Kapitel 16
Vi måste nu följa H P Blavatskys öden i Europa, där hon tack vare sin okuvliga vilja och hängivenhet lyckades återuppväcka intresset för teosofin. Hon fängslade uppmärksamheten hos intelligenta och entusiastiska lärjungar som bättre förstod teosofins verkliga betydelse för världen än många av de tidigare medlemmarna, vilkas lojalitet alltför nära sammanhängde med tillfredsställandet av deras begär efter den ockulta undervisning som de visste att H P Blavatsky ensam kunde ge. Det blev också snart möjligt att förkunna djupare läror, inte bara intellektuella utan också andliga och etiska, till en publik som var bättre rustad att dra fördel av dem.
Hon ankom till Europa i april 1885 och bosatte sig tillsvidare i Torre del Greco nära Neapel, där hon stannade några månader under synnerligen prövande förhållanden, lidande av ohälsa och många umbäranden till följd av brist på pengar. Denna tid var en av de mest prövande perioderna i hela hennes liv.
Efter de dystra månaderna i Italien begav hon sig till Würzburg i Tyskland, bl a för att få vara närmare sina vänner. Hon säger:
...Jag måste ha ett varmt och torrt rum, hur kallt det än är ute, eftersom jag aldrig lämnar mina rum, och här [i Italien] får friska människor förkylning och reumatism om de inte bor i palats. Jag tycker om Würzburg. Det ligger nära Heidelberg och Nürnberg och alla de centra i vilka en av mästarna [K H] vistades, och det är han som rådde min mästare att sända mig dit. (The Letters of H. P. Blavatsky to A. P. Sinnett, 105)
När hon kom till Würzburg och installerade sig vid Ludwig Strasse 6 var hon fortfarande mycket fattig, och då hon inte hade frihet att skriva populära artiklar för de ryska tidningarna måste hon till en början uthärda svält och umbäranden. Hon skriver till Sinnett den 19 augusti 1885:
Vad mig själv beträffar - är jag fast besluten att förbli sub rosa. Jag kan uträtta mycket mera genom att stanna i skymundan än genom att än en gång inta en framträdande plats i rörelsen. Låt mig få gömma mig på okända platser och skriva, skriva, skriva och undervisa dem som vill lära. Eftersom mästaren tvingade mig att leva, låt mig då få leva och dö i relativ frid. Det är uppenbart att han vill att jag fortfarande skall arbeta för TS eftersom han inte ger mig tillåtelse att skriva ett kontrakt med Katkoff som skulle stoppa åtminstone 40.000 francs årligen i min ficka...ty - säger mästaren - min tid "skall bli upptagen på annat sätt". (The Letters of H. P. Blavatsky to A. P. Sinnett, 112)
Några ord om H P Blavatskys litterära berömmelse må här vara på sin plats. Hennes essayer och berättelser var så starkt efterfrågade i Ryssland att förläggarna betalade henne lika stora honorar som de betalade den berömde romanförfattaren Turgenieff. När Den Hemliga Läran inte längre lade beslag på hennes uppmärksamhet, kunde hon åter sända tillfälliga artiklar till ryska tidskrifter och uppfördes då på förteckningen över ständiga bidragsgivare till Den Ryska Revyn (Russkoye Obozreniye), "en litterär-politisk och vetenskaplig tidskrift". Ett nummer av denna tidskrift (aug 1890) finns förvarat i Teosofiska Samfundets arkiv på Point Loma. Det sändes av henne till Amerika som stöd för det av W Q Judge ledda rättsliga försvaret mot de angrepp som gjordes på henne av dr Elliot Coues och The New York Sun. En anteckning av henne, fästad vid häftets omslag, innehåller dessa ord på engelska:
Min välkända pseudonym "Radda Bai" (H P Blavatsky), sedan februari 1890 månatligen publicerad bland namnen på de bäst kända författarna i Ryssland och namnen på framstående utländska medarbetare, visar tydligt nog att jag inte precis är en person utan litterärt namn som The Sun och dr Elliot Coues söker göra gällande i sin gemensamma smädeskrift.
Samma exemplar av tidskriften innehåller en lång och erkännande anmälan av hennes Nyckel till teosofin, skriven av professor Vladimir Solovyoff som ansågs vara ett slags rysk Herbert Spencer, fast andligare i sitt uppfattningssätt. (Han får inte förväxlas med hennes falska vän, Vsevolod Solovyoff, som förtalade henne efter hennes död när hon inte längre kunde avslöja hans missriktade hämndlystnad och förvrängningar.) Den framstående recensenten visar prov på skarpsinne och djup kunskap i österländsk filosofi, och han erkände utan tvekan det stora värdet av författarens framställning av teosofin. Han uttrycker sitt livliga gillande av den betydelse hon tillmäter föreställningen att människans individualitet är en ren stråle från den universella principen, reflekterad genom det personliga mänskliga medvetandet.
I sina mörkaste stunder visste H P Blavatsky att hon bara behövde återvända till Ryssland och ägna sig åt litterär verksamhet för att vara säker på att aktad och ärad få sluta sina dagar i ostörd ro. Madame Jelihovsky, hennes syster, sökte enträget beveka henne att återvända till familjen. Men det skulle ha varit detsamma som att svika plikten mot mänskligheten och mästarnas arbete, ett handlingssätt som var otänkbart för H P Blavatsky, den hängivna chelan. Hennes krafter avtog snabbt och hon förstod att den tid snart skulle komma då hon inte längre kunde hålla i en penna, och Den Hemliga Läran, hennes mest betydelsefulla arbete, var knappt påbörjat. Därför avvisade hon varje utifrån kommande erbjudande och ägnade hela sin tid och energi åt dess fullbordande. Lyckligtvis kom en hängiven medlem till hennes räddning hösten 1885, när hon vistades alldeles ensam i Würzburg. Det var grevinnan Constance Wachtmeister, en engelska, änka efter en f d svensk minister i London. Eftersom H P Blavatsky och grevinnan länge upprätthöll nära förbindelser med varandra, är den senare ett utmärkt vittne beträffande sin väninnas karaktär och dagliga liv samt äktheten av hennes fenomen, vilket också framgår av ett brev till The Occult World (juli 1886, Rochester, N Y), där grevinnan säger:
Jag erbjöd mig att tillbringa en tid hos henne och göra vad jag kunde för att utjämna svårigheter och uppmuntra henne i hennes ensamhet... Jag hade fått höra en hel del ofördelaktigt om henne, och jag kan ärligt säga att jag var fördomsfullt stämd mot henne... Eftersom jag hade hört de orimliga rykten som cirkulerade om henne, och enligt vilka hon var anklagad för att utöva svart magi och bedrägeri, var jag på min vakt och reste till henne i en lugn och ostörd sinnesstämning, fast besluten att inte utan tillräckliga bevis acceptera något av ockult natur som utgående från henne, samt att göra mig positiv, hålla ögonen öppna och vara rättvis och sann i mina slutledningar... Följaktligen var jag inställd på att undersöka och angelägen om att finna sanningen.
I sin bok Helena Petrovna Blavatsky och Hemliga Läran ger grevinnan en ingående skildring av sin väninnas dagliga arbetsordning på den tiden. Hon hade börjat skriva på Den Hemliga Läran, och detta arbete upptog henne nästan utan avbrott från morgon till kväll. Därtill krävdes all den viljekraft hon kunde uppbringa i sitt mycket dåliga hälsotillstånd. Grevinnan Wachtmeister ger ett exempel på hennes okuvliga beslutsamhet. Hon fann en gång golvet bestrött med kasserade fullskrivna papper och fick veta varför:
Ja, jag har tolv gånger försökt skriva denna sida riktigt, men varje gång sade mästaren att den var oriktig ... men låt mig få vara i fred. Jag skall inte ge tappt förrän jag besegrat den, om jag så får hålla på hela natten.
De tusentals fientliga tankar som riktades mot henne från yttervärlden utgjorde ett allvarligt hinder. Fullständigt utmattad efter dagens arbete brukade hon på kvällen vila hjärnan genom att lägga patience eller solitär. Hon tog också i ryska tidningar del av nyheterna från sitt hemland.
Men det dröjde inte länge förrän denna relativt fridfulla tillvaro fick ett brått slut genom publicerandet av Richard Hodgsons rapport. Detta grymma slag och den därav följande förvirringen bland en del av samfundets svagare medlemmar, tillfogade hennes känsliga natur ett mycket djupt sår och gjorde henne oförmögen att under flera veckor återupptaga sin skriftställarverksamhet. Det var nätt och jämnt att man lyckades övertala henne att inte resa till London och omedelbart sätta i gång en process, vilket säkerligen inte hade förbättrat situationen. Grevinnan Wachtmeister övertalade henne till slut att låta teosoferna utfärda en värdig och samfälld protest. H P Blavatskys indignation och ångest gällde inte henne själv personligen, utan som hon lidelsefullt utropade:
...vem tror ni nu skall höra på mig eller läsa min Hemliga Lära? Hur skall jag kunna utföra mästarens verk? Å, de olycksaliga fenomenen, som jag ju enbart åstadkom för att göra mina enskilda vänner till viljes och undervisa min omgivning. Vilken fruktansvärd karma att bära på! Hur skall jag kunna genomleva den? Om jag dör skall ju mästarens verk gå om intet och samfundet förintas!" (Helena Petrovna Blavatsky och Hemliga Läran)
Hon hade i sanning rätt att känna sig förtvivlad över sådana utsikter, ty som vi nu vet var de sista åren av hennes levnad utom all jämförelse de mest värdefulla. Under dessa år skrev hon sina mest betydande verk, inte endast Den Hemliga Läran, Tystnadens röst och Nyckel till teosofin, utan också de privata instruktioner som hon iordningsställde för sina mer framskridna lärjungar.
Men molnen lättade så småningom och hon återvände till sitt författarskap med nyväckt mod och arbetsiver. Medan skuggan av den hodgsonska rapporten fortfarande låg tung över henne, ansåg Sinnett att den bästa metoden för tillbakavisandet av förtalet skulle vara att offentliggöra en fullständig redogörelse för hennes liv, grundad på fakta som var okända för en större allmänhet. Efter mycken tvekan, främst föranledd av hennes motvilja för att utsätta sina ryska släktingar och vänner för publicitetens rampljus, gav hon Sinnett tillåtelse att publicera några uppgifter om hennes liv och äventyr, däribland den märkliga berättelsen om hennes psykiska upplevelser under barnaåren, vilka kunde stödjas av utsagor från absolut tillförlitliga vittnen. Sinnett utgav 1886 En sierskas öden. Denna bok innehåller inte bara en allmän översikt över de viktigaste tilldragelserna i hennes liv, utan också en utförlig analys av den coulombska sammansvärjningen med de dokumentariska bevis till hennes försvar som då var tillgängliga. Arbetet blev en omedelbar framgång. Den påtagliga uppriktighet och det sunda förnuft som författaren lade i dagen vid behandlingen av mycket som var förbluffande och främmande på den tiden, vann ett stort antal självständigt tänkande människor för H P Blavatsky och hennes verksamhet. Den teosofiska rörelsen fick större spridning än någonsin i Europa och Amerika när slutet på den av mästaren omnämnda andra sjuårscykeln närmade sig.
Under de månader grevinnan Wachtmeister tillbringade hos sin lärare i Würzburg hade hon talrika tillfällen att studera de sällsamma ockulta händelser som ägde rum, och hon var hela tiden på sin vakt mot felaktiga iakttagelser. Hon skriver:
Jag har delat rum med henne och varit tillsammans med henne från morgon till kväll, dag och natt. Jag har haft fritt tillträde till alla hennes koffertar, skåp och lådor, jag har läst såväl de brev hon mottagit som dem hon skrivit... (Helena Petrovna Blavatsky och Hemliga Läran)
Grevinnan ger noggranna beskrivningar av flera fenomen, däribland några som ägde rum när H P Blavatsky sov. Hon iakttog, precis som Olcott och Judge gjorde när Isis Unveiled författades, att sådana fenomen utgjorde delar av dagens arbete så att säga - avsedda att tjäna praktiska ändamål. Grevinnan hade tidvis själv en viss klärvoajant förmåga och var i stånd att mer eller mindre tydligt se mästarna och deras chelaer, när dessa på telepatisk väg talade med H P Blavatsky i sin mayavi-rupa eller "tankekropp".
De märkligaste fenomenen under denna period var sannolikt de "precipiterade" meddelanden från mästarna, innehållande anvisningar för Den Hemliga Läran, som påträffades på hennes skrivbord den ena morgonen efter den andra då hon behövde dem som material i sitt författarskap. Dessa meddelanden, såväl som den inre upplysning hon alltid mottog från sina lärare, var lika naturliga saker för henne som utbytet av anteckningar och frågor mellan en vanlig författare och hans sekreterare. Utom grevinnan Wachtmeister intygar även andra att H P Blavatsky på fenomenell väg mottog skrivna instruktioner från mästarna medan hon sysslade med sina arbeten.
Grevinnan sammanfattar sina intryck på några sidor i sin bok, från vilka vi här gör följande utdrag:
Alla de som känt och älskat HPB har erfarit det fängslande intrycket av hennes sätt och personlighet samt hur verkligt god och älskvärd hon var. Hon kunde ibland också vara munter och glad som ett barn, och hela hennes ansikte lystes då upp av godlynt humor och skämtsamhet som gav det det mest vinnande uttryck jag sett på någon människas anletsdrag... Hon upptäckte genast de svaga sidorna i vars och ens karaktär, och hennes sätt att ställa människor på prov var ofta nog överraskande... Många av hennes lärjungar kunde dock inte finna sig i hennes tillvägagångssätt, ty det är aldrig angenämt att ställas ansikte mot ansikte med sina fel och svagheter. Följaktligen vände sig många ifrån henne. Men de som kunde bestå provet och förblev trogna, blev förr eller senare varse den inre utveckling som leder till ockultismen. En sannare och trofastare vän än HPB kan man aldrig få. Jag anser det vara mitt livs största lycka att ha fått leva i så nära, förtrolig samvaro med henne... (Helena Petrovna Blavatsky och Hemliga Läran)
På våren 1886 lämnade H P Blavatsky Würzburg och for till Belgien för att tillbringa sommaren hos sin syster och niece i Ostende. Hon avbröt resan i Elberfeld i Tyskland för att hälsa på hos familjen Gebhard, men på grund av en olyckshändelse måste hon kvarstanna där till augusti 1886 då hon fortsatte till Ostende. Där stannade hon till maj 1887.
Året 1886 hade varit fyllt av stora bekymmer och sällsamma svårigheter. Förvecklingar uppstod inom samfundet i Indien, Amerika, Frankrike och Tyskland. Den unge hindu som medföljt från Indien hade vållat stora bekymmer genom sitt extravaganta uppträdande, och slutligen måste han sändas tillbaka till sitt fädernesland. Till all lycka kunde grevinnan Wachmeister, som för en tid återvänt till Sverige, åter ägna sin hängivna vård åt den av ökade lidanden hemsökta patienten - ty det är vad H P Blavatsky var ända till slutet av sitt liv, med tillfälliga mellanperioder av partiell hälsa.
Men, som grevinnan sade, dålig hälsa kunde inte bryta ned hennes ande. Hon bet ihop tänderna och fortsatte striden för att fullfölja sitt verk så länge det var möjligt, oavsett hur mycket hon led. Emellertid tycktes även hennes okuvliga vilja till slut bli tvungen att ge sig, ty hennes sjukdom kulminerade i ännu en farlig kris. På våren 1887 i Ostende gav läkarna upp allt hopp, och hon försjönk i ett tillstånd av medvetslöshet. Men hennes verk var inte fullbordat, och än en gång inskred mästaren och gjorde det möjligt för henne att under ytterligare fyra år använda sin utslitna kropp. Uppvaknande ur vad som syntes vara hennes sista sömn, sade hon:
Grevinna, kom hit ... mästaren har varit här. Han ställde mig inför valet att antingen få dö och bli fri eller att fortsätta mitt liv och avsluta Den Hemliga Läran. Han sade mig hur stora mina lidanden skulle bli och vilken fruktansvärd tid som skulle förestå mig i England - ty det är där jag skall vara. Men när jag tänkte på dessa lärjungar, åt vilka jag fått tillåtelse att meddela en viss kunskap, samt på Teosofiska Samfundet i allmänhet, vilket jag redan givit mitt hjärteblod, då bringade jag offret - och nu, för att göra det fullständigt, låt mig få litet kaffe och någonting att äta och ge mig min tobakspung. (Helena Petrovna Blavatsky och Hemliga Läran)
Så snart som möjligt gjorde hon anstalter för att lämna Ostende, och när några av de hängivna engelska medlemmarna inbjöd henne att bosätta sig hos dem i London accepterade hon tacksamt erbjudandet, ty det stod i överensstämmelse med mästarens plan. Väl kvalificerade medhjälpare stod redo att ge henne den hjälp hon behövde för utgivandet av Den Hemliga Läran och annan ny litteratur. Det nyväckta intresset för teosofin i England främjade utsikterna till en utvidgning av hennes verksamhet i Västerlandet.
Hennes ankomst till England välkomnades varmt av majoriteten av de lojala engelska medlemmarna, vilka erkände hennes ställning som lärare och mästarnas budbärare. Flera av dem gjorde en fin insats för att befria henne från de praktiska svårigheter som dittills hade lagt så stora hinder i hennes väg. Allt som kunde göras gjordes för att mildra hennes fysiska plågor. Som bostad åt henne hyrdes en liten men tilltalande byggnad vid 17 Landsdowne Road, Notting Hill i London, och en grupp seriösa män och kvinnor med litterär förmåga, bl a dr Archibald Keightley, Bertram Keightley, E D Fawcett och G R S Mead, samlades kring henne. Något senare kunde hon skriva:
Det är inte uteslutande på grund av dålig hälsa som jag inte återvänder till Indien. De som räddade mig från döden i Adyar, och sedan dess två gånger till, kunde lätt ha hållit mig vid liv där som här. Det finns ett mycket allvarligare skäl. Här har öppnat sig ett nytt fält för min verksamhet, och jag har bland engelsmännen och amerikanerna funnit det som jag så länge förgäves sökte i Indien.
I Europa...har jag träffat hundratals män och kvinnor som har mod att öppet försvara sin övertygelse om mästarnas verkliga existens och som arbetar för teosofin enligt deras riktlinjer och under deras ledning, förmedlad genom min ringhet.
Så snart jag tackat ja till inbjudan att komma till London träffade jag folk som - trots rapporten från Sällskapet för psykisk forskning och de vilda misstankar och hypoteser som vunnit allmän spridning - ändå trodde på sanningen av den stora sak som jag har kämpat för och på min egen bona fides. (TheTheosophist, XLIII, jan 1922)
Olyckligtvis delade inte Sinnett den allmänna hänförelsen, och hon blev snart tvungen att vidta åtgärder för att genomföra mästarens plan och förbereda den nya cykeln. Den vacklande ställning Sinnett intog i fråga om hennes allt starkare betoning av den andliga och följaktligen vitala sidan av teosofin blev tydlig kort efter hennes ankomst. Med alla sina goda avsikter erkände han aldrig det misstag han begick när han förväxlade en förfinad intellektuell form av psykisk forskning med andlig utveckling.
Sinnett försökte också inleda en politik som stod i öppen strid med mästarnas uttryckliga önskningar. Mästaren M hade klart framhållit att social ställning inte hade någonting att göra med andlig utveckling eller med den teosofiska rörelsens verkliga framsteg, men Sinnett lämnade detta synsätt utan avseende. I ett 1882 skrivet brev till honom talade mästaren mycket allvarligt om Sinnetts skeva syn i frågan. Det var långt innan han återvände till England och försökte göra londonlogen till en exklusiv sammanslutning som endast skulle attrahera kultiverat folk "ur de högsta samhällskretsar", vilka kunde delta i sammankomsterna i aftonklädsel etc. Som illustration till sitt uttalande hänvisade mästaren till en förträfflig man vid namn Bennet, en fritänkare som hade lidit bittert genom religiös förföljelse i Amerika. Bennet kom i beröring med den teosofiska rörelsen i Indien och välkomnades hjärtligt av Olcott och H P Blavatsky. Han var emellertid något av en oslipad diamant. Han uppträdde inte på ett sätt som motsvarade den konventionella societetens fordringar, och Sinnett undvek all beröring med honom. Mästaren framhöll att få hade ett bättre och mer osjälviskt hjärta än Bennet, och att han i andligt avseende stod mycket högre än många av de fina herrarna i Sinnetts bekantskapskrets. Mästaren sade vidare att om goda manér var Sinnetts kriterium på moralisk förträfflighet,
...hur många adepter eller undergörande lamas skulle då godkännas av er? Detta är en del av er förblindelsc.
B - är en seriös man med uppriktigt hjärta och dessutom en martyr med stort moraliskt mod. Vår K H älskar sådana som han - medan han endast skulle ha förakt till övers för en Chesterfield och en Grandison... Se hur väl K H läste er karaktär när han inte ville skicka den unge mannen från Lahore (en ganska ovårdad hinduisk asket) till er utan att denne först bytt kläder. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 261)
Efter sin avresa från Indien förlorade Sinnett (efter många varningar) kontakten med mästarna, och han veknade till den grad i sitt stöd av H P Blavatsky att han t o m kände sig upprörd över hennes ankomst till London där hon, som han beklagande påstod, skulle kullkasta hans planer och avsikter. Han vägrade att delta i hennes verksamhet och försökte sätta sig i förbindelse med mästarna genom andra "instrument", medier som några kallade dem, fastän mästarna uttryckligt förklarat att endast hon var deras "direkta representant". Situationen var ganska dunkel och H P Blavatsky förstod att medlemmarna måste få full klarhet i det stora ansvar som vilade på dem. I det första numret av den engelska Vahan säger hon:
Vi befinner oss nu mitt i det egyptiska mörkret av kali-yuga, den "mörka tidsåldern", av vilken de första 5000 åren, dess första hemska cykel, går mot sitt slut mellan 1897 och 1898. Om vi inte lyckas att före denna tidpunkt ställa TS på den säkra sidan av den andliga strömfåran, skall det oundvikligen försvinna i det djup som kallas "misslyckanden", och glömskans kalla vågor skall sluta sig över dess dömda huvud. (The Vahan, nr 1, s 2, dec 1890)
Men Teosofiska Samfundet var inte dömt till undergång. Det hade en inre livskraft och ett beskydd som allt framgent hållit det levande, ett beskydd som liknade det som H P Blavatsky själv kunde anropa när dödens vatten tycktes vilja sluta sig över hennes huvud. Den nyss citerade varningen saknar inte ett viktigt förbehåll, och var tydligen ett av de retoriska uttryck som hon ibland använde för att understryka sin mening, men vilka måste vägas mot lika eftertryckliga uttalanden av motsatt art för att man skall kunna upptäcka sanningen i paradoxen. Hon skriver exempelvis 1886:
TS kan inte förstöras i sin helhet. Det är inte möjligt för vare sig dess stiftare eller kritiker. Varken vän eller fiende kan omintetgöra det som är bestämt att leva vidare trots dess ledares alla misstag. Det som alstrades och grundades av de "höga mästarna" och under deras ledning, om än utan deras direkta anvisningar - MÅSTE OCH SKALL LEVA. Var och en av oss kommer att få erfara sin karma inom detsamma, men vehiklet för teosofin skall stå där oförstörbart och oförstört av såväl vän som fiende. ("The Original Programme", The T'heosophist, aug 1931)
Fastän H P Blavatsky i sitt brev till den amerikanska kongressen 1891, kort före sin bortgång, sade att "den period som vi nu kommit fram till inom den cykel som slutar mellan 1897-8 är och skall framgent vara en tid av stora konflikter och fortsatt kamp" etc, utmålade hon likväl i samma brev en storslagen framtid för TS i det kommande århundradet sedan krisen övervunnits. Efter att ha varmt lyckönskat de amerikanska teosoferna till deras väl genomtänkta planer och outtröttliga bemödanden, som skapade sådana lysande resultat, sade hon:
Det engelska skaplynnet, som är svårt att komma i kontakt med, men solitt och ihärdigt när det en gång väckts till handling, skänker ett värdefullt tillskott till vårt samfund, och i England läggs fasta och starka grundvalar för det tjugonde århundradets TS.
Följande uttalande av mästaren M är ännu mer uppmuntrande:
Ni måste förstå att så länge som det finns tre människor i Teosofiska Samfundet, värdiga vår Herres välsignelse, kan detta aldrig gå under. (Letters from the Masters of the Wisdom, I, 111)
W Q Judge avvisar tanken på att mästarnas hjälp skulle dras in efter slutet av de första fem tusen åren av kali-yugas cykel. Han skrev:
Vid slutet av de tjugofem sista åren kommer mästarna inte att sända ut sin kraft i samma omfattning som under denna period. Men detta betyder inte att de drar sig tillbaka. De kommer att lämna idéerna att gro i det allmänna medvetandet, men de skall aldrig ta sin hand från dem som förtjänar den hjälp som erbjuds alla. Emellertid kommer en del att ha nått längre vid den tiden än andra, och till dem som sålunda har gått framåt i altruism och osjälvisk hängivenhet för hela släktets bästa skall ges ständig hjälp och ledning. (The Path, IX, 238, nov 1894)
Det är i sanning märkligt att den teosofiska rörelsen inte gått under trots de ytterst växlande öden den genomgått, tidvis nästan ödelagd av medlemmarnas tanklöshet och felsteg, försvagad av inre tvedräkt och angripen av motståndare som varit väl förfarna i sofisteriets och de samvetslösa anklagelsernas subtila konst.
När H P Blavatsky utsände den varning som ovan citerats ur The Vahan, tänkte hon då på den mycket allvarliga kris som samfundet (i synnerhet dess europeiska och amerikanska sektioner) måste genomgå några år efter hennes död? Kort före denna tilldragelse skrev hon en allvarlig vädjan till medlemmarna att hålla fast vid W Q Judge "när tiden kommer".
Trots Sinnetts personliga prestige, avtog hans inflytande hastigt efter hennes ankomst till London och sträckte sig föga längre än till den lilla skara som stannade kvar i hans londonloge. Majoriteten av medlemmarna startade en ny loge där H P Blavatsky kunde arbeta obehindrat, och gav den namnet Blavatskylogen. Under dessa nya förhållanden, och understödd av en trogen grupp medarbetare, kunde hon starta många nya verksamhetsgrenar med Blavatskylogen som det livskraftiga inspirationscentrat. En del filantropiskt arbete bland de fattiga i London påbörjades, och en anonym givare skänkte H P Blavatsky ett tusen pund för upprättandet av East London Club för arbetande kvinnor, en tillflyktsplats för hemlösa fabriksflickor. Hennes av medkänsla fyllda hjärta fann alltid tillfredsställelse i att mildra lidande, såväl mentalt som fysiskt. Hon skrev till exempel följande gripande brev till dr Besant, som då arbetade i Londons slumkvarter:
Jag har just läst ert brev till --- och mitt hjärta är sjukt av medkänsla med de utfattiga små! Jag har bara 30 shillings i egna pengar över (ty som ni vet är jag fattig och stolt däröver), men jag vill att ni skall taga dem och inte säga ett ord. För dem kan vi kanske skaffa trettio middagar åt trettio små svältande stackare, och jag skall känna mig lyckligare under trettio minuter vid blotta tanken därpå. Säg nu inte ett ord och gör det. Lämna dem till de olyckliga småttingar som älskade era blommor och kände sig lyckliga. Förlåt er gamla otympliga vän, onyttig i denna världen. Er tillgivna...HPB. (Lucifer, X, 446, aug 1892)
Men H P Blavatsky visste mer än väl att alla sådana "praktiska" yttringar av broderskap bara var tillfällig hjälp, och att det verkligt praktiska teosofiska arbetet består i att införa en ny tankeström i världen, ur vilken reformer måste uppkomma. H P Blavatsky framställde saken i några få ord i sitt brev till den amerikanska kongressen 1888:
Vi är vänner till alla dem som bekämpar dryckenskap, grymhet mot djur, orättvisa mot kvinnor, korruption i samhället eller regeringen, även om vi inte befattar oss med politik. Vi är vänner till alla dem som utövar praktisk välgörenhet och söker lätta den eländets tunga börda som trycker ned de fattiga. Men i vår egenskap av teosofer kan vi inte åtaga oss något av dessa omfattande arbeten i detalj. Som enskilda individer kan vi göra det, men som teosofer ha vi ett större, mer betydelsefullt och vida svårare värv att utföra. Folk säger att teosoferna borde visa vad som finns inom dem, att "av frukten känner man trädet". Låt dem bygga bostäder för de fattiga, säger man, låt dem öppna "bespisningar" etc, etc, och världen skall tro att det ligger någonting i teosofin... En teosofs uppgift är att väcka människornas hjärtan och förståelse för barmhärtighet, rättvisa och givmildhet, dygder som särskilt hör människorna till och som är naturliga för människan, eftersom hon har utvecklat en mänsklig varelses egenskaper. 'I'eosofin lär den animala människan att bli en mänsklig människa. När människorna lärt sig tänka och känna som mänskliga varelser bör känna och tänka, skall de handla människovänligt, och välgörenhet, rättvisa och givmildhet kommer att utövas spontant av alla.