Kapitel 6
Manifestationens gryning: layacentra. Ett medvetet universum - andligen målmedvetet. Den stoiska läran om alla varelsers införlivande i varandra. "Naturlagar". Filosofisk polyteism och läran om hierarkier.
(a) De skapande makternas hierarki indelas esoteriskt i sju (eller 4 och 3) grupper inom de tolv stora ordningar som framställs genom zodiakens tolv tecken. Såsom manifesterande makter är dessa sju dessutom förbundna med de sju planeterna. Alla dessa är ytterligare indelade i otaliga underordnade grupper av gudomligt andliga, halvt andliga och eteriska väsen.
De förnämsta hierarkierna bland dem är antydda i den stora fyrfalden, eller exoteriskt Brahmas "fyra kroppar och tre egenskaper", och i Panchasyam, de fem Brahmaerna, motsvarande de fem dhyani-buddhaerna inom det buddhistiska systemet. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 231)
Vår vägran att inom solsystemet i dess helhet anta tillvaron av några andra förnuftiga och intelligenta väsen än oss själva på vårt mänskliga plan, är vår tids största förmätenhet. Allt vad vetenskapen har rätt att påstå är, att det inte finns några osynliga intelligenser som lever under samma förhållanden som vi. Den kan inte rätt och slätt förneka möjligheten av världars befintlighet inom andra världar under förhållanden som är helt och hållet olika dem, som bestämmer beskaffenheten av vår egen värld. Inte heller kan den påstå att det inte kan finnas en viss begränsad förbindelse mellan några av dessa världar och vår egen. Till den högsta av dessa världar hör, enligt vad vi fått lära, de rent gudomliga andarnas sju ordningar. Till de sex lägre hör de hierarkiers väsen, vilka tillfälligtvis kan ses och höras av människor, och vilka meddelar sig med sina ättlingar på jorden, ättlingar som är oupplösligt förenade med dem, i det varje princip hos människan har sin omedelbara källa i dessa höga väsens natur, vilka förser henne med de respektive osynliga elementen inom henne. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 156)
Vi inleder kvällens studium med att läsa på sidan 273 i Den Hemliga Läran I:
"Allt som lämnar layastadiet blir aktivt liv. Det indrages i RÖRELSENS virvel (den alkemistiska livssolventen). Ande och materia är ENHETENS två tillstånd. Denna är varken ande eller materia, men i båda finns det absoluta livet fördolt." (Dzyans bok, komm III, 18)... "Ande är den första differentieringen av (och i) RUMMET, och materia den första differentieringen av ande. Det som varken är ande eller materia, är DET - den orsakslösa ORSAKEN till ande och materia, vilka är orsaken till världsalltet. Och DET kallar vi ENHETSLIVET eller den inomkosmiska Andningen."
Vid vår sammankomst i förra veckan gjorde vi en kort avvikelse från ämnet och diskuterade vissa astronomiska förhållanden, vilka ägnas stor uppmärksamhet i de ockulta eller esoteriska läror som leder till en riktig förståelse av kosmogonin (världarnas uppbyggande) och teogonin (framträdandet av de gudar eller gudomliga intelligenser som ger impulser till och leder världarnas uppbyggande), så som dessa förlopp beskrivs i Den Hemliga Läran. Under den korta tid som stod till förfogande kastade vi en blick på de esoteriska lärosatser i vilka den forntida visdomen är formulerad och på de verkställande krafter som är i aktion under manifestationens gryning. I kväll skall vi i all korthet gripa oss an med de kausala krafterna eller aspekterna i sammanhanget.
Som Den Hemliga Läran säger, så börjar manifestationens gryning i ett layacentrum, och den börjar när detta centrum vaknar. Sanskritordet laya betecknar i den esoteriska filosofin varje punkt eller ställe i rymden som på grund av karmas lag plötsligt blir centrum för aktivt liv, först på ett högre plan och senare på lägre genom att stiga ner i manifestation genom och medelst dessa. I en bemärkelse kan ett sådant layacentrum betraktas som en kanal, en förbindelseled, genom vilken de överordnade sfärernas livskraft flödar ner i och besjälar de lägre planen eller materiatillstånden (substanstillstånden). Men bakom all denna livskraft finns det en drivande makt. Det finns mekaniker i universum, mekaniker av många grader av medvetande och förmåga. Och bakom mekanikern står den andlige konstruktören.
Enligt min uppfattning är det absolut nödvändigt att vi först låter vårt sinne genomsyras av tanken att allting i hela det oändliga kosmos är levande, och att det leds av vilja och styrs av intelligens. Bakom varje kosmisk kropp vi ser finns det en styrande intelligens och en vägledande vilja.
Om teosofin har en naturlig fiende, mot vilken den har kämpat och alltid skall fortsätta att kämpa, så är det den materialistiska livsåskådningen, uppfattningen att det inte finns något annat än död, omedveten materia och att tanke, liv och medvetande härleder sig från denna. En sådan uppfattning är inte bara onaturlig och därför omöjlig, den är som hypotes också orimlig.
Som vi kan läsa i Den Hemliga Läran, så säger tvärtom den grundläggande huvudsatsen om tillvaron att universum drivs av vilja och medvetande, leds av vilja och medvetande, och är andligen målmedvetet. När ett layacentrum sätts i verksamhet genom beröringen av dessa båda på deras väg nedåt och blir det sig förkroppsligande livet i ett solsystem eller i en planet, så manifesterar det sig först på sitt högsta plan. Skandhaerna (som vi tidigare talat om) väcks till liv, den ena efter den andra. Först väcks de högsta, sedan de mellanliggande och slutligen de lägsta, kosmiskt och kvalitativt talat.
I sådana layacentra framträder det sig förkroppsligande livet för våra fysiska mänskliga ögon först som en lysande nebulosa. Denna nebulosas materia befinner sig givetvis på naturens eller prakritis fjärde plan, men icke desto mindre i den andra (nedåt räknat) av det materiella universums sju principer eller tillstånd. Den är en manifestation i detta universum av daivi-prakriti, dvs "lysande" eller "gudomlig" prakriti. Layacentrat, som nu manifesterar sig såsom nebulosa, kvarstannar under tidsåldrarnas lopp i rymden medan det sakta men ihärdigt utvecklas och förtätas (följande impulserna från de krafter som har väckt det till liv på detta plan). Allteftersom tidsåldrarna förgår dras det till den plats i rymden (om det är frågan om ett solsystem) eller till den sol (om det är frågan om en planets tillblivelse) med vilken det har karmisk - skandhaisk - släktskap eller till vilken det attraheras magnetiskt, och så småningom manifesterar det sig i det senare fallet som komet. En komets materia är, inom parentes sagt, helt olik den materia vi känner till på jorden. Även om den är materia på detta fjärde manifestationsplan (vilket är en förutsättning för att vi skall kunna varsebli den med våra fjärdeplansögon), så kan den inte framställas i våra laboratorier under några som helst fysiska betingelser. Den är nämligen materia i ett tillstånd som vi inte har kännedom om - förmodligen i det sjätte tillståndet nedifrån räknat, eller i det andra uppifrån räknat.
Solen, eller rättare sagt solens kropp i dess yttre form, består av sådan materia. Det är fysisk materia i det sjätte tillståndet uppåt räknat, eller i det andra tillståndet nedåt eller utåt räknat. Dess kärna, som H P Blavatsky i Den Hemliga Läran säger vara en partikel eller solatom av ursprungsmateria, eller andesubstans, är materia i det sjunde tillståndet uppåt räknat eller det första (högsta) nedåt räknat.
Om nu en sådan komet lyckas fullfölja färden mot sin bestämmelse, blir den slutligen en planet. Den har då undgått att drabbas av en katastrof, som till exempel att bli uppslukad av någon av de solar den passerat i sin vidsträckta omloppsbana. På sin färd mot att bli fullvuxna planeter i vårt solsystem har några kometer redan nått så nära planettillståndets första stadier att deras omloppsbanor ligger inom solsystemets gränser. En sådan komet är Enckes komet, som har en elliptisk omloppsbana och rör sig runt solen på drygt tre år. En annan är Bielas komet. Den tror jag dock inte har setts sedan den någon gång under mitten av förra århundradet tycktes dela sig i två delar. Ytterligare en är Fayes, som har den längsta banan av de tre. Två andra är de Vicos och Brorsens.
Det verkar som om alla de kometer som dras in i elliptiska banor runt vår sol, dras in i dessa därför att det är deras karmiska bestämmelse att till slut bli planeter i vårt solsystem, medan andra kometer går ett annat öde till mötes. De senare förgås genom att absorberas, eller genom att bli slitna i stycken av de ytterst aktiva påverkansfaktorer som omger inte bara vår egen sol, utan alla solar. Varje sol är nämligen inte bara centrum i sitt eget system av planeter och livgivare åt dessa. Sedd ur en annan synvinkel är den samtidigt också en kosmisk vampyr. Det finns mycket mer som bör sägas i den här frågan, men det är knappast meningsfullt att på det nuvarande stadiet av våra studier gå närmare in på den.
Ingenting i universum är avskilt från någonting annat. Allting hänger samman, inte bara på grund av sympati och magnetism, utan därför att alla varelser i grunden är ett. Vi har ett Jag, ett jagens Jag, som hos alla varelser manifesterar sig i det innersta av deras innersta väsen. Men vi har många egon, och studiet av egot inom det område av vårt tänkande som kallas psykologi, är inte bara något absolut nödvändigt utan också något av det intressantaste och viktigaste man kan företa sig.
Några av den esoteriska visdomens viktigaste läror om människan handlar om egot. Om vi inte i någon mån har trängt in i dessa, kan vi inte förstå vissa av de läror som framläggs i Den Hemliga Läran. De gamla stoikerna (vilkas underbara filosofi ledde sitt ursprung från några av de grekiska filosoferna, och som med rätta blev så populär bland Roms mer djupsinniga tänkare) förkunnade att allting i universum är sammanvävt med vartannat. Denna sammanvävning eller integration består inte bara i att fundamentalt olika väsen eller varelser intränger i varandra och att "tillvaroplanen" genomtränger varandra. Det är frågan om olika aspekter eller differentieringar av en gemensam substans, alltings rot. Stoikerna uttryckte denna princip med de tre grekiska orden krasis di'holou, som betyder "en blandning av allting", ett införlivande i varandra av alla väsen i kosmos, vilka utgått och differentierats ur den för alla gemensamma rotsubstansen. Detta är också den esoteriska visdomens lära. Det handlar med andra ord om manifestationen av alla varelser, av alla tänkande, av alla icke-tänkande och förnuftslösa varelser, av alla de gudar som ger ledning och mening åt det sammansatta universum vi ser omkring oss. Och bakom allt detta varierade liv såg man den primära orsaken till all skönhet och harmoni, liksom till all strid och disharmoni i naturen. Den orsaken ligger bakom de så kallade misstag naturen gör, och är upphovet till vad många människor kallar "den olösliga gåtan om det ondas ursprung". Vad är "det ondas ursprung"? Den forntida visdomen säger att det bara är striden mellan viljor hos i utveckling varande varelser - en oundviklig och nödvändig fas av evolutionen.
För att kunna förstå arten av denna sammanvävning, detta införlivande, måste man studera ett ämne som vi skall ta upp vid ett senare tillfälle, nämligen läran om hierarkier. Ordet hierarki är egentligen bara beteckningen för ett system för delegerad maktfördelning inom en oavhängig sammanslutning som styrs, vägleds och undervisas av någon som har suverän auktoritet och kallas hierark. I teosofin används det dock i en vidsträcktare betydelse och betecknar de oräkneliga graderna och nivåerna av evolverande varelser i kosmos. Det används om alla delar av universum, därför att varje särskild del av universum - och deras antal är helt enkelt oräkneligt - står under livgivande ledning av en gudomlig varelse, en gud, ett andligt väsen, och alla materiella manifestationer är ingenting annat än framträdandet på vårt plan av dessa bakomvarande andliga varelsers arbete och aktivitet. Serien av hierarkier sträcker sig oändligt långt både uppåt och nedåt, och människan kan tänka sig själv stå i mitten. Över henne sträcker sig då en oändlig serie av nivåer med högre varelser av alla grader, vilka blir allt mindre materiella och mer andliga och större i alla avseenden. Denna serie kan hon följa tills tanken svindlar och föreställningsförmågan tar slut. Där måste tanken göra halt, men serien fortsätter. På samma sätt sträcker sig en oändlig serie av varelser och tillvarostadier nedåt (för att använda ett något missvisande ord). Denna serie sträcker sig vidare nedåt tills tanken inte längre kan följa med, och fortsätter sedan.
Dessa varelsers oavlåtliga verksamhet och samverkan - deras sammanvävande med varandra - frambringar i evighet de olika så kallade tillvaroplanen. Och varelsernas viljeyttringar på materian eller substanserna är manifestationen av det vi kallar naturlagarna. Detta ord är mycket bristfälligt och missvisande, men kan godtas som bildligt uttryck. Ty liksom mänskliga lagstiftare uppställer vissa regler för uppförandet, vissa mönster för handlandet som måste åtlydas, så gör intelligenserna bakom naturens verksamhet samma sak. De gör det inte på ett lagstiftande sätt, utan genom själva det sätt på vilket deras egna andliga funktioner verkar. Och på liknande vis uppställer människan själv "lagar" för de lägre liv av vilka hon är sammansatt - för principerna under det centrum hon styr - omfattande även den fysiska kroppen och de liv som denna är uppbyggd av. Vart och ett av dessa liv är ett mikrokosmiskt universum, dvs en organiserad varelse som styrs av ofrånkomliga vanor. Och dessa vanor i deras allmänna kosmiska uttrycksformer kallar vetenskapsmännen naturlagar.
De här mindre liven har i sin tur liknande universa under sig. Det är omöjligt att tänka sig ett slut på serien, ty detta skulle innebära ett slut på det oändliga, och en sådan föreställning är orimlig. Det är bara vår brist på idéer och svagheten i vår föreställningsförmåga som får oss att tro att det kan finnas ett stopp vid vissa punkter. Och det är denna svaghet i vårt tänkande som gett upphov till och främjat framväxandet av de olika religiösa systemen, som till exempel den kristna kyrkans monoteism, de islamska folkens monoteism och det judiska folkets monoteism. Av dessa tre har judarna den längsta och visaste historien, ty judarna var ursprungligen inte monoteister. Enligt sin tidigare historia var de övertygade polyteister. Vi använder här ordet polyteism i dess filosofiska betydelse. Vi avser alltså inte vår tids absurda västerländska vanföreställning om hur de kultiverade romarna och grekerna uppfattade sina gudar och gudinnor och vad de trodde på, en vanföreställning som inte är annat än egenkärt nonsens.
Grekernas och romarnas folkliga mytologi, liksom det gamla Egyptens och Babylons och de germanska och keltiska stammarnas, förstods på ett sätt som vida skiljer sig från vår grova missuppfattning av den. Den uppfattades också helt annorlunda av sin tids visa män, som mycket väl förstod de vanliga symboler och allegorier i vilka de esoteriska lärorna kläddes och förkunnades i den folkliga mytologin. Och vi måste komma ihåg att exoterisk inte ovillkorligen betyder falsk. Det betyder bara att nycklarna till de esoteriska lärorna inte lämnas ut i de exoteriska.
Av dem som har en monoteistisk trosuppfattning får vi ofta höra att Israels stora "profeter" - detta folks så kallade visa män - bättre än sina forntida föregångare förstod vad deras folk borde veta och tro. Man försäkrar att dessa profeter förkunnade monoteismen och återförde folkets tankar från forntidens mångfald av trosföreställningar till en enda stamgud, som de kallade Jehovah. Namnet Jehovah ansågs (och anses fortfarande) av de ortodoxa judarna vara så heligt att de inte ens ville uttala det högt. När de läste högt ur den judiska bibeln bytte de ut namnet Jehovah mot ett substitut. Detta substitut är Adonai, som betyder "mina härskare" och i sig är en sannskyldig bekännelse till polyteistiskt tänkande. Judendomen är - åtminstone i sin lag eller bibel - full av polyteism. Och när den kristna kyrkan i sin blindhet övergav den filosofiska polyteismen såsom varande ett religiöst misstag, så satte mycket snart den reaktion in som var att vänta som en följd av människohjärtats benägenhet att följa sina andliga ingivelser. Kyrkan svarade då på människohjärtats rop med att i de förorättade och bannlysta gudarnas och gudinnornas ställe sätta "helgon". Den införde därmed en kultisk dyrkan av döda män och kvinnor i stället för av naturens krafter och intelligenser! Kyrkan var tvungen att ge människorna dessa helgon för att fylla de glömda gudomligheternas plats, och den till och med begåvade helgonen med mer eller mindre samma krafter som de forntida gudarna och gudinnorna sades ha haft och utövat. Man hade helgon som skyddspatroner för städer och länder, som till exempel S:t Georg för England, S:t Jakob för Spanien och S:t Derus för Frankrike. Man tillfredsställde samma tänkande, samma funktion och samma önskan, ty människohjärtats ingivelser kan inte opåtalat ignoreras eller kränkas. Men hur annorlunda var inte de vises upplysta åskådning under "hednisk" tid!
När våra förfäder talade om mångfalden av gudar, gjorde de det med visdom, förståelse och vördnad. Och vi skall inte tro att forntidens stora män på det religiösa området inte hade något begrepp om kosmisk eller gudomlig enhet. Ett sådant begrepp kan ju till och med den genomsnittligt intelligenta människan av i dag bilda sig. Det var ju ändå dessa forntida vise som upptäckte och utbredde de trosnormer vi ännu i dag följer i vårt tänkande, de rättesnören som vi värderar så högt och har uppskattat alltsedan litteraturen återföddes i Västerlandet. Dessa män kunde tänka, och de hade kunskaper likaväl som vi. Dessutom förstod de (vilket till och med de vansläktade tänkarna under den kristna erans första tid gjorde) att om "Gud" såsom varande ett fullkomligt och obegränsat väsen hade skapat världen, så kunde detta hans verk inte vara annat än ett fullkomligt och obegränsat verk, värdigt sin fullkomlige och obegränsade skapare, fritt från meningslöshet, fritt från begränsningar, fritt från synd, fritt från skröplighet och oupphörlig tärande förändring. När vi därför betraktar och reflekterar över vår omgivning, när vi vet att världen är en värld i förändring och alltså begränsad och förgänglig - dvs den varken är eller kan vara obegränsad - så förstår vi instinktivt att den är ett verk av lägre varelser, av ringare och begränsade makter, hur andligt upphöjda dessa än må vara. Och när vi utforskar våra egna tankar och studerar varelserna och livet omkring oss, ser vi också att det finns liv inom liv, hjul inom hjul, ändamål inom ändamål. Vi ser att det bakom de så kallade gudarnas yttre manifestationer och aktiviteter ("naturlagarna") finns ännu subtilare krafter och ännu högre intelligenser i verksamhet. Hjul inom hjul, liv inom liv, och så vidare i evighet - en aldrig upphörande och gränslös enhet i mångfalden, och en gränslös och frigjord mångfald i enheten. När vi därför talar om livets enhet eller om "den gudomliga enheten", menar vi närmast att här har vår forskande ande nått gränserna för sina nuvarande krafter. Den har nått en punkt som den inte kommer förbi. Den har avancerat mot sina yttersta gränser, och dess svaghet tvingar oss att konstatera att det är så långt vår tanke kan nå. Här är vår nuvarande "oöverskridbara ring". Men denna ärliga bekännelse om mänsklig begränsning betyder inte att det inte finns "någonting" därbortom. Tvärtom är den ett bevis för att livet och rymden är utan slut.
Vi skall i sammanhanget peka på vad nyplatonikerna sade om "gudomlig enhet". Nyplatonikerna fick en framskjuten ställning under den kristna erans första århundraden och försåg tillsammans med stoikerna kristendomen med det mesta av vad denna ägde av god filosofi, andlighet och sanning. De förkunnade att toppen, spetsen, blomman, den högsta punkten (som de kallade hyparxis) i varje serie av levande eller "livlösa" väsen - vare sig vi delar serien i sju, tio eller tolv grader - är "den gudomliga enheten" i den serien eller hierarkin. Denna hyparxis eller blomma eller topp eller början eller högsta varelse är i sin tur den lägsta varelsen i hierarkin ovanför, och så vidare uppåt hela tiden.
Förändring inom förändring, hjul inom hjul, varje hierarki manifesterande en sida av det gudomliga kosmiska livet, varje hierarki så att säga framhållande en av de tankar som de gudomliga tänkarna tänker. Gott och ont är relativa företeelser som utjämnar och balanserar varandra. Det finns inget absolut gott och inget absolut ont. Gott och ont är bara mänskliga termer. "Ont" i någon av tillvarons sfärer är ofullkomlighet för den sfären. "Gott" i någon av tillvarons sfärer är fullkomlighet för den sfären. Men det som är gott i en sfär är ont i en annan, ty den senare är skuggan av något högre ovanför den.
På samma sätt är ljus och mörker inte absoluta utan relativa företeelser. Mörker är ju frånvaron av ljus, och det ljus vi känner till är i sig manifestationen av liv i materian, alltså ett materiellt fenomen. Såväl mörker som ljus är i fysiskt avseende en form av vibration och därför en form av liv.
Olika namn gavs åt hierarkierna i deras egenskap av serier av varelser. Låt oss som exempel ta den klassiska generaliserade grekiska hierarkin, sådan den beskrevs av skriftställare före kristendomens framträdande. Vi gör så även om vi kanske borde ta exempel från nyplatonikerna, som hade sina egna hierarkier, vilkas stadier eller grader de gav olika namn. Människor av den typ som vet allting - nutida experter som till och med anser sig veta mer om vad forntidens folk trodde på än dessa folk själva - påstår ofta att nyplatonismen bara utvecklades för att motarbeta och tillintetgöra kristendomens underbara, själafrälsande och andliga lära, för att sedan själv inta dennas plats. De glömmer därvid att det var från nyplatonikerna, nypythagoréerna och stoikerna som den tidiga kristendomen hämtade nästan allt vad den hade av religiöst och filosofiskt värde. Och ett faktum är att den nyplatonska läran till en viss grad faktiskt var en framställning av den platonska skolans esoteriska lära. I sina esoteriska aspekter utgjordes den av den undervisning som Platon och de tidiga pythagoréerna i hemlighet meddelade sina lärjungar.
För att återgå till hierarkierna, så betyder alltså hyparxis toppen eller början på en hierarki. Utgående från det gudomliga, den högsta punkten i serien, seriens gudom, ser den grekiska hierarkin schematiskt ut på följande sätt:
1. Det gudomliga. 2. Gudar, eller det andliga. 3. Halvgudar, ibland kallade gudomliga heroer, med vilka förbinds en mycket mystisk lära. 4. Heroer i egentlig mening. 5. Människor. 6. Djur. 7. Växtriket. 8. Mineralriket. 9. Elementalriket, eller vad som kallades Hades rike. Det gudomliga (eller aggregatet av gudomliga liv) var som sagt hyparxis i denna serie av hierarkier, därför att vart och ett av hierarkins nio stadier själv var en underordnad hierarki. Namnen på dem betyder inte mycket, man kan kalla dem någonting annat om man så vill. Det viktiga är att förstå själva idén, och då skall man komma ihåg att den esoteriska visdom vi talar om förkunnade, att denna (och varje annan) niostegshierarki hänger ner som en pendang från den lägsta hierarkin ovanför den. Den ovanför varande hierarkin utgör då nummer tio uppåt räknat, och kan kallas den övergudomliga. Samtidigt utgör den det lägsta stadiet (eller det nionde, nedåt räknat) i en hierarki som sträcker sig vidare uppåt. Och så fortsätter det i oändlighet.
När de kristna till slut besegrade den gamla religionen, när den karmiska cykeln medförde en tid av vad Platon kallar andligt avtynande (vi delar ju utvecklingsverksamheten i två avsnitt, i epoker av avtynande och epoker av blomstring), när den kristna religionen framträdde som ett inslag i en epok av avtynande, då övertog de kristna som man kunde vänta sig många av de gamla tankegångarna. Historien upprepade sig. Och som tidigare nämnts hämtade de tankar från i huvudsak stoikerna, nypythagoréerna och nyplatonikerna, dock främst från nyplatonikerna. Detta skedde till stor del i Alexandria, den tidens centrum för grekisk eller hellenistisk kultur. De mest framstående bland de nyplatonska tänkarna bodde också i Alexandria. Detta nyplatonska inflöde av högstämt tänkande i den kristna religionen ägde med särskild styrka rum i det femte århundradet genom Dionysios Areopagitas skrifter. Areopagita kommer av Areskullen (Marskullen) i Aten. Enligt den kristna legenden predikade Paulus på Marskullen (Areopagen) när han predikade i Aten, och en av hans första konvertiter var en grek som hette Dionysios. Senare blev denne enligt legenden Atens förste kristne biskop. Allt detta kan vara en myt, men påstås av de kristna vara ett faktum.
I det femte eller sjätte århundradet, omkring fem hundra år efter det Paulus antas ha predikat i Aten, utkom i den grekiska världen ett arbete som kallade sig Dionysios Areopagitens skrifter, med anspråk på att vara författat av denne. Arbetet är uppenbarligen ett verk av en kristen nyplatoniker, dvs av en kristen som hade sina skäl - kanske var de socialt eller finansiellt taktiska - att stanna kvar inom den kristna kyrkan fast han i själ och hjärta var en grekisk hedning, en nyplatoniker. Genom att detta arbete gavs ut under Dionysios, den (påstått) förste biskopens av Aten, namn, blev det nästan omedelbart mycket populärt i den kristna kyrkan. Och det lever fortfarande kvar, visserligen inte som ett kanoniskt verk, men som ett av de förnämsta verk de kristna anser sig ha på det mystiska området, och kanske det mest andliga. Alltsedan det utkom har det utövat ett djupgående inflytande på det kristna teologiska tänkandet.
Ett av avsnitten i detta arbete - som de kristna själva tillskriver Dionysios, Paulus förste konvertit i Aten - är en avhandling om de gudomliga hierarkierna. I denna förkunnas att Gud är oändlig och därför utförde skapelsearbetet genom mindre abstrakta och andliga väsen. Ett system av hierarkier i fallande storhetsordning tecknas upp, där den ena hierarkin härleds ur den andra. Detta är precis vad som förkunnas i kabbalan, av nyplatonikerna, i princip också av stoikerna och i den gamla grekiska mytologin. Det är en helt och hållet hednisk lära, som blev kristen bara därför att man anpassade den till den nya religionen och använde kristna benämningar. I stället för att säga gudar, gudomliga heroer, halvgudar, människor, djur etc, säger man Gud, ärkeänglar, troner, härskare osv. Men den systematiska eller bärande tanken är densamma. Och det finns faktiskt också ställen i detta arbete av Dionysios, som ord för ord är tagna från nyplatonikern Plotinos skrifter. Denne levde, hade sin blomstringstid och skrev många arbeten i nyplatonska ämnen under det tredje århundradet.
Det Dionysios tillskrivna verket lade grunden till en stor del av den grekiska och den romerska kyrkans teologi, särskilt vad gäller det dogmatiskt andliga tänkandet. Vi kan till och med säga att dessa kyrkors medeltida teologi faktiskt byggdes på det. Det utgjorde huvudkällan till italienaren Thomas av Aquinos (1200-talet) studier och skrifter, och inspirerade alltså en av den kristna kyrkans främsta medeltida lärde. Irländaren Johannes Scotus, kallad Erigena (800-talet), liksom förmodligen den märklige skotten Duns Scotus (1200-talet) och många andra öste ur samma källa. Spensers, Shakespeares och Miltons verk, för att ta exempel från den engelska litteraturen, är fulla av dessa skrifters anda. Mycket av det mystiska tänkandet under den mörka tidsåldern ledde sitt ursprung från de här skrifterna, vilka slutligen i degenererad form också bidrog till uppkomsten av det hårklyveri, ordrytteri och käbbel som skolastikerna, de kvasireligiösa skriftställarna, ägnade sig åt. För dessa hade tankegångarnas inre mening och anda gått förlorad genom kyrkans yttre tillväxt och politiska makt, och de började diskutera frågor utan någon som helst andlig betydelse, som till exempel: Vad kom först, hönan eller ägget? Hur många änglar kan dansa på en nålspets? Vad händer om en oemotståndlig kraft möter ett orubbligt hinder? Detta högst pragmatiska och användbara tidsfördriv, dessa intellektuella fantasiutflykter, pågick en tid. Men med tänkandets renässans i Europa, vilken till stor del åstadkoms genom det arbete som utfördes av vetenskapens och naturfilosofins hängivna anhängare, började den europeiska världen höja sig ur det mentala träsket. Den gick in i det tidsskede som nu blivit mycket intensivt, och vilket medförde upprinnelsen av de tankeströmningar som i dag fortfarande flödar på gott och ont (kanske bådadera).
Till slut skall vi fästa uppmärksamheten på det faktum, att just vid den tidpunkt då de första 5.000 åren av den hinduiska cykel som kallas kali-yuga (den varar 432.000 år) hade förflutit, så slutade en viss "messiansk" cykel på tvåtusenetthundra år (2.160 år för att vara mera exakt), vilket är precis hälften av den hinduisk-babylonska rotcykeln på 4.320 år.