Kapitel 11
Samfundets första och kritiska sjuårscykel slutade lyckligt den 17 november 1882, men bristen på sann förståelse för rörelsens djupare innebörd, för betydelsen av broderskap i handling och ord, tvingade mästarna att avböja personliga förbindelser med alla utom HPB och några få andra, de flesta av dem verkliga chelaer. Allt för mycket hade offentligt framförts om mästarna. Som H P Blavatsky skriver i ett brev till Mrs Gebhard, hade en barriär rests också mellan de pålitliga teosoferna och mästarna sedan vissa medlemmar
nämnt deras namn i alla väder, formligen utgjutit dem i strömmar för allmänheten, deras personligheter och krafter osv, tills hela världen (utomstående, inte bara teosofer) från nord- till sydpolen profanerade deras namn... De vanhelgades på alla upptänkliga sätt av troende och tvivlare när de förra ville kritisera och från sin världsliga ståndpunkt granska dem (dessa väsen, som stod bortom och utanför varje världslig om än inte mänsklig lag!), och de senare förtalade dem och släpade deras namn i smutsen! Himmelska makter vad jag har lidit - ord kan inte uttrycka det! Det är mitt största brott att ha utlämnat deras personligheter till offentligheten mot min vilja, motsträvigt och tvingad därtill av --- och --- (The Path, VII, 381-2, mars 1893)
Denna obetänksamma exploatering av deras personligheter i stället för deras läror utsatte mästarna för ett oavbrutet bombardemang av vädjanden, böner och t o m begäran om råd i rent personliga angelägenheter - giftermål, affärer och dylikt - och de var tvungna att i självförsvar isolera sig från yttervärlden. H P Blavatsky blev slutligen mycket återhållsam beträffande förbindelser med mästarna, ett klokt förfaringssätt som fortsattes av William Q Judge och Katherine Tingley när deras tur kom att överta ledningen av samfundet.
Omkring sex månader före sjuårscykelns slut sände mästaren Morya en allvarlig varning till Sinnett, vilken är av största intresse:
Under de sex och ett halvt gångna åren har de [H P Blavatsky och Olcott] kämpat mot svårigheter som skulle ha avskräckt var och en som inte arbetade med den förtvivlade beslutsamheten hos en som sätter in sitt liv i en sista ansats. Deras framgång motsvarar inte förhoppningarna hos deras ursprungliga beskyddare, även om den i vissa avseenden är fenomenal. Om några månader är deras prövotid slut. Om vid den tidpunkten samfundets inställning till oss - om frågan om "bröderna" inte definitivt ordnats (antingen struken från samfundets program eller antagen på våra egna villkor), så kommer detta att bli det sista angående "bröderna" av vilken färg eller grad de än må vara. Vi skall försvinna från allmänhetens synkrets likt en dimma i oceanen. Endast de som visat sig alltigenom trofasta mot sig själva och mot sanningen kommer att få träda i förbindelse med oss. Och inte ens dessa såvida de inte, ända från presidenten nedåt, avger de mest högtidliga löften att hädanefter iaktta en fullständig tystnad angående oss, Logen och de tibetanska angelägenheterna. De får inte ens besvara frågor från sina närmaste vänner, även om tystnad skulle kunna ge sken av att allt som utspritts är "humbug". Annars skall ansatsen uppskjutas till början av en ny sjuårscykel, då, såvida omständigheterna visar sig gynnsammare, ett nytt försök kanske kan göras under samma eller en annan ledning. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 263-4)
Till lycka för rörelsen och världen gjordes försöket 1888 under samma ledning, och det misslyckades inte.
Oavsett de olika slags hinder som redan nämnts, markerades begynnelsen av prövotidens andra sjuårsperiod - som visade sig vara än mer prövande än den första - av en stark ökning av verksamheten, upprättandet av talrika nya avdelningar och utsträckandet av arbetet till dittills inte berörda länder. Den första händelsen av vikt var förflyttningen av det tillfälliga huvudkvarteret från Bombay till Adyar, en förstad till Madras, där en lämplig byggnad med stor tomt förvärvades på fördelaktiga villkor.
H P Blavatskys uppgift att väcka ett mer allmänt intresse för de österländska religionernas visdomsskatter och visa deras för mängden dolda, inre mening, hade väckt stor hänförelse i hela Indien och på Ceylon. Detta manifesterade sig på ett storslaget sätt vid den avskedsceremoni som hölls i samband med teosofernas avresa från Bombay den 17 december 1882, vilken markerade början av TS:s andra sjuårscykel.
De av teosoferna gjorda bemödandena att återuppliva forntidens höga ideal, andliga visdom, djupa vetande och det forntida Indiens höga kultur, fick ett varmt erkännande. Överste Olcotts oförtrutna strävanden att genom föreläsningar överallt i landet väcka till liv det indiska folkets självaktning i kulturellt och ekonomiskt, moraliskt och andligt hänseende, hade tilldragit sig stor uppmärksamhet. En tacksägelseadress upplästes i samband med överlämnandet av en vacker minnesgåva (bägare och bricka av silver) av medlemmar i och vänner till samfundet, inklusive ett stort antal av de mest bemärkta infödda i Bombay.
På aftonen före er avresa till Madras anhåller vi, medlemmar av bombayavdelningen, att få frambära vår hjärtliga och djupt kända tacksamhet för den framställning av österns filosofier och religioner som invånarna i hela denna provins, och vi i synnerhet, fått åtnjuta av er under de senaste fyra åren... Genom ert skriftställarskap och era offentliga föredrag har ni gjort mycket för att hos Indiens bildade söner väcka en brinnande önskan att studera sin forntida litteratur, som så länge försummats. ...ni har hos ungdomen inpräntat nödvändigheten av att utforska de österländska lärornas outtömliga visdomsskatter som det enda medlet att motarbeta de materialistiska och ateistiska tendenser, vilka uppammas av ett uppfostringssystem som saknar moralisk eller religiös grundval.
Era bemödanden har varit fullständigt osjälviska och oegennyttiga och berättigar er därför till vår varmaste sympati och största aktning. (The Theosophist, IV, jan 1883, Suppl 8)
När den teosofiska gruppen ankom till Madras mottogs den hjärtligt. I sitt referat av det entusiastiska välkomnandet skrev en av stadens tidningar, Native Opinion:
Den intelligenta delen av den infödda befolkningen har, varhelst en gren av samfundet upprättats, känt ett nyväckt intresse för att studera sanskritlitteraturen och vetenskapen.
När H P Blavatsky anlände till Adyar hoppades hon sannolikt att få slå sig ner på denna fridfulla tillflyktsort och författa och undervisa utan avbrott eller oro, men karman bestämde annorlunda. Under en tid framöver gick allt bra, och när Mr och Mrs Sinnett besökte henne i mars 1883 var hon och hennes brokiga familj lyckligt och väl installerade, och många anglo-indier hade blivit deras vänner. Mr Sinnett skriver:
Den övre våningen var hennes privata bostad... Det nya rummet hade alldeles nyss blivit tillbyggt så att det skulle stå färdigt vid vår ankomst och var avsett att bli madames "ockulta rum", där hon inte ville mottaga andra än sina intimaste vänner. Dess öde blev dock att efter ett eller ett par år skamligen vanhelgas av hennes värsta fiender. I sin brinnande kärlek till allt som rör "mästarna" hade hon med särskild omsorg dekorerat ett visst på väggen hängande skåp, uteslutande helgat åt de meddelanden som växlades mellan dessa båda mästare och henne själv, och gett det dess sedermera så sorgligt ryktbara namn - "helgedomen". Där förvarade hon några enkla ockulta skatter - reliker från hennes vistelse i Tibet - två små porträtt av mahatmaerna och några andra småsaker som hon satte värde på i samband med dem. Ändamålet med detta särskilda arrangemang var naturligtvis fullkomligt klart för alla som var bekanta med teorien för ockulta fenomen, vilka enligt teosofernas uppfattning var lika strängt underkastade naturliga lagar som ångans eller elektricitetens verksamhetssätt. Ett ställe som var fullkomligt fritt från all annan magnetism än den som användes vid dematerialisering och rematerialisering av brev måste underlätta processen, och "helgedomen" begagnades ett dussin gånger för förhandlingar mellan "mästarna" och de chelaer som samverkade med samfundet, när det var fråga om framställandet av något fenomen. (En sierskas öden, 200, 201)
De fenomen som Sinnett här åsyftar var inte sensationella föreställningar som skulle dra till sig de nyfiknas uppmärksamhet, något som aldrig skulle tillåtas, utan ibland förekommande manifestationer av ockult kraft som mästaren eller H P Blavatsky och några andra chelaer utförde för att visa allvarliga lärjungar kraften och förmågan hos en tränad vilja. Detta förfaringssätt var utan tvivel nödvändigt under då rådande förhållanden, men det blev samtidigt upphov till kommande prövningar och har sedan lång tid tillbaka helt och hållet övergivits.
Efter en prövande sommar, fylld av strängt arbete i den intensiva hettan på låglandet, sökte H P Blavatsky och överste Olcott rekreation under en kort vistelse i det stärkande klimatet på Nilgiri Hills. Här uppehöll hon sig tillsammans med sina trofasta vänner generalmajor och fru Morgan i Ootacamund, där hon fick många nya vänner, även om hennes lidelsefulla uppror mot det sociala umgängets konventionella bud och hyckleri väckte motvilja hos några. Men, som Olcott skriver angående detta besök:
Hon for ut mot societetslivet, men inte som era parvenyer, vilkas bitterhet beror på att de själva hållits utanför tröskeln till den fashionabla kastens salonger, utan som en som, fastän själv uppfödd i "purpur" och van vid att umgås på jämlik fot med hertigar och hertiginnor, hade skilt sig från sina likar och stigit upp på en högre nivå. (Old Diary Leaves, III, 3 )
Under sin vistelse i Ootacamund frambringade hon ett exakt motstycke till en mycket värdefull safir med hjälp av samma ockulta medel, med vilka hon hade duplicerat en vacker topas åt Mrs Sinnett i Simla. Safiren värderades av en juvelerare till 200 rupier. Även om H P Blavatsky i bedrägligt syfte hade velat få sin nya bekantskap att tro på sina ockulta krafter, är det svårt att tänka sig att hon skulle kunnat köpa en så dyrbar juvel för ändamålet - H P Blavatsky, som aldrig var fri från ekonomiska bekymmer! Den förnäma ladyn avbröt sedermera bekantskapen med givaren - men behöll safiren.
Under detta besök begagnade H P Blavatsky tillfället att studera de mystiska "vita" urinvånarna, toderna, och andra egendomliga stammar i det romantiska Nilgiridistriktet. Hennes iakttagelser publicerades först på ryska, sedan i bokform på franska under titeln Au Pays des Montagnes Bleues, och slutligen på engelska. Toderna har många sällsamma religiösa bruk förknippade med boskapsskötsel och mejerihantering, och de har många hemligheter som diskuteras i den lilla bok som nyss omnämnts samt i Isis Unveiled, i vilken författaren säger: "Det är ett folk som fullföljer en viss, hög mission och vars hemligheter är okränkbara." (Del II, s 615)
Före återvändandet till Adyar avlade överste Olcott och H P Blavatsky ett kort besök i Pondichery, den franska kolonien, där de blev mottagna med stor gästfrihet av guvernören och andra ämbetsmän. En teosofisk loge bildades som frukten av ett stort offentligt möte, där Olcott blev tvungen att tala franska när tolken inte längre orkade fortsätta. När han återkom från detta möte fann han H P Blavatsky som värdinna för en mängd besökare, bland andra mästaren Narayan, som lämnade sällskapet efter att ha talat några ord med henne enskilt och hälsat Olcott med ett småleende.
Efter besöket i Pondichery återvände H P Blavatsky till Adyar och slavgörat vid sitt skrivbord, och något senare inledde Olcott en lång föredragsturne i norra Indien. Dessa tröttsamma resor var alltid fyllda av mångahanda upplevelser, alltifrån den slösande gästfriheten hos sympatiskt inställda rajor och andra framstående personer till mycket prövande förhållanden med spartansk kost och primitiv hygien.
Överste Olcott inte bara förkunnade broderskapet utan praktiserade det också på bekostnad av sin hälsa och komfort. Under lång tid fick han av mästaren tillåtelse att använda sitt stora förråd av naturlig "magnetism" för lindrande och ofta t o m botande av sjukdomar. Väldiga människoskaror samlades vid hans föreläsningar, och hans kurer blev så omtalade att han lätt kunde ha poserat som "helig man" och bildat en teosofisk kult för helande, något som skulle ha dragit till honom tusentals egoister. Hans utövning av magnetisk läkekonst i förening med de ständiga resorna, den oavbrutna föredragsverksamheten och de oupphörliga samtalen i förening med brist på sömn, lämplig föda och vila, började ta även på hans ovanliga krafter. Under resan 1883 hade Olcott behandlat åtta tusen patienter på ett år och mästaren, som såg hans hälsotillstånd, befallde honom att inställa allt vidare magnetiskt helande. H P Blavatsky ger en levande beskrivning på en typisk helbrägdagörelsescen. Samtidigt ger hon Sinnett, vars levnadsförhållanden varit lätta och angenäma, en vink om vad som kunde uträttas av en uppriktig teosof som hängivet arbetade i mänsklighetens tjänst:
Nåväl, min bäste herre, tillät mig säga att jag, som nyligen varit ute och rest med honom under tre veckor, själv såg och var vittne till att han inte hade ett enda ögonblicks ledighet från bittida till sent. Klockan 5 på morgonen var gårdsplanen och verandan till de hus där vi stannade till trängsel fyllda av lama och krymplingar. Vid varje station var plattformarna fullpackade med sjuka som låg och väntade på honom... Jag såg honom bota de sjuka klockan 6 på morgonen och hålla på därmed utan uppehåll till 4 på eftermiddagen, och när han skulle göra ett uppehåll för att äta en tallrik grönsakssoppa måste han lämna sin måltid och bota en kvinna som var besatt, och hans sopptallrik stod kvar utan att ha konsumerats klockan 7. Och sedan brukade han slå sig ned och diktera för sin sekreterare till klockan 2 på morgonen, efter vilken tid han endast erhöll tre eller fyra timmars sömn. (The Letters of H. P. Blavatsky to A. P. Sinnett, 61)
Under detta år, 1883, gjorde mästaren K H ett försök att ta Sinnetts journalistiska talang i anspråk för startandet av en tidning som skulle kallas The Phoenix och bidra till att höja de indiska massornas sociala och ekonomiska villkor, liksom deras självaktning och betydelse i världens ögon. Denna strävan hade naturligtvis ingenting att göra med partipolitik, inte heller hade den något samband med frågan om Indiens självstyrelse. Ett av dess huvudsyften var skyddandet av de undertryckta klasserna mot vinningslystnaden och förtrycket från deras egna landsmän. Vid den tiden var den indiska regeringen oroad av Rysslands avsikter, och fastän själv ryska var H P Blavatsky en avgjord förkämpe för den brittiska regimen. Hon framhöll för hinduerna att om Ryssland skulle få kontroll i stället för England, skulle detta innebära en fruktansvärd olycka för Indien.
Sinnett, överste Olcott och andra gjorde stora ansträngningar för att skaffa det kapital som behövdes för startandet av tidningen. Men de lyckades inte samla tillräckligt med pengar på grund av bristande fosterlandskärlek hos såväl de fattiga som rika hinduerna, och företaget måste uppges. Denna händelse har sitt värde som bevis på att mästarna inte lever i "det blå", utan tar intresserad del i arbetet för de betryckta massornas materiella välfärd.
En annan intressant omständighet i samband med Phoenix-affären är det indirekta bevis den lämnar för mahatmabrevens äkthet. Även om H P Blavatsky inte stod någon efter i hängivenhet för mästarna, gillade hon inte alltid deras handlingssätt, och ibland kunde hon protestera med stor frispråkighet fastän hon alltid lydde då hon erhöll bestämda order. Vid förhandlingarna beträffande startandet av Phoenix var hon inte fullständigt underrättad om mästaren K H:s planer och protesterade kraftigt mot Sinnetts handlingssätt, ovetande om att han efter bästa förmåga följde order. I The Mahatma Letters to A. P. Sinnett yppas skälen till mästarens handlingssätt, och läsaren kan själv se hur hennes missförstånd uppkom. Hela denna brevväxling, som avslöjar iögonenfallande meningsskiljaktigheter, visar det orimliga i att H P Blavatsky skulle ha förfalskat de brev från mästaren K H, vilka föranledde Sinnett att handla på ett sätt som inte stod i den minsta överensstämmelse med hennes önskningar. Ett annat liknande fall inträffade något senare, som längre fram skall visas.
Fastän samfundet av yttre tecken att döma seglade i lugnt vatten, var man inte långt från de kritiska tider då man behövde stöd av beslutsamma män och kvinnor, vilkas förtröstan inte kunde rubbas av händelser som syntes medföra fullständigt sammanbrott. Det var ungefär vid denna tidpunkt som några få medlemmar fick den sällsynta förmånen att sammanträffa med en eller flera mahatmaer och deras långt framskridna chelaer och mottaga direkt personlig undervisning. En av dessa var S Ramaswamier i Tinevelly.
Kort efter det att H P Blavatsky 1882 återvunnit sin hälsa i Sikkim genom mästarna K H:s och M:s ingripande, överskred Ramaswamier, en provlärjunge och hängiven arbetare i Teosofiska Samfundet och anställd i regeringens tjänst, den indiska gränsen mot Sikkim i ett försök att finna sin mästare. Efter att ha vandrat genom farofyllda skogar och med knapp nöd lyckats rädda livet, såg han mästaren närma sig honom till häst. Fastän Ramaswamier dittills aldrig hade mött sin guru i kroppslig gestalt kände han genast igen honom, ty han sett ett porträtt av honom i Bombay där han också sett honom i hans mayavi-rupa eller tankekropp. Ramaswamier hade vid några tillfällen mottagit undervisning av sin guru både brevledes och på telepatisk väg. Mästaren talade länge med honom och bad honom tålmodigt vänta för att bli en fullt "antagen chela", ty endast några få befanns värdiga även om ingen tillbakavisades utan föregående prövning. Ramaswamier varnades för att tränga längre in i Tibet, eftersom han då skulle råka i svårigheter. Därefter anlände två chelaer till häst, och mästaren tog avsked av honom.
I november 1883, strax efter mottagandet i Pondichery, blev Olcott, Damodar och W T Brown under sin nordliga färd beviljade personliga samtal med mästaren K H i Lahore. Damodar och Olcott samtalade med honom åtminstone två gånger, och de förklarar att de inte hyste det ringaste tvivel om att de talade med en levande människa, en man med det majestätiska utseende som beskrivits av dem som sett honom vid andra tillfällen. Olcott beskriver i detalj denna tilldragelse i Old Diary Leaves, III, 36, och omtalar att mästaren K H gav honom upplysningar om vissa viktiga framtida händelser, vilka senare inträffade som förutsagts. Ett brev med vissa råd formades i Olcotts hand medan mästaren stod bredvid honom, och W T Brown mottog ett annat på samma sätt. Något senare, den 25 november, medan teosoferna åtnjöt maharajans av Kashmir gästfrihet i Jammu, blev Damodar, som redan hade gjort stora andliga framsteg, kallad till mästarens ashram för att under några dagar genomgå särskild träning. När han återvände var han mycket förändrad, även i yttre avseende. Från att ha varit en tillbakadragen och fysiskt bräcklig ung man hade han, enligt överste Olcott, blivit "synbarligen kraftfull, seg och senig med mera energi i uppträdandet". Detta skedde strax innan Damodar måste axla ett tungt ansvar och med orubblig fasthet försvara teosofins sak under H P Blavatskys och överste Olcotts vistelse i Europa. Han beskriver sina upplevelser hos mästarna i The Theosophist (V, 61, dec 1883) i en intressant artikel, kallad "En stor gåta löst", vilken utgör en fullständig bekräftelse på Olcotts och Browns redogörelser. Jämförande sina tidigare visioner av mästaren med detta fysiska sammanträffande skriver Damodar:
I de förra fallen trängde mina händer tvärs igenom hans form när jag utförde pranam (hälsning), men vid de senare tillfällena fattade de om fast kött och kläder. Här såg jag en levande människa framför mig, till sina anletsdrag densamma men ännu mer imponerande ...
På återvägen till Adyar avbröt Olcott sin resa i Jaipur, den moderna huvudstaden nära den forntida, romantiska staden Amber, som övergavs år 1728 av orsaker som aldrig har uppenbarats, även om halvt legendariska förklaringar är bevarade. Det finns tydligen en mystik attraktion i samband med Amber, ty både H P Blavatsky och Katherine Tingley var angelägna om att avlägga ett besök på platsen. När Olcott var i Jaipur mottog han egendomliga upplysningar som bekräftade liknande meddelanden, tidigare erhållna på annan ort. Han skriver:
Våra kollegor på platsen förde mig nästa morgon till Atmaram Swami, en välkänd och aktad asket som långt före min ankomst omtalat för dem att han var personligt bekant med våra mästare, och att åtta är tidigare, i Tibet, en av dem, känd som Jivan Singh, en chohan, sagt honom att han inte behövde oroa sig över det religiösa läget i Indien, ty de hade ombesörjt att två européer, en man och en kvinna, snart skulle komma och återuppliva de österländska religionerna. Detta datum överensstämmer med dagen för stiftandet av vårt samfund i New York... Jag fann i yogin en man av stor värdighet, med lugna tankfulla anletsdrag, helt och hållet olik den vanliga onyttiga indiska askettypen. (Old Diary Leaves, II, 69)