Kapitel 44
Principer för tänkande och studium. Kan undervisning i ockultism meddelas? Forntida astrologi, en sann vetenskap. Vår jordkedja av glober, de sju heliga planeterna och zodiakens tolv tecken. Livsatomerna, universums byggstenar.
Astrologi är en vetenskap som är lika ofelbar som astronomin själv, dock under den förutsättningen att dess uttolkare är lika ofelbara. Och det är den förutsättningen, detta oeftergivliga och svåruppfyllda villkor, som alltid har visat sig vara en stötesten för båda. Astrologin är för den exakta astronomin vad psykologin är för den exakta fysiologin. I astrologin och psykologin måste man stiga bakom materians synliga värld och träda in på den transcendenta andens domäner. (H P Blavatsky, Isis Unveiled I, s 259)
Zodiakens tecken har mer än en betydelse. Från en synpunkt sett representerar de evolutionens olika stadier fram till den tid, då det nuvarande materiella universum med de fem elementen trädde in i förnimbar existens. Som författaren till Isis Unveiled har framhållit i den andra delen av sitt beundransvärda arbete, så "måste nyckeln vridas om sju gånger" för att man skall kunna förstå hela den filosofi som ligger bakom dessa tecken. (T Subba Row, "The Twelve Signs of the Zodiak")
Man skall naturligtvis inte tro att undervisning i ockultism kan meddelas lektionsvis, som när det gäller ett språk eller en vetenskap. Ändå förefaller det vid våra sammankomster, när vi träffas för att studera ockultismens upphöjda läror, som om dessa läror meddelades på just det sättet, dvs genom lektionsvisa föreläsningar. Men här föreligger det en skillnad, och denna skillnad är följande. Även om ockultismen inte kan läras ut som ett språk, finns det icke desto mindre en metod, med vars hjälp gamla tiders stora vise tid efter annan delgav världen lämpliga delar av den esoteriska kunskapen. Och den metoden går ut på att meddela och belysa vissa av den esoteriska kunskapens läromässiga principer, vilka principer faktiskt är några av de grundläggande sanningarna om kosmos. Skälet till att man inte kan undervisa i ockultism på samma sätt som man undervisar i ett språk är att sanningarna om den kosmiska tillvaron, om den inre och yttre naturen, är så sammanflätade med varandra. Därför kan man inte överföra de beträffande idéerna och tankarna till åhörarens sinne om man inte har tusen tungor och på en och samma gång talar tusen språk, samtidigt som åhöraren är i stånd att ögonblickligen förstå dem alla. Detta kan i någon mån illustrera varför man inte kan meddela undervisning i ockultism på samma sätt som i ett språk eller i en fysisk vetenskap. Dessa senare studier eller ämnen är mycket enkla i det att de huvudsakligen har med ett enda tankeområde att göra.
Men forna tiders stora vise framlade vissa principer för tänkande och studium, vilka de sade representerar universums karaktäristiska naturer och dess fundamentala sätt att fungera. Och ingen av dessa stora andar försökte någonsin att meddela undervisning om de här naturerna och verksamheterna som om det var frågan om språk eller rent fysisk vetenskap, eftersom detta är helt omöjligt. De gav vinkar och gjorde antydningar, de vädjade till sina åhörares intuition och medfödda kunskap, och de gav lämpliga fysiska illustrationer. På så sätt ledde de sina åhörare steg för steg framåt, tills dessa slutligen såg innebörden liksom en ljusglimt. När innebörden förmedlades på detta sätt blev den en nyckel för åhöraren. Resultatet berodde sedan på hans egen andliga insikt. På detta sätt meddelades ockultismens läror under de fyra första initiationsstadierna.
Tag till exempel läran om den kosmiska evolutionens begynnelse. Studiet av den ger vid handen att det finns sju olika principer, av och i vilka kosmos är uppbyggt. Var och en av dessa sju verkar på sitt eget plan - eller rättare sagt i sin egen värld. Det är fysiskt omöjligt att på en och samma gång beskriva dessa sju principer-elements samtidiga funktioner. Men det ges vinkar och det görs antydningar om ett eller annat faktum av allmängiltig natur, och därigenom uppstår inom åhöraren själv intuitiva tankar som öppnar hans sinne. Ett barn lär sig inte gå bara genom att se sina föräldrar göra det, utan genom att själv lära sig sätta den ena foten framför den andra. Och dess första svaga och stapplande steg blir till slut den vuxna människans säkra och trygga gång.
Så är det också med dessa läror. Lite i sänder, steg för steg, för våra lärare oss fram till förståelse, så att vi av egen kraft själva blir våra egna lärare, i stånd att djärvt och framgångsrikt tillämpa de läror vi tagit del av som nycklar och med dem låsa upp portar till större kunskap, kunskap som leder till Moder Naturs ännu hemligare gemak. Dessa gemak är fulla av underverk och mysterier, så gåtfulla och förunderliga att de inte kan jämföras med jordiska företeelser. Jag kommer här att tänka på en av de verkliga betydelserna av den underbara inskription som Plutarkos berättar om i nionde kapitlet i sin avhandling om Isis och Osiris. Plutarkos från Chaironeia var en genialisk författare, en oförliknelig levnadstecknare, en storsinnad man, och han var invigd präst vid det berömda oraklet i Delfi. Denna avhandling är en av hans mest mystiska och mest svårbegripliga skrifter, så omsorgsfullt beslöjar han det han verkligen menar. Han säger att denna inskription, som förmodligen fanns inristad över portiken till Neiths stora tempel i Sais vid Egyptens delta, lydde på följande sätt:
Jag är Isis, jag är allt som var, är och skall bli,
och ingen dödlig har någonsin lyft min slöja.
Och Proklos, den nyplatonske filosofen, anmärker i förbigående i sin kommentar till Platons Timaios beträffande denna inskription, att slutet hade följande lydelse:
och den frukt jag frambringade blev solen.
Neith är Isis mystiska eller ockulta sida. Isis representerar den fördolda gudinnan Neiths öppna sida, hennes uppenbara eller tydliga sida. Slöjan är den universella naturen omkring oss, som döljer det väldiga kosmiska livets mysterier och verksamheter. Och intill denna dag har ingen dödlig, hur stor han än varit, lyckats att fullständigt lyfta på den slöjan. Men våra största vise, mästarna och mästarnas mästare, som i sina tanke- och handlingssfärer går framåt liksom vi i våra, kontrollerar och prövar medan tidsskedena avlöser varandra stycke för stycke den kunskap som delgavs mänsklighetens tidiga raser av våra förfäder gudarna. De prövar på nytt sanningarna om tillvaron, modifierar dem till formen för att framlägga dem i de nya tidsskedena, och ger så tid efter annan åter ut några av lärorna om verkligheten. Deras arbete är mycket svårt. Det finns ingenting som berör folk så illa, ingenting som så mycket väcker deras vrede och hat, som att få en omhuldad trosuppfattning rubbad. Tänk på hur alla världslärare har tagits emot, i vilken tidsålder de än levat. Se på den storsinnade Sokrates, som trots att han inte var invigd i mysterierna förrådde en del av dessas hemligheter för allmänheten - ett allvarligt brott på den tiden, och något som han var i stånd till på grund av sin intuitiva insikt. Se på legenderna om Jesus, som trots att de bara är legender ändå representerar vissa mystiska sanningar. Se på Pythagoras, och se på alla de stora själar som i olika tidsåldrar försökt upplysa människorna. Alla har de blivit förföljda och missförstådda, fastän var och en av dem ägnat sitt liv och hela sin själskraft åt att hjälpa sina medmänniskor. Alla blev de hatade, för att i senare tidsepoker bli nästan - i något fall definitivt - gudomligförklarade! Och detta trots att de blivit mer eller mindre missförstådda och misstänkliggjorda. Så är det fortfarande i vår egen tid.
Vi inleder så kvällens studium med att ännu en gång läsa det avsnitt på sidan 180 i Den Hemliga Läran I som vi läste förra veckan:
Allting såväl i det metafysiska som i det fysiska världsalltet är sjufaldigt. Varje himlakropp, varje planet, vare sig synlig eller osynlig, har därför sex syskonklot till följeslagare. Livsutvecklingen fortgår på dessa sju klot eller kroppar, från den första till den sjunde, i sju RUNDER eller cykler.
Som ni säkert kommer ihåg, så gjorde vi en kort återblick på de fyra aspekterna av den märkliga läran om sfärerna och vi närmade oss en ännu märkligare lära, läran om cirkulationerna i kosmos. Vi slutade den kvällens studium vid en punkt där vi såg, att var och en av globerna i månkedjan av den sjufaldiga måne som var hade fulländat sin respektive serie av tio stammar eller familjer och projicerat dem in i ett layacentrum, ett för varje glob, för att dessa respektive tio familjer eller stammar skulle få sin långa pralayiska vila. När sedan det uppvaknande livet efter förloppet av cykliska tidsåldrar åter genomilade dessa sovande skaror, satte differentieringen igång i layacentrana efter hand som livsvågorna avancerade nedåt mot dem genom de olika planen av högre materia. När livsvågorna steg längre och längre ner stimulerade och gav de liv åt varje plan, det ena efter det andra. Kom dock ihåg att "längre ner" i det här sammanhanget inte enbart syftar på rörelse i rummet, utan också och framför allt på beskaffenhet. Livsvågorna steg ner på allt grövre materiaplan. Den av de sovande skarorna som först kände inflödet av livskrafterna från de högre sfärerna, var det aggregat som skulle gestalta glob A i jordkedjan.
Här har vi tolv glober som representerar vår jords planetkedja, eller analogt sett vilken som helst av de dussintals planetkedjorna i vårt universella solsystem. Om de fem översta skall vi inte säga mycket. De är överandliga världar. De lägre sju är manifesterade världar, och det är dessa sju som utgör huvudföremålet för den konturteckning av planetkedjorna som H P Blavatsky gör i Den Hemliga Läran. Vi skall i stort sett begränsa vår uppmärksamhet till dessa sju.
I vårt studium befinner vi oss alltså vid en punkt där dessa glober ännu inte existerar. En särskild serie på tio stammar eller familjer som ännu sover - en sovande sfär som kommer från den måne som var, glob A av den måne som var - börjar, när den känner dallringen av det inströmmande livet, att utveckla sig till glob A i jordkedjan. Det inströmmande livet på var och en av de sovande men nu återuppvaknande globerna går under globens fortskridande till full gestaltning ner från sitt plans andliga till dess materiella, och detta genom sju stadier eller steg eller skeden av evolutionär utveckling. Som jordkedjans glob A gör, så gör också glob B, C, D, E, F och G, var och en i sin tur, men genom en särskild procedur som vi nu skall studera.
De tre högsta av de tio familjerna skall vi bara beröra helt kort. Vi skall begränsa oss till de sju manifesterade stammar eller familjer som utgör huvudmassan av de livsvågor vilka cirkulerar de sju globerna runt under det vi kallar kedjerunderna. Som vi sade förra gången så är en kedjerund de sju livsvågornas färd genom de sju globerna, från glob A till glob G. En globrund är de sju livsvågornas färd genom en glob, vilken som helst. Globrunden är alltså de sju livsvågornas färd genom en av globerna under kedjerunden. Dessa runder är de inre runderna. Om de yttre runderna skall vi av ett uppenbart skäl inte säga så mycket för närvarande. Eftersom vi redan har svårt nog att förstå de inre runderna, dvs livsvågornas färder genom vår egen jordkedjas sju glober, skulle det vara mycket oklokt att nu belasta vårt sinne med lärorna om de yttre runderna. Dessa senare uppgav vi vara livsvågornas färder i andra större runder från, genom och till fornfolkens sju heliga planeter.
Innan jag fortsätter skulle jag vilja göra en liten avvikelse från ämnet för att förebygga ett senare missförstånd. Ni vet att det finns en hel del skrivet och förkunnat om astrologi, och olika så kallade astrologer trycker broschyrer och böcker och vill ställa och läsa ert horoskop så gott de kan. I större eller mindre utsträckning vägledda av de fragment av den forntida kunskapen som gått i arv till oss i fornfolkens böcker, kan de genom lyckträffar och tursamma gissningar då och då berätta en del som är sant. Men hur ofta misstar de sig inte, trots de bästa avsikter i världen. Våra förfäders astrologi var verkligen en stor och upphöjd vetenskap. Nutidens astrologi är bara den trasiga och kasserade yttre klädnaden för den äkta forntida astrologin. Ty denna verkligt sublima vetenskap var läran om solkropparnas och planetkropparnas ursprung, natur, tillvaro och bestämmelse, liksom om de varelsers som vistas på dem. Denna märkliga vetenskap baserades i huvudsak på två läror, nämligen de två som vi studerat de senaste gångerna, alltså läran om sfärerna och läran om cirkulationerna i kosmos. Den senare läran är mikrokosmiskt sett läran om cirkulationerna i det universella solsystemet. Den så kallade astrologi som gått i arv till oss och som vi har den dag som är, är bara en serie bedrövligt ofullständiga och vanställda fragment av läror som missförståtts av de senare grekerna och romarna själva. Detta bör ni ha klart för er, ty det finns faktiskt en vittomfattande och upphöjd vetenskap som i forna tider kallades astrologi, ett ord som betyder "vetenskapen om himlakropparna". Den var så förnämlig och upphöjd att den betraktades som en mysterielära i egentlig mening. Det stred alltid mot mysteriernas regler att till den yttre världen ge ut någon av dessa mysterieläror. Varje sådant avslöjande av de hemliga lärorna betraktades som ett allvarligt brott, och bestraffades av staten under senare tid till och med med döden.
Eftersom man ville driva en för allmänheten sund politik förbjöd de forntida nationerna själva, de senare grekerna och romarna till exempel, offentlig utövning av och undervisning i astrologi. Ty man visste att denna inte kunde läras ut eller praktiseras offentligt på ett hederligt sätt om den blev ett medel för personlig vinning. I romarriket gick man till och med så långt att man förbjöd dess utövning vid vite av landsförvisning eller dödsstraff. På grund av den skada som denna verksamhet åstadkom, stiftade man i medelhavsländerna tid efter annan de mest dramatiska lagar mot densamma och mot dem som romarna kallade "kaldeer" eller "astrologer". Vilseledandet och oroandet av de okunnigas och tanklösas sinnen var något som på den tiden fick de lagstiftande församlingarna att tillgripa åtgärder för att stävja det växande onda. Verklig astrologi är icke desto mindre djupgående sanning, ty det finns faktiskt ett mycket fast föreningsband, en absolut och fullkomlig relation mellan tillvarons alla komponenter, i det att de alla utgör en enda stor organism, genom vilken ett enda universellt liv cirkulerar och flödar. Detta liv följer vissa kanaler och samlar sig i vissa centra. Dessa kanaler och centra är fyllda med andliga och intellektuella energier, och med vad vi nu för tiden skulle kalla elektriska och magnetiska krafter. Dessa verkar särskilt i de centra, vissa nervknutar i solsystemet, som vi kallar planeter. Och häri ligger hemligheten med de cirkulationer vi talat om, hemligheten med det gravitationella inflytande som drar de kosmiska livsatomerna hit och inte dit, eller omvänt dit men inte hit. Om tiden tillåter, skall vi säga något om dessa livsatomer innan vi slutar för i kväll.
Vi skall nu peka på några samband mellan vår planetkedjas tolv glober och planeterna, och mellan dessa båda grupper och zodiakens tolv konstellationer. Var och en av de sju heliga planeterna har ett bestämt och nära samband med en av vår jordkedjas glober, liksom varje glob har ett sådant samband med en av zodiakens konstellationer - med ett av husen i livets cirkel, som grekerna sade. Fornfolkens sju heliga planeter, Saturnus, Jupiter, Mars, solen (substitut för en hemlig planet), Venus, Merkurius och månen (substitut för en annan hemlig planet), bygger faktiskt upp och har uppsikt över vår planetkedja som helhet (en helig planet för varje glob). Och även om den förhärskande makten över varje glob kommer från dess speciella heliga planet, är icke desto mindre också inflytelserna från de övriga sex av de sju heliga planeterna verksamma i densamma. På samma sätt står var och en av planetkedjans tolv glober under särskild uppsikt eller tillsyn av en zodiakkonstellation, dvs av denna zodiakkonstellations förhärskande styresman. Icke desto mindre är var och en av de övriga elva konstellationerna också verksam i var och en av kedjans tolv glober. Det går inte att skilja krafterna åt, ty allting i naturen samverkar mot ett gemensamt mål - vilket är ett av de finaste bevisen vi har på universellt broderskap.
Låt oss börja med glob A av de manifesterade sju. Glob A står under tillsyn av solen (substitut) och har zodiakhuset Lejonet. Glob B står under Jupiter och har zodiakhuset Skytten. Glob C står under Venus och har zodiakhuset Vågen. Glob D, vår jord, står under Saturnus och har zodiakhuset Stenbocken. Glob E står under Merkurius och har zodiakhuset Jungfrun. Glob F står under Mars och har zodiakhuset Skorpionen. Glob G står under månen (substitut för en hemlig planet) och har zodiakhuset Kräftan.
Om vi så övergår till de fem överurtypiska globerna så har den översta, den första (eller sista), den glob av vilken vår stackars materiella jord är den materiella kopian, planeten Saturnus och zodiakhuset Vattumannen. Globen till vänster under den har planeten Venus och zodiakhuset Oxen. Globen nedanför på den fallande bågen står under Jupiter, och zodiakhuset är Fiskarna.
Globen på samma plan, men på den stigande bågen, har planeten Mars och zodiakhuset Väduren. Globen ovanför denna, den glob som befinner sig närmast den sista (eller första), har planeten Merkurius och zodiakhuset Tvillingarna.
Om vi hade tillräckligt med tid kunde vi studera de förunderliga lärorna om de olika inbördes förhållandena vad beträffar vår kedjas glober, planeterna, zodiakhusen, de varelser som bebor dessa glober och planeter, samt livsvågornas cirkulation. Låt mig, innan vi går vidare, peka på det ställe i Den Hemliga Läran där H P Blavatsky säger ungefär så här: "Om vi bara kunde följa en atoms äventyr, skulle ingen berättelse som någonsin skrivits eller fantiserats ihop, i mystisk förunderlighet kunna jämföras med detta ämne, ej heller med djupet av dess vädjan till vår själs andliga natur."
Vi skall nu gå vidare till ett mycket senare stadium i den planetariska evolutionen, för att längre fram kanske återvända till den punkt där vi nu befinner oss. Vi måste nu försöka komma underfund med hur jordkedjans glob A byggs upp i den första runden. De inströmmande livsvågornas sju manifesterade familjer eller stammar (vi lämnar nu tre av de tio familjerna utan avseende) är de sju livsvågor som lämnade månens motsvarande glob A vid dess död och utgjorde dess sju (eller tio) principer. Efter sin långa pralayiska vila återinträder de nu i manifestation. När de stiger ner genom de tre överurtypiska sfärerna över de fyra manifesterade kosmiska planen på den fallande bågen, ikläder de sig höljen eller slöjor av översinnlig materia. Efter tidsåldrar och åter tidsåldrar når de det fjärde kosmiska planet nedåt räknat av de sju kosmiska planen. På detta fjärde kosmiska plan skall den förestående globen A i en jordplanetkedja bli till, och när familjerna når dit är de redo att börja dana globen. Och hur går de då till väga? Först kommer den elementala världens tre naturriken. Genomlöpande hela skalan av sina sju grader eller stadier genomför det första naturriket sitt byggnadsarbete och går sedan in i fördunkling. Sju lägre steg av byggande, arbete av sju grader, måste det utföra innan dess överskott av liv kan övergå till ett lägre plan på den fallande bågen, och där börja konstruera och lägga grunden till den efterföljande globen B.
När dess sju arbetsstadier är avverkade, infinner sig den andra elementala världen omedelbart och följer samma bana på sju stadier. När dess sju stadier år avverkade, för den i sin tur sitt överskott av liv vidare nedåt till den grundval som förberetts för den av det första (det föregående) elementalriket, till glob B. Sedan följer på glob A det tredje elementala naturriket. När så dessa tre är klara börjar mineralriket, dvs den minerala värld som svarar mot glob A, att arbeta på glob A. Och när dess sjufaldiga verksamhet är avslutad på den grundval som lades av de tre elementala naturrikena, följer växtrikets sjufaldiga livsvåg, och detta rike genomlöper sina sju cykler eller stamraser. När sedan dess bana är avverkad, följer dess överskott av liv strömmen av redan nedstigna varelser till planet nedanför, till glob B, till det arbete som förberetts åt det av dess föregångare.
Därefter kommer djurriket in på glob A. Kom ihåg att jag ännu så länge bara talar om den första runden. När den första runden är avslutad och den andra runden börjar efter det interglobala nirvanat mellan globerna G och A, så förändras tillvägagångssättet. Men nu talar vi bara om den första runden. När djurriket har genomlöpt sina sju stamraser (eller rotraser) på glob A, kommer den sjunde och sista stamfamiljen, det sjunde naturriket, människoriket, in på glob A i vår kedja.
Låt oss nu gå tillbaka till det första elementalriket på glob A. När det avslutat sin sjunde stamras eller rotras eller cykel går dess livsvåg över till glob B, dit dess sex föregående stamraser gick när de hade avslutat sina respektive cykler. Och vad lämnas bakom? Går det första elementalrikets samtliga skaror av liv ner till glob B? Lägg märke till den här detaljen, ty den är ytterst viktig för våra fortsatta studier. Alla går inte till glob B. Det första elementalriket lämnar shishtaernakvar på glob A. Shishtaer är ett sanskritord som betyder "återstoder". Detta ord täcker en hel lära av märkligheter, och här har vi en illustration till svårigheterna för en föreläsare. Varje steg vi tar framåt ger oss ett nytt perspektiv, öppnar en ny dörr, tills vi är tämligen förvirrade av allt detta förunderliga och måste anstränga oss för att stanna kvar vid vårt huvudämne och inte bli indragna på andra vägar. Detta är ett av de sätt på vilka våra lärare kan förkläda lärorna, och dölja dem för de människor som inte är berättigade att få del av dem. De kan inte meddela oss allt om någon enda av lärorna, helt enkelt därför att det inte skulle bli förstått. De meddelar oss så mycket de får och kan, och ger sedan vinkar och antydningar om någonting annat. Metoden fungerar på det sättet "beslöjande". Därför säger folk ibland: "Men den här läran är motsägelsefull!" Så är det dock inte. Den är paradoxal, men inte motsägelsefull.
Vad är då det första elementalrikets, den första elementalvärldens, shishtaer, som blir kvar på glob A när livsvågen går vidare för att lägga grunden till glob B? Och vad är den andra elementalvärldens shishtaer, när dess livsvåg gått ner till glob B och shishtaerna blir kvar på glob A? Och hur förhåller det sig i det här sammanhanget med den tredje elementalvärlden och de övriga fyra naturrikena? Vi skall beskriva vad shishtaerna är med hjälp av ett exempel från vårt eget nuvarande mineralrike på denna jord. De mineraler vi nu har på jorden är det mineralrike som befinner sig i fördunkling här. De är återstoderna eller shishtaerna av det mineralrike som har gått vidare till globerna på den stigande bågen, och där förbereder de globerna för att ta emot oss när vi i vår tur lämnar denna glob D, vår jord. Nu är det inte så att de ensidigt arbetar för oss. Vi arbetar också för dem. Varje naturrike arbetar för varje annat naturrike, alla arbetar för alla. Men den stora delen av mineralriket har gått vidare och lämnat kvar sina shishtaer, sina "sovande sfärer"', sina "sovande atomer", på jorden. När naturrikena på glob A går vidare, lämnar alltså vart och ett av dem kvar sina shishtaer, sina återstoder, de av dess liv som representerar det högsta utvecklingsstadium som detta naturrike uppnått under den runden. Dessa shishtaer är sovande, relativt orörliga livsatomer. De är dock inte livlösa, ty allting lever. Det finns inte någonstans någon död materia. Är människan död när hon sover? Nej, men hon slumrar, vilar. Alla sju naturrikenas shishtaer väntar alltså på livsvågornas inflöde i nästa rund. Då vaknar de till en ny verksamhetscykel.
Ni känner ju till den vackra gamla sagan om Törnrosa som vi fått av fransmännen, vilka fick den av perserna, som i sin tur fick den av hinduerna. I den sagan har vi ett underbart slott och en förtrollad skog, där alla och allting sover. Till och med prinsessan, slottets härskarinna, sover och väntar, försjunken i drömlös sömn. Prinsen kommer, ser den förtrollade skogen och går in i den. Han är en vandrande riddare som är ute för att utföra ädla dåd. Han går in i det förtrollade slottet, får syn på den sovande skönheten och böjer sig ner och kysser henne på pannan. Genast vaknar allting, återförs till medvetande, och det blir liv och rörelse. På samma sätt förhåller det sig med livsvågornas inflöde. När de inkommande livsvågorna träffar eller rättare sagt återinträder i de sovande livsatomerna, så vaknar dessa. Företeelserna återgår till individuell verksamhet. Var och en av vår kedjas sju sfärer-glober är, när den befinner sig i vad vi kallar fördunkling, en sovande sfär, en slumrande sfär, och är liksom en sovande människa full av allmänt liv medan den individualiserade verksamheten slumrar.
För undvikandet av missförstånd vill jag i förbigående säga att ingen av globerna under sin fördunkling förblir sovande under en hel kedjerund. När glob A:s sju stammar eller familjer har lämnat glob A och gått vidare till de följande globerna, förblir alltså glob A inte sovande under de återstående sex sjundedelarna av den rundens manvantara, ända tills livsvågorna efter det interplanetariska nirvanat återinträder på den. I stället är det så att globen vaknar och tar emot en efterföljande livsvåg när en viss tid förflutit. Det är sannerligen inte lätt att förstå de inre rundernas inbördes sammanflätning, för att inte tala om de yttre rundernas. Dessa olika livsvågor är de sju livsvågor som färdas kedjan runt. Alla färdas inte tillsammans, och inte heller under en och samma globrundsperiod. Några av dem går före andra därför att de är mer utvecklade och genomför färden fortare. Därav kommer det sig att vi bland oss har vad H P Blavatsky och mästarna kallar femterundsmänniskor och till och med, fast ytterst sällsynta, sjätterundsmänniskor. Detta är ett av de många ämnen som vi får hänskjuta till senare tillfällen.
Under en globrund överför vart och ett av de sju naturrikena, efter utgången av dess sju rot- eller stamraser, sitt överskott av liv till nästföljande glob i kedjan. Själv faller det (dvs dess återstoder) i sömn eller fördunkling tillsammans med den glob som det såsom livsvåg lämnar.
Vi lämnar nu det här ämnet för i kväll, och tar upp det igen vid vår nästa sammankomst. Men innan vi slutar vill jag säga några ord om livsatomerna. Vad menar vi med livsatomer? Vi menar inte att de enbart är rätt och slätt praniska atomer, ty dessa utgör bara en enda liten del av de väldiga skarorna av livsatomer. Med livsatomer menar vi allmänt sett de atomer av liv, av universellt liv, som bygger upp vår planetkedja. Ordet "livsatomer" är alltså en kort och bekväm benämning för universums byggbitar, det vitala kosmos byggstenar så att säga. Lika många människor som det finns på jorden, lika många gudar finns det i himlen. Lika många monader som det finns i himlen, lika många livsatomer finns det på jorden eller på annat håll. Lika många atomer som det finns på jorden, lika många motsvarande gudagnistor finns det i himlen. Gudar, monader, atomer - ni känner till det kapitel i Den Hemliga Läran som H P Blavatsky rubricerar med de orden. De betecknar de tre allmänna klasserna eller graderna av manifesterat liv: (1) den högsta, den inre guden, (2) monaden, dess vehikel, som är människan i hennes innersta väsen, (3) människan själv såsom en sammansatt varelse, uppbyggd av de livsatomer som hon själv har frambringat. Livsatomerna är sålunda kosmos levande byggstenar. I en bemärkelse menar vi också att de är globens livsatomer. Globen, alla glober, är en ännu större kropps livsatomer. Det finns livsatomer på det fysiska planet, på det astrala planet, på det mentala planet och på det andliga planet. Det finns livsatomer på varje plan, eller bättre uttryckt, i varje värld, och så vidare hela tiden så vitt vi vet. Vidare är var och en av dessa livsatomer, på vilket plan den än befinner sig, en embryosjäl som växer och utvecklar sig mot en sublim bestämmelse. Också vi är vårt eget sollogos livsatomer, dess avkomma eller barn, barn till vårt högsta, till logos. Om vi framgångsrikt genomför vårt livslopp som människor och därefter som dhyan-chohaner, kommer var och en av oss att i kommande tidsåldrar bli ett logos i materian-rymdens oändlighet. De livsatomer som nu utgör våra kroppar och våra vehikler, inre och yttre, och som är vår avkomma, kommer i dessa avlägsna tidsåldrar att bli dhyan-chohanerna, ärkeänglarna, änglarna, prajapatierna, manuerna och de mänskliga varelserna. Och alla de skaror av evolverande liv som i tillvarons stora evolutionsdrama nu befinner sig under och efter oss, kommer i sin tur också att i motsvarande grad ha skridit framåt på bestämmelsens vägar.
Innan vi slutar för i kväll skall jag besvara följande frågor: "Hur kan man för vanliga människor påvisa sanningen i dessa sublima läror?" "Vilken är grundvalen för den esoteriska filosofins läror?" Svaret på den första frågan är att vi kan åstadkomma bevisning, bekräftande bevisning, och ni kommer säkert ihåg vad vi tidigare sagt vara bevis. Bevisning är att övertyga sinnet, och övertygelsen uppkommer när bekräftelserna är överväldigande. Om man då frågar på vilka grundvalar vi åstadkommer bevisning, svarar vi att det är på två grundvalar som stödjer varandra. För det första på grundvalen av de inneboende förmögenheter i människans själ som säger henne att det eller det är sant och därigenom tillfredsställer henne andligt, intellektuellt och emotionellt. För henne är det då bevisat. Detta är den ena bevisningen. Den andra är kanske inte så stark i och för sig, men för genomsnittsmänniskan är den kanske den starkare. Vi kan påvisa att de största andarna i alla tidsåldrar har trott som vi. De använde kanske inte samma ord och tekniska uttryck, förkunnade kanske inte lärorna i samma form, men hjärtat i dem alla, det verkliga, deras kärna, fanns icke desto mindre där. Ni finner allt detta i världslitteraturen. Problemet är bara att den forntida litteraturen alltför ofta inte blir förstådd, inte ens av dem som översätter och tolkar den. För den genomsnittlige sökaren är kanske det mest övertygande beviset att de största själarna i alla tider har trott på de teosofiska lärorna. Och det är till dessa stora intellekt vi hänvisar, som till en appellationsdomstol, liksom människor vanligen vänder sig till de ädlaste själarna de har ibland sig för att få en lösning på omstridda frågor. Detta gör man i förvissningen om att dessa frågor då kommer att lösas på det mest tillfredsställande sätt som goda och kompetenta personer kan lösa dem. Jag upprepar att vi åstadkommer bevisning. Men givetvis måste den uppriktige sökaren tänka själv. Det kan vi inte göra åt honom.
För genomsnittsmänniskan vilar de esoteriska lärornas grundvalar på bevisning av precis samma slag. Om man finner att det bakom de läror som gått i arv till oss sedan urminnes tider finns vissa fakta, vissa doktriner, som är desamma över hela världen och i alla tider, som inte förklarats öppet utan hållits dolda, så är det logiskt att anta att de betraktats såsom esoteriska. Varför skulle de annars döljas? Eftersom de är desamma överallt, frågar vi efter orsaken. Varför är de desamma? Den naturliga - och riktiga - slutsatsen är att de hämtats från samma gemensamma källa, vilken slutsats växer till full övertygelse när vi studerar dem. Det bästa beviset för dem finns faktiskt i dem själva!