Kapitel 27
De två fundamentala kosmiska hierarkierna: materia och ande-medvetande. Chaos-theos-kosmos: gudar-monader-atomer.
Det finns förvisso två gestaltningar av Brahma: den som har form och den formlösa. Den som har form är overklig, den formlösa är verklig, är Brahma, är ljuset.
Det ljuset är detsamma som solen [den andliga solen, inte vår synliga sol som bara är en återspegling, en slöja, en form].
Sannerligen, detta kom att ha Om som sin själ (atma). Han delade sig (atmanam) i en trefald. Om är tre metriska enheter (a + u + m). Medelst dessa vävs hela världen, varp och inslag, över honom. (Maitri-upanishaden 6,3)
Ett överflöd av förmåga är alltid tillfinnandes hos de högsta orsakerna, och på samma gång som denna förmåga överträffar alla ting är den med obehindrad energi och i lika hög grad närvarande i allt. I enlighet härmed upplyser de första följaktligen de sista av tingen, och det immateriella finns immateriellt närvarande hos materiella väsen. Inte heller bör någon anse det märkligt om vi säger att det finns en viss ren och gudomlig materia. Ty materian som alstrats av det helas fader och demiurg får en för den själv avpassad fullkomning, så att den blir i stånd att motta gudarna. På samma gång är det ingenting som hindrar mer framstående varelser att bli i stånd att ge av sitt ljus till underordnade naturer. Därför är materian inte heller utesluten från delaktighet i det som är bättre. Den materia som är fullkomlig, ren och riktad mot det goda är inte olämplig att motta gudarna. Och eftersom det krävs att jordiska väsen inte skall sakna gudomlig gemenskap, får jorden också en viss gudomlig del av denna, tillräcklig för gudarnas delaktighet. (Iamblichos, On The Mysteries, s 265-266)
Det är nästan femtio år sedan H P Blavatsky bragte oss teosofin. De av oss som hade tillfälle att studera teosofi under en större eller mindre del av den perioden kan se hur tänkandet i världen genomgått stora förändringar. Det är förändringar av ett slag som bara kan tillskrivas de andliga impulser som gavs åt världen av H P Blavatsky och dem som stod bakom henne.
Innan vi avslutar kvällens sammankomst skall vi peka på en del fakta som visar hur denna stora teosof, som trängt in i den urgamla visdomens hemligheter, förebådade (eller förutsåg, om man så vill) några av de största av så kallade vetenskapliga upptäckter som gjorts under dessa senaste femtio år.
Dessa är revolutionerande för tänkandet, och det är bara rättvist att vi placerar äran för dem där den hör hemma. Tv det finns ingen annan orsak till dessa omvälvningar - som fortfarande äger rum och ännu knappast nått sin kulmen - än H P Blavatskys arbete och den andliga impuls hon på sin tid förde in i världen.
Vi inleder kvällens studium med att ännu en gång läsa ett stycke av det avsnitt på sid 672 i Den Hemliga Läran I som vi läste förra gången:
Ju närmare förenad han är med sin urtyp i "himlen", dess bättre för den dödlige, vilkens personlighet av hans egen särskilda gudom (den sjunde principen) valdes till dess jordiska hemvist. Ty med varje viljekraftig strävan efter luttring och förening med denne "den egne guden" underkuvas en av de lägre strålarna, och människans andliga väsen dras till en högre stråle som ersätter denna, och höjer sig sålunda från stråle till stråle till dess slutligen den inre människan upptas i det enda och högsta ljuset från Fadern - SOLEN.
Två fundamentala tankelinjer har förts in i våra studier med förhoppningsvis tillräcklig klarhet för våra nuvarande syften. Den ena av dessa är framställningen av naturens nattsida, dess materiasida, vehikelsidan. Den andra är framställningen av naturens ljussida, dess andliga sida, dess gudomliga sida, som i vårt system också kallas medkänslans hierarki. Den förra hierarkin, som genomtränger och faktiskt är rymden, den materiarymd eller rymdmateria i vilken den senare hierarkin verkar, utgörs av uppbyggarnas hierarki, världens murare, den mystiska grekiska filosofins kosmokratores eller världsdanare. Dessa utgör i andligt avseende den lägre hierarkin, men har relativt herravälde över sina underhierarkier från sin början ner till sitt lägsta plan, vilket utgör de rent elementala energierna eller naturkrafterna på det lägsta planet i deras kosmiska hierarki. Ord som elemental eller lägst är bara adjektiv som betecknar psykologiska mysterier. Som vi antytt så sträcker de sig i sina sju grader upp till den lägsta graden av medkänslans hierarki, som utgör den gudomliga sidan. Det finns ingen lucka mellan dem. De genomtränger och blandar sig faktiskt med varandra. Liksom anden verkar i människans själ och människans själ verkar i hennes lägre vehikel, så verkar medkänslans hierarki i och genom uppbyggarnas hierarki.
Denna tanke är så viktig för förståelsen av den uråldriga visdomen att vi gång på gång fäster uppmärksamheten på den, ty den ger oss den filosofiska och vetenskapliga ramen för både universum och för människans eget medvetande. Och den är den bakgrund, mot vilken vi måste placera bilden av det som äger rum under såväl det kosmiska som det mänskliga evolutionsförloppet, sådana dessa förlopp beskrevs vid de forntida initiationerna och i mysterieskolorna.
Vid en tidigare sammankomst sade vi att människan i andligt avseende är högre än solen. Detta är riktigt, men vi sade inte vilken människa - och det med avsikt. Solen är det vitala centrat i sitt system. De krafter som tillhör denna i sin inre gudomliga varelse är så fruktansvärda, till och med på vårt plan, att om en människa skulle komma inom deras räckvidd så skulle hon helt enkelt förintas. Hon skulle inte bara brytas ner och upplösas som den fysiska kroppen vid döden utan reduceras till ett intet, utplånas. Varför? Därför att de fem lägsta principerna i hennes psykologiska byggnad skulle var och en på sitt plan upplösas i atomer och sugas in i stjärnkroppen. Bara hennes högre del, den gudomliga delen, den andliga delen, som tillhör medkänslans hierarki, kristusdelen, buddhadelen, skulle förbli oförstörd. Varför? Därför att denna senare del själv är av samma substans som den dolda solen, av vilken vår fysiska sol bara är återspeglingen eller manifestationen på detta plan av det gudomliga väsendet bakom. När vi sade att människan är större än solen, menade vi följaktligen att hon nått längre på utvecklingens väg än den varelse (betraktad som en återspegling) som är solen. Hon har otvivelaktigt nått längre på evolutionsvägen än sitt solcentrum - en paradox som faktiskt är sann. Det var på grund av att manasprincipen - som är underordnad de två högsta principerna - vid mitten av den tredje rotrasen i denna fjärde rund gjorde sitt inträde i hennes konstitutions förnuftslösa "skuggor", dvs i de fyra lägsta av hennes sju principer, som hon blev den självmedvetna varelse hon nu är. Och därmed blev hon bokstavligt talat en inkarnation av det gudomliga.
Det gäller nu för människan att aktivera de inre krafter, de högre principer, som utgör hennes inre andliga natur. Dessa är inte overksamma men de sover, så att säga. När vi säger att människans högre principer "sover" i henne, är detta ett sätt att uttrycka förhållandet som kanske är riktigt såsom talesätt. Men i själva verket är det de lägre principerna som sover i andligt avseende och behöver väckas. Själva roten budh, från vilken vi har buddhioch buddha och budhamed ett d, betyder "väcka" och genom härledning "upplysa". Våra högre principer är verkliga varelser som lever på sina egna plan. De är individuella väsen, fullt medvetna och tänkande varelser. Detta skall ni hålla i minnet. Våra högre delar är inte outvecklade, icke samordnade, sovande företeelser. De är en enhet av varelser, ett andligt kosmos i miniatyr.
Det väckande av de lägre elementen i den tredje rasens människor som åstadkoms genom manasaputraernas inkarnation upprepades, såväl i dramatisk form som i verkligheten, i de forntida mysterierna och vid initiationerna. Dessa var sålunda ett kopierande av det som fortfarande äger rum i naturen, och i allra högsta grad ägde rum i naturen under den tredje rotrasen. Och vid dessa initiationer försökte man att ytterligare stimulera, att ännu mer väcka, att i ännu högre grad levandegöra och bringa i dagen människans inre och högre natur. Detta upphöjda syfte utgjorde kärnan, hjärtat och innebörden i de forntida initiationerna.
Men observera att initiation och mysterier inte är exakt samma sak. Fast de stod varandra mycket nära vad syftet beträffar och löpte längs parallella linjer, betydde initiation undervisning, uppväckande, sinnets öppnande, medan mysterierna var de dramatiserade framställningarna av det som ägde rum i de högre graderna. Det fanns tre dramatiseringar som tränade och fostrade neofyten för det han måste vara och genomgå i de fyra högre graderna. I dessa högre grader fick han ledning och hjälp så långt hans karma medgav, men prövningens själva kärna och väsen var ett prov. Och detta måste han möta ensam, och han måste visa sin andliga styrka, visa sin egen själsnatur. Om han segerrikt bestod det första provet fick han rätt att gripa sig an med de högre graderna, och han hade också den inre styrkan att göra detta. Under sådana förhållanden var det inte möjligt att ge neofyten ett fullständigt skydd eller att "klema" med honom. Tvärtom. Läraren vakade över hans medvetslösa kropp medan hans inre natur befann sig på upptäcktsfärd i rymdens regioner och därvid trädde in i solen, i planeterna, i månen och i andra företeelser och varelser, varvid han förlorade sitt jag och blev det han hade att möta - och besegra för att inte misslyckas. Segerns frukter var sublima. Till slut, vid den sjunde prövningen, om och när den sista segern vanns, reste han sig som en glorifierad buddha, en glorifierad kristus, en sann mästare bland människor. Då visste han, ty han hade varit. Det var inte bara fråga om erfarenheter som gjorts med sinnenas hjälp - med hörseln, synen, känseln, lukten och smaken. Han hade varit de företeelser och varelser om vilka han fått undervisning, han hade skaffat sig fullständig kunskap om livet i denna hierarki.
Sådan var innebörden i den högre initiationen, i de högre grader som sträckte sig bortom mysteriernas räckvidd och betydelse. Mysterierna var dramatiska framställningar av det kosmiska livets processer, förberedelser till det som kandidaten måste möta i de fyra högre initiationsgraderna.
Låt oss för att göra det hela lite klarare formulera ett symboliskt utkast till de två fundamentala kosmiska hierarkiernas två tillväxt- eller utvecklingslinjer.
På den vänstra eller materiasidan: På den högra eller gudomliga sidan:
CHAOS
GUDAR
THEOS
MONADER
KOSMOS
ATOMER
Dessa sidor svarar mot varandra och, vad människan beträffar, psykologiskt mot (1) det gudomliga, (2) det andliga eller mänskliga och (3) det kosmiskt-astrala.
Chaos är ett grekiskt ord och tros vanligen betyda ett slags huller-om-buller-förvaringsrum för ursprungsprinciper och varelsefrön. I en viss djupare mening är detta riktigt, fast beskrivningen huller om buller definitivt inte passar in i sammanhanget. Chaos är det kosmiska förrådet för alla från föregående manvantaraer latenta eller vilande frön till varelser och ting. Givetvis är chaos detta för att det helt enkelt innehåller allt. Det betecknar rum, inte det högsta rummet, inte parabrahman-mulaprakriti, Det Gränslösa, utan rummet för varje särskild hierarki som nedstiger i manifestation, dvs vad rummet är för denna i just den perioden av dess utvecklingsbörjan. Kom ihåg relativitetsprincipen. Det finns inte, har aldrig funnits och kommer inte någonsin att finnas några absolutheter någonstans. De styrande principerna i chaos är gudarna.
Theos är ett grekiskt ord som betyder "gud". Mot detta svarar monaderna.
Kosmos är ett grekiskt ord som betyder "anordning". Kosmos användes också om kvinnans utrustning och prydnader som smycken, kosmetika, kläder etc. Kosmos betecknade det som var ordnat och bibehölls på ett harmoniskt sätt - ett ordnat universum. Mot detta svarar atomerna. Fundera över de tre motsvarigheterna. Först chaos och gudar eller gudomliga varelser, de kosmiska arkitekterna. Sedan theos för byggarna, kosmokratores, som svarar mot monaderna, andevarelserna. Därefter kosmos, universum, anordnat som vi ser det, och på den gudomliga sidan atomerna eller de vitala-astrala fröna.
Vi talar här inte om kemiska atomer. De tillhör kosmos. Som orden gudar, monader och atomer används i vår symboliska uppställning betecknar de (1) det gudomliga, (2) det andliga-mänskliga och (3) de ursprungliga substanspartiklar som besjälar, inspirerar och ger liv åt det materiella kosmos. Gudarna verkar i chaos och monaderna i och genom theos, theoi, byggarna. Atomerna, såsom materians halvt medvetna grundvarelser, verkar genom kosmos eller det manifesterade universum sådant detta förberetts i enlighet med vad vi kallar naturlagarna, dvs naturens från gudarna och monaderna härledda väsensenliga och inneboende funktioner.
Enligt dessa parallella kolumner (som givetvis är H P Blavatskys) betecknar en sådan atom materians ursprungspartikel, vilken ursprungspartikel är materians sjunde princip, dess högsta princip. Därför kallas solen för en atom, ty den är materians eller prakritis sjunde och högsta grad på detta plan. Prakriti betyder natur eller den utvecklande förmågan, den som frambringat manifestationen. Det finns sju kosmiska prakritier, och vi befinner oss i den lägsta. Var och en av dem har sju underplan. Solen såsom varelse är den högsta varelsen i det kosmiska systemet, i solsystemet. Men det vi ser är bara dess vehikel, dess sjunde och lägsta eller materiella element eller princip, nedåt räknat. Solens så kallade glöd är inte någon glöd. Solen glöder inte, den förbrinner inte, den är inte het. Det vi ser är solens aura, den första och lägsta prakritins sjätte underelement eller underprincip. Den auran är därför solens materiella buddhiska aura, och betraktad ur vetenskaplig synvinkel är den en glob av kosmiska energier. Tänk dock på att energi och materia i grund och botten är samma sak. De är helt enkelt olika manifestationsgrader av andesubstans. Materia är kristalliserad energi. Man kan också säga att ande eller energi är eteriserad materia, fast den beskrivningen inte är så lyckad.
Materia på vårt plan är kristalliserat ljus. Ljus är substansenergi eller energisubstans. Båda uttrycken duger. Kalla det energi. Och ljus, denna energi, är materian av någonting ännu högre, av prakritin ovanför.
Vår tid för i kväll är snart ute, och vi vill fästa uppmärksamheten på det vi sade i början av kvällens studium om vissa mycket viktiga och fundamentala tankeprinciper, vilka vetenskapsmännen kallar upptäckter som gjorts (eller åtminstone håller på att göras) i vår tid av dem, men som redan tidigare förutsetts av medlemmar av vår skola genom studier av de teosofiska lärorna. Visserligen betraktar vi vetenskapen, den ordnade och samordnade kunskapen, som vår bästa vän och bundsförvant. Men när det gäller vetenskapsmännens teorier, spekulationer och dogmer accepterar eller förkastar vi dessa i exakt den utsträckning som vi tror att de är eller inte är sanna. Det är då inte fråga om min sanning eller din sanning utan om de fundamentala principer, vilka på grund av sin sammanhållning, följdriktighet och uppfordran till det bästa inom oss, själva ger sig tillkänna som fakta i tillvaron.
Teosofin har förändrat världens tankeliv. Handlande utan en lära är brist på intelligens, en lära utan förverkligande är dårskap. Den människa som har en vacker lära men inte gör något för att omsätta den i praktiken är slö, men hon föddes inte till att vara det. Den människa som inte har någon lära, vars idéer inte är samordnade och ledda av principer, är en vettvilling och handlar som en sådan. Det finaste vi kan göra är att förändra världens tankeliv på ett sådant sätt att människorna inser att de är ett med de inre varelserna på det universella livets olika plan, och att de styr sig själva i enlighet med detta faktum. Och styrningen gäller här inte bara myndighetsutövning utan också förkunnelse, personligt uppförande, omsorg om nästan och lojalitet och trohet mot de lärare som man känner till och tror vara i besittning av sanningen.
Här följer några exempel på hur medlemmar av vår skola i sitt tänkande ligger före vetenskapen. Ni kan själva säkert göra förteckningen åtskilligt längre:
1. Enligt den rena materialismen med dess tillfälligheter och slumpbegrepp är det död materia som frambringar liv och medvetande. Att anföra denna materialism som förklaring till livet och tillvaron är ovetenskapligt, ofilosofiskt och omöjligt, ty det strider mot naturen och förnuftet och är därför orimligt.
2. Att andra planeter kan vara bebodda av intelligenta varelser förnekas, dock inte på grund av kunskap utan på grund av brist på kunskap om dessa planeter. Den enda planet vi verkligen känner, vår jord, är bebodd av intelligenta varelser. Förnekandet är därför oförnuftigt, rent spekulativt och teoretiskt, och baseras uteslutande på förmodat sanna fakta om atmosfär, kyla eller värme etc, såsom dessa är kända på vår planet.
3. Overkligheten hos det fysiska universum, den fysiska sfären, dvs att allt vi ser och känner till genom sinnesförnimmelser är dettas rent fenomenella företeelser.
4. Energi är eteriserad materia, eller kanske bättre uttryckt, materia är kristalliserade energier eller energier i jämvikt. (Dessa två senare påståenden har nu blivit fullt erkända av exoteriska vetenskapsmän.)
5. Elektricitet och magnetism är partikulära, dvs består av partiklar, och är därför materiella. De är fenomenella verkningar av bakomliggande orsaker - materia eller snarare materior.
6. När H P Blavatsky framförde sitt budskap till världen talade man om de så kallade rörelsesätten, dvs äldre tiders vetenskapliga definition på energier. Att på så vis med hjälp av nya etiketter försöka förklara vad energi är, kan bara betecknas som en barnslig ansträngning som inte ger något som helst resultat. Alla energier är helt enkelt materior i rörelse.
7. All materia är radioaktiv, dvs avger utstrålning. Vissa former eller tillstånd av materian strålar mer än andra. Jämför Becquerels, Röntgens, Curies, Rutherfords, Soddys med fleras arbete och upptäckter med det arbete andra länders stora tänkare gjort utefter samma linjer.
8. Ljuset är partikulärt eftersom det är materia eller substans, dvs ljuset är faktiskt en materiell utstrålning.
9. Materians, inklusive metallernas, omvandling (transmutation) är ett faktum i naturen och pågår oavbrutet.
10. Atomen är en delbar kropp, dvs den kemiska eller fysiska atomen är så att säga bara en mindre molekyl.
(Exempel 6-10 har alla erkänts eller praktiskt taget erkänts av vetenskapen.)
11. Den fysiska atomen är ett solsystem i miniatyr, och varje medlem av ett sådant system är i sin tur sammansatt av oerhört små fysiska delar, av underatomer eller infraatomer.
12. Nebulosahypotesen, sådan den allmänt accepterades, var ofullständig och otillräcklig som arbetshypotes även om den innehöll vissa element av naturenlig, dvs ockult, sanning.
13. Solen brinner inte. Den är inte ens varm, även om den i en viss bemärkelse glöder på sin "yta". Inte heller bibehåller den sin temperatur och sina krafter genom att som påståtts minska sin volym, och inte är det radium som svarar för dess energiförbrukning.
14. Oväder - regn, hagel, snö, blåst - och torka liksom det mesta av jordens värme framkallas eller erhålls inte av solenergin. Allt detta åstadkoms av elektromagnetisk kraftsamverkan mellan jordens massa och den meteoriska massan eller "slöjan" ovanför vår atmosfär. Fenomenen eller verkningarna åtföljs av periodisk utvidgning och sammandragning av den atmosfäriska kroppen. Och de så kallade istiderna kan i stor utsträckning tillskrivas samma orsaker.
(Låt mig här skjuta in att några framstående vetenskapsmän i norra Californien för några månader sedan undersökte de övre delarna av atmosfären. De kom då i viss mån till samma slutsats.)
15. Darwins och Haeckels läror räcker inte till för att förklara den stora mängden biologiska företeelser, och både Darwins naturliga urval och Spencers "de dugligaste överlever" är bara underordnade funktioner i naturen. Den "transformism" som förkunnas av vår tids spekulativa vetenskapsmän är inte evolution. Den är som teori betraktad svävande därför att den är rent spekulativ, och den är ovetenskaplig därför att den som teori är baserad på alltför få data. Den är alltså ofullständig och otillräcklig. (Vi känner alla till de stora förändringar transformisternas teorier genomgått även efter H P Blavatskys död.)
16. Alla ting och funktioner i kosmos är relativa till sin natur. Det finns inga absolutheter utom i bemärkelsen av frändskapens relativitet. Våra läror föregriper sålunda Albert Einsteins fundamentala uppfattning i denna fråga.
Vid vår nästa sammankomst skall vi ta upp studiet av atomen.