Kapitel 25
Den sjufaldiga naturens mysterier. Motsvarigheter: glober, element, människans principer. Fornfolkens sju heliga planeter. Tidsperioder och raskatastrofer.
Men då utbrast en av de äldre [egyptiska] prästerna: Solon, Solon, alla ni greker är barn, och något sådant som en gammal grek finns inte. När Solon hörde detta frågade han: Varför säger du så? Prästen: Därför att ni alla är unga till själen. Ni har vare sig någon verkligt gammal trostradition eller någon vetenskap som inger vördnad genom sin härstamning från forna tidsåldrar. Skälet härtill är de många och olika förintelser av människor som förekommit och åter skall förekomma. De största av dessa har skett genom eld och vatten, de mindre vid tio tusen andra oförutsedda händelser... Men allt vackert eller stort eller anmärkningsvärt som inträffat hos oss eller hos er eller någon annanstans, och kommit till vår kännedom, är upptecknat i vara tempel och bevarat till denna dag. (Platon, Timaios)
Låt oss börja kvällens studium med att läsa på sidorna 643 och 644 i Den Hemliga Läran I. Vi läser ett par avsnitt ur avdelning XV som har rubriken Gudar, Monader och Atomer:
Det exakta omfånget, djupet, bredden och längden av naturens mysterier står endast att finna inom den österländska esoteriska vetenskapen. Så omätliga och så djupa är dessa mysterier att knappast ens ett fåtal, ett helt litet fåtal av de högst initierade - de vilkas själva tillvaro endast är känd av ett ringa antal adepter - förmår tillägna sig kunskapen om dem i deras helhet. Den finns dock där fullständigt, och ett i sänder tillåts fakta och förlopp som pågår i naturens verkstäder att leta sig fram till den exakta vetenskapen, i det att hemlighetsfull hjälp meddelas en och annan individ att tyda de dunkla gåtorna. Det är vid slutet av stora cykler, i samband med rasernas utveckling, som detta i allmänhet inträffar. Vi befinner oss vid själva utgången av en 5000-årscykel i den nuvarande ariska kali-yuga, och under den tid som ännu återstår till år 1897 skall en stor flik lyftas av naturens förlåt och den materialistiska vetenskapen erhålla ett dödshugg.
Från eonernas själva begynnelse - i tid och rum inom vår rund och på vår jord - upptecknades naturens mysterier (åtminstone de som det tilläts våra raser att känna) av lärjungarna till dessa samma, numera osynliga "himmelska människor" i form av geometriska figurer och symboler. Nycklarna till dem ärvdes från ett släkte av "vise män" till ett annat.
Vid vår förra sammankomst diskuterade vi en bild som ur exoterisk synvinkel visade den syriska uppfattningen om kosmos yttre och inre struktur. Den som var särskilt uppmärksam lade då märke till att denna hierarki verkade vara framställd som om den befann sig på ett enda plan. Detta är på ett enda plan. Detta är på sätt och vis sant, men det är mycket som står i samband med detta faktum som vi inte kunde, och inte heller nu kan nämna, av det enkla skälet att vi ännu inte har lagt grunden till en rätt förståelse av detsamma. Vi får i kväll därför nöja oss med att säga att hierarkierna samverkar och införlivar sig med varandra. De så att säga korsar varandra i alla riktningar.
Som vi tidigare påpekat är vår evolution först "utåtriktad" och sedan "inåtriktad". När vi i början av denna vår planetkedjas manvantara steg ner längs den skuggiga bågen eller materians båge, följde vi såsom medlemmar av vår planetariska livsvåg riktningen inifrån utåt. Från inre plan, från inre världar, fortsatte vi alltså hela tiden "nedåt" i tilltagande materialitet. När vi nådde mittpunkten av den fjärde runden på denna glob, som är den centrala punkten eller vändpunkten för denna planetkedjas manvantara, bedarrade impulsen och upphörde slutligen i vad vi kallar den fjärde rotrasen, den atlantidiska rasen. Därefter började det omvända förloppet göra sig gällande, och framåtskridandet och utvecklingen vände om i en spiral så att säga. Sedan dess och för framtiden är riktningen utifrån inåt, ett uppstigande i tilltagande andlighet. Denna process av nedstigande i materialitet följt av återuppstigande i andlighet är den bana som inte bara följs vid varje planetkedjas uppbyggnad, utveckling och avslutning. Den följs också vid de större cyklernas evolution, till exempel sol-kalpaernas, vilka var och en omfattar sju planetmanvantaraer. Sju planetmanvantaraer utgör en solkalpa, dvs sju Brahmas dagar eller sju planetcykler (var och en bestående av sju runder) utgör en solkalpa eller solmanvantara.
För att göra kvällens ämne mera lättbegripligt, för att underlätta förståelsen av själva idén, ritar vi upp sju cirklar som representerar sju glober. Tre glober befinner sig på den fallande eller skuggiga bågen, en är längst ner eller vid vändpunkten, och tre befinner sig på den stigande eller lysande bågen. Vi betecknar dem med bokstäverna A-G.
Dessa cirklar representerar planetkedjans glober. Livsvågen börjar sin evolution på glob A och genomlöper där sina fastställda cykler, varefter den övergår till glob B. Efter att ha fullbordat sin bana på B övergår den till C. När livsvågen avslutat den beträffande rundens bana på C övergår den till D. På den globen befinner vi oss nu, i den fjärde runden. Vi har avverkat drygt hälften av denna fjärde rund, ty vi är den femte rotrasen på glob D, på vilken glob sju rotraser skall genomlöpa sina cykler.
Var och en av dessa glober är uppbyggd av och korresponderar med det fornfolken kallade elementen, dvs baserna för naturens sju principer. Elementen kallas också "ansatser", inte i betydelsen av någonting ofullbordat utan i betydelsen rotföreteelser, ursprungligheter. Sanskritordet för princip är tattwa, som betyder "en verklighet", dock inte den yttersta verkligheten, det absoluta inom en hierarki, utan dennas rotdifferentieringar under manifestationen. Ordet för element är bhuta. Varje element utgår ur sin högre föregångare och ger liv och upphov åt ett lägre element. Fornfolken räknade alltid med fyra element, ibland med fem. Vår skola räknar med sju. Fornfolkens benämningar på elementen var vanligen eter, eld, luft, vatten och jord. De två återstående principerna och de två återstående elementen (baserna till de två förra) har inte fått några exoteriska namn, ty de är ännu inte förnimbara för våra nuvarande sinnen. Det mänskliga medvetandet kan ännu inte uppfatta dem. Men de är icke desto mindre erkända och namngivna av den esoteriska filosofin, som meddelar undervisning om dem. Den ena kallas anupapadaka-tattwa , ett sanskritord vars innebörd är mycket svår att förklara. Den allmänna betydelsen är att anupapadaka-tattwa inte utgår ur någonting annat, dvs är "föräldralös". Den utgår ur sig själv. Den första av alla sju, den översta på naturens nedåtgående båge, kallas adi-tattwa eller "ursprunglig tattwa" när det gäller principen och adi-bhuta när det gäller det korresponderande elementet. Det senare tillhör samma tillvaroplan i kosmos som principen adi-tattwa, men i en något lägre grad såsom varande principens bas eller vehikel.
Dessa element är givetvis inte de välbekanta företeelser vi känner till under benämningarna eld, vatten, luft och jord, utan är i en gåtfull bemärkelse elementens motsvarigheter på vår jord. Även om planetkedjans sju glober inte är de sju respektive elementen, så är varje glob uppbyggd av dem alla, och ett av de sju elementen är förhärskande i var och en av globerna. Allt detta skall vi belysa längre fram, när vi kommer till studiet av lokaerna och talaerna. På glob A till exempel skulle elden inte vara vår materiella jordiska eld utan eldens ande så att säga, eldens rot. Ty i den esoteriska filosofin är "eld" inte bara effekten av förbränning utan ett verkligt element, en ansats, en bas. Och på samma sätt förhåller det sig med luften, som utgår ur elden, föds ur elden. På samma sätt förhåller det sig också med elementet vatten som utgår ur luften, föds ur den. Och jorden slutligen, föds ur elementet vatten.
Att ett element ger upphov till ett annat är också en gammal stoisk lära. Manifestationen börjar på det andliga planet. och allteftersom livsimpulserna når ner i grövre former, i materia (för att använda det vanliga uttrycket), föds de föjande elementen (baserna, ansatserna). Därvid föds vart och ett ur det föregående och ur alla de föregående. Så till exempel föds elementet jord inte bara ur elementet vatten utan också ur eld och luft. Vidare har en planetkedjas sju runder, en planetkedjas sju glober och de sju rotraserna på varje sådan glob var och en sin förhärskande korrespondens med ett av dessa sju element. Jag påpekar ännu en gång att vi inte talar om de välbekanta företeelser som vi kallar eld, vatten etc utan om dessas baser, ursprung, "'andesidor", alltså de orsaker (tattwaer) som frambringar det vi ser här på vår jord.
Var och en av de sju heliga planeterna är en manifestation, ett förkroppsligande av krafterna hos ett av de sju sol-logoi eller andliga energierna i vårt solkosmos. Av dessa energielement kan vi se en svag manifestation eller skugga i solspektrats sju färger.
Tänk också på att var och en av människans sju principer utgör en relativ motsvarighet till ett av dessa element. Människans sju principer och element är ett duplikat inom henne av kosmos sju principer och element. De sju elementen eller baserna eller ansatserna är de sju vehiklerna för kosmos sju principer. Dessa element är på samma gång substans och energi, ty energi och substans är i grunden samma sak. Materia och energi är i grunden ett och detsamma. De är så att säga den övre och undre sidan, det inre och yttre, impulsen och dennas resultat eller frukter.
Låt mig också vad de sju heliga planeterna beträffar säga följande. När fornfolkens esoteriska vetenskap talade om sju heliga planeter pekade man särskilt ut vissa sådana, ty var och en av de planeter som är kända av oss är själv förbunden med sju andra planeter, vilka för den är dess sju heliga planeter. Vår jord är inte en av fornfolkens sju heliga planeter. Dessa var Saturnus, Jupiter, Venus, Merkurius, den planet mycket nära solen som för närvarande är osynlig men misstänks existera och av en del astronomer kallas Vulkanus, en sjätte planet som vi för närvarande bara kan omnämna, samt en sjunde som ibland iakttagits nära månen - av dem som "har ögon att se med".
Vulkanus upptäcktes eller antas ha blivit upptäckt den 26 mars 1859 då den sågs passera över solskivan. Sedan dess har astronomerna sökt efter den, men inte kunnat finna den. Lärorna säger om denna planet, som (i ett avseende) är den högsta av våra sju heliga planeter, att den blev osynlig för våra fysiska sinnen någon gång i mitten av den tredje rotrasen. Men eftersom vi nu på den stigande bågen har nått det plan som motsvarar utvecklingsgraden hos den tredje rotrasens plan, så kommer planeten inom kort att visa sig igen. Fastän den fortfarande på grund av sin eteriskhet är på det hela taget osynlig, kan den ändå under gynnsamma omständigheter ses med teleskop när den korsar solskivan. Hur kan detta komma sig? Därför att solens bländande ljus får allting som uppträder framför den att framstå som någonting mörkare. På det sättet kan planeten ses som en skugglik kropp som korsar solskivan. Detta är åtminstone ett sannolikt skäl till att de astronomer som letat efter Vulkanus kan ha funnit den.
Den sjunde planeten, som är den "lägsta" av våra sju heliga planeter och esoteriskt omtalas såsom varande nära månen, befinner sig i sin sista eller sjunde rund och är därför döende. Förmodligen är också den planeten alltför eterisk för våra nuvarande fysiska sinnen och praktiskt taget osynlig, utom under vissa särskilt gynnsamma förhållanden. Innan vår planet nått sin sista eller sjunde rund har vår måne upplösts till stjärnstoft. Men då kommer den nu döende hemliga planeten eller mysterieplaneten nära månen att ha dött och vara som en måne för oss. Den blir dock inte en verklig måne i samma bemärkelse som vår månmoder, utan snarare en satellit. Den kommer att te sig som en måne för oss, och faktiskt vara en "måne" eftersom den är en död kropp.
Det finns mycket som helt enkelt inte kan sägas om dessa sju heliga planeter eller mysterieplaneter - åtminstone inte nu. Men vi har tidigare påpekat att de sju främsta dhyan-chohanerna eller meditationens herrar är mycket nära förbundna med var sin av de sju mysterieplaneterna, dvs de sju som är jordens heliga planeter. Det finns många andra planeter i vårt solsystem, men bara sju av dem är våra sju heliga planeter.
Varje annan planet, som till exempel Jupiter, har sina egna sju heliga planeter. Alla dessa tillhör vårt solsystem, men alla behöver inte vara våra sju heliga planeter. Men var och en av dem är en sol-lokalitet på grund av de kosmiska byggnadselementens sammanvävning eller införlivande med varandra.
Människan står högre än den glob hon bebor. Människan står högre än solen. Ni och jag intar en högre andlig ställning än solen, trots att denna är solsystemets andliga och vitala lokalitet. Den sol vi ser är inte den verkliga solen. Den sol vi ser är bara brännpunkten för de enorma krafter som från andra sidan verkar genom den. Och människan är högre än solen trots att hon kommer från den, från dess inre så att säga. Låt er inte ryckas med av vetenskapliga teorier, ty vetenskap är absolut inget kriterium på andlig kunskap. Denna befinner sig än så länge långt bortom vetenskapens räckvidd. Våra fysiska kroppar är var och en ett kosmos, relativt talat till och med ett alltomfattande kosmos. Den moderna vetenskapen har börjat ana denna sanning, och vetenskapsmännen talar nu om att atomen med sina elektroner och protoner bildar ett solsystem i miniatyr. Det finns ingen partikel av substans eller materia som är utan liv, tom på intelligent liv. I och på atomernas elektroner i vår kropp finns det varelser som är högre än vårt personliga jag. En sublim tanke att begrunda. Vi har sannerligen större ansvar än vi kan drömma om. Vår kropp är i vidaste bemärkelse ett livets tempel.
Jag har från en vän fått ett brev som är väl värt att läsa i det här sammanhanget. Jag läser ett avsnitt i brevet som innehåller ett citat angående planeten Vulkanus:
"Seeliger har klart påvisat att det finns tillräckligt av det kosmiska stoft som medverkar till uppkomsten av zodiakljuset för att förklara alla avvikelserna i Merkurius rörelser." Därigenom skulle Vulkanus vara obehövlig.
Detta skrevs för cirka tolv år sedan och antogs undanröja hela svårigheten med den ändring på 42 sekunder per århundrade som inträffar i Merkurius periheliumposition. [Perihelium är den punkt i en himlakropps bana runt solen, där avståndet till solen är minst. Övers anm.]
Lägg märke till att störningarna i Merkurius rörelser först förklarades bero på en okänd planet som kallades Vulkanus. När nu Vulkanus inte kunde återfinnas sade teoretikerna att det måste vara kosmiskt stoft som förorsakade dessa störningar. Och på den teorin följer en annan. Jag läser ännu ett avsnitt i brevet:
Sedan kommer vännen Einstein och börjar förklara dem på ett helt annat sätt, och "kosmiskt stoft" ställs i sin tur vetenskapligt åt sidan. Därefter visar professor Poor vid Columbiauniversitetet att Einsteins teori om Merkurius rubbar de andra planeternas positioner mer än den hjälper Merkurius - så där står vi! Jag beundrar deras häpnadsväckande förmåga att utveckla teorier för de märkligheter de upptäckt under de begränsade betingelser som står dem till buds, men vi måste verkligen vara fördomsfria när det gäller företeelser som är föremål för så olika tolkningar.
Det här är mycket välformulerat och täcker problemet ganska bra.
Vi närmar oss slutet av kvällens sammankomst, men vi har en fråga som kräver lite uppmärksamhet innan vi slutar. Den gäller rotraserna på vår planetkedjas glober, och vi tar som exempel raserna på glob D, som ju är den lägsta i vår planetkedja. Dessa rotraser tar väsentligt längre tid i anspråk för sin utveckling än man i allmänhet tror. Det rör sig om miljoner år för var och en av dem. En del studerande som inte läst H P Blavatskys Den Hemliga Läran tillräckligt uppmärksamt antar att vår rotras, den femte, nu bara är omkring en miljon år gammal. Detta är inte sant, och H P Blavatsky säger ingenting i den stilen. På sidan 478 i andra delen säger hon att vår femte rotras är omkring en miljon år gammal såsom fullt utbildad ras och helt skild från sin moderstam.
Men hur många år behövde den för att nå så långt? Som rotras föddes den ju ungefär vid mittpunkten av moderrasen. Den behövde miljoner år för att nå den mittpunkt av sitt förlopp där vi nu befinner oss. Vår stora raskatastrof har ännu inte nått oss. Men den kommer att drabba oss, liksom alla de föregående rotraserna drabbades när deras tid var inne, och liksom de två rotraser som följer på denna vår femte, dvs den sjätte och den sjunde, skall drabbas när deras tur kommer.
Rotraserna förgörs omväxlande av eld och av vatten, men vi får inte glömma att de övriga elementen också är verksamma på samma gång. Det är dock framför allt elden och vattnet som förorsakar kontinenternas rubbningar eller rättare sagt sänkningar, liksom höjningarna av nytt land. Det finns i det här sammanhanget en intressant punkt i våra läror som jag skall beröra helt kort.
Läran säger att första, tredje, femte och sjunde rotraserna är vad vi kan kalla vattenraser, medan andra, fjärde och sjätte är vad vi kan kalla landraser. Med andra ord så blomstrar raserna med udda nummer på vår jord under tider när haven täcker större delen av dess yta. Under andra, fjärde och sjätte raserna är förhållandet omvänt, och mer land än hav täcker då globen. Elden förgjorde den första och den tredje rasen, vatten den andra och den fjärde. Elden kommer att förgöra den femte rasen, vatten den sjätte och elden återigen den sjunde. Geologiskt sett är det denna omväxling i utbredningen av land och vatten som åstadkommer detta cykliska förhållande.
Vi skall försöka göra det hela lite klarare. Den tredje rasen förgjordes genom eld, dvs i princip genom aktiviteten av underjordiska jordbävningar och vulkaner, som följdes av översvämningar. Den tredje rasen var en vattenras. Det fanns mer vatten än land på jordytan. Så är det också nu, i vår femte ras. Vid mitten av vår ras livscykel finns det tre gånger så mycket vatten som land. När vår rotras närmar sig sitt slut kommer den stundande raskatastrofen att visa sig såväl genom mindre som genom väldiga, hela jordorganismen omfattande, seismiska och vulkaniska störningar. Dessa förebådar översvämningen av vårt kontinentsystem och höjandet av nytt land för den följande sjätte rotrasen. Detta blir ett verk av elden. När det atlantidiska kontinentsystemet drabbades av sin katastrof och det långsamt begravdes av översvämningarna, var orsaken vatten. Det fanns då mer land än vatten. Naturen sökte återställa jämvikten och åstadkomma en bättre balans, och det stora systemet förgicks genom översvämning. Vattnet kom och dränkte landet, givetvis åtföljt av jordbävningar och vulkanisk aktivitet. Ty när en rotras förgörs genom eld eller vatten som huvudorsak samverkar elden och vattnet, fast ett av elementen är förhärskande. Den fjärde perioden, den atlantidiska, var en landperiod, och naturen följde sitt vanliga tillvägagångssätt vid störd jämvikt - och vattnet kom och översvämmade landet. Ett fascinerande ämne att studera är varifrån vattnet kom, men tiden tillåter oss inte att gå in på det i kväll. Vår period är en vattenperiod, och i sinom tid skall vattnet långsamt börja försvinna och ge plats åt nytt land, livsrum för den kommande sjätte rotrasen.
Katherine Tingley: Jag skulle vilja be professor de Purucker säga något om civilisationens och mänsklighetens tillstånd vid slutet av dessa olika raser. Hur är evolutionen präglad? Har inte de människor som tycks vara "offer" för den fruktansvärda katastrof som inträffar vid slutet av varje ras kunskap om dödens hemligheter, och ser återfödelsen som en underbar befrielse?
G de Purucker: Det är jag övertygad om. Slutet av varje ras för med sig fulländningen av det som den rasen strävade efter att åstadkomma. Och jag vågar påstå att om vi kunde se tillbaka och ta reda på vad som ägde rum när Atlantiskontinenten sjönk, så skulle vi inse att till och med de jämförelsevis få som under denna katastrof genom döden lämnade sina fysiska kroppar förstod, att det de hade att genomgå inte var någonting annat än en form av den död som förr eller senare drabbar alla människor. Fastän de var djupare sjunkna i materian visste de bättre än vi nu gör att livet är evigt, ty det finns faktiskt ingenting annat än liv överallt . Och deras läkare kunde säga dem - och sade dem också, ty de visste - att alla sjukdomar i våra kroppar kommer av ett övermått av liv, i synnerhet de sjukdomar som vi kan kalla elakartade eller tärande. I de fallen är det livet som skenar iväg i kroppen, och detta förorsakar döden. Detta visste de bättre än vi.
Vi skall inte tro att alla sopas bort på ett ögonblick under kaos och förvirring vid dessa raskatastrofer, att det inte finns något hopp utan bara vild förtvivlan. Så är det inte alls. De här katastroferna kommer långsamt. Kontinenterna sjunker under tidsåldrar. Människorna utvandrar och lämnar det sjunkande landet. De flyttar till högre belägna och bättre platser, till nya och friska landområden, där nya raser föds ur vad vi med rätta kan kalla de gamlas död.
Jag tror inte att någonting av det jag pratar om kan mäta sig med fasorna vid jordbävningen i Lissabon för många år sedan, då tiotusentals människor omkom. Inte heller kan det mäta sig med den fruktansvärda katastrofen i Messina på Sicilien, för att ta ett annat exempel. Vi befinner oss nu i vårt eget stora cykliska katastrofskeende, även om detta bara har börjat. Men hur mycket större är inte hjärtats vånda hos den som sitter vid en älskad anhörigs sjukbädd. Där har vi verklig ångest. När plötsliga katastrofer inträffar, har de mestadels ringa omfattning. När raserna närmar sig sitt slut, sjunker kontinenterna sakta. För dem, vilkas öde det är att vara med om en raskatastrof, finns det betydligt värre saker än att bara förlora den fysiska kroppen. De kommer att känna till dödens vackra hemligheter. Vid slutet av vår ras skall vi känna till dessa mycket bättre än vad atlantider gjorde. Som individ förgås ingen på det här sättet såvida det inte är hans personliga karma att göra det. Hur förhåller det sig väl med alla de tiotusentals människor som varje år omkommer vid båt-, tåg-, bil-, gruv- och andra olyckor? Det ber jag er begrunda.