tänkte geocentriskt och gjorde jorden till kosmos centrum, så var det ett naturligt tänkande. Och planetföljden är ett tecken på att människan helt naturligt tänker geocentriskt, eftersom hon är instinktivt antropocentrisk. De forntida astrologerna och astronomerna, som stod med båda fötterna på jorden, gjorde därför sina beräkningar och utblickar utifrån denna. Den uppåt mot solsystemets sfärer blickande människan placerade de på jorden som centrum för observationen, liksom vi gör i dag. Men därmed menade de inte alls att de inte visste något om det heliocentriska systemet. Vi vet att de kände till detta.
Vad kan det här betyda? Det kan bara betyda en sak, nämligen att planeterna räknades upp efter den relativa tid det tar för dem att beskriva sin respektive omloppsbana: Saturnus omkring trettio år, Jupiter, den därnäst "lägsta", cirka tolv år, Mars, den därefter lägsta, cirka två år, solen (eller den mysterieplanet som solen står för) ett år, Venus sju månader, Merkurius tre månader och månen en månad. Låt oss också påpeka att dagarna i vår vanliga vecka är baserade på den här serien.
När forntidens folk placerade planeterna i ordningen Saturnus, Jupiter, Mars, solen, Venus, Merkurius och månen, varför lät de då inte sin sjudagarsvecka följa samma ordning? Därför att, när dygnet delas in i 24 timmar, var och en av dagarna - som börjar vid soluppgången - börjar med sin första timma behärskad av en viss planet. Om man börjar med Saturnus och räknar igenom de 24 timmarna (och det finns alltså sju heliga planeter), så räknar man sju tre gånger och får tre över. Tre gånger sju är 21 och sedan följer den 22:a, 23:e och 24:e timman. Den 25:e timman är nästa dags första timma. Om man alltså börjar med Saturnus som den behärskande planeten och räknar igenom de sju planeterna tre gånger, finner man att också den 8:e, den 15:e och den 22:a timman står under Saturnus. Den 23:e kommer under Jupiter, den 24:e under Mars och den 25:e - som är nästa dags första timma - kommer under solen (söndag). Om man fortsätter att räkna på det här sättet (eller tar var tredje planet i ordningen) får man veckans dagar. Alltså: Saturnus, Jupiter, Mars, solen, SÖNDAG. Solen, Venus, Merkurius, månen, MÅNDAG. Månen, Saturnus, Jupiter, Mars, TISDAG, (Mars dag). Mars, solen, Venus, Merkurius, ONSDAG. Merkurius, månen, Saturnus, Jupiter, TORSDAG (Tors dag). Jupiter, Mars, solen, Venus, FREDAG. Venus, Merkurius, månen, Saturnus, LÖRDAG, som då påbörjar en ny vecka.
Våra veckodagars ordningsföljd och namn har alltså ett intressant och ockult yttersta ursprung, den forntida astrologin, som inte förklarades och gavs åt världen annat än i mysterierna. Veckodagarna hade samma ordningsföljd och namn i Indien och norra Europa, liksom i några delar av Asien, något som ännu inte fått en tillfredsställande förklaring av våra kalendografer och astronomer. Förklaringen ligger i det fundamentalt identiska astrologiska system som var gängse i hela den forntida världen.