Kapitel 14
För H P Blavatsky stod det genast klart att angreppet i The Christian College Magazine borde bemötas med ett kraftigt och omedelbart försvar, för att teosofins framgång inte skulle lida allvarligt avbräck. Hon betonade därför eftertryckligt nödvändigheten av att börja en rättegång för utspridandet av förtal. Överste Olcott ansåg emellertid att saken borde underställas samfundets årskongress som inom kort skulle sammanträda i Adyar (december 1884). En särskild kommitté, till större delen bestående av hinduiska advokater, tillsattes för att överväga situationen, och kongressen antog dess utslag. Enligt detta fanns det inga utsikter till rättvisa vid ett lagligt förfarande, därför att fallet skulle vara avgjort på förhand på grund av att lagen inte erkände några ockulta fenomen. H P Blavatsky tvingades ge vika för vad hon kallade en feg och dåraktig reträtt. Hon skulle hellre velat strida än se mörkrets makter vinna ens en tillfällig framgång. Hon förstod med rätta att, som dr E R Corson säger i sin bok (s 66),
om denna sak hade behandlats i rätten kunde varje vittne, på vars utsagor Hodgson hade baserat sina rapporter [praktiskt taget endast makarna Coulomb], ha misskrediterats av motpartens advokat, antingen på grund av deras dåliga karaktär eller deras inkompetens.
Men det fanns ett annat skäl som talade mot rättsligt beivrande, ett skäl H P Blavatsky kanske till en början inte insåg. De erfarna indiska advokaterna och domarna hade otvivelaktigt rätt i att vittnesmål angående det så kallade "övernaturliga" skulle uteslutas från rättens förhandlingar, och därmed skulle det starkaste försvaret vara till ingen nytta, men de var också medvetna om ett annat och ännu allvarligare hinder. Som de själva var asiater kände de till den intensiva motvilja som indiska chelaer hyste för att avge vittnesmål som på ett eller annat sätt kunde blanda in deras mästares heliga namn i saken. För dem skulle vad som helst vara bättre än vissheten om att mästarna skulle förlöjligas och deras namn vanhelgas av de smarta advokater som förde Coulombs och missionärernas talan. H P Blavatsky trodde först att hennes advokater skulle kunna begränsa anklagelserna till Coulombs förfalskningar av de delar av hennes brev som innehöll beskyllningar, men advokaterna visste att detta var omöjligt, och efteråt insåg hon att de från sina utgångspunkter hade rätt. Missionärerna såg ivrigt fram mot rättegången, ty de hoppades att då kunna bringa henne i en besvärlig situation framför domarskranket.
I ett något senare skrivet brev till Mrs Sinnett sade H P Blavatsky att varje process, i vilken det tvistades om ockulta ting, skulle ha förorsakat dem alla outhärdliga kval vare sig chelaerna vittnade eller inte. Hon skrev:
Då även mästarna är invecklade i detta och jag är fast besluten att hellre dö tusen dödar än uttala deras namn eller besvara frågor om dem i en domstol - vad kan jag göra? Å, Mrs Sinnett, de sammansvurna visade sig alltför sluga för TS och i synnerhet för mig själv. Hon [madame Coulomb]...kände väl till att jag inte ville eller kunde försvara mig i en domstol, därför att anklagelserna mot mig själv och mina vänner och hela mitt liv var så nära förbundna med mahatmaerna... Jag har fått kännedom om hela omfattningen av sammansvärjningen mot tron på mahatmaerna. Det var fråga om liv och död för missionerna i Indien, och de trodde att de genom att döda mig skulle döda teosofin. De var nära att lyckas. (The Letters of H. P. Blavatsky to A. P. Sinnett, 99-100)
Då ingen hänvändelse till lagen gjordes av samfundet, betraktades denna underlåtenhet som ett tecken på svaghet, precis som H P Blavatsky förutsåg och försökte undvika. Det är sant att beslutet kan ha haft sitt berättigande av vanliga klokhetsskäl, men vem vet vilka vittgående verkningar som hade kunnat vinnas för framtiden av den ljungande protest mot orättvisan som hon ville framföra, även om hon därvid rört upp himmel och jord. Denna världens visdom är inte alltid den högsta. Men även om beslutet kan ha varit klokt, var flera av dem som fattade det allt annat än trogna försvarare av hennes heder. H P Blavatsky upptäckte snart att det fanns svaghet och mer än svaghet hos flera av dem som varit hennes vänner i medgången. Hon skrev något senare till Sinnett:
Stackars ynkliga krukor! Jag kan säga att jag lider mer av de teosofiska förrädarna än av makarna Coulomb, Patterson [missionären] eller t o m Sällskapet för psykisk forskning. Om hela samfundet hade hållit ihop som en man, om det hade funnits samhörighet i stället för personlig ärelystnad och uppväckta lidelser, kunde hela världen...inte ha övervunnit oss. Ni må gärna offra mig, men förstör inte samfundet - älska det och saken. (The Letters of H. P. Blavatsky to A. P. Sinnett, 114)
Det var emellertid inte bara angreppet på henne själv och TS som vållade henne ångest. Det var misslyckandet hos en så stor del av samfundet att leva i överensstämmelse med dess ideal. Mästaren K H skriver till Sinnett med anledning av ställningen år 1881:
Ni måste nu ha förstått, min vän, att det av oss gjorda försöket att i detta århundrade öppna ögonen på en förblindad värld nästan slagit fel: i Indien delvis, i Europa - med några få undantag - fullständigt. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 362)
Trots otaliga varningar riktade alltför många så kallade teosofer sin uppmärksamhet åt fel håll, själviskt sökande psykiska krafter och rent intellektuella kunskaper, ignorerande och även ifrågasättande mästarnas verkliga avsikt med att påbörja "århundradets försök" under den innevarande cykeln. För att citera ett ställe i ett brev från mästaren Morya, som är synnerligen gripande i sin vädjan om förståelse:
Hur många gånger måste vi upprepa att den som enbart sluter sig till samfundet i avsikt att komma i kontakt med oss och, om än inte förvärva, så i varje fall försäkra sig om befintligheten av sådana krafter och om vår objektiva existens - jagar efter en hägring? Jag måste då åter upprepa det. Endast den som i sitt hjärta älskar mänskligheten, som helt och fullt kan fatta den livgivande idén om ett praktiskt broderskap, har rätt att komma i besittning av våra hemligheter. Endast en sådan människa skall aldrig missbruka sina krafter, eftersom det inte kommer att finnas någon risk för att hon använder dem för själviska syften. En människa som inte sätter mänsklighetens väl framför sitt eget bästa är inte värdig att bli vår chela - hon är inte värdig att nå högre kunskap än sin granne. Om hon begär fenomen, må hon finna sin tillfredsställelse i spiritismens upptåg. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 262)
Den växande oförmågan från mångas sida att förstå maningen till broderskap hade under åratal tärt på H P Blavatskys sinne, och upptäckten av svagheten och vankelmodet hos många framstående medlemmar i samband med försvaret mot Coulomb nästan krossade hennes hjärta. Det tryck som situationen utövade på henne gav upphov till ännu en lång och allvarlig sjukdom. Man gav upp hoppet om hennes liv, och hon räddades endast av mästarens direkta ingripande under en natt som i sanning var ytterst kritisk för rörelsen, ty hade hon valt att överge sitt verk och "gå hem" skulle vi aldrig ha haft Den Hemliga Läran eller hennes övriga viktigaste skrifter. Storheten av hennes personliga offer för andra antyds i ett brev till Mrs Sinnett, daterat den 23 juli 1885:
Mitt hjärta är brustet, inte till följd av vad mina verkliga, öppna fiender har gjort - dem ringaktar jag - utan till följd av själviskheten och klenmodet vid försvaret av mig... Jag skall aldrig - jag skulle inte kunna även om jag ville - glömma den evigt minnesvärda natt under min sjukdomskris då mästaren, innan han avfordrade mig ett visst löfte, avslöjade för mig saker som han ansåg att jag borde känna till innan jag förpliktade mig att utföra det arbete han bad mig om (inte befallde mig, vilket han hade rätt till). Den natten, då Mrs Oakley och Hartman och alla med undantag av Bowajee (D N) väntade att jag vilken minut som helst skulle ge upp andan - fick jag veta allt. Jag fick se vilka som stod rätt och vilka som stod orätt (omedvetet) och vilka som var fullständiga förrädare, samt därtill konturerna av vad jag hade att emotse. Jag kan säga er att jag under den natten inhämtade mycket - saker som för alltid intryckt sig på min själ: svart förräderi, låtsad vänskap för själviska syften, tro på min skuld och likväl beslut att ljuga till mitt försvar eftersom jag var ett bekvämt trappsteg att kliva på, och vad inte allt! Jag såg den mänskliga naturen i hela dess vederstygglighet under den korta timmen då jag kände mästarens ena hand på mitt hjärta, förbjudande det att upphöra att slå, och den andra peka ut en härlig framtid för mig. Trots allt detta, och sedan han hade visat mig allt, allt och frågat "är du villig?" - sade jag "ja" och undertecknade därmed min egen fruktansvärda dom för de få människors skull som var förtjänta av hans tack... Döden var så välkommen den timmen, vila så behövlig, så eftertraktad, livet, sådant det då stirrade mig i ansiktet och sådant det nu förverkligats - så eländigt. Dock, hur kunde jag säga nej till honom som önskade att jag skulle leva! Men allt detta är kanske obegripligt för er, även om jag hoppas att det inte är alldeles så... (The Letters of H. P. Blavatsky to A. P. Sinnett, 104-5)
På morgonen efter denna kris vaknade H P Blavataky ur sin skenbart livsfarliga dvala och syntes tämligen återställd. Till läkaren, vars häpnad över detta oväntade tillfrisknande var tydlig, sade hon: "Å doktor, ni tror inte på våra stora mästare!"
Nedbrytande krafter arbetade i huvudkvarteret och alltjämt kvarstod orsaken till H P Blavatskys största lidande - att många inflytelserika medlemmar underlät att modigt stå för saken. Sedan hennes till synes försagda och överdrivet försiktiga rådgivare - hon måste ha vetat att deras omdöme till stor del påverkades av ett inflytande som var subtilare än vanlig försiktighet - övervunnit hennes lidelsefulla önskan att skydda rörelsen genom att ställa förföljarna inför rätta, yrkade de på att hon skulle lämna den offentliga verksamheten, åtminstone för en tid. De ville att hon skulle begränsa sig till sitt författarskap tills allmänheten blivit bättre underrättad om grundlösheten i de coulombska beskyllningarna. Hon motsatte sig kraftigt denna reträtt inför fienden, väl medveten om de risker hon löpte om hon utsatte sitt verk för såväl de hemliga som öppna krafter mot vilka hon, som mästarnas direkta redskap, hade tjänstgjort som "skyddsmuren". Men det var lönlöst. Plågad av sjukdom, sliten av ångest och pressad av sina otåliga rådgivare, underkastade hon sig slutligen den anordning som Olcott ansåg vara bäst. Hon avsade sig sin officiella ställning i samfundet som korresponderande sekreterare, anförtrodde The Theosophist åt Olcott och samtyckte till att dra sig tillbaka till någon lugn plats i Europa, där hon kunde ägna sig åt författarskap och om möjligt återvinna något av sin hälsa.
Den 31 mars 1885 tog hon avsked av Indien, som hon aldrig återsåg. Hon åtföljdes av en väninna, Miss Flynn, dr F Hartmann och Babaji, en ung hindu som eftersträvade chelaskap. Fast mästaren hade ryckt henne ur dödens käftar var hon fortfarande mycket sjuk, och hennes tillfrisknande tycktes bli en långsam process. Hon var så svag att hon måste hissas i en sjukhusstol till fartygsdäcket och hennes läkare, som hade påyrkat ett klimatombyte, ansåg det tveksamt att hon kunde leva ett år till.
Kort före hennes avresa planerade missionärerna, som var angelägna om att tvinga henne till vittnesbåset, en rättegång mot generalmajor Morgan, till synes för att försvara makarna Coulomb som han öppet hade anklagat för bedrägeri. Han var beredd och även angelägen om att försvara sig i rätten, men när missionärerna fann att H P Blavatsky hade lämnat Indien övergav de denna idé och lät makarna Coulomb rädda trasorna av sitt anseende bäst de kunde.
Efter hennes avfärd gjorde överste Olcott sitt bästa för att väcka samfundet i Indien till förnyade bemödanden. Hans hängivenhet för arbetet tröt aldrig, även om hans omdöme ibland slog fel. Han fortsatte sina mödosamma föredragsturnéer som förut, höll föreläsningar, startade nya loger och uppmuntrade medlemmarna genom att framlägga verkliga fakta rörande den coulombska sammansvärjningen för dem. Bland hans övriga, mer eller mindre teosofiska, verksamhetsyttringar märks främjandet av förbrödringen mellan de olika buddhistiska auktoriteterna i Japan, Ceylon, Burma, Siam och Kambodja på grundvalen av den rena buddhismens huvudprinciper. Hans bemödanden blev föremål för så hög uppskattning att han, om han hade önskat - och han blev svårt frestad - kunde ha intagit en hög ställning i den buddhistiska världen i stället för att huvudsakligen ägna sin beundransvärda energi åt den teosofiska rörelsen.
Hans teosofiska verksamhet bedrevs under de svåraste förhållanden, hindrad av allvarliga meningsskiljaktigheter bland de ledande, sammansvärjningar för att beröva honom ledningen, stora ekonomiska svårigheter och andra bekymmer. Han fick pröva på otacksamhet och förräderi. Ett tag var Olcott så hårt pressad att han säger att han var "nästan galen och villig att skriva eller säga nästan vad som helst". Även om H P Blavatsky var långt borta, i Tyskland, försummade hon inte att i allt annat än smickrande ordalag framhålla hans misstag när hon skrev till honom. Men han höll ut och mötte modigt sina prövande problem.
Men när jag frågade mig själv vad jag arbetade för, om det var för att vinna beröm från människorna eller tacksamhet från HPB eller någon annan levande person, drevs denna misströstan på flykten och har sedan aldrig återvänt. Känslan av denna höga, allomfattande skyldighet att göra min plikt, att tjäna mästarna i utförandet av deras upphöjda planer - utan tack, utan uppskattning, missförstådd och förtalad...kom för mig som glansen från en stor låga...(Old Diary Leaves , III, 221)
Han erkänner också uppriktigt, med anledning av den stränga disciplin som han vid vissa tillfällen underkastades av H P Blavatsky:
Utan tvivel innebar allt detta klander just den disciplin jag behövde, och otvivelaktigt fortfarande är i behov av lika mycket som någonsin för att jag skall förstå min ställning, men jag kan inte säga att den var angenäm... Jag kunde utan att ångra mig ha sparat tre fjärdedelar av disciplinen åt någon annan neofyt som behövde den, fastän det utan tvivel var bäst för mig att jag fick den. (Old Diary Leaves, III, 313-4)
I ett brev den 21 november 1889, strax innan hon dog, gav H P Blavatsky uttryck åt sitt erkännande av Olcott, vilket med rätta bör citeras i detta sammanhang:
Ett vet jag bestämt - och min mästare och hans vet det också - han har gjort sitt bästa, vilket är allt som någon av oss kan göra. Jag har alltför många egna fel (vilka han än må anklagas för) för att sätta mig till doms över honom. För mig har han alltid varit en sann vän och försvarare, och jag vill inte kasta honom över bord på grund av hans fel. (The Theosophist, LIII, 622-3, aug 1932)
Ovanstående erkännande av det verkliga förhållandet bör hållas i minnet när man anklagar H P Blavatsky för att ha behandlat Olcott orättvist eller med onödig hårdhet. Han hade en mycket kraftfull och beslutsam karaktär, och hon tvingades ofta att "behandla honom utan handskar". Han tillstår att några av mästarna själva fann honom alldeles omöjlig att dirigera eller samarbeta med:
Tid efter annan har den ene eller andre brodern (mästaren), som stått på vänskaplig fot med mig, ...blivit utledsen på mig och lämnat mig åt andra, som vänligen intagit deras plats. Mest av alla saknar jag en viss magyarisk filosof som hade börjat ge mig en instruktionskurs i ockult dynamik, men som stöttes tillbaka av ett utbrott av min gamla jordiska natur. (Hints on Esoteric Buddhism, I, 78)