Kapitel 1
När dygden förlorar sin kraft och laster och orättrådighet vinner herravälde i världen, då inträder jag i skapelsen, du son av Bharata. Så tar jag från tidsålder till tidsålder kroppslig gestalt för att understödja de goda, förgöra de onda och återställa rättfärdigheten. (Bhagavad-Gita)
Med bemyndigande av vissa mahatmaer (visdomens, medkänslans och fridens mästare) bildades Teosofiska Samfundet 1875 av Helena Petrovna Blavatsky, Henry Steel Olcott, William Quan Judge och några andra personer som ett instrument genom vilket inflytande från den teosofiska rörelsen skulle nå mänskligheten. Rörelsens förnämsta syfte är att åstadkomma ett alltomfattande broderskap, grundat på människans inneboende gudomlighet.
Den teosofiska rörelsen är större än samfundet, ty den omfattar och använder sig av många organisationer och ombud. Rörelsen är, som William Q Judge framhållit, moralisk, etisk, andlig och universell, osynlig utom till sina verkningar och alltid bestående, medan ett samfund som bildats för teosofisk verksamhet är en synlig sammanslutning, ett instrument för bevarande och utnyttjande av energi. Rörelsens säregna och vittomfattande syften är inte lätta att ange.
Teosofin är inte någon av människor uppfunnen tro. Den kan sägas vara ett uttryck för världsalltets natur och verksamhetssätt, och då naturligtvis även för människans natur, ursprung och bestämmelse. Vardagslivets alla praktiska problem faller inom dess räckvidd. För att citera inledningsorden i Teosofins ocean av W Q Judge:
Teosofin är en ocean av kunskap om livet och utvecklingen i världsalltet. På sina djupaste ställen sträcker den sig långt in i tillvarons mysterier, medan den vid stranden är grund nog för ett barns fattningsförmåga. ... Eftersom teosofin omfattar både vetenskap och religion, kan den kallas vetenskaplig religion eller religiös vetenskap.
Den teosofiska litteraturen innehåller endast en mycket ofullständig framställning av ett kosmiskt system, vilket sträcker sig långt bortom vanlig mänsklig fattningsförmåga. Det finns emellertid högt utvecklade människor som skådat bakom naturens slöjor, och som genom invigning i mysterierna förvärvat en djupare förståelse av den gudomliga visdomen theosophia. Sådana människor kallas i Indien mahatmaer eller rishier. De som tillhör de högsta graderna anses ha uppnått den mest sublima visdom och kunskap som är möjlig för människan på hennes nuvarande utvecklingsstadium. Mahatmaerna få inte förväxlas med de mindre adepter, lamor, yogier och eremiter i Indien och Tibet som beskrivs av resenärer, vilka tid efter annan kommit i beröring med dem. Mästarna, som de ofta kallas, står mycket högre vad gäller andlig och intellektuell kunskap. De som tillhör den högsta graden har nått bortom det stadium där den fysiska kroppen är nödvändig, men ägnar ändå sin andliga och intellektuella visdom åt mänsklighetens väl.
Det teosofiska broderskapsidealet är varken fantastiskt eller orealiserbart, även om det kräver en mycket lång tid för sitt förverkligande. Så mycket större skäl för alla välmenande människor att utan dröjsmål gripa sig an med det! Det är inte begränsat till filantropiska, intellektuella eller ekonomiska strävanden som dessa vanligen uppfattas. Det inbegriper visserligen sådana arter av verksamhet, men dess egentliga syfte når djupare. Det broderskap som mästarna önskar se förverkligat så att det omfattar hela jorden, måste börja med arbete och levande exempel inom en grupp människor som är besjälade av en stark önskan att gagna mänskligheten genom att sprida idéer, idéer som förvandlar människornas tankar genom att förvandla deras hjärtan, idéer som är grundade på övertygelsen att vår värld inte blivit till genom slump och att människorna inte är resultat av tillfälligheter, utan att lag och ordning råder i naturen. Kort sagt, det enda sättet att bli sant mänsklig är att leva i broderligt samförstånd därför att det är den fundamentala grund på vilken världsalltet är uppbyggt - och människan är en oskiljaktig del av världsalltet. Broderskapet - det ömsesidiga beroendet av varandra - som en alltomfattande princip i naturen är inte bara en känslostämning, och teosofin är inte ett sentimentalt eller emotionellt system. Teosofin är strängt vetenskaplig såväl som religiös och filosofisk. Den universella traditionen om en gyllene tidsålder är måhända en forntida dröm men en framtida verklighet, och om teosofins konstruktiva ideal allmänt tillämpades skulle den vara en verklighet redan i dag. När allt kommer omkring är det, som Platon sade, idéer som styr världen.
Den tidsepok i vilken Teosofiska Samfundet framträdde var en förvirringens tid i Västerlandets tankevärld. De mentala fälten på olika områden uppluckrades som en förberedelse för den nya cykeln. Några lärda forskare i Västerlandet hade börjat studera och översätta österländsk litteratur. Några vidsynta tänkare var modiga nog att antyda att de forntida filosofierna i Indien och Kina var någonting mer än "hednisk dårskap". Emerson spred något av ljuset från Östern. Men få utanför fackmännens krets hade någon kunskap om den österländska visdomen, och ännu färre fäste någon vikt vid dess andliga innebörd. Hinduismen betraktades som grov vidskepelse och buddhismen som ren materialism eller i bästa fall som agnosticism. Max Müller lärde att nirvana betydde förintelse!
Reinkarnationen var i det närmaste ett okänt begrepp för den stora massan av tänkande människor i Västerlandet eller också vantolkades den som själavandring. Lagen om karma (konsekvenslagen), som gör människan ansvarig för sitt eget öde genom att uppfordra henne att "utarbeta sin egen frälsning", hade länge fördunklats av sådana vilseledande föreställningar som den ställföreträdande försoningen och syndernas förlåtelse genom prästerlig förmedling.
Samtidigt som vetenskapen, vilken nått höjdpunkten av materialism och självförtroende, bröt ned medeltida vidskepelse och ologiska trosläror, undergrävde den olyckligtvis också tron på människans andliga natur. Den darwinska utvecklingsläran ersatte den kristna dogmen om människans "skapelse" till Guds avbild med den mekanistiska hypotesen om det "naturliga urvalet" och "överlevandet av de dugligaste". Tänkande personer som sökte försona vetenskapens hårda fakta med en andlig tolkning av världsalltet, befann sig i en svår situation. Till och med i Indien var de hävdvunna troslärorna hotade.
Lyckligtvis restes inte längre några hinder för tankens frihet, och nya idéer kunde göra sig gällande. Just när den vetenskapliga materialismen tycktes närma sig triumfens middagshöjd, framfördes från det spiritistiska lägret en utmaning, den första framstöten från dem som vakade över det västerländska tänkandets framåtskridande. Spiritismen kunde åtminstone påvisa förekomsten av osynliga och eteriska tillvaroplan vid sidan av det fysiska plan till vilket den materialistiska vetenskapen då begränsade sitt världsallt, uppbyggt av atomer, "hårda som biljardbollar".
Flera framstående vetenskapsmän, t ex kemisterna Crookes och Hare, biologen Wallace, geologen Wagner, astronomen Flammarion och några andra modiga själar, vågade inlåta sig på psykisk forskning och blev övertygade om att det låg en viss sanning bakom spiritisternas påståenden. Emellertid erbjöd spiritismen ingen förnuftig filosofi eller vetenskaplig förklaring till sina fenomen, och spiritisterna hade ingen aning om att dessa fenomen blivit grundligt utredda i förflutna tidsåldrar av avancerade österländska tänkare, som funnit att fenomenen ifråga hade sin givna plats i den lagbundna naturordningen.
I denna virvel av stridande element framträdde Teosofiska Samfundet som en sällsam meteor från en osynlig källa, bestämd att väcka större uppståndelse än dess första blygsamma aktiviteter lät förmoda. Teosofin var, som den franske orientalisten Burnouf framhöll, en av samtidens tre mest betydande rörelser. Den uppfyllde Schopenhauers förutsägelse att den märkligaste tilldragelsen under det nittonde århundradet skulle bestå i att Österlandets religiösa filosofi bringades till den västerländska världens kännedom.
Medan de lärde huvudsakligen sysslade med studiet av sanskritlitteraturens tekniska sida, förmedlade den teosofiska rörelsen en högre andlig tolkning av densamma.
"En ny tidsålder" stod för dörren, och Teosofiska Samfundet införde en hittills okänd idé i Västerlandet: förekomsten på jorden av fullkomliga människor, livets mästare, mänsklighetens äldre bröder. Fastän många eller kanske de flesta av dessa högt utvecklade intelligenser lever och verkar på förnimmelseplan som är osynliga för det fysiska ögat, är de inte "andar" i detta ords vanliga mening och inte heller "övernaturliga", även om de är övermänskliga. De är naturliga produkter av mänsklig utveckling fast de lämnat sina medmänniskor långt bakom sig. Teosofin framhöll dem inte bara som ett faktum och ideal, utan förklarade också att de i särskilda cykliska tidsperioder sänder ut budbärare i världen för att återuppliva dennas avtagande andlighet och anslå det alltomfattande broderskapets grundton. Dessa osynliga hjälpare, som bildar mänsklighetens "skyddsmur", var även villiga att dela med sig av sin kunskap åt dem som i sin livsföring visade sig värdiga och beredda att mottaga den. Men framför allt frambar teosofin det glada budskapet att mahatmaerna inte är något annat än vad var och en av oss en gång kan bli om han vill.
H P Blavatsky framlade för Västerlandet uppfattningen att världsalltet framträder i lagbunden ordning och medveten aktivitet, inte som ett oförnuftigt eller själlöst kaos, och att människan är och alltid har varit en oskiljaktig del av världsalltet, inte en tillfällig besökare som är här i dag och borta i morgon. Hon visade att den uråldriga visdomen finns antydd i över hela världen spridda symboler, allegorier och legender, och att den klart och tydligt, fast i hemlighet, förkunnades i mysterieskolorna, vilkas portar även i våra dagar öppnas för allvarliga och osjälviska lärjungar som knackar på det rätta sättet.
Teosofiska Samfundets historia är nära förbunden med några få framstående män och kvinnor, vilka på olika sätt befordrat eller motarbetat dess framgång. Den ojämförligt mest betydande personen är naturligtvis mästarnas budbärare, samfundets "skapare och grundare", H P Blavatsky. Vissa fakta rörande hennes liv och karaktär, som här skall framläggas precis sådana som de bevarats, erbjuder en tillräcklig vederläggning av de grundlösa smädelser och falska beskyllningar med vilka tanklösa och ibland hämndlystna författare sökt förringa, för att inte säga förstöra, hennes livsgärning.