Kapitel 30
Det inbördes förhållandet mellan gudar, monader och atomer - en nyckel till evolutionsläran. Successiva emanationer: höljen. Högre varelser som emanerar och ikläder sig skaror av lägre varelser. Moralen grundar sig på universums konstruktion.
Men den andra förmedlingslänken, som hänger ner från gudarna fast den är mycket lägre än dessa, är demonerna. Den är inte av en i första hand aktiv natur, utan är underordnad gudarna och följer deras välgörande vilja. Den utvecklar också till energi gudarnas osynliga goda och blir själv lik detta, och den fullgör sitt arbete i enlighet med vad detta goda kräver. Ty den ger uttryck åt det i gudarnas goda som är outsägbart, upplyser det som är formlöst i former, och gör till synliga orsaker (eller fruktbara företeelser) det i det gudomliga goda som står över allt förnuft. Samtidigt som den också får del av sköna ting, vidarebefordrar och överlåter den utan avund denna delaktighet i överflöd till efterföljande släkten. Dessa mellanliggande släkten fullständigar därför det gemensamma bandet mellan gudar och själar och gör förbindelsen mellan dem oupplöslig. Från höjden ovan ner till slutet sammanbinder de också hela den oavbrutna följden av ting, och gör helheternas gemenskap oåtskiljbar. De låter alla ting få det bästa i en proportionerlig blandning. I en viss bemärkelse fortplantar de framåtskridandet från högre till lägre naturer liksom omvänt efterföljande tings framsteg till dem som gått före. De ger ofullkomligare varelser föreskrifter och måttstockar som utgår från längre framskridna naturer. De får alla ting att bli förtrogna med och anpassade till varandra. Till allt detta får de orsakerna av gudarna. (Iamblichos, On The Mysteries, s 32-33)
"Att hålla människans andliga intuition levande i henne" är en god definition på Teosofiska Samfundets arbete i världen. Men vi måste gå längre än till denna vackra tanke om vi vill förstå och i våra liv verkligen omsätta de läxor vi fått oss anförtrodda, och därigenom utveckla den moraliska och etiska känsla som lärorna först och främst är avsedda till att utveckla och levandegöra i oss. Och detta är något vi måste göra om vi vill arbeta för det mål och syfte som förelagts oss.
Själva forskandet i filosofiska, religiösa och vetenskapliga ämnen ger som sådant inget av bestående värde. Det bär ingen frukt om inte logeandan finns bakom det. Och logeandan kan inte finnas utan den andliga intuition varje människa har i kärnan, i den centrala delen, av sin varelse. Som ni lagt märke till så har våra studier helt och hållet varit inriktade på att utveckla vår högre natur. Den esoteriska filosofins läror har bestått och kommer även i fortsättning att bestå tidens och människohjärtats prov. Detta är ett faktum för vilket vi är djupt tacksamma.
I kväll närmar vi oss slutet på de grundläggande studier vi bedrivit de senaste två eller tre åren, och vi skall snart ta itu med den urgamla visdomens mer påtagliga aspekter. Med vårt föreliggande ämne - gudar, monader, själar, atomer och kroppar har vi redan närmat oss dessa mer detaljerade läror. Det är nödvändigt att vi har en klar bild av det vi hittills studerat, även om det kan förefalla något abstrakt, ty våra studier har sträckt sig väldigt långt in på de områden av mänskligt tänkande som företräds av religion, filosofi och vetenskap. Vi har studerat den grundval på vilken den urgamla visdomen vilar.
Vid vår senaste sammankomst läste vi följande på sidan 132 i Den Hemliga Läran I: "...varje atom i världsalltet äger möjligheten och anlaget till självmedvetande inneboende i sig och utgör, liksom Leibniz monader, en värld i sig själv och för sig själv. Den är en atom och en ängel" - dvs en andlig varelse. Vi skall i vårt föreliggande ämne tala i tydligare ordalag än vi gjort tidigare. Skälet till detta är att en rätt förståelse av evolutionsläran - av utveckling och tillväxt - vilar på en korrekt föreställning om vad som menas med gudar, monader och atomer samt det inbördes sambandet mellan dessa.
När vi talade om rummet förkastade vi idén om att detta bara var en behållare. Hela tillvaron är en enda ofantlig organism genom vilken slagen från ett enda universellt hjärta pulserar. Detta synsätt är inte bara en tankeabstraktion. Vi måste förstå att det verkligen förhåller sig så här. I detta faktum ser ni omedelbart moralens grundval. Det finns ingen absolut tomhet, inget vakuum någonstans. Alla varelser är nära relaterade till och sammanlänkade med varandra med de starkaste andliga, gudomliga, intellektuella, mentala, astrala och fysiska band. Ingenting kan existera utan allting annat. Om kosmos berövades en enda atom skulle det falla samman till ogripbart stoft. Detta är inte någon liknelse utan en realitet.
Vi säger ofta om monaden att den stiger ner i materian. Detta är ett talesätt. Monaden själv stiger lika lite ner i materian som en gud kör våra bussar eller borstar våra skor. Hur kan då det monadiska inflytandet göra sig gällande genom naturens alla olika plan, så att det i vanligt tal faktiskt är korrekt att säga mineralmonaden, den animala monaden, den astrala monaden, den mänskliga monaden, den andliga monaden och den gudomliga monaden? Inflytandet gör sig gällande på följande sätt, men låt mig först läsa något som H P Blavatsky säger om monaden på sidan 205 i Den Hemliga Läran II:
Uttrycken "mineralmonad", "växtmonad" och "djurmonad" avser endast att ange en yttre åtskillnad. Något sådant som en monad jiva) finns ej, såvida den inte är gudomlig och följaktligen en gång varit eller i framtiden kommer att bli mänsklig. Själva uttrycket "mänsklig monad" måste alltid förbli meningslöst om inte monadens gudomliga natur inses och fasthålles. Monaden är en droppe från den gränslösa oceanen bortom eller, noga uttryckt, inom den ursprungliga differentieringens plan. Den är gudomlig i sitt högre och mänsklig i sitt lägre tillstånd - vi använder adjektiven "högre" och "lägre" i brist på bättre ord - men en monad förblir den, utom i det nirvanska tillståndet, under alla förhållanden och yttre former.
Där har vi det hela klart och tydligt framlagt.
Förra gången sade vi att när livsdallringen i det gränslösa Alltet först förnimmes under den cykliska fortvaron, så utgår ursprungsvarelserna såsom vad vi kallar gudar. Allteftersom tidsåldrarna går utsänder dessa gudar under de framåtskridande manvantariska perioderna ur sig själva, de ger liv åt, lägre varelser - varelser som är lägre därför att de är underordnade och mindre gudomliga och upphöjda - och dessa varelser är monaderna. På precis samma sätt utsänder monaderna själarna ur sig själva. Och liksom monaden var i guden, så var själen i monaden. Dessa varelser kvarstannade latenta i monaderna såsom karmiska frukter från den föregående maha-manvantaran. Liksom livet kvarstannar i fröet när detta kastas ut från växten för att på våren spira upp i sina gröna blad, så sänder gudarna när den manvantariska dallringen genomlöper rymderna efter den långa pralayiska vilan ut monaderna, och monaderna sänder ut själarna och själarna sänder ut atomerna. Och atomerna sänder på samma sätt från sig själva ut våra vehikler, våra bärare, våra kroppar.
Vi skall försöka belysa detta med en bild. Låt en ofantligt stor cirkel representera det gränslösa Alltet, även om cirkeln naturligtvis bara representerar rummet. I cirkelns centrum placerar vi en punkt. Den punkten representerar det kosmiska livets första grodd, och den får också stå för det som menas med ett kosmiskt frö.
Nu är det dock inte bara en enda punkt i kosmos som rusar in i aktivitet. Det är oräkneliga sådana punkter, sådana frön. Antalet är praktiskt taget obegränsat, och var och en av dem representerar en individualitet från den föregående mahamanvantaran. Men som de framställs på bilden är de symboler, och en får representera dem alla. Denna punkt i en hierarkis, ett universums, kvasioändlighet är början av den hierarkin och representerar hierarkins gud. Guden själv är ett systematiskt aggregat av en mångfald olika andra gudar, liksom människans kropp är ett aggregat, en syntes, av en mångfald lägre eller underordnade liv.
Denna gud ikläder sig sina emanationer, sin praniska aura om man vill uttrycka det så. Den utsänder från sig själv praniska eller vitala flöden och kläder sig på det sättet i dräkter, i vitala höljen, som flödar fram ur den själv. Och dessa dräkter eller höljen är dess "klädnad". Varje sådan gud ingjuter givetvis sin egen individualitet i sitt hölje, i sin klädnad, och detta i sju grader eller tillstånd. Dess individualitet är dess swabhava. Vi har riktat er uppmärksamhet på läran om swabhava och betonat hur viktig denna är. En varelses swabhava är dess individualitet, dess karaktär, dess väsen i jämförelse med någon annan swabhava. På vanligt språk kan vi kalla swabhava för individualitet. Det som får en ros att alltid frambringa rosor och inte liljor, som får människan att alltid frambringa människor och inte ett annat slags varelser, som gör en gud till en gud och inte till en monad, det är dess swabhava. Swabhava är ett sammansatt sanskritord som betyder "självalstring", "självutsändande", utsändandet av det som finns därinom och alltså är individuella och egna karaktäristika. Kom i det här sammanhanget ihåg att längre in, längre in i oändlighet, finns de vidsträckta medvetandetillstånd som griper över de likaledes vidsträckta områdena i rummets rymder. De möjligheter som skall utvecklas vid en människas evolution, de evigheter genom vilka hon passerat och de liv hon genomlevt i det förflutna, är utan gräns.
Men låt oss gå vidare. Guden sänder ut sina höljen, och dessa höljen består av lägre (eller underordnade) varelser. Om guden är en ursprungsvarelse, så kan vi kalla de senare primära. Liksom människan kläder sig i fysiskt kött kläder sig guden i en dräkt eller kropp, och denna dräkt eller kropp består av gudomliga atomer. Dessa gudomliga atomer är monaderna. Jämförda med guden är monaderna bara dess klädnad, liksom den syntes eller samling av fysiska liv som utgör en människas kropp och bildar hennes klädnad är hennes egna fysiska monader eller atomer. Punkten vi talade om ovan, grodden, fröet, kan vi nu kalla för en monad - en av de nästan oräkneliga monader i varje gud som utgör dess klädnad, dess höljen, dess dräkter av ljus, det i vilket guden lever, det som den har sänt ut ur sig själv, dess utflöde av individuellt liv.
Monaden gör på samma sätt som sin fader-gud. Dess hölje och dess klädnad är själarna, av vilka de flesta ännu är latenta. Några av själarna utgör dock den mer aktiva del i vilken monaden manifesterar sig vid varje särskilt tillfälle. Själen gör likadant. Den ikläder sig atomer, emanationerna från sig själv och utflödet av sin egen vitalitet, sin egen prana. Och atomerna sänder sedan från sig själva ut flöden av fysiskt-astralt liv, och dessa vitala utflöden bildar människans fysiska kropp, hennes astralkropp och hennes fysiska kropp.
Ni ser alltså vad H P Blavatsky menar när hon säger att en atom är "en atom och en ängel" eller en själ. Genom alla dessa skaror av varelser strömmar Jagflödet. Det utgör en beståndsdel av varje varelse, och är faktiskt själva roten till dess väsen. Med jaget menas här dock inte det personliggjorda väsendet eller egot utan det opersonliga Jaget, det som är detsamma i dig och i mig och i de avlägsna stjärnerymdernas invånare, det enda Jaget, gränslöst, utan slut, jagskapets ideation. Kom ihåg att egot är förnimmelsen av att "jag är jag och inte du". Här kommer personlighetsbegreppet omedelbart in. Men det är i höjandet av personligheten till opersonlighet, av egot till gudomlighet, av det förgängliga till oförgänglighet, som den gudomliga evolutionsdelens hela syfte och strävan består. Och denna gudomliga del, denna särskilda verksamhet, hänför sig till den lysande bågens högre område, till den buddhiska hierarkin, vilkens topp är dhyani-buddhaerna, begrundandets buddhaer. Det material med vilket de arbetar är de övriga monader, själar och atomer som utgör naturens materiasida, den sida som kallas den skuggiga bågen.
Allt det här har vi berört vid tidigare tillfällen, men lägg i kväll på minnet att monaden inte "stiger ner i materian". Detta är viktigt. Monaden sänder ur sig själv ut sitt liv, liksom solen sänder ut sin vitalitet i strålar. Monadens liv manifesterar sig först som en monadisk varelse av lägre grad, som en själ, och denna sänder i sin tur ut sin vitalitet som manifesterar sig i nästan oräkneliga atomer. Monaden själv är bara en av ett enormt antal sådana som emanerats, sänts ut, andats ut för att tala österländskt bildspråk, från Brahma, guden, vår hierarkis topp.
Dessa dräkter eller höljen av ljus är som sagt de monadiska varelser som under evolutionsförloppet efter hand blir tätare, mörkare, fastare, tills det hela slutligen resulterar i en insats av gudomlig eller monadisk energi sådan den manifesteras i den fysiska kroppen. När jämvikt mellan ande och materia slutligen uppnåtts, när den lägsta punkten har nåtts i den kalpan, under den brahmadagen, i den sjurundsperioden, då framträder manasaputraerna på scenen. Dessa förnuftets söner är varelser från den buddhiska hierarkin, från den evolverande naturens lysande båge, som varit människor i föregående kalpaer och som vakat över oss alltsedan vår nuvarande kalpa eller manvantara inleddes för tidsåldrar sedan. De har vakat över oss under överinseende av sitt överhuvud, den tyste väktaren.
Monaden kan i en bemärkelse kallas hierarkins aktiva gud, eller vad människan särskilt beträffar, hennes gudomliga ego, höljt i sina dräkter av ljus, vilka utgörs av underordnade monadiska varelser som kallas själar. Och själen kan kallas för en underordnad monad, en del av den egentliga monadens höljen eller klädnader. Dessa respektive klädnader sänds ut ungefär som trädet sänder ut sina löv, sina grenar, sina kvistar, sina frukter. På samma sätt föds atomerna ur själarnas praniska eller vitala väsen och bildar våra kroppar. Vi ser alltså att varje människa i sitt innersta väsen - dvs innersta för den hierarki till vilken hon hör - är en gudomlig varelse, en gud. Hennes andliga natur är monaden och hennes själsnatur är egot, den särskilda varelse som svävar mellan avgrunden och solen och som måste höjas från personlighet till opersonlighet. Det är nämligen i själen som den särskilda del av tankeverksamhetens psykologiska processer försiggår vilka gör människan självmedveten, gör henne till ett jagmedvetet väsen som är i stånd till att i individualiserad tillvaro frambringa och reflektera över idéer.
Dessa tankar är verkligen upplyftande för själen. Människan förnimmer sin medfödda gudomlighet, sin inre andliga styrka. Hon förnimmer gudomlighetens förmåga i sitt eget hjärta, förmågan till godhet och sanning. Hur små, hur obetydliga, hur ovärdiga tycks oss inte de ting som ligger vid sidan av pliktens väg, det rättas väg!
Hur många är det inte som hungrat och sökt efter sanningen men ändå bara funnit pseudoesotericism, ett yttre skal. Men också de skall få sanningen. Som människor har de rätt till den, men de får den inte om de inte "arbetar för den", ty sådan är den urgamla lagen. Dessa läror utgör belöningen till dem som varit trogna.
Det finns en fråga som vi av vissa skäl nu måste beröra något. Det är en fråga som jag hittills undvikit. Jag syftar på könsfrågan. På det nuvarande stadiet i våra studier är det nödvändigt att påpeka att människan under en viss föregående period i sin utveckling var könlös, och att hon i nästa rotras, den sjätte rotrasen, kommer att vara utan kön i detta ords nuvarande betydelse. Kön är bara en övergående fas i den evolutionära utvecklingen, och har i en bemärkelse inte mer värde för människan än en ond dröm har under vissa förhållanden. På grund av att vi är karmiskt belastade av gamla försyndelser, har naturen "under protest" följt den linjen såsom det enda sätt på vilket själarna för närvarande kan finna inkarnation. Men allteftersom släktet växer i andlig styrka och andlig kunskap, och under allt uppmärksammare självanalys ser in i sitt eget inre väsen, kommer allt fler barn att träda in i världen utan fäder. Och från att först vara en tilldragelse utan motstycke och förmodligen kallas järtecken eller underverk, kommer denna alstringsprocess under den sjätte rotrasen att bli den naturliga. Vår nuvarande könsuppdelning i män och kvinnor och det nuvarande fortplantningssättet för människor, djur och vissa växter kommer då inte att finnas kvar.
Ni känner till de forntida mysterierna och läran om "jungfrufödsel". Med början i den fjärde initiationsgraden fick kandidaten en konturteckning av framtiden, dels genom undervisning, dels genom att man lät honom själv gå igenom det som skall inträffa i kommande epoker i släktets utveckling. Initianden fick gå igenom, fick genomleva, det släktet skall genomleva under de två nästkommande rotraserna. Före den fjärde graden blev han, med hänsyftning på framtiden, underrättad om vad släktet redan hade genomgått. När vi därför läser om till exempel Jesu "jungfrufödsel" är det sant att denna har sin religiösa förklaring, sin filosofiska förklaring, sin mystiska förklaring etc, men den har också sin fysiologiska förklaring. Ni erinrar er kanske vad H P Blavatsky säger om de sju nycklar som hör till och som uppenbarar vart och ett av dessa innersta sjufaldiga mysterier, av vilka två, det fysiologiska och det andliga, hölls särskilt hemliga. Den fysiologiska nyckeln till denna sida av mysterieläran var som sagt att initianden hade att med sin person symbolisera och genomgå eller genomleva det som skulle komma. Och i perspektivet av släktets framtida fortplantningssätt sades han därför ha "fötts av en jungfru".
Särskilt i världens innevarande tidsskede, när mänskligheten gör sitt bästa för att kasta av sig den atlantidiska och lemuriska syndens (om vi får använda det ordet) bojor, dvs att kasta av sig den fasansfulla karma som håller världen i sitt onda grepp, är det en tröst att känna till de orsaker som ligger bakom denna. Detta ger oss kunskap och förmåga att hejda strömmen av synd och elände. De som inte vill acceptera sanningen och arbeta med lagen skall inte "sitta till bords med mig när jag i min faders hus får del av andens vin", som Jesus skulle kunna ha uttryckt saken. "Hör, du som har öron" - och bli vis!