Kapitel 41
Läran om sfärerna. Det universella solsystemet och vårt solsystem. De sju heliga planeterna: Varför "heliga"?
Men tiden alstrades tillsammans med universum för att de, liksom de frambringats tillsammans, skulle upplösas tillsammans om någon sådan upplösning någonsin skulle drabba dem. Och tiden alstrades med ett evigt väsen som förebild, för att universum skulle bli så likt denna förebild som möjligt. Ty förebilden är ständig tillvaro, hela evigheten igenom, medan universum bara frambringades, är, och skall vara i tiden. Det var därför på det sättet, och med den tanken vad alstrandet av tiden beträffar, som gudomen för att ge liv åt tidens flöde frambringade solen och månen och de fem andra himlakroppar som kallas planeter, för att bestämma och vaka över de tal som betecknar tid. Men så snart gudomen hade frambringat dessa sju himlakroppar, placerade han dem i de sju omloppsbanor som bestämdes av det naturens kretslopp som utmärks av olikhet.. Men om någon skulle vilja undersöka de andra himlakropparnas omloppsbanor och hur dessa himlakroppar frambringats, skulle detta kräva större möda än själva den avhandling för vilkens skull vi uppmärksammade dem. (Platon, Timaios)
Den lägre världen är underställd den högre världens välde.
I början av dess omlopp anförtros överhögheten över denna lägre värld till en av de sig långsamt rörande stjärnorna.
Som ensam styr den i tusen år.
Och i andra årtusenden blir var och en av de snabba stjärnorna och de långsamma stjärnorna dess partner, var och en i tusen år.
Sist av alla blir månen dess bundsförvant.
Därefter får dess första bundsförvant överhögheten.
Den andra kungen går samma rund som den första kungen, och de andra är på samma sätt hans bundsförvanter.
Allra sist är den första kungen i tusen år den andra kungens partner.
Sedan är också den andra kungens regeringstid slut.
Och förstå att samma är förloppet vad alla de övriga beträffar.
När månen varit kung och alla har varit dess bundsförvanter och även dess regeringstid är förbi, har ett stort tidsskede gått till ända.
Efter vilket överhögheten återgår till den första kungen, och på det här sättet finns det en evig succession.
Och i början av det stora tidsskedet inleds en ny tingens ordning i den lägre världen.
Om än inte just de former, och den kunskap, och de händelser som hörde till det förflutna stora tidsskedet åter frambringas, sa blir det alldeles liknande sådana.
Och varje stort tidsskede som kommer, liknar från början till slut det stora tidsskede som förgått. (Desatir)
Vi skall nu studera ämnen som är förknippade med djupa mysterier och sträcker sig långt i både tid och rum. De handlar om vad vi med ett gemensamt namn kan kalla läran om sfärerna, som är den särskilda och grundläggande del av den uråldriga visdomens arkaiska filosofi och religion, vilken alldeles speciellt utvecklades i länderna kring Medelhavet. Där var studiet av denna lära mycket populärt, liksom lärorna om de olika monadiska medvetandetillståndens verksamheter var mycket utvecklade och uppskattade i Bortre Orienten, bland Indiens arkaiska vise.
Förra gången drog vi i all korthet upp konturerna till den teosofiska lära som behandlar vår jords planetkedja. Ämnet planetkedjor är vad en matematiker skulle kalla ett specialfall av den allmänna läran om sfärer. Detta ämne har alltid varit ett av de mest sorgfälligt skyddade och betraktats som ett av de heligaste och mest ockulta, därför att det i sin längsta utsträckning leder oss direkt till tillvarons hjärta. För att nå detta tillvarons hjärta måste vi gå igenom många av Moder Naturs hemliga kammare, kammare som hållits hemliga sedan urminnes tider, och vilkas mysterier har skyddats som något av det heligaste som mänsklighetens väktare är i besittning av.
Ni kommer kanske ihåg att våra studier ursprungligen inleddes med att vi behandlade det allmänna utkastet till kosmogonin och teogonin, sådant detta återfinns i den forntida visdomens arkaiska kosmologi och teologi. Detta utkast tecknades upp i alla sina allmänna aspekter, men bara i grova drag. Detaljerna utelämnades för att fyllas i senare. Vi kastade en blick på hur världar föds, hur de likt barn kommer fram ur naturens sköte, och hur de från embryostadiet växer upp, når mogen ålder, blir gamla, tynar av och slutligen dör för att sedan återuppstå genom cyklisk återfödelse ur samma Moder Naturs sköte.
Vi såg också att dessa mystiska, storslagna och underbara läror från den urgamla visdomstraditionen inte lämnar någon fråga obesvarad, inte lämnar något åt den blinda tron. Varje lärosats i denna filosofi måste bevisas och blir bevisad, allteftersom studiet av filosofin går framåt. Tänk på vad bevisning innebär. Bevisning består i att bringa sinnet övertygelse. Beviset för ett faktum eller en lärosats är den på belägg byggda övertygelsen om dess riktighet. Kom ihåg att de olika tillfälliga ting som vi anför som bevis bara är bevisdelen, beläggen för riktigheten.
När vi lät de generella lärosatserna passera revy, kom vi slutligen till läran om planetkedjorna, vilken som sagt är ett specialfall av den märkliga läran om sfärerna. I fortsättningen skall vi bedriva våra studier mera i detalj. Vi har försökt binda samman dessa studier på ett sådant sätt, att de nedskrivna referaten kan bli till hjälp för dem som söker djupare kunskap om de forntida mysterierna och den forntida visdomen än de kan få genom den offentliga litteraturen. Ett av skälen till detta är att en del studerande har accepterat vissa påståenden som A P Sinnett gjorde om planetkedjan. Sinnett menade att två av de fysiska planeterna i vårt solsystem, Mars och Merkurius, är två av medlemmarna i vår jords planetkedja. Denna uppfattning hålls fortfarande vid liv, trots att H P Blavatsky i Den Hemliga Läran bestämt förklarar att den är felaktig, ty det är den sannerligen.
Allteftersom våra studier framskrider kommer ni själva att se att den här idén inte kan vara riktig. Låt mig inom parentes fråga vem som gav upphov till den. Som ni vet så gavs de tidigaste lärorna åt två engelsmän i Indien, A O Hume och A P Sinnett, genom förmedling av H P Blavatsky, Damodar (som senare begav sig till Tibet för att förena sig med våra lärare) och en eller två andra. Den filosofiska, religiösa och vetenskapliga undervisning som Sinnett erhöll som svar på de frågor han via H P Blavatsky och Damodar ställde till mästarna, införlivade han senare i två av sina böcker, vilka han kallade Den Dolda Världen och De Invigdes Lära. Så långt de gick var dessa båda för sin tid bra böcker, men också kritiserade av H P Blavatsky i Den Hemliga Läran för sitt materialistiska framställningssätt. Hon kritiserade dem också för deras överbetoning av vissa aspekter av lärorna på bekostnad av dessas högre, andligare och intellektuellare, delar. Dessa båda svagheter hos böckerna var en följd av Sinnetts försök att "förena" den forntida visdomstraditionens läror med det han uppenbarligen trodde vara den mänskliga kunskapens slutgiltiga ord, hans egen tids vetenskapliga teorier och hugskott. Dessa vetenskapliga teorier och läror är redan föråldrade och till största delen glömda. Vetenskapen har "rört på sig", men den uråldriga visdomen har förblivit densamma!
Efter dessa inledande anmärkningar börjar vi kvällens studium med att på sidan 766 i Den Hemliga Läran II läsa följande avsnitt ur kapitlet "Om planetkedjor och mångfalden av sådana":
Kände man i forntiden några världar utom sin egen? Vilka stöd kan ockultisterna anföra för sitt påstående att varje glob tillhör en sjufaldig kedja av världar - av vilka endast en är synlig - samt att dessa är, var eller skall bli "människobärande", såsom fallet är med varje synlig stjärna eller planet? Vad menar de med att "ett moraliskt och fysiskt inflytande" på vår glob utövas av världskloten i rymden?
Dessa frågor, som ofta framställs till oss, har vi nu att betrakta från olika synpunkter. Svaret på den första lyder: Vi tror det därför att den första lagen i naturen är enhet i mångfald och den andra är motsvarighet . "Som där uppe, sa här nere."
Vi läser vidare på sidan 770:
När vi således i mänsklighetens heliga urkunder finner andra världar omtalade, kan vi vara förvissade om att därmed inte bara avses andra tillstånd av vår planetkedja och vår jord, utan även andra bebodda världar - stjärnor och planeter. Därtill kommer att inga spekulationer någonstans framställts angående de senare. Hela forntiden igenom trodde man på livets universalitet...
I det nuvarande skedet av vårt studium måste vi gå in på detaljer. Men ett mer detaljinriktat studium medför givetvis ökade svårigheter, inte bara på grund av de många ämnen som vi är mer eller mindre tvungna att göra bekantskap med när vi följer upp huvudämnet, utan också därför att ingenting av läran kan utelämnas på något enda ställe. Allting måste åtminstone antydas, om läran skall förbli fullständig och odelad. Därför skall vi gå långsamt fram. Det skulle vara lätt att ge en enkel snabbskiss av ämnet, men då skulle vi inte nå särskilt långt utöver den ytliga innebörden. Och vi har fått uppgiften att förenkla framställningen med belysande exempel, och att stödja dessa med bekräftelser och bevis.
Låt oss först se vad vi syftar på med läran om sfärerna, en av de forntida mysteriernas mest arkaiska. I stort sett syftar vi på fyra saker. Först det universella solsystemet, dvs vår sol och alla planetkropparna i solsystemet, synliga som osynliga, sedda som osedda, kända som okända, vilka har solen som sitt överhuvud. Den nutida vetenskapen erkänner bara sju, åtta eller kanske nio planeter och en skara småplaneter såsom tillhörande solsystemet. Vår tids astronomi vet ingenting om det universella solsystemets stora "lekamen" utöver vad den känner till om dess fysiska skal, dess yttre fysiska klädnad, de sju eller åtta eller nio planeter som vi kan se på himlavalvet med våra fysiska ögon, dvs Merkurius, Venus, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. Men den uråldriga visdomen, den esoteriska läran, säger att det finns dussintals planeter i detta vårt universella solsystem. Med undantag för de ovannämnda är dessa dock osynliga för oss, osynliga för våra ögon av fjärdeplansmateria - eller sjundeplansmateria, beroende på hur vi räknar.
Neptunus är enligt den forntida visdomen inte medlem av vårt universella solsystem. Vi skall senare återkomma till detta. Uranus är inte medlem av vårt solsystem, men är medlem av det universella solsystemet. Vi skall lämna en fullständig förklaring på vad vi menar med vårt solsystem. Man kan inte klandra Sinnett för att han inte förstod, och därför fick för sig att de arkaiska lärorna innehöll motsägelser och att han visste mer än mästarna och H P Blavatsky. Han kunde inte få i sitt huvud att samma ord kan användas i olika betydelser, och att en av de helighållna favoritmetoderna när det gäller att dölja sanningen för dem som inte är berättigade att få del av den är att säga två, tre, fyra, fem, sex, sju olika saker med samma ord.
Först har vi alltså det universella solsystemet, som omfattar den sjufaldiga solen och solsystemets alla planeter, synliga eller osynliga på sju plan. Sedan har vi vårt solsystem, som ger den andra av de fyra aspekterna av läran om sfärerna och är den grupp som vanligen kallas för fornfolkens sju heliga planeter, eftersom dessa sju har relationer med vår planetkedja. Den tredje aspekten är någonting som vi skall nöja oss med att hänsyfta på, när tillfälle ges. H P Blavatsky gör på sidorna 184-185 i Den Hemliga Läran I en sådan hänsyftning när hon bemöter en del av Sinnetts missuppfattning beträffande jordens planetkedja. Ni vet att hon där talar om Mars och Merkurius och de fyra hemliga planeternas relationer till vår jord. Och hon säger att de alla har ett förhållande till jorden som ingen invigd vill yttra sig om, ännu mindre förklara. Den fjärde aspekten av läran om sfärerna är vår jords planetkedja i sig.
Sinnett ställde sin fråga till läraren på följande sätt: "Vilka andra planeter än Merkurius, av de planeter vetenskapen känner till, tillhör vårt system av världar?" Lägg märke till de fyra sista orden. Och han frågade vidare: "Är de andligare planeterna (A, B och Y, Z) synliga kroppar på himlavalvet, eller är alla de som är kända av astronomin av det mer materiella slaget?" Och svaret löd som följer: "Mars och fyra andra planeter, om vilka astronomin ännu inte vet någonting. Varken A, B eller Y, Z är kända, och inte heller kan de ses med fysiska hjälpmedel, hur fullkomnade dessa än må vara." Trots detta förkunnade Sinnett i åratal att två av våra synliga planeter, Mars och Merkurius, utgör delar av vår jords sjufaldiga planetkedja.
H P Blavatsky pekar på Sinnetts missuppfattning av mästarens undervisning i första delen av Den Hemliga Läran, särskilt på sidorna 184-190. Var och en som läser de sidorna måste omedelbart inse - såvida han inte har ett totalt försoffat sinne, eller är helt okunnig om de ockulta lärorna - att hon antyder mer än en sak. Läs dessa sidor och begrunda dem noga. Nästa gång skall vi gå djupare in på det här ämnet.
Så en kort återblick på vårt universella solsystem. Med detta uttryck avser vi alla och envar av de kroppar som tillhör solen och rör sig runt denna. Solen är deras överhuvud. De kretsar runt solen som satelliter eller planeter, synliga eller osynliga. Uttrycket universellt solsystem betecknar alltså inte bara naturens skal - bestående av de sju eller åtta eller nio planeter som ögat ser - utan också solsystemets stora inre kärna, dess sju tillvaroplan. Det finns faktiskt dussintals planeter i vårt universella solsystem, av vilka vi bara ser sju fysiska på samma plan som jorden. Och räknar vi med vår glob blir det åtta. Neptunus hör som sagt inte dit. Uranus hör inte till vårt system av världar (eller vårt solsystem), men hör till det universella solsystemet därför att den är en verklig planet, som vad ursprung och bestämmelse beträffar är intimt förbunden med vår sol.
För att göra detta lite klarare, skall jag belysa vad Neptunus är med en mycket lämplig illustration från vår moderna vetenskap. Ni vet att denna säger att atomen består av en central kärna, som i atomen svarar mot det vår sol är i det universella solsystemet, och att runt denna centrala kärna kretsar med svindlande hastighet andra kroppar som kallas elektroner. Kemisterna har en teori - och ockultismen säger att denna teori är sann (vilket man kan finna bevis för i Den Hemliga Läran) - som går ut på att om en av dessa atomiska planeter eller elektroner rycks ut ur atomen, så förändras själva atomen. Det är inte bara atomens elektriska laddning som ändras, utan faktiskt atomen själv. Teorin säger också att om atomen så att säga är elektronhungrig och en elektron skulle komma i närheten av det atomiska solsystemet - jag använder mycket enkelt språk för att uttrycka idén - så kan denna bli infångad. Atomens elektriska hunger blir då stillad, medan atomvärdet ändras.
Fastän Neptunus är en "planet" i den bemärkelsen att den kretsar runt solen, är den inte i något som helst avseende en verklig medlem av vårt solsystem. Den är "infångad", och dess infångande förändrade i en bemärkelse vårt universella solsystems hela natur. Den kommer att förbli infångad tills den karmiska tidpunkten är inne för den att lämna oss. Den är infångad precis som några av planeterna har fångat in "månar". Man kan i förbigående fråga sig varför Venus och Merkurius inte har några månar, och varför Mars sägs ha två, Saturnus nio och Jupiter nio? Vi vet ju genom våra läror att varje planet bara kan ha en verklig måne, och att de övriga är infångade satelliter. Antag att vi skulle säga att en komet som närmade sig sitt planetstadium, i en förfluten tidsålder och på sitt eget tillvaroplan kom vårt universella solsystems gravitionella dragningskraft tillräckligt nära för att bli infångad, och att den på grund av olika krafters samverkan hamnade i en bana runt vår sol, samt att våra astronomer långa eoner senare upptäckte den och kallade den Neptunus. Betrakta detta som en teori, och låt oss för tillfället lämna denna teori.
Vi har sagt att Uranus inte är medlem av vårt solsystem, och vi upprepar detta påstående. Men den är dock medlem av vårt universella solsystem.
Ni ser hur det kom sig att Sinnett av brist på esoterisk träning, av brist på kunskap i den forntida visdomen, och psykologiskt fixerad vid sin tids beundransvärda vetenskapliga framsteg vad rent fysiska upptäckter beträffar ("kunskapens slutgiltiga ord" som det faktiskt kunde heta i de vetenskapliga tidskrifterna), föredrog tidens vetenskapliga teorier och käpphästar framför den uråldriga visdomens läror. Och ändå har dessa läror bevisats av generation efter generation av högtstående intellekt, av stora vise som sedan urminnes tider har undersökt naturen, som sänt sina själar in i materians själva sköte, in i alla dess sju plan eller sfärer, och funnit den verkliga sanningen om tingen.
Observera att Sinnetts fråga gällde "vårt system av världar". Ser ni hur vag frågan är? Den kan avse åtminstone fyra olika aspekter av läran om sfärerna. Lärarna hade uppmanat Sinnett och Hume att anta en bestämd engelsk terminologi, något som Sinnett också i viss utsträckning gjorde. Vi har honom att tacka för många av våra vanliga termer och uttryck, och vi är tacksamma för det goda arbete han utförde i det här avseendet. Men många av dessa termer är alltför svävande. Ordet "rotras" till exempel, är mycket illa valt. Vi skall senare visa hur olämpligt det är. Vi tänker använda mästarens eget ord "stamras", och använda ordet "stam" i betydelsen "huvudlinje". Vi har också Sinnett att tacka för ordet "rund", beteckningen för livsvågens färd från vår jordkedjas första glob A till den sjunde globen G. Många fler av de ord och fraser, och av den tekniska vokabulär som vi i dag allmänt använder oss av, kommer från Sinnett och Hume.
Sinnetts fråga om "vårt system av världar" gav mästaren ett utmärkt tillfälle att ge honom sanningen i helt allmänna ordalag, och ändå dölja det som Sinnett inte borde få veta. Om Sinnett hade frågat på ett mer preciserat sätt, om han varit klok nog att ställa en klar och otvetydig fråga, skulle det på grund av sekretesskravet varit mycket svårare och brydsammare för läraren att ge ett bestämt svar. I den situationen skulle Sinnett antingen fått ett klart och bestämt svar, eller skulle han fått veta att hans fråga var av den arten att den inte fick besvaras, något som faktiskt inträffade flera gånger. Men vad var det för svar han fick? Vi har läst det, och det innehåller flera lärofragment bakom och inom orden. Alla de fyra aspekter av den allmänna läran om sfärerna vi nämnt finns i form av vinkar och hänsyftningar företrädda i mästarens svar, med särskild hänvisning till den mest esoteriska. "Vårt system av världar" upptogs just på det sätt som en svävande och oklar fråga ur ockultismens synvinkel bör upptas. Den arkaiska lagen säger att bara de som knackar på dörren på det rätta sättet blir insläppta. Allt beror på vilken dörr man knackar på, och det här är en gammal regel som leder sitt ursprung långt, långt tillbaka i tiden, till de senare atlantidernas dagar, när mysterierna inrättades för att skilja den ädlare delen av det atlantidiska folket från den del som höll på att urarta och rusa sin undergång till mötes.
Gör alltså klart för er att vårt universella solsystem av världar är detsamma som vår sol och samtliga planetkroppar i solsystemet, av vilken grad eller art de än må vara, på vilket inre eller yttre plan de än befinner sig, i vilka banor de än rör sig kring sitt överhuvud solen. Kom i det här sammanhanget också ihåg att vårt solsystem är sjufaldigt, att det består av sju plan eller världar, och att det därför har sju solar av vilka vi bara ser en, den till graden lägsta.
Vi kan i det här sammanhanget också nämna att invånarna på var och en av de tre glober som föregår vår, och på var och en av de tre glober som följer efter vår glob i jordens planetkedja, ser två solar. Glädjande nog har vi i den moderna astronomin belysande exempel på detta i den företeelse som kallas dubbelstjärnor. Det finns många slags dubbletter. Jag menar nu inte rent optiska dubbletter utan verkliga par av solar, ett faktum i tillvaron som är nära förbundet med den mycket intressanta och gåtfulla läran om fördunklingar. Denna lära skall vi ta itu med när vi går vidare med vårt studium av jordens planetkedja. Stjärnparen är tecken på att de solar som ses dubbla ingår i ett sjufaldigt system, vilket liksom vår egen sol har en lägre ensam sol eller lägre fjärdeplanssol, sådan som vår egen fysiska sol. Ni ser här hur en nyckel till den forntida visdomen öppnar dörren till naturens hemliga kammare. Glöm aldrig det gamla hermetiska axiom som säger att analogi är naturens grundläggande lag. "Som där uppe, så här nere."
Vilka är fornfolkens sju heliga planeter? De är följande. Jag räknar inte upp dem i den rätta esoteriska ordningen, utan på det gamla exoteriska grekiska sättet: månen, Merkurius, Venus, solen, Mars, Jupiter, Saturnus. Observera först att vår jord inte är en av dessa sju heliga eller hemliga planeter. Observera sedan att månen (den första i ordningen, placerad före Merkurius) och solen betraktas som planeter i den här exoteriska uppräkningen. De står dock som substitut för två hemliga planeter, som är osynliga för oss. Solen står för en intramerkuriell planet som vi kan kalla Vulkanus. Den var synlig för den tredje rotrasens - eller stamrasens - människor i denna rund, men har nu försvunnit ur vår åsyn. Den kommer dock att framträda igen när vår egen ras når en högre nivå av iakttagelseförmåga. Månen står för en annan hemlig planet, som nu är döende och nästan har nått slutet av sin sjufaldiga livscykel. Innan jorden har nått sin sjunde rund kommer vår måne att ha upplösts till atomiskt stjärnstoft. Den nu hemliga och döende planeten, denna mysterieplanet för vilken månen är det exoteriska substitutet, kommer då att vara jordens satellit i stället för den måne som var (och för närvarande är). Men den planetsatelliten kommer inte att vara en verklig måne, utan bara en satellit. Lägg märke till skillnaden. Så har till exempel planeten Mars två satelliter, Phobos och Deimos. Phobos är inte en måne. Deimos är däremot en verklig måne, fast den inte tillhör Mars. Och Phobos skulle vi kunna säga vara infångad av Mars.
Frågan om fornfolkens sju heliga planeter är nära förbunden med läran om vår egen jords planetkedja. Den senare är ett speciellt exempel ur den allmänna läran om sfärerna, och vi måste ta upp den till ett mer ingående studium. Men innan vi slutar för i kväll skall vi poängtera att solen och månen, när de står som två av de sju hemliga planeterna i den exoteriska uppräkningen, är substitut för de två hemliga och osynliga planeter vi nyss talade om. Vad Mars beträffar, finns det ett esoteriskt mysterium förbundet med ämnet som vi inte har tid att ta upp i kväll. I detta mysterium ligger skälet till det sätt på vilket H P Blavatsky talar om de sju hemliga planeterna på en viss sida i Den Hemliga Läran. Hon talar där bara om fyra - Saturnus, Jupiter, Merkurius och Venus - och gör en antydan om ytterligare tre, vilka hon dock inte nämner såsom hörande till gruppen fornfolkens sju heliga planeter.
Tänk också på att var och en av vår planetkedjas sju glober står under ledning av, och faktiskt är danad av, en av de sju heliga planeterna. Just detta förhållande är ett av skälen till att de här planeterna kallas heliga. Vidare står varje rotras - eller stamras - under varje globrund på var och en av de sju globerna under en av de sju heliga planeternas beskydd och ledning. Men det främsta skälet till att planeterna kallas heliga är följande. Eftersom vårt universella solsystem består av sju tillvaroplan, dvs av sju världar eller plan eller sfärer för liv och verksamhet - inte glober utan sfärer i vidare bemärkelse, som när man säger "verksamhetssfärer" - söker vi svar på frågan varför det förhåller sig på det sättet. Svaret, som visar varför dessa planeter kallas heliga, är att var och en av de sju planeterna är boning åt ett av vårt solsystems sju logoi. De bildar sålunda en mindre grupp, i spetsen för vilken står ett av det universella solsystemets sju ursprungs-logoi. När vårt universella solsystem kom ut ur sitt latenta tillstånd som en nebulosa, blev det efter hand en komet och delade därefter upp sig i sol och planeter, vilka var och en följde sin egen speciella livsväg. Uppdelningen av det nebulösa inre livet i sju kosmiska energier för kommande livsverksamheter utfördes av de sju ursprungs-logoi.
Låt oss uttrycka det på följande sätt. Det universella solsystemets huvudlogos är sjufaldigt, dvs sollogos - som hinduerna kallar Brahma - är sjufaldigt. Vart och ett av dessa sju mindre logoi, vilket i sin tur indelas i sju krafter eller makter, bildar sjufaldiga grupper eller mindre solsystem, och vårt solsystem är en av dessa grupper. Sju mindre logoi är vart och ett styresman för en av de sju heliga planeterna. I stället för styresman kan vi säga inspirerande själ. Men observera att den förra underindelningen utgör vårt solsystems livsenergier. Alltså bildar vårt solsystem en grupp inom det universella solsystemet. Med andra ord så finns det 49 av dessa mindre logoi i vårt universella solsystem. Men våra heliga sju, vilka med vår jords planetkedja bildar vårt solsystem, tillhör vårt sollogos. Vi kan illustrera denna tanke med att säga, att liksom solen har sitt spektrum av sju strålar, så kan var och en av dessa strålar i sin tur delas upp i sju understrålar. Vår planetkedja består av sju glober, vilka tillsammans utgör den utvecklade sjufaldiga varelse, som också i en annan livscykel eller manvantara var en sjufaldig kedja. Denna döda kedja fungerar nu som vår månkedja. När vi i detta särskilda fall säger vår måne menar vi den sjufaldiga månen, hela den sjufaldiga varelsen. Vår nuvarande måne är faktiskt inte den fysiska måne som var, ty den har försvunnit. Vår måne är dennas kamarupa, dess vampyriserande skal, i ordets sanna bemärkelse vampyriserande i mer än ett avseende. Vår måne är en vålnad av den måne som var, den är dess verkliga skal. Vår jord, som växte fram ur denna måne, drar fortfarande till sig de livsatomer därifrån som vår jords karmiska bestämmelse tvingar den att samla på sig, till sitt väl eller ve, vilketdera det nu må vara.