Kapitel 48

Universums hjärta. Vägen till frid, sällhet och förståelse finns inom oss. Det stora sökandet - känn dig själv - initiationens hela hemlighet. Vårt ansvar. Etiska normer och universums lagar. Harmoni.

Se sanningen framför dig: ett rent liv, ett öppet sinne, ett rent hjärta, ett vaket intellekt, en obeslöjad andlig varseblivning, broderlighet för dina medlärjungar, beredvillighet att ge och ta råd och anvisningar, en lojal pliktkänsla gentemot läraren, en villig åtlydnad av SANNINGENS bud när vi har satt vår tillit till läraren och tror honom vara i besittning av den, ett tappert fördragande av personlig orättvisa, ett modigt tillkännagivande av principer, ett tappert försvarande av dem som blir orättfärdigt anfallna, samt en stadig blick på det ideal för människans framåtskridande och fullkomning som den hemliga vetenskapen (Gupta Vidya) ställer upp - detta är den gyllene trappa, på vars trappsteg nybörjaren må stiga upp till den gudomliga visdomens tempel. (Från Förhållningsreglernas Bok i Dzyans skolor , citerad av H P Blavatsky)

Den urgamla smala vägen som sträcker sig långt bort har berörts av mig, har blivit funnen av mig. På den stiger de vise, de som känner Brahma, härifrån upp till den himmelska världen, befriade. (Brihadaranyaka-upanishaden 4, 4, 8)

Vägen till slutlig frihet ligger inom ditt Jag. Den vägen börjar och slutar utanför jaget. (H P Blavatsky, Tystnadens röst, s 55)

Den stora hemligheten är att hysa sympati för människornas själar och att vilja sträva hän mot det som är sant. (Katherine Tingley)

Kallelsen till kvällens återupptagande av våra esoteriska studier var på ett sätt oväntad, och i stället för att ta upp tråden i föreläsningsserien där vi släppte den, ber jag er att förenade i tanke och ande följa med mig in i en atmosfär av magisk skönhet. Vi skall träda in i en atomsfär där rötterna till vår varelse lever, och varifrån såväl den andliga som intellektuella energi hämtas, av vilken människans mellanliggande natur och människan sådan hon är i sin dagliga livsgärning har sin näring och ledning och allt det högre som gör henne till människa.

I denna andliga och intellektuella atmosfär hänvisar jag först till några av den uråldriga visdomens grundläggande påståenden. Det första av dessa säger att alla människor i sin innersta andliga väsensgrund är absolut och oskiljbart förenade, inte bara besläktade med varandra. Detta betyder inte att de skaror av monader som utgör människornas andliga beståndsdelar - en monad för varje människa - bara är en enda monad. Som ni alla förstår så betyder det att också monaderna själva har en andlig sida, och att denna andliga sida eller natur hos var och en av dem har sina rötter, sin varelses yttersta källa, i det transcendenta gudomliga i vilket vi lever, rör oss och är till.

Genom varje monad strömmar därför, om vi vill det, flöden av intellektuell allvetenhet. Dessa flöden överförs till oss även genom den mellanliggande naturens förmörkande slöjor. Ty vi får både det andliga livet och den intellektuella allvetenheten - dvs sällhet och rent medvetande och ren förståelse - från det gudomliga som finns i hjärtat eller kärnan hos varje människa, liksom i hjärtat och kärnan hos varje varelse under oss. De senare har dock ännu inte utvecklat det förnimmande vehikel som kan översätta dessa sublima och överjordiska mysterier i begriplig tankeform. De saknar det nödvändiga organet för tänkande. Detta har i dem ännu inte tagit sig uttryck som en självmedveten förmåga.

De människor som nått längre än vi - jag menar lärarnas chelaer, lärarna själva och lärarnas lärare - befinner sig ett, två respektive tre steg närmare det gudomliga. De står högre i den buddhiska hierarkin, medkänslans hierarki.

Vi skall komma ihåg att vi är den yttersta kretsen i denna medkänslans buddhiska hierarki. Det beror på var och en av oss, inte bara på det liv vi lever utan också på de tankar vi gömmer i vårt sinne och vårt hjärta, i hur hög grad vi troget kan överföra och manifestera de gudomliga flödena från den övermänskliga källan. När vi kan överföra dessa i deras naturliga kristallklara renhet, när våra sinnen blir överförare som är så genomskinliga och klara, så högtsträvande och oförfalskade till sin natur, att vi medvetet kan mottaga och ge vidare dessa livgivande flöden, förståelsens flöden från det universella livets källa, då är vi verkligen våra medmänniskors frälsare. Och detta är det värv, till vilket våra lärare kallar oss.

Ty är det inte just det värvet som våra lärare har sagt oss vara deras eget livsverk? Och som nu bör vara vårt? Jovisst. I somliga länder talar man om Kristus, i andra om Buddha, och på annat håll talar man om den som funnit Vägen, som funnit Tao. I samtliga fall syftar man på någon som så fullständigt har underordnat sin individualitet det universella, att han därigenom blir det andliga livets trogne överförare.

Alla dessa olika namn och titlar har samma innebörd. Och vilken är denna? Den är att sinnet och hjärtat, förståelsen och medvetandet, och därför exemplet och livet, alla är enade. Alla arbetar de som en enhet längs samma väg, den väg som leder till det sublima mål vi visat på. Det liv som levs på det sättet för inte bara med sig en frid och en glädje till vårt hjärta som övergår allt mänskligt förstånd. Det sätter oss också i stånd att ge denna frid och denna glädje till andra.

Det är genom de läxor vi lär oss i det dagliga livet som vi får tillfällen att sätta vår fot på denna väg. Vi vet alla att det ädlaste mål vi kan ställa upp för oss är att göra oss lämpliga för detta livsverk. Hur kan vi då nå dit? Genom att söka efter mysterier, övernaturliga prov och väntade vedermödor? Vad skulle det väl vara för prov och vedermödor som kommer när man arbetat sig upp till en höjdpunkt av hänförelse och höga förväntningar, och för tillfället i viss bemärkelse är abnorm och därför har en övergående men icke desto mindre onormal styrka att möta sådana prövningar. Dessa skulle knappast vara några prövningar alls, och alltså av mycket ringa gagn och värde. Proven finns i de händelser som möter oss i det dagliga livet, i de plikter som vi troget eller kanske trolöst fullgör, i att vi aldrig sviker vår uppgift för personliga eller själviska ändamål. Ty här prövas vi i varje del av vår varelse, i varje ögonblick, på de mest oväntade och oförutsedda platser och vid de mest oväntade och oförutsedda tillfällen.

Vi känner en ofattbar glädje när någon genom långt och troget tjänande och orubblig hängivenhet - som leder till inre utveckling och för honom långt framåt på vägen - följer den tysta smala väg som leder till universums hjärta. Ty vi känner att det som han har uppnått, det kan också vi uppnå, och kommer att uppnå om vi gör som han. Och när det inträffar, är det till glädje för alla.

Jag talar om den väg som leder till universums hjärta. Vad är då detta hjärta? Är det "Gud"? Nej, och hur skulle vi kunna föreställa oss en sådan gud utan att han blev en produkt av vår egen fantasi, om än den ädlaste som tänkas kan? En sådan gud skulle inte vara mer än ett namn och någonting vi anade, eftersom han vore en föreställning som uppkommit i våra egna sinnen. Med uttrycket "universums hjärta" menar vi inte heller en gudomlig varelse som bara är ett aggregat, en samling, en syntes av de olika individerna i den hierarki, för vilken han är det styrande överhuvudet. Vi avser inte en sådan varelse. Ty vad skulle det vara för mening med detta, när dessa hierarkiska överhuvuden är fler än sandkornen på havets botten. Dessa hierarkiska överhuvuden är oräkneliga till antalet, och hur skulle då vart och ett av dem kunna vara universums hjärta? Med universums hjärta menar vi det medvetande, det ljus, den förståelse, den natur vars väsen är sällhet, som är universums liv - inte ett personligt utan ett opersonligt liv, från och genom vilket universum hämtar de energier som uppfyller det. Dessa energier är gudarna, de andliga varelser vilkas vitalitet vi förnimmer till och med i den fysiska världens yttre skal, och därför talar om som "de i materian verkande energierna".

Detta medvetande, detta ljus, denna förståelse, denna natur vars väsen är sällhet, är kollektivt det vi menar med universums hjärta. Det är ett hjärta som inte finns på något särskilt ställe, ty det finns överallt. Det kallas "hjärta" bara därför att det är den hemliga medelpunkten i var och en av oss, vår varelses kärna, som inte bara är vår ursprungskälla utan också den kanal eller strömfåra genom vilken det gudomligas överjordiska energier flödar in i oss. Och när allt kommer omkring så är vi dem och de är vi, ty vår varelses förborgade och hemliga källor är allt detta.

Vi har en lära gemensam med Indiens Vedanta och den norra buddhismen som säger att hela universum är en enda ofantlig organism. Denna organism är sammansatt av ytterst små organismer, vilka inte befinner sig på någon särskild plats utan är spridda i rymderna, oändligt långt i alla riktningar, inåt och utåt, i de inre såväl som i de yttre världarna. Och världarna är fyllda av dessa ytterst små organismer, vilka såsom aggregat utgör kosmos ofantliga organism.

Jag föreställer mig att det när allt kommer omkring bara är bildspråk att tala om universum som en enda ofantlig organism. Ty logiskt sett måste en organism vara en begränsad varelse. Och den tanke som vi försöker uttrycka handlar om Det, vilket är gränslöst i alla avseenden. Uttrycket "ofantlig organism" är alltså en metafor, ett talesätt, som avser att uttrycka en idé som nästan är alltför subtil och högtstående för att uttryckas med vanliga ord.

Denna kosmos ofantliga organism är alltså en organism bara när den betraktas ur filosofisk synvinkel. Den är en organism i samma bemärkelse som människosläktet är det. Människosläktet är en organism som består av individer. Det är sammansatt av människor som är mindre organismer i den enhet vi kallar människosläktet, och vilkas kroppar i sin tur är sammansatta av ännu mindre varelser. Och dessa ännu mindre varelser är sammansatta av varelser som är mindre än de själva, och så vidare i oändlighet.

Låt våra tankar vandra i den motsatta riktningen, mot de makrokosmiska sfärerna. Också där finner vi samma lag om enhet i mångfalden rådande överallt. Visst kan vi i vår fantasi nå en yttersta gräns och säga "detta är universum". Men anstränger vi oss och blickar bortom den gränsen, förnimmer vi inte bara ännu avlägsnare universa, utan vår intuition säger oss dessutom att i dessa avlägsna aggregat rör sig samma gudomliggörande krafter som i vårt eget universum. Det är samma gudomliga energier, samma drivande impuls till framåtskridande, samma uppmaning att stiga högre upp, som verkar i dessa våra syskonuniversa. Och det finns otaliga sådana, oräkneliga skaror av dem, synliga och osynliga, yttre och inre. Det vi menar när vi använder uttrycket "universum är en enda ofantlig organism" är att man alltid skall rikta tankarna framåt och inse att universum är gränslöst rum utan begränsningar, utan gränser, utan slutstationer.

Kom vidare ihåg att varje organism bara existerar under sina egna manvantariska perioder. Manvantara är ett ord som vi analogt kan använda för såväl det stora som det lilla. Det finns en manvantara för ett universum lika väl som för ett aggregat av universa, men ett visst universum eller aggregat av universa behöver inte ovillkorligen ha sin manvantariska eller sin pralayiska period på samma gång som alla andra sammansatta kroppar.

Vi skall vara försiktiga här. När vi talar om "universell manvantara" menar vi vårt eget kosmiska aggregats manvantara. Ett annat universum kan vara i pralaya när vi är i manvantara. Många andra universa kan vara i pralaya eller i manvantara när vi omvänt är i manvantara respektive pralaya.

Låt oss ge akt på våra tankar och noga vaka över vårt sinne, ty på så sätt kommer vi aldrig att tillåta det stelna till en serie fraser, och därmed göra tankarna till dogmer. Vi lär mycket genom att ge akt på oss själva, genom att studera oss själva, genom att söka nå allt längre in i vår egen andliga natur, vägledda av den undervisning mästarna har gett oss. Det väsentligaste, grundtonen så att säga, i alla dessa läror är att vägen till ljus och liv och frid och sällhet och förståelse finns inom oss själva. Och vi förvärvar dessa underbara ting genom att ständigt sträva allt längre och längre inåt. Ty ju längre vi så att säga når in i oss själva, ju längre vi följer den väg som leder inåt, desto mer medvetna blir vi om ännu större ting, ännu större visioner, och den väg vi följer på det sättet blir rummet självt.

Är denna väg en annan än den väg som leder utåt, allt längre och längre utåt, till rymder och kosmoi som vi intuitivt känner existera bortom vårt eget universums gränser? Nej, det är samma väg, exakt samma väg. Det är bara vårt sinne av materia, i vilket vi under den innevarande evolutionsperioden är tvungna att verka, som föreställer sig medvetandets mysterier på det sättet att medvetandet upptar rum och utbreder sig i vissa riktningar. Alla dessa ting finns i vårt medvetande, och inte i några materiella riktningar. Det är medvetandet som förstår, och medvetandet är vare sig framåt eller bakåt, till höger eller vänster, uppåt eller nedåt, det bara är. Det är alla ting i alla tider, och eftersom det är överallt, är det inte på någon särskild plats.

Var finns då detta medvetande som är i var och en av oss? Det finns i vårt inre, och vi finner det genom att sträcka oss inåt. Det är det stora forskandet, det stora sökandet. Det är att söka efter ljuset och att finna det. Det är att söka efter livet och att finna det. Detta medvetande finner man därför genom att vända sig inåt. Fast när vi säger att vägen finns inom oss, använder vi när allt kommer omkring bara ett bildligt uttryck. Det är ett sätt att försöka överföra en idé med ord, och vi får inte låta vårt sinne stelna kring något som bara är ett bildligt uttryck.

Vid en föregående sammankomst talade vi om arten av de forntida initiationerna och fäste då uppmärksamheten på det mycket konkreta faktum, att någon initiation inte kunde komma till stånd om inte neofytens medvetande var uppväckt. Vad är initiation? Själva ordet betyder start, nybörjarens första steg, och det finns många starter. Det finns den världsliga människans start. Det finns den sanne chelans start. Det finns mahatmans start. Det finns dennes lärares start, och så vidare i oändlighet. Initiation är inledningen till en nybörjares utvecklingsförlopp, och den som leder nybörjarens första steg gör detta med samma omsorg och uppmärksamhet som en mor som leder och övervakar sitt barns första steg.

Ett mycket vackert österländskt talesätt säger att invigaren är både fader och moder för sin lärjunge, och till och med mer än så. Ty medan föräldrarna ger liv åt och danar den fysiska kroppen åt den inkommande själen, samt ger barnet den kärlek, omvårdnad och uppmärksamhet som behövs för att skydda det för vår fysiska världs faror och risker, så ger invigaren faktiskt sin lärjunge hans själ. Invigaren väcker din själ åt dig, han lär dig känna dig själv, öppnar portarna till ditt förstånd, och vägleder dig i att undersöka och förstå det universum som omger oss och de mysterier det innehåller. Kort sagt så leder läraren, invigaren, dig inåt så att du kan lära känna dig själv. Han övervakar och vårdar sig om ditt expanderande medvetandes tillväxt och utveckling.

"Känn dig själv", sade grekerna, och denna uppmaning stod inhuggen över ingången till Apollons tempel i Delfi. Den innehåller i sin korthet initiationens hela hemlighet, ty den innehåller den väg som det expanderande medvetandet följer vid sin tillväxt: känn dig själv.

Du själv - vad är det? Det är medvetande. Det är också universums hjärta. Du själv, det Jag som är detsamma i dig och i mig, i dig och i alla andra, det som inte är olika i någon enda av oss om vi jämförs med varandra. Det är det yttersta Jaget, den andliga översjälen. Därför är det enda Jaget universums hjärta. Det är det medvetande i dig som helt enkelt säger "jag är", och detta samma medvetande är i mig och i alla andra. Det är i läraren, i lärarnas chelaer, i lärarnas lärare, i vår överjordiska sfärs tyste väktare. Detta överjag är detsamma i alla varelser som innefattas i en hierarki, vilken som helst.

Men även om detta överjag är detsamma i dig och i mig och i allt som är, och inte någonstans är annorlunda än någon annanstans, så omfattar det psykologiskt sett inte allt som vi är. Det finns någonting annat inom oss, som inte är annorlunda än översjälen, men en stråle från den så att säga. Detta någonting annat i var och en av oss är det individuella egot, den del i oss som inte bara säger "jag är" utan "jag är jag" och inte du. Fundera på denna psykologiska gåta, en gåta för dem som inte har kunskap om den uråldriga visdomen. Ty ett av den uråldriga visdomens, esotericismens, förunderligaste mysterier ligger i den rätta förståelsen av denna psykologiska gåta.

Tänk på att samtidigt som det är helt riktigt att människans inre natur är fröet till hennes individuella medvetande, så är detta medvetande bara en återspegling så att säga av det universella medvetande som innebor i alla andra varelser, var dessa än befinner sig. Det är sant att vi når in i detta universella medvetande och deltar i dess universalitet genom att följa den väg som leder inåt, men detta är inte en handling av medvetandet. Och sinnet bör inte tillåtas stelna kring någon som helst idé om enbart utbredning i någon riktning.

Man kan lika lätt följa vägen inåt genom att en stjärnklar natt betrakta himlakropparna, som att likt en exoterisk yogi sitta och koncentrera sin uppmärksamhet på nässpetsen eller naveln. Sanningen är den att det här är fråga om att väcka medvetandet till självförståelse, och att utveckla det mot det universella.

När du väl har påbörjat detta företag och börjat följa vägen, kommer du därför att finna det meningslöst att tala om rent riktningsmässig utbredning. Medvetandet själv kommer att ge dig innebörden i dessa ting, och denna innebörd har alltid ett avstånd till den materiella världens egenarter och riktningsmässiga begränsningar. Det är faktiskt fråga om tillväxt av medvetandet, snarare än om följandet av en så kallad väg i någon särskild riktning. När en människas medvetande expanderar, inser hon att det växer. Men hon kommer förmodligen att le om hon hör någon, vars medvetande inte vidgat sig i motsvarande grad, säga att vägen mot ljus följer en viss riktning i rymden.

Det relativa jaget, ego-jaget, det individuella jaget i var och en av oss, är inte universums hjärta. Men det har sin rot i universums hjärta och därför i det universella livet, i det universella medvetandet, ty det är en stråle från detta. Det är den del av oss som genom evolutionens magi växer från icke självmedvetande till självförståelse, till självmedvetande. Och magin är den underbara magi som gudarna utövar med sina gudomliggörande energier, när de utformar och bygger upp kosmos till en fantastisk vävnad av tillvaro.

I förflutna evigheters omätliga sköte började detta jag sin bana som en icke självmedveten gudagnista, och dess bestämmelse är att i sinom tid slå ut i blom som en självmedveten gud. Detta blir jaget genom att veckla ut eller evolvera de möjligheter, som är latenta eller inneboende i dess natur därför att det är en gnista av universum. Detta är andlig evolution, och kan betraktas som uppbyggandet av en gud av de energier, egenskaper och förmögenheter som innebor i dennes eget jag. Det är utflödet av de latenta eller sovande energier som tillhör jaget. Detta jag blir slutligen en självmedveten gud, uppfylld med och genom universums hjärta, som är det universella Jaget. Det är uppbyggandet av en gud genom och med hjälp av ego-jaget, Jagets periodiska spegel eller reflex.

Som Katherine Tingley uttrycker det i sin mycket vackra åkallan:

Eviga gudomlighet, du förenar dig med jorden och bygger åt dig tempel, utrustade med väldig makt.

Eviga gudomlighet, du bor i alla tings hjärteliv, och utsänder ett gyllene ljus som strålar i evighet och upplyser även de mörkaste platser på jorden.

Eviga gudomlighet, förena dig med mig så att jag från att vara förgänglig må bli oförgänglig, från att vara ofullkomlig må bli fullkomlig, att jag från mörker må gå fram i ljus.

Det universella Jaget är universums hjärta, ty dessa två benämningar är bara två sätt att uttrycka samma sak. Det är ursprunget till vår varelse. Det är också det mål mot vilket vi alla vandrar, såväl vi själva och hierarkierna över oss, som hierarkierna under oss med de varelser dessa består av. Alla utgick ur samma obeskrivbara källa, varandets hjärta, det universella Jaget. Alla genomgår under ett skede av sin evolutionära färd det mänskliga stadiet och färvärvar därvid självmedvetande eller ego-jag, det som säger "jag är jag". Och allteftersom de går framåt på den evolutionära vägen, finner de att detta självmedvetande gradvis expanderar till universellt medvetande - en expansion som aldrig upphör, ty det universella medvetandet är gränslöst, utan slut, oändligt.

Allt detta är verkligen ett förunderligt mysterium i ordets grekiska betydelse av något förborgat och underbart. Vi lämnar vårt gudomliga ursprung såsom icke självmedvetna gudagnistor, och vår bestämmelse är att bli självmedvetna gudar och att därefter ta direkt del i det väldiga kosmiska arbetet.

Men är då detta den gräns vi når för att sedan inte gå vidare? Når vi gränserna för medvetande-rum för att sedan inte upptäcka något som är ännu mer storslaget och större att veta eller vara? Nej, sannerligen inte. Det är tvärtom så, att medvetandet vidgar sig undan för undan, och ju mer det vidgar sig desto mer lär det. Och den expansionen är tidlös, den står över tid och rum. Medvetandet vidgar sig för evigt.

Vi har talat om hierarkierna över oss, dvs om de skaror av hierarkier som har genomgått det mänskliga stadiet, och som vandrar vidare på sina respektive evolutionsvägar mot allt upphöjdare mål. Men vi får inte glömma att det under oss finns otaliga andra skaror av hierarkier, sammansatta av oräkneliga liv, som följer oss i spåren och medvetet eller omedvetet ser upp till oss, som vi ser upp till dem som föregått oss. På samma sätt följde vi i förflutna manvantaraer dem i spåren som nu är framför oss, och vilka vi ser upp till som gudar eller andliga varelser eller dhyan-chohaner, för att använda det buddhistiska uttrycket.

Bland skarorna av mindre och underordnade varelser som färdas fram efter oss finns den mångfald av små, till och med ytterst små liv, som utgör byggstenarna i våra kroppar. Med kroppar menar vi här den fysiska kroppen, den astrala kroppen, den mentala kroppen, den intellektuella kroppen och den andliga kroppen. Dessa till helheter förenade skaror som utgör de respektive kropparna står på olika stadier av evolutionär utveckling, och varje sådan skara är vidare sammanflätad med var och en av de andra skarorna samt med olika hierarkier i världen omkring oss. Alla de hierarkier som utgör dessa olika kroppar i människans sjufaldiga konstitution bildar tillsammans den sammansatta enhet genom vilken hennes innersta Jag verkar, ty i dem lever vi, rör oss och har vårt lägre väsen - dock i en annan mening än den som aposteln Paulus avsåg.

Vad är detta innersta Jag? Det har jag redan sagt i kväll och vid många tidigare tillfällen. Det är den del av oss genom vilken vi är förenade med universums hjärta - det är faktiskt universums hjärta själv, begränsat bara av det individualiserade uttrycket för vår andliga natur. Och denna andliga natur själv är källan till vårt ego.

Låt oss försöka att ännu en gång i korthet skissera vår inre naturs uppbyggnad eller konstitution. Jag väljer oss människor som exempel, därför att vi har utvecklats till den punkt där självmedvetandet börjar manifestera sig. På så sätt kan vi tydligare och lättare visa hur evolutionen fortskrider.

Först har vi alltså då det universella Jaget, tillvarons hjärta, vilket är detsamma i oss alla. Detta alltomfattande Jag sänder ut sina energier genom det högsta i människans konstitution, som i var och en av oss är monaden, vår inre andliga gud. Monaden, som verkar genom de olika sfärerna, bygger upp människans mellanliggande natur, dvs ego-jaget. Allteftersom detta ego-jags medvetande expanderar från personlighet och begränsningar mot universalitet, inträder det spontant i allt större och större sfärer av liv och verksamhet, tills det i sin tur blir ett fullt självmedvetet uttryck för sin besjälade. monad. Detta är ett sätt att säga att egot åter blir denna monad själv, plus de erfarenheter som egot har förvärvat genom att i sig ta upp aromen av de olika liv det har levat.

När egot på detta sätt åter har blivit monadiskt, med andra ord själv har blivit en monad (under tiden som dess egen besjälande monad har övergått till sfärer av liv och verksamhet, som är ännu sublimare än dess föregående), så antar ego-monaden en kosmisk natur och evolverar i sin tur ett eller flera mellanliggande jag. Detta eller dessa jag verkar genom våra lägre naturer och hjälper därigenom de liv under oss och i oss, i vilka vi lever, rör oss och har vårt lägre väsen. Det är genom dessa underordnade liv, som kollektivt utgör våra mellanliggande eller lägre naturer, som egojaget finner de områden där det kan ge uttryck åt sig själv. Och när det slutligen blir en ego-monad, blir det för skarorna av liv i dessa mellanliggande och lägre sfärer deras gudomliga översjäl, hierarken i deras hierarki.

Låt oss som en avskedstanke inse det ansvar - det andliga, mentala, psykiska, emotionella, astrala och fysiska ansvar - som är vårt. Och när jag säger "vårt", menar jag vårt såsom självmedvetna varelser, såsom egon. Vi är i mycket stor utsträckning ansvariga för vad dessa mellanliggande och lägre liv har att genomgå, ty som vi präglar dem, så kommer de att uttrycka sig tills de i sin tur har nått självmedvetande. Vi ger dem den första impulsen till evolutionär utveckling, och i den riktning som vi så att säga vänder deras ansikten, i den riktningen kommer de att vandra vägen.

Låt oss slutligen inse att i det mänskliga livet och i de sammanhang jag just pekat på, så är etiska normer detsamma som vad universella lagar är i kosmos. Båda uttrycker harmoni, båda uttrycker konsekvens i handling, båda uttrycker en gemensam källa, och båda pekar på det faktum att såväl vi som de lägre varelserna vandrar den väg som de som gått före oss har vandrat. Denna vandring är tillväxt av medvetandet, ett vidgande av det medvetna förståendet. De varelser som befinner sig framför oss är alltså där på grund av att de vandrat den vägen och kommit till kunskap.

Buddhisterna har ett mycket vackert uttryck för att poängtera den gemensamma naturen hos dem som gått före oss och dem som följer efter oss. De talar om en buddha som en Tathagata, ett sanskrituttryck bestående av två ord som betyder antingen "sålunda kommen" eller "sålunda gången", ty sanskrituttrycket medger båda översättningarna. Innebörden är dock identisk i båda och betecknar en som vandrat den inre vägen, den tysta smala väg som så att säga kommer ner från det universella Jaget, och som löper genom den mänskliga konstitutionen innan den åter försvinner in i tillvarons hjärta, det hjärta från vilket vi kommit.

Alla är ni den vägen. Jag menar att var och en av er själv är den vägen åt sig själv. Det finns inte någon annan väg för någon av er. Den är du själv, som färdas längs det förstående medvetandets väg och slutligen når dess evolutionära mål när du blir en gud.

Till Innehållsförteckning