Kapitel 18
Innan vi övergår till de sista åren av H P Blavatskys liv måste vi göra en återblick på samfundets framsteg i Amerika.
Medan Indien och Europa genomgick sina stadier av "ökade smärtor" kunde föga uträttas i Amerika till följd av det då bristande ledarskapet. W Q Judge hade en brinnande energi och utomordentlig hängivenhet för teosofin, men måste föra en hård kamp för att skaffa utkomst åt hustru och barn och kallades ofta bort i advokatuppdrag till avlägsna platser, t o m till de sydamerikanska länderna. Under många år hindrade honom hans fattigdom att skänka tillräcklig tid och energi åt det teosofiska arbetet. Han fick utstå svåra umbäranden och visste ibland inte hur han skulle få pengar till mat. Det hände att han gick flera kilometer till fots för att spara spårvagnsavgiften så att han kunde betala portot för brev till intresserade.
Efter "delegationens" ankomst till Indien 1878 upprätthöll Judge en regelbunden korrespondens med Olcott, Damodar och några andra. Under flera månader tog H P Blavatsky emellertid ingen notis om honom. Hon besvarade inte hans brev och lät honom bana sin väg på egen hand. I början led han mycket av att skenbarligen bli bortglömd av sin vän och lärare, men snart förstod han att "denna stora ensamhet" var en del av träningen för en chela och en verklig, men prövande, hyllning åt hans inre andliga tillgångar. H P Blavatsky visste exakt vad hon gjorde, och flera år senare anförtrodde hon honom sin kunskap om hans verkliga inre tillstånd. I ett brev 1886 säger hon:
Din svårighet består i att du inte känner till den stora förändring som försiggick inom dig för några år sedan. Andra får ibland sina astrala delar förvandlade och utbytta mot adepternas (eller elementalernas), vilket påverkar den yttre och den högre människan. Hos dig är det NIRMANAKAYAN*, inte "någon astral form", som sammansmält med din astrala. (The Theosophical Forum, III, 253, aug 1932)
* Nirmanakaya är sanskritbenämningen på en högt utvecklad adept, som lämnat behovet av en fysisk kropp bakom sig och lever på existensplanet närmast över det fysiska, men som likväl förblir i nära kontakt med mänskligheten för att bringa hjälp genom att ingjuta tankar av andlig och moralisk skönhet i människornas hjärtan.
Sedan H P Blavatsky och överste Olcott avrest till Indien 1878 kunde den lilla gruppen i New York - vilken sannolikt aldrig omfattade mera än fyrtio medlemmar, de flesta spiritister - inte uträtta så mycket. Den verkställande presidenten general Doubleday sade själv, fastän hängiven och uppriktig, att han var medveten om sin egen okunnighet och oerfarenhet. C C Massey, som då var en mycket aktiv medlem, hade rest till England. Många dröjsmål och mycken oro förorsakades av svårigheten att från Indien erhålla en riktig initiationsritual, utan vilken några nya medlemmar inte kunde intagas. Judge skrev många gånger efter den, och överste Olcott erkänner att han själv till stor del var att klandra för uppskoven i verksamheten. Han skriver:
Det måste sägas, för att göra rättvisa åt Judge och general Doubleday och deras medhjälpare i det ursprungliga Teosofiska Samfundet, åt vilka vi anförtrodde det vid avresan till Indien, att det uteblivna uppsvinget under två eller tre års tid huvudsakligen var mitt fel. Det hade varit tal om att förvandla samfundet till något motsvarande en hög frimuraregrad, och projektet hade gynnsamt anammats av några framstående frimurare. (Old Diary Leaves, I, 142)
Han säger att han hoppades kunna göra ett förslag till en lämplig ritual vid ankomsten till Indien, men hindrades av det teosofiska arbetet som snart blev mer omfattande än han hade trott, och sedan Judge och general Doubleday förgäves bett honom göra något, övergavs idén. Olcott säger: "Men vid denna tid hade Judge rest utomlands och de övriga gjorde ingenting." Den tid kom slutligen då förhållandena tillät ett återupplivande av teosofin i Amerika, och ett slags ritual infördes i åtminstone en loge.
1882 startades den första amerikanska grenen i Rochester, New York, och den började arbeta med sådan energi att den inom två år kunde starta en välskriven teosofisk tidskrift, The Occult World. I The Theosophist, (IV, nov 1882, Suppl 2) förekom ett historiskt intressant meddelande om de allmänna förhållandena:
Professor A L Rawson, medlem av TS, delegerad representant för generalmajor A Doubleday, organiserade den 27 juli i Rochester, N Y en lokal gren, för vilken diplom vederbörligen utfärdats av huvudkvarteret i Bombay. En ny ritual för invigningar användes för första gången vid detta tillfälle.
Av ovanstående framgår att samfundet i New York betraktade huvudkvarteret i Indien som den rätta myndigheten för utfärdandet av nya diplom.
Rochesterlogen följdes snart av en annan loge i St Louis, och den 4 december bildades "Ariska teosofiska logen" av det ursprungliga New Yorksamfundet, varvid W Q Judge valdes till president. Efter några år blev Ariska logen själva hjärtat i det amerikanska arbetet, och det mesta av det arbetssätt som där infördes upptogs av logerna över hela världen. Vid dess första sammanträde blev en hindu med förnämt utseende, men vars namn inte bevarats åt eftervärlden, introducerad av general Doubleday. Efter att ha förklarat att tiden var inne för aktivt arbete, läste han ett stycke ur Mahabharata och drog sig sedan tillbaka efter att ha skänkt ett exemplar av Bhagavad-Gita till generalen.
I sin översikt över denna teosofiska förnyelse skriver överste Olcott att Amerika
var nästan en begravningsplats för teosofin när Judge kände något som ni kan kalla för "den gudomliga inspirationen" att helt och hållet ägna sig åt arbetet och samla ihop de lösa trådar som vi lämnat där, och föra arbetet vidare. Resultatet visar vad en människa som offrar sig helt för sin mission kan göra. (First Annual Convention of the T. S. in Europe , London, juli 1891, 49)
När W Q Judge återvände från sitt korta men viktiga besök i Indien 1885, förbättrades hans ekonomiska ställning så pass att han kunde ägna mer tid och energi åt arbetet. En energisk grupp medhjälpare samlades snart kring denne starke, skicklige och lugne man, och många nya loger bildades.
I Judges rapport till den amerikanska sektionen 1888, s 1, sade han att överste Olcott på hans förslag 1884 i London
i kraft av sin befogenhet som president konstituerade det amerikanska styrande rådet, som skulle ersätta general Doubledays presidentskap... Men 1885, vid min återkomst från Indien, fann jag att samfundets betydelse vuxit i så hög grad att en radikal förändring krävdes...
I enlighet med min uppmaning föreslog madame Blavatsky för det styrande rådet att bilda den Amerikanska sektionen, och överste Olcott framlade saken för generalrådet i Indien...
Den amerikanska sektionen bildades 1886 med Judge som generalsekreterare, och när han avgav ovanstående rapport bestod den av tjugotvå loger och flera höll på att startas.
Tack vare W Q Judges stora organisationsförmåga blev den amerikanska sektionen snart så framgångsrik att den inte bara kunde starta flera nya verksamhetsformer, utan också ge välbehövlig hjälp i form av pengar och annat till samfundet i allmänhet och den indiska sektionen i synnerhet.
I april 1886, redan innan dessa tillfredsställande förhållanden uppnåtts, startade Judge sin tidskrift The Path. Fastän tillgångarna var blygsamma och lämpliga medarbetare mycket fåtaliga, insåg han nödvändigheten av en amerikansk publikation i vilken den nya erans tankar och andliga strävan kunde framföras. Till lycka för alla senare lärjungar tvingade bristen på kvalificerade medarbetare Judge att själv skriva en stor del av dess innehåll under olika pseudonymer, bl a "Amerikansk mystiker", "Eusebio Urban", "Rodriguez Undiano", "Hadji Erinn" och i synnerhet "William Brehon". (Brehon betydde domare, "judge", i det forntida Irland.) Hans serie Brev som hjälpt mig (1888-1889) har tryckts i bokform och är alltjämt ovärderlig för lärjungar som beträder "vägen" under sökande efter sig själva. Hans klara utredningar av frågor rörande praktisk mystik, fri från psykism, och den höga andliga kvalitén på The Path, tilldrog sig snabbt uppmärksamhet. Hans artiklar var uppenbarligen skrivna av en som var i besittning av kunskap.
I och med det växande behovet av mer teosofisk undervisning om livsproblemen startades The Theosophical Forum som huvudsakligen innehöll svar på frågor, och år 1891 möjliggjorde förhållandena anställandet av kvalificerade hinduiska vetenskapsmän för att översätta sanskrit- och andra manuskript. Ett stort antal värdefulla broschyrer publicerades av den "österländska avdelningen". W Q Judges klara och koncisa handbok, Teosofins ocean, med vars hjälp teosofin introducerats bland otaliga kunskapssökande, utkom 1893 och har aldrig överträffats av någon motsvarande publikation.
En del uppgifter som hittills varit okända bidrar till att ställa Judges psykologiska utveckling i ett oanat ljus, och ökar i hög grad den höga uppskattning som han är värd. Efter hans första sju eller åtta år i TS ägde en fullständig förvandling rum inom honom. Han visade en utpräglad och snabb ökning av förmåga och kunskap mot slutet av denna period, och framträdde som en naturlig ledare av sina medmänniskor. H P Blavatsky satte alltmer sin tillit till honom som sin "ende vän" i en mycket djup bemärkelse. Utvecklingen kan spåras i hans artiklar. Hans bidrag i de tidigare årgångarna av The Theosophist är, fastän få till antalet, praktiska och intressanta. Men de skiljer sig mycket från de otaliga alster av hans penna som inflöt i The Path, och som inte kunde ha skrivits av någon annan än en högt utvecklad ockultist. När H P Blavatsky startade sin tidskrift Lucifer 1888 för att få bättre möjligheter att tala till medlemmarna än hon hade i The Theosophist sedan hon lämnat Indien, torde det ha föreslagits att The Path skulle läggas ned. Lågande av harm skrev hon genast till W Q Judge:
Om jag för ett enda ögonblick trodde att Lucifer skulle "uttränga" Path, skulle jag aldrig samtycka till att vara dess utgivare. Men hör då på, min gode gamle vän. Sedan mästarna förklarat att din Path är den bästa, den mest teosofiska av alla teosofiska publikationer, så är det säkert inte för att tillåta att den försvinner. ...den ena är den kämpande, stridslystna manas, den andra (Path) är ren buddhi... Lucifer skall vara kämpande teosofi och Path det strålande ljuset, fridens stjärna... Nej, sir, The Path är alltför väl och alltför teosofiskt redigerad för att jag skulle blanda mig däri. (Irish Theosophist, III, 156, juni 1895)
De märkliga framsteg i kraft och andlig upplysning hos W Q Judge som berättigade H P Blavatsky att kalla hans Path "ren buddhi" var ingen vanlig utveckling. Hon förklarade den hemliga orsaken för Judge själv när hon talade om för honom att nirmanakayan, en hög andlig adept, på mystikt sätt hade förenat sig med hans astrala form, även om han inte tidigare var medveten därom. En tränad personlighets upplysning genom ett högre andligt medvetande är något väl känt och erkänt inom den österländska ockultismen. Judge själv, en chela under många föregående liv, hade medvetet inkarnerat i ett barns utvalda kropp, vilken i egenskap av W Q Judge behövde den träning och självdisciplin som delvis förvärvats genom kampen för livsuppehället och vissa prövande familjeförhållanden. När tiden var inne för hans eget arbete som lärare kom inspiration från de inre världar, från vilka nirmanakayaerna bringar mänskligheten hjälp.
Under tiden hade ett betydelsefullt arbete utförts på Irland, för vilket Judge var mycket intresserad. I april 1886 började den teosofiska verksamheten med upprättandet av dublinlogen, och det verk som denna framstående grupp av självständiga tänkare snart började utföra, framkallade vittgående verkningar i den yttre världen. Judge upprätthöll en livlig korrespondens med medlemmarna och bevistade alltid logemötena när han besökte sitt fosterland.
De fakta som sammanhänger med det betydelsefulla litterära arbete vilket påbörjades av denna loge, bör bli kända och ihågkomna av alla teosofer, både som en hyllning åt W Q Judge och som ett exempel på den teosofiska rörelsens verkliga betydelse som inspirerande kraft i världens tankeliv. Det är beklagligt att bara korta antydningar kan lämnas om dublinlogens igångsättande av ny forskning om det forna Irlands hjälteålder med dess teosofiska mytologi och andra andliga faktorer, så länge fördunklad av oriktiga framställningar och avsiktligt förtigande. Det var genom den logen som denna revolution inom tankens värld tog sin början och den vidsynta och frisinnade Irish Literary Revival, den irländska litteraturrenässansen, blev en kulturell makt vilken kom att berika den moderna världen med glömda skatter från den keltiska forntiden.
1892 startade dublinlogens unga skriftställare och andra entusiastiska medarbetare (bl a Fred J Dick, hans hängivna hustru och Robert E Coates) en liten tidskrift under stora svårigheter av finansiell och annan art. Den höga standarden och ovanliga karaktären hos artiklarna och poemen i The Irish Theosophist tilldrog sig snart vidsträckt uppmärksamhet, och den lilla tidskriften intog mycket snabbt en bemärkt plats i den samtida litteraturen. Två väckande artiklar av George W Russell, benämnda "Präst och hjälte" och "Hjälten inom människan", anslog grundtonen till den nya, frigörande rörelsen. Det var i denna tidskrift som hans poem, enastående på grund av mystik insikt och andlig skönhet, först fann en värdig ram och vann offentligt erkännande. Russell, som senare blev en berömd poet och essayist, underlät aldrig att betyga sin tacksamhet till H P Blavatsky och W Q Judge för att de ledde honom in på vägen till kunskap. Han var nära vän till Judge, och så länge han levde gav han uttryck för sin höga uppskattning av Judge som en ädel karaktär och en vis lärare. Han skriver:
Jag hade ingen egen lära, ingenting annat än HPB, kompletterad av W Q Judge, Bhagavad-Gita, upanishaderna, Patanjali, och en eller ett par klassiker. Jag gjorde vad jag kunde för att alltid troget hålla mig till HPB:s budskap...
Mitt eget författarskap är av ringa betydelse, och den förtjänst som möjligen kan finnas däri beror på att jag skrivit i den andliga atmosfär som alstrats genom studium av HPB och Österlandets heliga böcker. (The Canadian Theosaphist, XVI, 163-164, aug 1935)
För att få ytterligare upplysningar om denna rörelse måste man rådfråga Ernest A Boyds Ireland's Literary Renaissance (1916), ett standardverk i vilket han utförligt behandlar ämnet. Följande är citerat ur detta auktoritativa verk:
Studiet av mystik var den gemensamma faktor som sammanförde de unga skriftställarna W B Yeats, Charles Johnston [den skicklige sanskritisten som gifte sig med H P Blavatskys niece], John Eglinton, Charles Weekes och George W Russell, för att endast nämna några av de namn som sedan dess vunnit berömmelse i den irländska litteraturen.
Johnstons intresse stannade inte vid läsning och kommentarer. Han for till London för att sammanträffa med Sinnett... Det dröjde inte länge förrän han värvade rekryter, vilka med tiden blev medlemmar av dublinlogen... Dublinlogen var en lika vital faktor i den anglo-irländska litteraturens utveckling som utgivandet av Standish O'Gradys History of Ireland... Den teosofiska rörelsen bildade ett litterärt, konstnärligt och intellektuellt centrum från vilket inflytelser utstrålade, vilkas verkan förnams t o m av dem som inte tillhörde det... Det var en intellektuell smältdegel, från vilken nationalitetens sanna och gedigna element framgick i förstärkt form medan slaggen gick förlorad... Djup i stället för snäva begränsningar blev deras belöning för att de byggde en mänsklig snarare än en politisk grundval.
1886 omtalas också en ny verksamhet, arbetet med barn, som sedan utvecklade sig till kedjan av lotuscirklar och teosofiska klubbar i vilka unga människor förbereddes för att föra verket vidare in i nästa århundrade. I ett brev daterat den 28 maj 1886 framhåller W Q Judge det önskvärda i att man anordnade sammankomster varje vecka, vid vilka teosofernas egna barn kunde undervisas i återfödelse- och karmalärorna. Barnen av i dag är morgondagens män och kvinnor, och genom att med metoder som anpassats efter deras växande intelligens lära dem grunderna av de lagar som styr livet - och göra det med tonvikten på deras sanna naturs gudomlighet - danas en ny generation som kan påtaga sig ett ansvar för mänsklighetens frigörelse.
Det första effektiva arbetet med barn, om vilket bestämda uppgifter föreligger, började 1888 i Orange i Californien och något år senare i San Francisco. Denna rent teosofiska verksamhet bör inte förväxlas med de talrika sanskritskolor för ungdom, som vid den tiden hade upprättats i Indien med H P Blavatskys hjälp.
En snabb utveckling ägde rum i Californien 1886, och H P Blavatsky följde den med stort intresse. Ungefär vid den tidpunkten sände hon två porträtt av mästarna till lokalkommittén vid stillahavskusten som ett tecken på sina förväntningar att Californien skulle ta en betydelsefull del i arbetet för spridandet av teosofin.
Vi ha tidigare nämnt de svårigheter som uppkom ur dr Coues önskan att bli ledare. Förbittrad över sin uteslutning och ivrig att ta revansch författade han 1890 en av de mest skandalösa angreppsartiklar som någonsin riktats mot H P Blavatsky, Överste Olcott och W Q Judge. Den publicerades i The New York Sun. Detta framkallade ett mycket värdigt svar från H P Blavatsky, i vilket hon förklarade att eftersom en del av förtalet - ett angrepp på hennes moraliska karaktär - förolämpade en död man, en gammal vän till hennes familj, prins Emile Wittgenstein, kunde hon inte förbli tyst. Hon hade därför tagit ut stämning mot The New York Sun och dr Coues för ärekränkning ty, som hon sade, om denna rika och mäktiga tidning kunde ge bevis för endast en av de smutsiga anklagelser som framfördes i artikeln, skulle hennes karaktär vara fördärvad och samfundet ödelagt. Det var utgivarnas skyldighet att bevisa hennes skuld genom att framlägga fakta i stället för falska vittnesintyg, rykten och insinuationer, som man försökt göra i den hodgson-coulombska rättsparodien.
Trots alla de ansträngningar att forcera saken som gjordes av hennes advokat, dröjde det länge innan den kom inför rätten, men i början av år 1891 erkände Suns sakförare att de inte kunde framlägga bevis för den beskyllning som låg till grund för processen - nämligen immoralitet - och anhöll hos domaren Beach vid Högsta domstolen i New York att få fullfölja den med stöd av diverse ovidkommande material. Domaren vägrade, eftersom detta endast var avsett att påverka juryn. Beslutet var en verklig seger, och det tycktes nu endast vara fråga om hur stor skadeersättning som skulle fastställas. Men innan utslaget kom avled H P Blavatsky, och genom hennes död förföll hela saken.
Men den var inte helt avslutad. The Sun beslöt att företa vidare efterforskningar för egen räkning, och då tidningen fann att den blivit vilseledd och bedragen av dr Coues införde den en hedrande rättelse och ursäkt samt publicerade en lång artikel av W Q Judge, "The Esoteric She", som framlade sanningen om H P Blavatsky och avslöjade förtalet. W Q Judge kommenterar denna frivilliga åtgärd i The Path, VII, s 249, nov 1892:
Enligt vad flera tidningsmän framhållit, var den en fullständig upprättelse. Och i betraktande av det faktum att ingen vidare process då förelåg måste den öka vår aktning för tidningen, ty pressen i allmänhet tar aldrig tillbaka något såvida den inte tvingas därtill av lagen eller penningförlust. Sålunda avslutades detta förtal.